Io är i storleksordning den tredje av Jupiters månar.
Ytan är ung. Istället för nedslagskratrar såg Voyager 1 hundratals
vulkankratrar, varav några aktiva. Foton visade eruptioner av 300 km höga
moln över ytan.
Nyligen publicerades från Rutgers The state
university of new Jersey en studie där det beskrivs hur sanddyner kan bildas
även på en yta så isig och orolig som Io:s.
Studien publicerades i tidskriften Nature
Communications och bygger på en studie av de fysiska processer vilka styr sandkorns
rörelser utifrån de data man har efter en analys av bilder från Nasas Galileos 14-åriga
uppdrag vilkens uppdrag gjorde det möjligt att skapa de första detaljerade kartorna över
Jupiters månar.
Den nya studien förväntas utöka vår förståelse av de geologiska egenskaperna i dessa månar.
"Våra studier pekar på att Io kan vara en "sanddynvärld",
säger huvudförfattaren George McDonald, postdoktor vid Rutgers Earth and
Planetary Sciences Department. "Vi har föreslagit och kvantitativt testat,
en mekanism genom vilken sandkorn kan röra sig och i sin tur få sanddyner att bildas."
Nuvarande vetenskaplig förståelse dikterar att
sanddyner till sin natur är kullar eller åsar av sand staplade genom vindar. Forskare
i tidigare studier av Io;s yta sa tidigare att då vind här inte kan ha bildat sanddyner eftersom kraften i vindarna på Io är
för svaga på grund av månens atmosfärs låga densitet och att därför åsarna är något
annat än sandåsar.
"Arbetet nu säger oss att de miljöer där
sanddyner finns är betydligt mer varierade än de klassiska, ändlösa
ökenlandskapen på delar av jorden eller på den fiktiva planeten Arrakis i
'Dune'," sa McDonald.
Galileouppdraget, som varade mellan 1989 och 2003,
loggade så många vetenskapliga data att forskare än i dag fortfarande studerar
de uppgifter som samlades in då. En av de viktigaste insikterna av datan var upptäckten av den
höga omfattningen av vulkanisk aktivitet på Io . Den var så stor att Io:s vulkaner
upprepade gånger och snabbt förändrar Io:s yta.
Ios yta är en blandning av svart stelnade lavaflöden
och sand, flödande "effusiva" lavaströmmar och "snö" av
svaveldioxid. Forskarna använde matematiska ekvationer för att simulera
krafterna på ett enda korn av basalt eller frost och beräkna dess väg. När lava
strömmar genom svaveldioxid under månens yta är dess ventilering "tät och
snabbrörlig nog för att förflytta korn på Io;s yta vilket möjliggör bildandet av storskaliga funktioner som sanddyner", sade McDonald. Vi måste i detta (min anm.) lägga in tiden.
Gör vi detta är bildandet av sanddyner enligt ovan mycket troligt.
När forskarna utformade en mekanism genom vilken
sanddyner kan bildas såg de på bilder av Ios yta tagna av
Galileo-rymdfarkosten för att få mer bekräftelse av teorin. Avståndet mellan topparna över ytan höjd-till-bredd-förhållanden
som de observerade överensstämde med trender för sanddyner som ses på jorden
och andra planeter.
"Ett sådant här arbete gör att vi bättre kan
förstå hur kosmos fungerar", säger Lujendra Ojha, medförfattare och
biträdande professor vid institutionen för Earth and Planetary Sciences.
Artikeln inkluderade kolleger från University of
Oregon, Massachusetts Institute of Technology, Texas A&M University och Jet
Propulsion Laboratory vid California Institute of Technology.
Bild vikipedia visande två stora vulkanutbrott på
Io, den som är synlig till vänster vid horisonten har en höjd av 140 km, den
till höger 75 km (Galileo farkostens tog bilden 1997)
