Galax C1-23152 var den mest massiva galaxen i universums barndom.

 

Vid de observationer som erhållits av ett internationellt forskarlag  koordinerat av Paolo Saracco från Istituto Nazionale di Astrofisica (INAF, Italien) rekonstruerades den evolutionära historien om en extremt massiv galax som fanns för 12 miljarder år sedan då universum endast var 1,8 miljarder år gammalt, mindre än 13 % av sin nuvarande ålder.

Denna galax kallad C1-23152 hade bildats  500 miljoner år efter BigBang till en massa på cirka 200 miljarder solar. De mest massiva galaxerna i universum når massor av flera hundra miljarder gånger solens och även om de är numerärt bara en tredjedel av alla galaxer innehåller de mer än 70% av stjärnorna i universum. Av denna anledning är den hastighet med vilken dessa galaxer bildas och dynamiken i fråga bland dem de mest debatterade frågorna inom modern astrofysik.

Den nuvarande modellen för galaxbildning innefattar den så kallade hierarkiska modellen vilken förutsäger att mindre galaxer bildades tidigare i universums historia medan mer massiva galaxer (större) bildades senare genom sammanslagning av mindre galaxer.

Dock antyder några av egenskaperna hos de mest massiva galaxerna som observerats i universum såsom ålder och deras stjärnpopulationer istället att de bildades tidigt i universums ålder.

Sjutton timmars spektroskopiska observationer av den elliptiska galaxen C1-23152 med hjälp av det stora teleskopet (LBT) i Arizona gjorde det möjligt för Saraccos team att rekonstruera den evolutionära historien till en period då universum var mindre än 13% av sin nuvarande ålder. "Uppgifterna visar att bildandet av C1-23152, det vill säga den tid som förflutit mellan bildandet av de första stjärnorna från det den befintliga gasen då, till det ögonblick då stjärnbildningen  nästan helt upphört är mindre än 500 miljoner år," säger Paolo Saracco, forskare vid INAF i Milano och huvudförfattare till den artikel om forskningen som nyligen publicerades i The Asphysitrocal Journal."

Dessa observationer visade att bildandet av de mest massiva galaxerna i universum skedde extremt snabbt efter BigBang genom en extremt intensiv stjärnbildningsprocess i det tidiga universum som för C1-23152", säger Francesco La Barbera, forskare vid INAF i Neapel. "Att förstå om det scenario som beskriver bildandet av C1-23152 är ett enskilt unikt fall eller om det tvärtom är vad som händer i de flesta av de mest massiva galaxerna i universum är av grundläggande betydelse att forska vidare inom eftersom detta skulle kräva en djupgående revidering av nuvarande galaxbildningsmodell", tillägger Adriana Gargiulo, också forskare vid INAF i Milano och medförfattare till studien.

Bildandet av stjärnmassor så snabbt som ses ske i  C1-23152 kräver både stora massor av gas att omvandla till stjärnor och särskilda fysiska förhållanden. Ett möjligt scenario är hypotesen är att massiva ursprungliga gasmoln (efter BigBang)  drogs samman av gravitationskraft i samma region, kolliderade och utlöste våldsamma och massiva stjärnbildningsprocesser. Men det är bara en teori i försöket att förklara fenomenet att stora galaxer bildades redan i tidiga barndomen av universum.

Här bildades 450 nya solar om året att jämför med Vintergatans 2 nya solar om året. Om galaxen finns i dag vet vi inte eller om stjärnor fortfarande bildas där. Vi ser den som den var då universum var 500 miljoner år eller för ca 13 miljarder år sedan. Om nu inte något mätfel finns i detta så galaxen är betydligt yngre som vi ser den.

Bild från vikipedia på Large Binocular Telescope (LBT) telekopet i Arizona, USA som användes av forskarna.

Genom användning av Artificiell intelligens har upptäckts mönster i jordens biologiska massutdöenden

 

Tanken att massutdöenden tillåter många nya typer av arter att utvecklas i lugn och ro är ett centralt begrepp i evolutionsteorin. Men i en ny studie där man använt artificiell intelligens för att undersöka fossila fynd finner man att detta sällan är sant och att det måste finnas en annan förklaring till förökning av arter.

Forskare vet att de flesta arter som någonsin har funnits är utrotade. Denna utrotning av arter har på det hela taget balanserats av att andra arter tagit vid på Jorden och förökats mer. Det är inte nya arter utan arter som tidigare varit få till antalet individer på grund av konkurrens. De gynnats genom massutdöenden av konkurrerande arter.

Forskare har länge trott att massutdöenden skapar produktiva perioder av andra arters utveckling och förökning", en modell som kallas "kreativ förstörelse." En ny studie ledd av forskare anslutna till Earth-Life Science Institute (ELSI) vid Tokyo Institute of Technology där AI använts undersökte samförekomsten av fossila arter och fann att utveckling av nya arter och utdöenden av andra sällan har ett samband. Paleontologer har identifierat en handfull av de allvarligaste, massutdöende händelserna i Fanerozoikum av fossila fynd. 

Dessa inkluderar främst de fem stora massutdöendena, såsom den endpermiska massutrotningen där mer än 70 % av arterna beräknas ha utrotats. Biologer har i vår tid föreslagit att vi nu kan vara på väg in i en "sjätte massutrotning", som de tror främst orsakas av mänsklig verksamhet, inklusive jakt och markanvändning i form av förändringar som orsakas av utbyggnaden av jordbruket. Ett allmänt noterat exempel på de tidigare "Big Five" massutdöenden är krita -Tertiary en (vanligtvis förkortas som "K-T", med den tyska stavningen av Krita) som verkar ha orsakats när en meteor drabbade jorden ~ 65 miljoner år sedan och vars resultat blev utplåning av dinosaurierna. Detta fynd kom forskarna att tro att massutdöende händelser skapar särskilt produktiv utveckling av andra arter.

Till exempel vid K-T dinosaurie-utrotande händelsen har det konventionellt varit tänkt att en ödemark skapades som tillät organismer som däggdjur att re-kolonisera och "förökas", vilket möjliggjorde utvecklingen av alla typer av  däggdjursarter och i slutändan la grunden för uppkomsten av människan. Med andra ord om K-T händelsen var en "kreativ förstörelse" men inte hade inträffat kanske vi inte skulle vara här (som människor). Men det är spekulation vi kunde kanske utvecklats ändå.

Med hjälp av objektiva metoder, fann de att de "stora fem" massutdöendena som tidigare identifierats av paleontologer plockades upp och lades in i AI undersökningen var bland de 5% av de betydande störningar där utrotning snabbare än utveckling eller vice versa skett. Utöver det hade som AI visade på sju ytterligare massutdöenden som skett, två kombinerade massutdöende - utvecklingshändelser och femton som enbart ska ses som massförökning av en art (eller arter). Detta var överraskande då det är i motsats till tidigare berättelser där betoningen ligger på sambandet att massutrotning av en art ger utveckling för en annan. Men detta tydliga samband finns inte enligt nya rön.

Teamet fann vidare att massförökning kan orsaka stora förändringar i befintliga ekosystem (utan att massutrotning skett men den kan ju komma om en art förökas okontrollerat min anm.) så kallat "destruktiv skapande." De fann att under Fanerozoikum- eran hade i genomsnitt de arter som utgör ett ekosystem på en gång nästan alla försvunnit 19 miljoner år senare. Men när massutdöenden eller massförökning av en ny eller flera arter inträffar är denna omsättningshastighet mycket högre.

Detta ger ett nytt perspektiv på hur den moderna "Sjätte utrotningen" sker. Kvartärperioden, som började för 2,5 miljoner år sedan hade inneburit upprepade klimatvälvningar, inklusive dramatiska växlingar av nedisning, tider då höga latitudplatser på jorden var istäckta. Detta innebär att den nuvarande "sjätte utrotningen" eroderar den biologiska mångfalden som redan stördes genom detta och författarna till arbetet föreslår att det kommer att ta minst 8 miljoner år för den att återgå till det långsiktiga genomsnittet på 19 miljoner år.

Dr Hoyal Cuthill aäger att "varje utrotning som sker raderar en art, som kan ha funnits i miljontals år fram till nu vilket gör det svårare för den normala processen med "nya arter " för att ersätta vad som går förlorat. Innebärande att den gamla artens arvsanlag är borta och då inte kan utvecklas vidare evolutionärt till en kanske mer livskraftig art.

Bild pixabay.com som jag tycker passar i sammanhanget.

Jorden rör sig fortare och befinner sig närmre Vintergatans svarta hål än man tidigare ansett.

 

En ny undersökning av vår galax av astronomer från Japan vilka använde det nya teleskopet VERA har visat att jorden både rör sig snabbare och är närmare det supermassiva svarta hålet i mitten av vår galax än man tidigare ansett.

Nya observationer från nationalastronomiska observatoriet i Japan som lyfts fram i den första VERA Astrometry Catalogen tyder på att vår planet ligger cirka 2 000 ljusår närmare Vintergatans centrala svarta hål än man tidigare trott. Och precis som i vårt solsystem där planeter närmare solen rör sig snabbare än de längre ut ses vår jord och sol nu flytta sig ungefär 7 km/sekund snabbare än vi tidigare antog med de mätresultat vi då hade. Det nya arbetet visar även att vårt solsystem ligger 25800 ljusår från Skytten A* riktningen dit Vintergatans centrum finns och dess svarta hål Sagittarius A* finns.

Tidigare mätvärde till det svarta hålet var 27700 ljusår och antogs av Internationella astronomiska unionen (IAU) 1985.

Ovan nya resultat är de första som kommit från den nya Astrometry katalogen från det japanska VLBI (Very Long Baseline Interferometer) i projektet VERA (VLBI Exploration of Radio Astrometry) vilket finns i Chile. Astrometry handlar om att mäta de exakta positionerna och hastighet över tid av förflyttningar av objekt däruppe.

Helt färdigt är inte observatoriet förrän under 2024.

DE nya mätresultaten visar inget som vi som jordbor behöver vara oroliga över. Avståndsförändringen är inget som påverkar oss inte hastigheten heller. Men vi kan lära oss att mätresultaten av objekts avstånd och hastighet i universum nu förbättrats och är mer noggranna.

Bild Pixabay.com valt ut denna under det jag tänkte på de eviga filosofiska frågorna vad är universum och vad är människan.

Hubbleteleskopet har hittat en exoplanet med en udda bana.

 

Astronomer som analyserar bilder från Hubbletelekopet av dubbelstjärnan HD 106906 och har då upptäckt en planet i en enorm 15000 år lång bana som sveper runt dubbelstjärnan på ett avstånd så långt från sin stjärnduo som Planet Nine skulle göra från vår sol (om den finns därute).

Ovanstående är bevis för att liknande avlägsna världar kan finnas runt andra stjärnor. Forskare har utarbetat hypotesen att planeten hamnade där  då gravitationskraften av en passerande stjärna ändrat dess omloppsbanas form. Tanken uppstår då om en förbipasserande stjärna hade en liknande inverkan på vårt solsystem för 4,6 miljarder år sedan och en effekt blev planet nine och dess bana som vi ser tecken på existera men ännu inte funnet.

Ovanstående är första gången som astronomer har kunnat mäta rörelsen av en massiv Jupiter-liknande planet som kretsar mycket långt bort från sina i det här fallet dubbelsolar. Området utanför detta dubbelsolsystem liknar det i vårt Kuiperbälte med små, isiga kroppar bortom Neptunus. I vårt eget solsystem skulle den misstänkta Planet Nine också ligga långt ute i Kuiperbältet på en liknande märklig bana.

Även om sökandet efter en Planet Nine fortsätter är ovan nämnda exoplanets upptäckt bevis på att sådana udda banor är möjliga. "Detta system drar en potentiellt unik jämförelse med vårt solsystem”, säger huvudförfattare, Meiji Nguyen vid University of California, Berkeley. "De är mycket vitt skilda från sin värdstjärnor på en excentrisk och mycket feljusterad omloppsbana, precis som förutsägelsen för Planet Nine.

Ovan planetsystem där gasjätten finns (planeten som upptäckts är en gasjätte) är endast 15 miljoner år gammalt. Detta tyder på att vår Planet Nine om den existerar kan ha bildats mycket tidigt i utvecklingen av vårt 4,6 miljarder år gamla solsystem.

HD 106906 b som planeten benämns finns ungefär 337 ljusår bort i dubbelstjärnsystemet HD 106906 som upptäcktes 2013 med Magellanteleskopen vid Las Campanas-observatoriet i Atacamaöknen i Chile. Exoplaneten själv finns extremt långt från sitt värdpar av unga stjärnor mer än 730 gånger jordens avstånd från solen eller nästan 68 miljarder mil.

 Denna breda separation gjorde det enormt utmanande att bestämma den 15 000 år långa omloppsbanan på så relativt kort tid av Hubble-observationer. Men Hubbleteleskopet lyckades med uppgiften.

Jag (min anm.) är förundrad över att man kan finna en planet av detta slag långt utanför detta dubbelstjärnsystem men inte planet nine i vårt eget solsystem. Min kvalificerade gissning är att planet nine inte existerar utan det vi tycker är tecken på en planets störning därute är felmätningar eller asteroidpåverkan.

Bild vikipedia Stjärnkartan visar stjärnposition på den norra kanten av stjärnbilden Södra Korset där dubbelstjärnan HD 106906 finns..

Kluster NGC 188 utforskas med hjälp av AstroSat

 

Stjärnklustret NGC 188 upptäcktes 1825 och är en öppen stjärnhop i stjärnbilden Cepheus  och finns cirka 5 400 ljusår från jorden. Klustrets stjärnors ålder uppskattas till 7 miljarder år. Det är ett av de äldsta och väl studerade kluster i vår galax. För att lära än mer om stjärnorna i NGC 188  har ett team av astronomer ledda av astronom Sharmila Rani vid Indian Institute of Astrophysics i Bengaluru i Indien utfört en fotometrisk studie av detta kluster med målet att identifiera dess ultraviolettstrålande stjärnor. För detta ändamål användes AstroSat's Ultraviolet Imaging Telescope (UVIT). 

Resultaten av studien gav viktig information om dessa stjärnors population i klustert. Öppna kluster är grupper av stjärnor löst gravitationsmässigt bundna till varandra som bildats från samma gigantiska molekylära moln. Hittills har mer än 1000 kluster upptäckts i Vintergatan och forskare letar efter fler. Att utöka listan över öppna kluster kan vara avgörande för att förbättra förståelsen av bildandet och utvecklingen av Vintergatan.

"I studien presenterar vi resultaten av UV-avbildning i NGC 188 i två FUV [långtultraviolettstrålande ljus] och ett NUV [kortultraviolettstrålande ljus] filter med UVIT på AstroSat. Vi karakteriserar de kortultraviolettstrålande stjärnor som identifierats i detta kluster genom att analysera SED:s. spektralenergifördelningar att kasta ljus från deras bildning och evolution", beskriver de indiska astronomerna studien.

Vid FUV observationerna upptäcktes heta och klarblå eftersläntarstjärnor (BSSs) (de som bildats senare än övriga)  en het dvärgstjärna och en vit dvärgstjärna. NUV-avbildning gjorde det möjligt för astronomerna att identifiera mindre heta stjärnor, inklusive 21 BSSs, två gula stjärnor (YSSs) och en vit dvärg (WD) kandidat. Det noterades att en av YSSs befanns ha överskott av Ultraviolett strålning något som troligen kan kopplas till dess närhet till en annan stjärna och dennas röntgenstrålning.

Vad vi i första hand kan lägga på minnet om detta kluster är att det är det först upptäckta i Vintergatan (min anm.).

Bild på klustret NGC 188 från vikipedia

Väderförhållandena är inte positiva vid vår närmsta exoplanet

 

Astronomer har nyligen upptäckt att det finns två "jordliknande" steniga planeter runt Proxima Centauri den närmsta stjärnan till oss vilken befinner sig 4,2 ljusår bort. Dessa planeter finns i den "beboeliga zonen" där vatten kan vara i flytande form, säger Andrew Zic vid University of Sydney.

Nu har man upptäckt att radiosignalsignaturer kan användas för att tolka in vad för slags rymdväder som existerar runt närliggande stjärnors planetsystem. Under ledning av Zic har astronomer för första gången visat en definitiv koppling mellan optiska förändringar och radioskurar från en stjärna. Tyvärr är de första väderrapporterna vid vår närmsta granne Proxima Centauri:s planeter inte lovande för att hitta liv på dessa planeter i den form vi känner till liv.

Vår egen sol avger regelbundet heta moln av joniserade partiklar det vi kallar solstormar (utkast från coronan av elektromagnetisk strålning". Men med tanke på att solen är mycket hetare än Proxima Centauri och andra röda dvärgstjärnor finns Jordens ”beboeliga zon" långt från solen vilket innebär att jorden är relativt långt bort från dessa strålar," säger Zic. Därför räcker vårt magnetiska fält runt jorden till att skydda mot denna strålning vilket det inte gjort om jorden legat närmre en sol av röddvärgkaraktär exempelvis där den livsvänliga zonen finns närmre sin sol (min anm.) om nu coronautkasten är lika livliga där och inget visar att så inte är fallet. Men det är mindre intressant se nedan.

Zic säger även: "Detta är fortfarande en öppen fråga om hur många exoplaneter som har magnetiska fält som våra?" Utan magnetiskt fält som skyddar en planet är liv som vi känner det omöjligt (min anm.)

 

”Hittills har det inte gjorts några observationer av magnetiska fält runt exoplaneter och att hitta dessa kan visa sig vara knepigt” säger. Zic. Ett potentiellt sätt att identifiera avlägsna magnetfält skulle dock vara att leta efter norrsken som de runt jorden och som även finns runt Jupiter. Norrsken kan inte finnas utan ett magnetiskt fält runt en planet.

 

"Men även om det finns magnetfält vid exoplaner är med tanke på stjärnornas närhet till den beboeliga zonen runt M-dvärg stjärnor detta inte tillräckligt för att skydda dem," enligt Zic." Korona-massutkastningar är enormt energirika utkast av joniserad plasma och strålning som lämnar stjärnatmosfären (solens atmosfär). De kan slå ut magnetfält om sol och planet finns på för kort avstånd från varandra även om magnetfält finns.

"Detta är dåliga nyheter på rymdväderfronten. Det verkar troligt att galaxens vanligaste stjärnor de röda dvärgarnas planetsystem inte är idealiska platser att hitta liv på som vi känner det," enligt Zic.

Jag (min anm.) undrar dock om röda dvärgplaneter har lika energistarka utkast som större solar som vår exempelvis. Om inte kanske problemet inte finns, om det finns ett magnetfält runt en planet i dessa planetsystem på rätt avstånd från sin sol för livets utveckling. I annat fall bör vi koncentrera oss på sökningar efter liv på planeter där en sol som liknar vår egen finns och söka efter magnetfält (i tecken på norrsken där) vid dessa.

Bild från vikipedia där Proxima Centauri markeras med röd färg. Proxima Centauri är den stjärna som ligger närmast solen. Den finns i stjärnbilden Kentauren och trippelstjärnsystemet Alfa Centauri där och kretsar runt stjärnan Alfa Centauri B i detta system med en omloppstid på omkring 550 000 år. Här finns planeten som omtalas ovan.

på grund av misstänkt dataproblem under tisdagen 15 dec läggs detta inlägg in redan måndag 14 dec två styck denna dag blir det. Inget nytt under tisdagen.

Prover tillbaka till Jorden från asteroiden Ryugu

 

Måndag 7 december hämtades kapseln med prover från asteroiden Ryugu för vidare befordran till Japan. Hayabusa2 kapseln landande redan den lördag 5 december efter en lång flygning över Australien och en mycket längre resa genom solsystemet. Se färden närma sig Jorden här.

Hayabusa2 sändes upp den 4 december 2014 och nu är den efter sin sex år långa färd tillbaka och förhoppningsvis med intressanta prover från asteroiden.

 Kapseln landade i Woomera vilket är ett förbjudet område att beträda i södra Australien (varför förbjudet framgår inte men troligen är det en plats försvaret använder anm.). Kapselns färd genom atmosfären skapade ett eldklot på himlen just före gryningen på lördagen. Japanska forskare på plats i Australien spårade framgångsrikt upp kapseln och samlade in den dyrbara kosmiska leveransen för att påbörja den sista delen av dess resa till Japan för analys av stoffet.

Bilden ytan på Asteroid Ryugu från vikimedia