Astronomer har upptäckt en planet i storlek som Saturnus 35 ljusår från jorden.

Med hjälp av en teknik kallad supersharp radio "vision" har National Science Foundation kontinent Very Long Baseline Array (VLBA  astronomer upptäckt en planet i Saturnus storlek  kretsande omkring en liten kall stjärna 35 ljusår från jorden. Med kall menas att det är en röd dvärgstjärna på gränsen till en brun dvärg (en brun dvärg är en misslyckad stjärnbildning men likväl inte en gasplanet).

Detta är den första upptäckten av en exoplanet med ett radioteleskop med hjälp av en teknik som kräver extremt exakta mätningar av en stjärnas position på himlen och endast den andra planeten som upptäckts genom den teknik som används av radioteleskop. Tekniken har länge varit känd, men har visat sig vara svår att använda för att hitta planeter. Det handlar om att spåra stjärnans faktiska rörelse i rymden för att sedan upptäcka en minimal "vinglighet" av rörelse som orsakas av gravitationseffekten från planeten. Stjärnan och planeten kretsar kring en punkt som representerar tyngdpunkten för bådas kombinerade i gravitation. Planeten avslöjas indirekt om den platsen, som kallas barycenter, är tillräckligt långt från stjärnans centrum för att orsaka en vinglighet detekterbar av ett teleskop.

Denna teknik, som kallas den astrometriska tekniken förväntas vara särskilt bra för att upptäcka Jupiter-liknande planeter i banor långt från stjärnan. Från och med juni 2018 och i ett och ett halvt år framåt hade astronomerna en stjärna som heter TVLM 513-46546 under kontroll vilket är den kalla dvärgstjärna som upptäckten gjordes vid och som är mindre än en tiondel av solens massa. Dessutom använde de uppgifter från nio tidigare VLBA-observationer av stjärnan mellan mars 2010 och augusti 2011. Analys av data från dessa tidsperioder visade en vinglighet i stjärnans rörelse i dess omloppshastighet av 221 dagar runt sin sol. Planeten finns enligt data närmare sin sol än Merkurius är till solen.

Små, så kallade kalla stjärnor (röda dvärgar) som TVLM 513-46546 är den mest talrika stjärntypen i vår Vintergatan och många av dem har visat sig ha mindre planeter jämförbara med jorden och Mars i  storlek.

Bild vikipedia på ett av de tio teleskop som ingår i VLBA här den östra ändstationen för VLBA, på Saint Croix på Amerikanska Jungfruöarna.

Uppdraget att besöka de trojanska asteroiderna närmar sig.

Trojanska asteroider är asteroider som befinner sig före eller efter en planet i dess bana även jorden har en trojan 2010 TK7 

Den första observationen av en trojan gjordes av E. E. Barnard 1904.  Trojan (då nämndes de som trojanska första gången) gick i samma bana som Jupiter. Den 7 december 2010 hade man upptäckt 4 trojaner till Mars och 7 trojaner till Neptunus. Jupiters trojaner däremot är uppdelade i två grupper. Grupp L4 som ligger 60 grader före i Jupiters bana och L5 som ligger 60 grader efter Jupiter i dess bana. Bara i L4 beräknas att det finns 160 000 objekt som är större än 1 km i diameter. De namngivna större asteroiderna är uppkallade efter personer i Iliaden.

Uppdraget som nu närmar sig handlar  om insamling av data från sju av Jupiters trojaner. Uppdraget pågår under en 12-års period med hjälp av rymdsonden Lucy vilken beräknas sändas upp under hösten 2021. 

Rymdfarkosten Lucy ska under sitt 12-åriga uppdrag flyga förbi och samla in data från sju trojaner. Då de trojanska asteroiderna är rester av det ursprungliga material som bildade de yttre planeterna är de viktiga ledtrådar av solsystemets historia. Det är förhoppningen att Lucy kan revolutionera förståelsen av vårt solsystems ursprung. Under de senaste månaderna har Lucy-teamet fokuserat på att bygga och testa alla komponenter till rymdfarkosten inklusive dess vetenskapliga instrument, elektronik, kommunikationsinstrument och navigationssystem.

Vid översyn av ovanstående visade Lucy-teamet för en oberoende högre granskningsnämnd, innefattande NASA och externa experter att systemen och delsystemen håller schemat och är klara för montering, testning och integration.

Denna monteringsfas kommer snarast att ske på Lockheed Martin Space Systems anläggningar i Littleton, Colorado. På grund av avbrott av en del komponenter orsakat av pandemin reviderade teamet schemat. Genom dessa insatser har uppdraget kunnat hålla sig på rätt spår för att lanseras som planerat i oktober 2021.  SwRI är ansvarigt för forskarinstitutionen och leder uppdraget.

En spännande tid väntar när uppdraget väl kommer igång (min anm.) Säkert som alltid vid uppdrag i rymden  kommer det säkert överraskande data denna gång också.

Bild från vikimedia på Lucys uppdrag.

Lava-rören på Mars skyddsbosättning för framtida kolonisation

På Mars liksom på månen finns lava-rör vilket är vulkaniska grottor som tros ha bildats genom snabbrörliga, basaltiska lavaflöden i samband med sköldvulkanism. Den internationella tidskriften Earth-Science Reviews publicerade nyligen en uppsats där det ges en översikt över lava-rör (pyroducts) på jorden vilket utefter uträkningar där gravitationen tas hänsyn till ger en uppskattning av storleken på likartade på Mars och månen.

Studien är ett samarbete mellan universiteten i Bologna och Padua med samordnare Francesco Sauro och Riccardo Pozzobon. Francesco Sauro är speleologist (läran om grottor) och chef för ESA-programmen CAVES och PANGAEA.  Han är också professor vid institutionen för biologiska, geologiska och miljövetenskapen vid universitetet i Bologna. Riccardo Pozzobon är planetgeolog vid institutionen för geovetenskap vid universitetet i Padua.

Det har hittats lava-rör på Jorden men även på månen och Mars enligt högupplösta bilder på lavarörens taköppningar som setts av interplanetära sonder. Forskare fann att Mars och månens lava-rör är  100 och 1000 gånger bredare än de på jorden som vanligtvis har en diameter på 10 till 30 meter.

Riccardo Pozzobon säger: "Rör så breda som dessa kan vara längre än 40 kilometer däruppe vilket gör månen till ett extraordinärt mål för utforskning under ytan och ger möjlighet till en skyddande miljö för en framtida bosättningar i de breda skyddade och stabila miljöer som lava-rör ger. De  är så stora att de kan innehålla Paduas hela centrum (stad i Italien). säger Francesco Sauro och tillägger: "Lava-rör ger stabila sköldar mot farlig strålning och mikrometeoritnedslag vilka sker kontinuerligt. Dessutom har de stor potential att skapa en miljö där temperaturen inte varierar mycket från dag till natt.

Tanken går till att en bra skyddande koloni kan skapas i dessa lava-rör (min anm.). Det är en bra plats att gömma apparater på och skydda en bosättning. Det skulle även vara en bra plats att gömma sig i för Aliens om de ville spionera på oss.

Bild från vikpedia på Längsgående tvärsnitt av en marsian lava rör med takfönster.

Det kan finnas fler livsdugliga planeter därute än vi tidigare antaget

I en ny studie visas att stjärnor kan ha så många som sju jordliknande planeter om de saknar en gasjätte som Jupiter. Detta är slutsatsen i en studie ledd av UC Riversides astrobiolog Stephen Kane som publicerade denna teori  nyligen i Astronomical Journal.  Slutsatsen drog Kane efter att ha studerat det närliggande solsystemet Trappist-1 där det finns tre jordliknande planeter i den livsvänliga zonen.

"Detta fick mig att undra om det maximala antalet beboeliga planeter det är möjligt för en stjärna att ha och varför vår stjärna bara har en," skrev Kane.

Hans team skapade ett modellsystem där de simulerade planeter i olika storlekar som kretsar kring  stjärnor. En algoritm stod för gravitationskrafter och hjälpte till att testa hur planeterna interagerade med varandra under miljontals år.

De fann att det är möjligt för vissa stjärnor att stödja så många som sju och att en stjärna som vår sol skulle kunna stödja sex planeter med flytande vatten.

"Mer än sju går dock inte för då ligger planeterna för nära varandra och destabiliserar varandras banor," säger Kane. Vi (min anm.) måste tänka på att de måste ligga på rätt avstånd från sin sol i den livsvänliga zonen). Varför har då vårt solsystem bara en beboelig planet om det kan stödja sex?

Anledningen är att banorna då måste vara cirkulära för att inte störa varandra i vårt är de inte detta. Kane misstänker att det är Jupiter som omöjliggör detta. Jupiter har en massa (storlek)  som är  två och en halv gånger större än alla andra planeter i solsystemet tillsammans. Detta stora objekt stör andras banor vilket ger ej cirkelrunda banor runt solen. Se bild ovan från vikipedia. 

"Jupiter har en stor inverkan på beboeligheten i vårt solsystem eftersom det är massiv och stör andra banor," säger Kane.

Spännande upplysningar (min anm.) men jag tvivlar på om det finns några solsystem utan gasplaneter.

Ett avlångt moln över Mars uppkommer och försvinner som en klocka i tid och riktning från en vulkan år efter år.

Ett avlångt moln  bildas en gång per Mars-år över samma vulkan på Mars  den södra av de tre vulkaner som kallas Tharsis Montes. Denna längst söderut liggande vulkan kallas Arsia Mons.

Dess långa ljusa spår har blivit en bekant formation över toppen av Arsia Mons sydost om den mer kända Olympus Mons. Molnet som består av vatten-is   uppstår och försvinner men  forskare anser att det inte uppstår i kratern av vulkanen. Forskare anslutna till Europas Mars Express   väntade nyligen på att det skulle dyka upp igen på sin årliga cykel och så skedde. OBS då talar vi om Mars-året.

"Vi har tidigare sett det uppstå undersökt detta spännande fenomen och förväntade oss att se en sådan molnformation nu," Jorge Hernandez-Bernal, doktorand vid universitetet i Baskien i Spanien och huvudförfattare till den just nu pågående studien säger i ett uttalande från Europeiska rymdorganisationen (ESA), som driver rymdsonden (Mars Express)." Detta långsträckta moln bildas varje Mars-år under  södra solståndet, och existerar i ca 80 dagar varje mars-år," säger Hernandez-Bernal och tillägger. "Men vi vet inte ännu om molnet alltid är lika imponerande." OBS (min anm.) ett år på Mars är 669,6 jorddagar långt.

Molnet sträcker sig från vulkanen  1800 kilometer och i en höjd av 12 km enligt ESA. Den svansliknande strukturen är av vatten-is, och trots sitt läge över Arsia Mons, är det inte bildat i vulkanen säger forskare utan genom det sätt lokala vindar interagerar med topografin.

Arsia Mons Långsträckt Moln existerar i ca 80 dagar därefter försvinner det och återkommer vid samma tid nästa Mars- år. Senast det skedde om man räknar bort nu var i september-oktober 2018. Det bildas och bleknar bort under loppet av några timmar varje lokal morgon, sedan återvänder det nästa dag under den tiden. Det gör att det är svårt att studera det från en omloppsbana runt Mars. Tiden på årsrytmen och som vi nu åter är inne i är då dagarna på Mars är som kortast i  årscykeln på den röda planetens norra halvklot och de längsta på södra halvklotet. Arsia Mons ligger lite söder om Mars ekvator och sträcker sig till en höjd av 20 km.

Forskarna hoppas  fortsätta att studera det märkliga molnet för att förstå mer om det.

Bild på fenomenet från https://scitechdaily.com/

Magnetaren SGR 1935+2154 sänder ut skurar av radiovågor

En magnetar är en neutronstjärna med ett onormalt starkt magnetfält. Neutronstjärnan är slutprodukten i en stjärnas liv där vissa av dessa blir så kallade magnetarer (vilka vet man inte).

Att Magnetarer sänder ut skurar av röntgenstrålar det vet vi men den vi här beskriver sänder även ut skurar av radiovågor (så kallade Fast Radio Bursts)  vilket aldrig tidigare upptäckts från en magnetar. Vi har aldrig vetat varifrån FRB kommer. Men magnetarer har misstänkts och nu verkar vi fått mer fakta som kan visa på detta ursprung.

I ett globalt samarbete mellan flera teleskop där ESA:s Integral high-energy space observatory ingår har det upptäckts en unik blandning av strålning från en avslocknad stjärna i vår galax - något som aldrig tidigare har setts i denna typ av stjärna och som kan lösa ett långvarigt kosmiskt mysterium.

Fyndet innebär två typer av intressanta kosmiska fenomen: Magnetarer vilket är ett fenomen i sig och att denna sänder ut Fast Radio Bursts. Magnetarer är stjärnrester som innehåller några av de intensivaste magnetfälten i universum. När de blir "aktiva", kan de (som man sett nu) producera korta skurar av högenergistrålning som vanligtvis varar i millisekunder men är miljarder gånger starkare än de solen sänder ut. Dessa kallas Fast Radio Bursts är en av astronomins största olösta mysterier.

 Fast Radio Bursts upptäcktes  för första gången  2007. De pulserar starkt i radiovågsfältet under bara några millisekunder innan det  bleknar bort och är sällan återkommande från samma plats.  Deras sanna natur är fortfarande okänd och ingen Fast Radio Bursts har någonsin observerats av människor och dess instrument vare sig inom Vintergatan från ett känt ursprung eller att strålar av detta slag avgetts av  någon annan typ av strålning än radiovågsområdet - förrän nu.

I slutet av april 2020 skedde det som fått beteckningen SGR 1935+2154 från en magnetar som upptäcktes för sex år sedan i stjärnbilden Räven. 

 Då en kraftig explosion av röntgenstrålar skedde härifrån. Strax efter detta upptäckte astronomer något häpnadsväckande. Denna magnetar sände inte bara ut vanliga röntgenstrålar utan även radiovågor. "Vi upptäckte en explosion i denna magnetar av hög energi, av stark röntgenstrålning med höjdpunkten den 28 april, säger Sandro Mereghetti av National Institute for Astrophysics (INAF-IASF) i Milano, Italien, huvudförfattare till en ny studie av denna källa baserad på Integral data.

"Burst Alert System' på Integral automatiskt larmade observatorier över hela världen gjorde upptäckten på bara några sekunder. Detta var timmar innan några andra varningar utfärdades då det görs möjligt för det vetenskapliga samfundet att agera snabbt och utforska denna källa mer i detalj."

Astronomer på marken upptäckte en kort och extremt ljus explosion av radiovågor från riktningen för SGR 1935+2154 med hjälp av CHIME radioteleskop i Kanada samma dag under samma tidsram som röntgenstrålningen. Detta bekräftades oberoende några timmar senare av Survey for Transient Astronomical Radio Emission 2 (STARE2) i USA.

"Vi har aldrig sett en explosion av radiovågor en Fast Radio Burst, från en magnetar tidigare," säger Sandro. Denna upptäckt stöder starkt tanken att Fast Radio Bursts utgår från magnetarer och visar att skurar från dessa mycket magnetiserade objekt.

Magnetarer blir allt populärare att studera bland astronomer eftersom de tros spela en nyckelroll i ett antal olika övergående händelser i universum från super-lysande supernovor explosioner till avlägsna och energiska röntgenutsläpp och Fast Radio Bursts.

Bild från vikipedia på en illustration av hur en magnetar kan se ut.

För första gången har ett transportband setts från ett stjärnbildande moln

För första gången har astronomer observerat ett transportband (bestående av gas)  i utkanten av ett stjärnbildande tätt moln som transporterar sitt innehåll mot ett par unga stjärnor under bildande i närområdet.

Forskare vid tyska Max Planck Institute for Extraterrestrial Physics (MPE) och franska Institut de Radioastonomie Millimétrique (IRAM) upptäckte att gasrörelser i transportbandet (gasstrålen), fungerade som  en "streamer", med hjälp av gravitationskrafters   effekt drog gas till de växande stjärnorna.

Gasstrålen ger en stor mängd gas med materia som finns i molnet till den stjärnbildande regionen i molnet och även som en stråle till protostjärnorna i periferin.

Detta system (de två stjärnorna vilka är mottagare av gas från molnet där även stjärnor bildas) har fått beteckningen IRAS 03292+3039 Det binära systemet har visat vissa variationer eller flimmer i tidigare observationer vilket antyder att det kan vara ett intressant mål att studera för att undersöka effekterna i miljön där småskalig stjärnbildning sker.

En spännande upptäckt (min anm.) som visar att ännu i dag sker ny stjärnbildning och nya planetsystem. Universum är inte klart det förändras genom att solsystem försvinner och nya kommer till.

Bild; från https://www.wallpaperflare.com/ på en blick upp i universum.