Tanken att massutdöenden tillåter många nya typer av
arter att utvecklas i lugn och ro är ett centralt begrepp i evolutionsteorin. Men
i en ny studie där man använt artificiell intelligens för att undersöka fossila
fynd finner man att detta sällan är sant och att det måste finnas en annan
förklaring till förökning av arter.
Forskare vet att de flesta arter som någonsin har
funnits är utrotade. Denna utrotning av arter har på det hela taget balanserats
av att andra arter tagit vid på Jorden och förökats mer. Det är inte nya arter
utan arter som tidigare varit få till antalet individer på grund av konkurrens.
De gynnats genom massutdöenden av konkurrerande arter.
Forskare har länge trott att massutdöenden skapar produktiva perioder av andra arters utveckling och förökning", en modell som kallas "kreativ förstörelse." En ny studie ledd av forskare anslutna till Earth-Life Science Institute (ELSI) vid Tokyo Institute of Technology där AI använts undersökte samförekomsten av fossila arter och fann att utveckling av nya arter och utdöenden av andra sällan har ett samband. Paleontologer har identifierat en handfull av de allvarligaste, massutdöende händelserna i Fanerozoikum av fossila fynd.
Dessa inkluderar främst de fem stora massutdöendena,
såsom den endpermiska massutrotningen där mer än 70 % av arterna beräknas ha
utrotats. Biologer har i vår tid föreslagit att vi nu kan vara på väg in i en
"sjätte massutrotning", som de tror främst orsakas av mänsklig
verksamhet, inklusive jakt och markanvändning i form av förändringar som
orsakas av utbyggnaden av jordbruket. Ett allmänt noterat exempel på de
tidigare "Big Five" massutdöenden är krita -Tertiary en (vanligtvis
förkortas som "K-T", med den tyska stavningen av Krita) som verkar ha
orsakats när en meteor drabbade jorden ~ 65 miljoner år sedan och vars resultat
blev utplåning av dinosaurierna. Detta fynd kom forskarna att tro att
massutdöende händelser skapar särskilt produktiv utveckling av andra arter.
Till exempel vid K-T dinosaurie-utrotande händelsen
har det konventionellt varit tänkt att en ödemark skapades som tillät
organismer som däggdjur att re-kolonisera och "förökas", vilket
möjliggjorde utvecklingen av alla typer av däggdjursarter och i slutändan la
grunden för uppkomsten av människan. Med andra ord om K-T händelsen var en
"kreativ förstörelse" men inte hade inträffat kanske vi inte skulle
vara här (som människor). Men det är spekulation vi kunde kanske utvecklats
ändå.
Med hjälp av objektiva metoder, fann de att de
"stora fem" massutdöendena som tidigare identifierats av
paleontologer plockades upp och lades in i AI undersökningen var bland de 5% av
de betydande störningar där utrotning snabbare än utveckling eller vice versa
skett. Utöver det hade som AI visade på sju ytterligare massutdöenden som skett,
två kombinerade massutdöende - utvecklingshändelser och femton som enbart ska
ses som massförökning av en art (eller arter). Detta var överraskande då det är
i motsats till tidigare berättelser där betoningen ligger på sambandet att
massutrotning av en art ger utveckling för en annan. Men detta tydliga samband
finns inte enligt nya rön.
Teamet fann vidare att massförökning kan orsaka
stora förändringar i befintliga ekosystem (utan att massutrotning skett men den
kan ju komma om en art förökas okontrollerat min anm.) så kallat
"destruktiv skapande." De fann att under Fanerozoikum- eran hade i
genomsnitt de arter som utgör ett ekosystem på en gång nästan alla försvunnit
19 miljoner år senare. Men när massutdöenden eller massförökning av en ny eller
flera arter inträffar är denna omsättningshastighet mycket högre.
Detta ger ett nytt perspektiv på hur den moderna
"Sjätte utrotningen" sker. Kvartärperioden, som började för 2,5
miljoner år sedan hade inneburit upprepade klimatvälvningar, inklusive
dramatiska växlingar av nedisning, tider då höga latitudplatser på jorden var
istäckta. Detta innebär att den nuvarande "sjätte utrotningen"
eroderar den biologiska mångfalden som redan stördes genom detta och
författarna till arbetet föreslår att det kommer att ta minst 8 miljoner år för
den att återgå till det långsiktiga genomsnittet på 19 miljoner år.
Dr Hoyal Cuthill aäger att "varje utrotning som
sker raderar en art, som kan ha funnits i miljontals år fram till nu vilket gör
det svårare för den normala processen med "nya arter " för att
ersätta vad som går förlorat. Innebärande att den gamla artens arvsanlag är
borta och då inte kan utvecklas vidare evolutionärt till en kanske mer
livskraftig art.
Bild pixabay.com som jag tycker passar i
sammanhanget.
