Google

Translate blog

söndag 1 maj 2022

Plutos instabila bana analyserad

 


Pluto är en dvärgplanet (det diskuteras om den åter ska kallas planet och då dom den nionde planeten från solen vilket den betecknades tidigare som)  i de yttre delarna av solsystemet. Pluto  har  de senaste åren varit föremål för betydande diskussioner om vilken beteckning den ska ha. Pluto besöktes för första gången den 14 juli 2015 av sonden New Horizons

 

Intressant med Pluto är exempelvis karaktären av Plutos omloppsbana vilken är mycket excentrisk. Enligt ny forskning är Plutos omloppsbana (runt solen) relativt stabil sett över längre tidsskalor men ses som ett kaotiskt störtlopp av förändringar i kortare tidsskalor.

 För att bryta ner banan  skiljer sig Plutos omloppsbana radikalt från övriga planeters, vilka följer nästan cirkulära banor runt solen nära sin ekvator, projicerat utåt (mot ekliptikan). Pluto däremot som tar 248 år för att slutföra ett varv runt solen  följer en mycket elliptisk bana som lutar 17° till solsystemets ekliptiska plan. Den excentriska omloppsbanan innebär att Pluto tillbringar 20 år under varje period under sin bana runt solen närmare solen än Neptunus gör i sin bana. Den planet som finns närmst Pluto och som numera räknas som den planet som finns längst bort från solen.

Plutos omloppsbana är svårförklarad av astronomerna när den upptäcktes. Sedan dess har flera försök gjorts för att simulera det förflutna och framtiden för att förklara dess omloppsbana. I sökande efter förklaringar  visades  en överraskande egenskap som skyddar Pluto från att kollidera med Neptunus. Som Dr. Malhotra sa till Universe Today via e-post, detta är orbital resonans tillstånd  kallat  "mean motion resonance": 


"Detta tillstånd säkerställer att Pluto vid den tidpunkt då Pluto befinner sig på samma heliocentriska avstånd som Neptunus är dess longitud nästan 90 grader från Neptunus (något som får risken för kollision mellan dem att minimeras). Senare upptäcktes en annan märklig egenskap i Plutos omloppsbana: Pluto kommer till perihelion på en plats långt ovanför planet i Neptunus omloppsbana; Detta är en annan typ av orbital resonans som kallas 'vZLK svängning.'"För sin studie genomförde Malhotra och Ito numeriska simuleringar av Plutos omloppsbana i upp till fem miljarder år in i solsystemets framtid. 

Aphelion är den punkt på jordens bana som ligger längst bort från solen. Perihelion är den punkt på jordens bana som ligger närmast solen.

I synnerhet hoppades forskarna ta itu med olösta frågorna om Plutos säregna bana. Dessa frågor har behandlats av forskning under de senaste decennierna, såsom "planetmigrationsteori", men har bara till en viss grad kunnat förklaras. Under de senaste decennierna har astronomer försökt ta itu med dessa frågor med nya teorier (som "planetmigrationsteori" samband med förändring av en planets bana utefter att denna berörs av gas Jupiters bana är ett ex på detta) men möttes med begränsad framgång.

Resultatet kommer sannolikt att ha betydande konsekvenser för framtida studier av det yttre solsystemet och dess omloppsdynamik. Med ytterligare studier tror Dr. Malhotra att astronomer kommer att lära sig mer om jätteplaneternas migrationshistoria och hur de så småningom hamnade i sina nuvarande banor. Det kan också leda till upptäckten av en ny dynamisk mekanism som kommer att förklara ursprunget till Plutos omloppsbana och andra kroppar med långa omloppsbanor. För mer och utförlig information om studien följ denna länk där även korta filmfrekvenser finns i förklarande syfte. 

Forskningen utfördes av Dr. Renu Malhotra, Louise Foucar Marshall Science Research Professor vid University of Arizona's Lunar and Planetary Laboratory (LPL) och Takashi Ito, docent vid Chiba Institute of Technology's Planetary Exploration Research Center (PERC) och National Astronomical Observatory of Japans (NAOJ) Center for Computational Astrophysics. 

Artikeln som beskriver deras resultat publicerades nyligen i Proceedings of the National Academy of Sciences.

Bild vikipedia på Pluto sedd från New Horizon 14 juli 2015.

lördag 30 april 2022

Varför Venus roterar

 


Venus är den andra planeten i solsystemet från solen räknat. Den är nästan lika stor som jorden därav beteckningen tvillingplanet till Jorden. Venus rör sig runt sin egen axel i motsatt riktning mot rörelsen hos jorden och flertalet av de andra planeterna runt solen. Enbart Venus och Uranus rör sig motsols. Planeten är molnhöljd med en atmosfär i huvudsak bestående av koldioxid med en mindre del kväve, svaveldioxid och vattenånga. Detta gör att planeten är mycket varm och mycket ogästvänlig för liv. 

Om det inte vore för den täta snabbrörliga atmosfären på Venus, skulle jordens systerplanet sannolikt inte rotera enligt ny forskning. Istället skulle Venus låsas på plats med samma sida alltid vänd mot solen på samma sätt som månen är mot jorden enligt forskare av i dag.  Gravitationen hos ett stort objekt i rymden kan hindra ett mindre föremål från att snurra, ett fenomen som kallas tidvattenlåsning i detta fall solen som det objekt som skulle låsa Venus. Men då denna låsning inte finns hävdar Kane forskare vid UC Riverside att atmosfären måste ha en mer framträdande faktor vid studier av Venus såväl som andra planeter som det som stoppar fastlåsning.

Dessa argument, liksom beskrivningar av Venus som en delvis tidvattenlåst planet, publicerades nyligen i en artikel i Nature Astronomy.

"Vi ser atmosfären som ett tunt nästan separat lager ovanpå en planet som har minimal interaktion med den solida planeten", säger Stephen Kane, UCR-astrofysiker och huvudförfattare. "Venus kraftfulla atmosfär lär oss att det är en mycket mer integrerad del av planeten som påverkar absolut allt, även hur snabbt planeten roterar."

Det tar Venus 243 jorddagar att rotera en gång men dess atmosfär cirkulerar en runda runt planeten var fjärde dag. Extremt snabba vindar gör att atmosfären drar längs planetens yta när den cirkulerar, saktar ner dess rotation samtidigt som den lossar greppet om solens gravitation.


Långsam rotation i sin tur har dramatiska konsekvenser för det oroliga venusiska klimatet där en genomsnittlig temperatur når upp till 480 C, tillräckligt varmt för att smälta bly. En anledning till värmen är att nästan allt av solens energi som absorberas av planeten sker i Venus atmosfär och når aldrig ytan. Det betyder att en rover (månbil) med solpaneler som den NASA skickade till Mars inte skulle fungera här.

Atmosfären över Venus blockerar också solens energi från att lämna planeten, vilket förhindrar kylning eller flytande vatten på dess yta. Ett tillstånd kallat en skenande växthuseffekt. De flesta exoplaneter som sannolikt kommer att observeras med det nyligen lanserade James Webb Space Telescope som nu i dagarna kommit i full drift  ligger mycket nära sina stjärnor, ännu närmare än Venus är till solen. Därför är anses de  sannolikt tidvattenlåsta (vänder alltid samma sidas mot sin sol) enligt dessa forskare.

Eftersom människor kanske aldrig kan besöka exoplaneter personligen, är det viktigt att se till att datormodeller arbetar utefter trolig  tidvattenlåsning. "Venus är vår möjlighet att få dessa modeller korrekta, så att vi kan förstå ytmiljöerna på planeter runt andra stjärnor", säger Kane.

Jag har svårt för att förstå diskussionen om att Venus skulle varit tidvattenlåst om  inte atmosfärens kraftiga rörelser gjort det möjligt för Venus att rotera enligt ovan (min anm.). Vi har Merkurius som ligger betydligt närmre solen och som numera bevistats rotera och därmed inte alltid vänder samma sida mot solen (vilket tidigare antagits).

En dag på Merkurius motsvarar 58,65 jorddygn vilket blir 403,69 timmar jämfört med en dag på jorden som är 23,93 timmar och atmosfären här är mycket tunn. Först ganska nyligen fick vi omtolka teorin att Merkurius alltid vände samma sida mot solen som falsk. Varför skulle då Venus ha gjort det utan en orolig atmosfär eller eventuella närgångna exoplanet till sin sol göra det? Något i antagandet stämmer inte enligt mig. 

Bild vikipedia i den färg som den har inte som vissa andra som är falskfärgade i eldfärg.

fredag 29 april 2022

Starka blålysande sken i universum kan förklaras

 


Ända sedan de blå skenen  upptäcktes 2018 har dessa snabba blå optiska transienter (FBOTs fast blue optical transient överraskat och förundrat astrofysiker. Dessa sken lyser blått då de är mycket heta (likt blå stjärnor som är de hetaste därute). Skenen  har länge setts som mystiska föremål och e är de ljusstarkaste kända optiska fenomenen i universum. Då enbart ett fåtal upptäckts hittills har FBOTs ursprung blivit svårfångat.

Nu presenterar ett astrofysikteam vid Northwestern University en ny möjlig förklaring till ursprunget av dessa. Med hjälp av en ny teoretisk modell visar astrofysikerna att FBOTs kan vara resultatet av aktivt nedkylande sken som omger strålningen från stjärnor under deras sista tid. Detta visar den astrofysikmodell som kan förklara  observationer relaterade till FBOTs.

Forskningen i detta publicerades den 11 april i Royal Astronomical Societys månatliga meddelanden. När en massiv stjärna kollapsar kan det starta utflöden av skräp i nära ljusets hastighet. Dessa utflöden (eller jetstrålar)  kolliderar i kollapsande lager av den döende stjärnan och bildar en "kokong" av skräp av gas, damm och sten i området. Den modell man utarbetat visar att när rörelserna trycker  kokongen utåt – bort från den kollapsande stjärnans kärna – släpps värme ut genom att den svalnar och detta ses då som ett FBOT-utsläpp. Starkt blått sken.

"Ett utsläpp av gas och materia börjar djupt ner i en stjärna och tränger sedan ut ur denna", säger Northwesterns Ore Gottlieb, vilket var den som ledde studien. "När detta utsläpp rör sig upp genom stjärnan bildar det en struktur kallad en kokong. Kokongen innesluter gas och damm och fortsätter göra det även efter att denna lämnat stjärnan. När vi räknade ut hur mycket energi kokongen innehåller visade det sig vara  kraftfullt nog för att bilda FBOT."

Gottlieb vid Rothschild Fellow i Northwestern's Center for Interdisciplinary Exploration and Research in Astrophysics (CIERA)  var medförfattare till studien tillsammans med CIERA-medlemmen Sasha Tchekovskoy, biträdande professor i fysik och astronomi vid Northwesterns Weinberg College of Arts and Sciences.


FBOTs (uttalas F-bot) och är en typ av kosmisk explosion som ursprungligen upptäcktes i optisk våglängd. Som namnet antyder bleknar transienter nästan lika snabbt som de uppstår.  FBOTs når maximal ljusstyrka inom några dagar och bleknar sedan snabbt - mycket snabbare än supernovor stiger och sönderfaller.

"Anledningen till att vi tror att både GRBs gamma-raybursts)  och FBOTs kan vara relaterade är att båda är mycket snabba skeenden och rör sig nära ljusets hastighet och att båda är asymmetriskt formade och bryter stjärnors sfäriska form, "sa Gottlieb. "Men det är ett problem. Stjärnor som producerar GRB saknar väte. Vi ser inga tecken på väte i GRB, medan vi i FBOT ser väte överallt. Så det kan inte vara samma fenomen."

Se även denna film från youtube som visar hur man antar fenomenet ser ut och även förklarar teorin bra. https://www.youtube.com/watch?v=MquOKdZEaDw

Bild vikipedia av en illustration av FBOT.

torsdag 28 april 2022

Forskare har upptäckt att det finns Mikro-novor.

 


“Vi har upptäckt och för första gången identifierat det som vi kallar en mikronova” säger Simone Scaringi vid Durham University i Storbritannien vilken var den som ledde utforskningen av dessa upptäckta explosioner  presenterar upptäckten i tidskriften Nature. “Fenomenet utmanar vår tidigare förståelse av hur termonukleära explosioner i stjärnor går till. Vi trodde vi visste detta. Men denna upptäckt visar en helt ny möjlighet att orsaka och förklara sådana”, tillägger han.

Mikronovor är extremt kraftfulla händelser men likväl små astronomiskt sett. De är betydligt mindre energirika än novor för att inte säga supernovor. Både novor och mikronovor är explosioner som sker på vita dvärgstjärnor (avslocknade stjärnor  från början av en storlek som vår sol vilken även denna har en framtid som vit dvärg).

En vit dvärg i ett dubbelstjärnsystem kan dra till sig material, huvudsakligen vätgas, från sin kompanjon oftast en röd uppsvälld stjärna i stadiet innan den krymper och sammandras och blir en vit dvärgstjärna. Då vätgas från den röda jättestjärnan når den mycket heta ytan på den vita dvärgstjärnan kommer vätet att fusionera till helium vilket ger en explosion. I novor sker dessa termonukleära explosioner på hela den vita dvärgens yta. “Sådana explosioner får hela ytan på den vita dvärgen att lysa upp under en period av flera veckor” säger Nathalie Dehenaar vid Amsterdams universitet i Nederländerna, och medförfattare på artikeln. En nova har skett.

Snarlika explosioner sker vid mikronovor men då på en mycket mindre och snabbare skala då en sådan varar endast under några timmar. Mikronovor sker enbart på vita dvärgstjärnor som har ett kraftiga magnetfält där material  dras mot  stjärnans magnetiska poler.

 “För första gången har vi nu kunnat se att vätgasfusion kan ske på lokala skalor. Vätebränslet kan hållas samlad vid basen av de magnetiska fälten på vissa vita dvärgar och då sker explosionerna endast  kring de magnetiska polerna” säger Paul Groot vid Radbouduniversitetet i Nederländerna och medförfattare till studien.

“Detta leder till ‘mikrofusionsexplosioner’ med bara en miljondel av energimängden av en novaexplosion, därav namnet mikronova” säger Groot. Dessa utbrott kan förbruka omkring 20 triljoner eller 20 miljarder miljarder kg material, motsvarande 3,5 miljarder Cheopspyramider.

Dessa nya mikronovor utmanar astronomernas teorier om stjärnexplosioner och kan vara vanligare än man tidigare antagit.  “Det visar hur otroligt dynamiskt vårt universum är. Dessa fenomen som kan vara ganska vanliga är så snabbt övergående att de är svåra att fånga” förklarar Scaringi.

Forskarlaget noterade existensen av de mystiska mikronovaexplosionerna första gången när de analyserade data från NASA:s Transient Exoplanet Survey Satelllite (TESS). “När vi letade igenom data tagna med NASA:s TESS- teleskop   upptäckte vi något märkligt: en ljusstark blixt i synligt ljus med envaraktighet av endast några timmar. Vi letade vidare och fann flera liknande blixtrar därute” säger Degenaar.

Astronomerna observerade tre mikronovor med TESS. Två av dem skedde på kända vita dvärgstjärnor men den tredje krävde ytterligare observationer med X-shooter, ett instrument på ESO:s VLT, för att bekräfta att källan var en vit dvärg.

“Med hjälp av ESO:s Very Large Telescope kunde vi slå fast att alla dessa optiska blixtar producerades på vita dvärgar” säger Degenaar. “

Det gäller med andra ord att ha teleskopet riktat åt rätt håll för att få möjligheten att hitta dessa mikronovor under den korta tid de existerar (min anm.) Alternativt kan de hittas som ovan vid analys av data från existerande teleskops tidigare datainsamlingar.

Bild pxhere.com

onsdag 27 april 2022

Månen Io med dess sanddynor fascinerar

 


Io är i storleksordning den tredje av Jupiters månar. Ytan är ung. Istället för nedslagskratrar såg Voyager 1 hundratals vulkankratrar, varav några  aktiva. Foton visade eruptioner av 300 km höga moln över ytan.

Nyligen publicerades från Rutgers The state university of new Jersey en studie där det beskrivs hur sanddyner kan bildas även på en yta så isig och orolig som Io:s.

Studien publicerades i tidskriften Nature Communications och bygger på en studie av de fysiska processer vilka styr sandkorns rörelser utifrån de data man har efter en analys av bilder från Nasas Galileos 14-åriga uppdrag vilkens uppdrag gjorde det möjligt att skapa de första detaljerade kartorna över Jupiters månar.

Den nya studien förväntas utöka vår förståelse av de geologiska egenskaperna i dessa månar.

"Våra studier pekar på att Io kan vara en "sanddynvärld", säger huvudförfattaren George McDonald, postdoktor vid Rutgers Earth and Planetary Sciences Department. "Vi har föreslagit och kvantitativt testat, en mekanism genom vilken sandkorn kan röra sig och i sin tur få sanddyner att bildas."

Nuvarande vetenskaplig förståelse dikterar att sanddyner till sin natur är kullar eller åsar av sand staplade genom vindar. Forskare i tidigare studier av Io;s yta sa tidigare att då vind här inte kan ha bildat  sanddyner eftersom kraften i vindarna på Io är för svaga på grund av månens atmosfärs låga densitet och att  därför åsarna är något annat än sandåsar.

"Arbetet nu säger oss att de miljöer där sanddyner finns är betydligt mer varierade än de klassiska, ändlösa ökenlandskapen på delar av jorden eller på den fiktiva planeten Arrakis i 'Dune'," sa McDonald.

Galileouppdraget, som varade mellan 1989 och 2003, loggade så många vetenskapliga data att forskare än i dag fortfarande studerar de uppgifter som samlades in då. En av de viktigaste insikterna av datan var upptäckten av den höga omfattningen av vulkanisk aktivitet på Io . Den var så stor att Io:s vulkaner upprepade gånger och snabbt förändrar Io:s yta.

Ios yta är en blandning av svart stelnade lavaflöden och sand, flödande "effusiva" lavaströmmar och "snö" av svaveldioxid. Forskarna använde matematiska ekvationer för att simulera krafterna på ett enda korn av basalt eller frost och beräkna dess väg. När lava strömmar genom svaveldioxid under månens yta är dess ventilering "tät och snabbrörlig nog för att förflytta korn på Io;s yta vilket möjliggör  bildandet av storskaliga funktioner som sanddyner", sade McDonald. Vi måste i detta (min anm.) lägga in tiden. Gör vi detta är bildandet av sanddyner enligt ovan mycket troligt.

När forskarna utformade en mekanism genom vilken sanddyner kan bildas såg de på bilder av Ios yta tagna av Galileo-rymdfarkosten för att få mer bekräftelse av teorin. Avståndet mellan topparna över ytan höjd-till-bredd-förhållanden som de observerade överensstämde med trender för sanddyner som ses på jorden och andra planeter.

"Ett sådant här arbete gör att vi bättre kan förstå hur kosmos fungerar", säger Lujendra Ojha, medförfattare och biträdande professor vid institutionen för Earth and Planetary Sciences.

Artikeln inkluderade kolleger från University of Oregon, Massachusetts Institute of Technology, Texas A&M University och Jet Propulsion Laboratory vid California Institute of Technology.

Bild vikipedia visande två stora vulkanutbrott på Io, den som är synlig till vänster vid horisonten har en höjd av 140 km, den till höger 75 km (Galileo farkostens tog bilden 1997)

tisdag 26 april 2022

En eldboll i skyn över södra Ontario den 7 april i år

 


Ett ljust eldklot observerades av ett nätverk av kameror över skyn över södra Ontario klockan 23:37 söndagen den 17 april 2022. Analysen av videodatan visar på att fragment av en meteor troligen slog ner på marken nära Simcoesjöns östra strand, strax norr om staden Argyle i Canada.

Western Universitys physics and astronomy department vilket från det drivs ett nätverk av kameraövervakning av skyn med syftet att söka efter meteorer upptäckte fenomenet. Denis Vida som specialiserat sig på studier av meteorer, bekräftade att mer än ett dussin kameror över Westerns Southern Ontario Meteor Network (SOMN) fångade händelsen norr om Toronto sent på söndagskvällen den 17 april liksom ett antal medborgarforskarestyrda kameror från Global Meteor Network (GMN).

"Detta eldklot var särskilt betydelsefullt eftersom det rörde sig långsamt över skyn i en bana mycket lågt ner i atmosfären. Det här är bra indikatorer på att materialet klarade nedfärden, säger Vida, postdoktor i astronomi.

– Den ursprungliga meteoriten tros ha haft en vikt av ca 10 kilo och vi förväntar oss nu att tiotals till hundratals gram stort  material nu finns på marken. Meteoriter är av stort intresse för forskare eftersom studiet av dem hjälper oss att förstå bildandet och utvecklingen av solsystemet, säger Vida. Viss mängd har säkert brunnit upp i atmosfären (min anm.).

Meteoriter kännas igen genom dess mörka ofta skrovliga yta. Vanligtvis har de högre densitet än en "vanlig" sten och är ofta magnetiska genom att de vanligen innehåller metall.

Meteoriter är inte hälsofarliga, men om de hittas är det ändå bäst att placera dem i en ren plastpåse eller linda dem i aluminiumfolie. De bör också hanteras så lite som möjligt för att bidra till att bevara deras vetenskapliga värde.

I Kanada där denna hittades tillhör meteoriter ägaren till den mark där de hittas. De som önskar söka efter nedfallna meteoriter bör alltid först söka tillstånd av markägaren innan de ger sig ut på privat mark.

Vi måste i detta fall erinra om att vi i Sverige har något unikt genom vår allemansrätt som gör att vi kan ge oss ut och gå plocka bär mm utan markägares tillstånd om vi nu inte är så dumma att vi ger oss ut i odlad mark Läste just att vissa tokstollar med mindre intelligens ger sig ut på sådan mark där raps växer för att  ta selfie. Om fler länder har allemansrätten låter jag vara osagt (min anm.).

Bild flickr.com på en så kallad eldboll i skyn dock ej den nämnda ovan.

måndag 25 april 2022

Fickor av vatten kan finnas närma ytan på månen Europa

 


Europa är i storleksordning Jupiters fjärde största måne. Den tycks vara täckt helt av is vilket skulle förklara varför den nästan helt saknar kratrar (de ses inte under det tjocka istäcket). Under istäcket misstänks att ett flytande hav av vatten kan finnas. Jupiters starka magnetfält och den vulkaniska aktiviteten under Europas yta skulle kunna ge värme till havet och man spekulerar därför i om det eventuellt skulle kunna finnas primitiva livsformer i havet.

Om vi nu ser på ett forskningsprojekt på Grönlands där det tjocka istäcket har genomträngts med radar och där det då upptäcktes vattenfickor i en "dubbel ås av is"  veckad is i form av åsar finns även på Europas yta. I dessa åsar tränger vatten upp och bildar troligen vattenfickor likt det bevisats gör på Grönland. Analysen och resultatet  bekrivs i Nature Communications i en artikel den19 april. Studiens seniorförfattare är Dustin Schroeder, docent i geofysik vid Stanford University's School of Earth, Energy & Environmental Sciences (Stanford Earth).

 Dubbla åsar av is (se film från youtube  här på hur man kan se det ske) på Europa framträder som dramatiska konturer på månens isiga yta, med kammar som når nästan 300 meter upp åtskilda av dalar som är ungefär en halv mil breda. Forskare har känt till dessa formationer sedan månens yta fotograferades av Galileo-rymdfarkosten under 1990-talet men har inte kunnat ge en definitiv förklaring till hur de bildats.  Men troligen likt på Grönland av vatten som träcker upp genom tryck nerifrån och frysts.

 

Genom analyser av ythöjningsdata och isgenomträngande radar som samlats in från 2015 till 2017 av NASA:s Operation IceBridge avslöjade forskarna hur den dubbla åsen på nordvästra Grönland producerades när isen bröts upp runt en ficka med genom hårt vattentryck som sedan frös inuti istäcket, vilket resulterade i  att två istoppar steg upp till den distinkta form vi nu ser. 

"På Grönland bildas denna dubbla ås på en plats där vatten från ytsjöar och strömmar ofta rinner ut nära ytan och fryser till igen", säger huvudförfattaren till rapporten Riley Culberg, doktorand i elektroteknik vid Stanford. "Ett sätt av liknande grunda vattenfickor kan bildas på Europa genom att vatten från det underjordiska havet tvingas upp genom isskalet i spricker något som då skulle visa att det kan finnas en vattenrörelse  inuti isen."

 Istället för att bete sig som ett block av is verkar Europas isyta genomgå en mängd olika geologiska och hydrologiska processer - det är en teori som stöds av denna studie om existensen av vattensamlingar som bryter ut mot ytan. En rörligt isyta stödjer möjligheten av existensen av livsformer eftersom det underlättar utbytet mellan havet under ytan och näringsämnen från närliggande himlakroppar som ackumuleras på ytan exempelvis från vulkanism från månen Io.

"Människor har studerat dessa dubbla åsar av is i över 20 år nu, men det här är första gången vi faktiskt kunde se och undersöka  liknande åsar på jorden", säger studiens medförfattare Gregor Steinbrügge,  planetforskare vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory (JPL) som började arbeta med detta projekt som postdoktor vid Stanford. "Vi tar nu ett mycket större steg i riktning mot att förstå vilka processer som faktiskt dominerar fysiken och dynamiken på månen Europas isiga yta."

Troligen finns vatten under isen men det kan vara helt utan all form av organiskt liv (min anm.)

Bild Jupiters måne Europa två modeller av förslag av hur den kan se ut invändigt. Bild från vikipedia.