Google

Translate blog

tisdag 14 juni 2022

Uppdrag; undersök svårförklarliga kupoler på månens yta

 


Två UCF (University of Central Florida) planetforskare, Kerri Donaldson Hanna och Adrienne Dove har fått möjligheten att leda ett uppdrag med en budget på  35 miljoner dollar. Uppdragets anledning kommer från bilder där en rymdfarkost över Gruithuisen Domes - en outforskad del av västra sidan av månen visar på svårförklarade kupolbildningar. Bilder som fått NASA-forskare att förundras enligt ett pressmeddelande från NASA.

Bilderna visar kupoler som verkar vara resultat av en sällsynt form av vulkanutbrott. Det mystiska med kupolerna är att sådana geologiska strukturer som även finns på Jorden här har sitt ursprung från havsrörelser och plattektonik.  Något som inte finns eller har funnits på månen.

Utan sådant ursprung förstår NASA-forskare inte hur strukturerna kom till. UCF:s  forskare (University of South Florida) kommer att undersöka fenomenet  genom NASAs Payloads and Research Investigations on the Surface of the Moon (PRISM) – ett program innebärande att en rymdfarkost  beräknad att sändas upp  2026 med en robotstyrd månbil innehållande instrument för syftet att studera kupolernas kemiska sammansättning och hur damm interagerar här. Genom detta kan man då försöka förstå hur de kom till.

Under en dag på månen - motsvarande 10 jorddagar - kommer Lunar Vulkan Imaging and Spectroscopy Explorer (Lunar-VISE) att undersöka toppen på en av kupolerna vilken antas bestå av klibbig magma somm stelnat och är rik på kiseldioxid, liknande granit. Mineral som kan bli en potentiell resurs vid framtida kolonisering.

Det finns potentiellt mycket att upptäcka på månen som inte bara hjälper oss att informera om behovet eller idéer om framtida robot- och mänsklig utforskning av månen utan också kan hjälpa oss att bättre förstå historien om vår egen planet såväl som andra planeter i solsystemet", säger Donaldson Hanna, huvudforskaren i den kommande studien.

Jag undrar (min anm.) om dessa kupoler kan vara spår av ett tidigare flytande tillstånd av månytan där ytan bubblat upp och stelnat i denna  form.

Bild vikipedia på Mons Gruithuisen Gamma och Mons Gruithuisen Delta.

måndag 13 juni 2022

Kometutbrottet från 2007 kan ses i sommar.

 


Nu kan dammspåret från det största kometutbrott som någonsin registrerats ses i sommar av amatörastronomer. Dess form numera liknar ett  stort timglas.

Kometen det handlar om är17P / Holmes vilken i oktober 2007 utsöndrade en enorm blixt bestående av gas och damm (se bild ovan) vilket fick kometen att lysa upp med en faktor på en miljon och en kort stund bli det största lysande objektet i solsystemet. Under den korta perioden hade dess koma, stoftmolnet som omgav kometkroppen, en större diameter än solen.

Först verkade det som om partiklarna som avgetts i detta rekordutbrott därefter skulle spridas ut i rymden, säger Maria Gritsevich, planetforskare vid Helsingfors universitet i Finland, till Live Science. I en ny modell av kometens stoftspår beskriven i en studie av Gritsevich och hennes kollegor visas däremot att dammspåret har bestått. De kvarvarande partiklarna är kvar och finns i en elliptisk bana mellan den ursprungliga utbrottspunkten och en punkt på motsatt sida av dammspårets bana runt solen synlig från södra halvklotet. Men nu i form som ett timglas.

I år 2022 finns partiklarna igen nära utbrottspunkten, vilket innebär att dammspåret nu kommer att vara synligt från norra halvklotet.

"Nu är teleskop så bra att alla relativt blygsamma system kommer att se det", säger studiens huvudförfattare Gritsevich till Live Science. Kometen 17P/Holmes kretsar mellan Mars och Jupiter. Med andra ord den kan ses i amatörteleskop av nyare modell.

17PHolmes upptäcktes  första gången av Edwin Holmes den 6 november 1892 då den hade  ett mindre utbrott  (i jämförelse ned det 2007 vilket var ett stort utbrott) upptäckten gjordes medan han observerade Andromedagalaxen.

"Andra kometer i liknande banor runt solen producerar inte den här typen av stora periodiska utbrott, så 17P/Holmes i sig är förmodligen speciell", skriver medförfattaren Markku Nissinen, astronom vid Ursa Astronomiska Föreningen, i ett mejl till Live Science.

Ingen vet exakt hur kometen producerar dessa utbrott. Men en teori är när is under ytan i kometkroppen övergår från ett oorganiserat amorft arrangemang till ett strukturerat kristallint arrangemang. Denna övergång kan då frigöra gas inifrån isen vilket skapar ett utåtriktat tryck på kometens yta. Resultatet blir då ett utbrott av is, gas och damm.

I den nya studien, publicerad i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society, modellerade forskarna dammspårets fysik för att förstå hur dess ursprungliga form ledde fram till den bana som observeras nu.

Bild från vikipedia på utbrottet 4 november 2007 från Kometen 17P/Holmes med dess blå jonsvans.

söndag 12 juni 2022

Ross 508 b är en intressant exoplanet

 


Det var en mycket liten rörelse hos en liten ljussvag stjärna som avslöjade närvaron av en exoplanet, här. En exoplanet som kretsar på ett avstånd från sin sol i en zon mycket nära den så kallade livszonen runt  stjärnan. Livszonen skiljer sig åt beroende på vilken klass (storlek) av stjärna det handlar om.


Solen här (stjärnan Ross 508) är en ljussvag röd dvärgstjärna som finns 36,5 ljusår bort från oss (den kan ej ses utan teleskop) Exoplaneten Ross 508b har 4 gånger större massa än Jorden (mindre planeter är svåra att upptäcka med dagens teknik).  Det är en stenplanet troligast finns här inget liv.

Upptäckten är den första i en ny undersökning med hjälp av National Astronomical Observatory of Japans (NAOJ) Subaru Telescope på Hawaii. Upptäckten visar effektiviteten hos de tekniker som används för att lokalisera planeter runt svagt lysande stjärnor

Huvudtekniken för att hitta exoplaneter är som tidigare nämnts under andra inlägg transitmetoden. Detta är vad NASAs exoplanetjaktteleskop TESS (planeter som upptäckts med detta teleskop har alltid en beteckning som börjar med ett T före namnet) använder och Kepler (planeter som upptäckts med detta teleskop har alltid en beteckning som börjar med ett K före hela beteckningen) använder. De stirrar på stjärnor och letar efter regelbundna ljusminskning i punktform av dess ljus, orsakad av att ett objekt regelbundet kretsar mellan oss och stjärnan.

Djupet av denna ljusminskningsstorlek kan användas för att beräkna objektets massa; ju större punkt som mörknar desto  större planet - desto lättare är planeten att upptäcka och beräkna massan av.

Knappt 3900 exoplaneter har hittats med denna metod. Metoden är dock inte tillförlitlig om man söker efter planeter i storlek som Jorden eller mindre (de upptäcks inte). Upptäckten av Ross 508 b beskrivs i en artikel i  arXiv. Upptäckten skedde under ledning av astronom Hiroki Harakawa. Ross 508 b är cirka 4 gånger mindre än sin sols massa och kretsar kring Ross 508 med ett varv fullbordat på 10,75: e dag. Året är därmed lika långt på exoplaneten.

Detta är mycket närmare än jordens bana är till vår sol. Solen Ross 508 är mycket mindre och lyser betydligt svagare än solen. På det avståndet är denna sols strålning som träffar Ross 508 b endast 1,4 gånger högre än den solstrålning som träffar jorden från vår sol. Detta placerar exoplaneten mycket nära den yttre inre kanten av stjärnans beboeliga zon. 

Teleskopet TESS, har troligen data som ska möjliggöra att se om här finns en atmosfär (får se vad analysen visar).

Solen Ross 508 har 18 procent av vår sols massa, en av de minsta och  svagast lysande stjärnorna med en exoplanet som upptäckts med radiell hastighet (metoden beskriven ovan). Detta tyder på att framtida radiella uppdaterade metoder i infraröda våglängder nu har potential att avslöja en stor mängd av exoplaneter som kretsar kring svagt lysande stjärnor och avslöja eventuella planeter där.

Det blir spännande att följa nya upptäckter. Något som vi hoppas på är en tillförlitlig metod att upptäcka planeter av Jordens storlek och mindre något som ännu inte finns (min anm.).

Bild från åxhere.com. En undran över vad som finns därute. 

lördag 11 juni 2022

Ett konstigt radiosken upptäckt vid kvasaren 3C 273

 


3C 273 är en kvasar i stjärnbilden Jungfrun som klassificerats som en blazar.

Blazarer är en typ av kvasar av en mycket kompakt, ytterst ljusstark och snabbt variabel galaxkärna. Det som utmärker en blazar är att någon av de jetstrålar denna släpper ut är riktad mer eller mindre rakt mot jorden. Energin kommer från en ackretionsskiva omkring ett supermassivt objekt i centrum av galaxen där den finns (bör som jag ser det innebära en ackretionsskiva  runt ett svart hål (min anm)), Blazarer är bland de mest våldsamma fenomenen i universum och viktiga studieobjekt inom högenergiastrofysiken. 

Blazarer finns i så kallade aktiva galaxcentra, även kallade aktiva galaxkärnor (AGN, Active Galactic Nuclei). Med hjälp av Atacama Large Millimeter/submillimeter Array i Chile (ALMA-teleskopet) vilket riktades in av forskarna   på kvasaren 3C 273. Denna finns 2,4 miljarder ljusår från jorden och är den närmaste kvasaren till Vintergatan och även den första kvasar som någonsin identifierats. Men då kvasarens ljus bländar oss i teleskopet är det svårt att observera själva galaxen där den finns  särskilt vid de radiovåglängder som används av ALMA-teleskopet.

Forskargruppen under ledning av Shinya Komugi vid Kogakuin University i Japan, använde därför ny teknik som de kallar "självkalibrering". Metoden går ut på att minska bländningen från kvasaren genom att använda 3C 273 själv för att korrigera för de fluktuationer i jordens atmosfär som kan påverka ALMA:s detektering av submillimeterradiovågor.

Metoden resulterade i ökad kontrast. ALMA observerade 3C 273 vid frekvenserna 93, 233, och 343 GHz, och självkalibreringstekniken möjliggjorde dynamiska bildområden på 85 000, 39 000 respektive 2 500 – de högsta dynamiska omfång Alma någonsin har uppnått.

Tekniken avslöjade aldrig tidigare sedda detaljer om galaxen där 3C 273: s finns inklusive vad som beskrivs som en "okänd struktur". Innebärande att Komugis team såg ett svagt band av radiostrålning över hela galaxen som sträckte sig ut tiotusentals ljusår. Denna radioemission kommer från tiotals miljarder till hundratals miljarder av solmassor av vätgas som har joniserats av ultraviolett och röntgenstrålning från kvasaren.

Astronomer misstänker även att det finns ett samband mellan strålningseffekten från aktiva supermassiva svarta hål och undertryckandet av stjärnbildning i dessa galaxer. Strålningen som strömmar ut ur ackretionsskivan fungerar som negativ återkoppling vilken värmer upp molekylär vätgas vilken då inte  kan bilda nya stjärnor.

Det verkar dock finnas gott om kall molekylär vätgas kvar i 3C 273:s värdgalax, så ännu pågår stjärnbildning. Så antingen är sambandet mellan återkoppling från kvasarer och upphörandet av stjärnbildning inte så säker som forskare trodde eller så undersöker man  3C 273 och dess galax en kort tid innan effekterna av återkopplingen blir uppenbara och stjärnbildningen upphör.

Ännu är inte fenomenet helt förstått något som man vid framtida analys hoppas göra (min anm.) ).

Bild på omtalade kvasaren 3C273 som finns i riktning mot Jungfruns stjärnbild. Bild Vikipedia.

fredag 10 juni 2022

En radiostrålningskälla upptäckt i galax NGC 2082.

 


Vid radiokontinuumobservationer av spiralgalax NGC 2082 har australiensiska astronomer upptäckt en svårförklarad ljus och kompakt radiokälla. Källan har fått beteckningen J054149.24–641813.7. Ursprunget och källan är okänd och ytterligare analyser görs. Fyndet rapporterades i en artikel publicerad den 23 maj på arXiv pre-print repository. Bland de starkaste källorna av en sådan emission är pulsarer, vissa nebulosor, kvasarer och radiogalaxer.

I detta fall var det ett team av astronomer under ledning av Joel Balzan från Western Sydney University i Australien som upptäckte radiokällan. Det skedde då de observerade NGC 2082 med Australian Square Kilometer Array Pathfinder (ASKAP), Australia Telescope Compact Array (ATCA) och Parkes radioteleskop. De upptäckte då en stark punktradiokälla av 20 bågsekunder från galaxens centrum. NGC 2082 i sig är en spiralgalax av G-typ i riktning mot stjärnbilden Svärdfisken  belägen cirka 60 miljoner ljusår från jorden och med en diameter på cirka 33000 ljusår.

– Vi söker radiokontinuumobservationer av NGC 2082 med ASKAP-, ATCA- och Parkesteleskop från 888 MHz till 9 000 MHz. Cirka 20 bågsekunder från mitten av NGC 2082 upptäckte vi en ljus och kompakt radiokälla, J054149.24–641813.7, av okänt ursprung", beskriver forskarna det.

Studien visade att radioluminositeten hos J054149.24–641813.7 vid 888 MHz är på en nivå av 129 EW/Hz och att den har ett platt radiospektralindex (cirka 0,02). Enligt astronomerna är det inte troligt utifrån dessa värden att  J054149.24–641813.7 är en supernovarest (SNR) eller en pulsar utan istället kan vara av termiskt ursprung.

Forskarna noterade att den kompakta karaktären hos J054149.24–641813.7 och dess läge i utkanten av NGC 2082 påminner  en del om de snabba radioutbrott (FRB fast radio burst) som man funnit tidigare. Resultaten tyder dock på att J054149.24–641813.7 förmodligen inte är tillräckligt ljus för att vara en ihållande radiokälla med en inbäddad FRB-stamfader. 

Astronomerna drog därför slutsatsen att det mest sannolika är att J054149.24–641813.7 är en extragalaktisk bakgrundskälla, såsom ett kvasi-stellärobjekt (QSO, kvasar), radiogalax eller aktiv galaktisk kärna (AGN). De tillade att det platta spektralindexet tillsammans med en något svag polarisation vid 5500 och 9000 MHz stöder denna hypotes. Det finns dock för närvarande inga högupplösta absorptionsdata för neutralt atomväte (HI) för NGC 2082, vilket skulle bekräfta detta antagande.

"Vi finner att sannolikheten att hitta en sådan källa bakom NGC 2082 är P = 1,2 procent och drar slutsatsen att det mest troliga ursprunget för J054149.24–641813.7 är en bakgrundskvasar eller radiogalax", påtalar författarna till artikeln. 

Framtida observationer kan kanske svara säkert på frågan vad dess ursprung är.

Bild på NGC 2082 (varifrån radiosignalen upptäckts komma från) tagen med Rymdteleskopet Hubble. Bild från vikipedia.

torsdag 9 juni 2022

En mystisk kraft trycker mot vintergatan

 


Paul M. Sutter är astrofysiker vid SUNY Stony Brook och Flatiron Institute, värd för "Ask a Spaceman" och "Space Radio" och författare till "How to Die in Space." Sutter är författare till den artikel varifrån jag tagit idén till detta inlägg. Se i slutet där mer finns att tillägga.

Det låter som förutsättningen för en dålig sci-fi-film: Men det finns någon mystisk enhet (kraft) bortom gränsen av vår galax som driver omsluter och trycker mot oss (runt vintergatan) med stor kraft. Vi vet inte exakt vad det är och vi vet inte hur länge det har pågått. Något som kallas: dipole repeller

Men det är en konkret kraft. Dock inget att oroa sig för – endast en normal konsekvens av processen för strukturbildning något som pågått i universum under 13,8 miljarder år. En Kraft i tomrummet mellan galaxerna.

För en pedagogisk längre förklaring och en bra förklaring något jag kortfattat inte kan göra om fenomenet läs istället   Paul M. Sutter  beskrivning den är mycket bra och lättförståelig. Om du har svårt för engelska översätt med webbläsarens översättfunktion. I dag är översättningar mycket bättre än de var för bara några år sedan. https://www.space.com/dipole-repeller-mystery-beyond-galaxy

Bild pixabay.com

onsdag 8 juni 2022

En ny typ av neutronstjärna upptäckt

 


Ett internationellt team under ledning av Dr Manisha Caleb, tidigare verksam vid University of Manchester  nu vid University of Sydney har upptäckt en ovanlig radiosignal som avges från en neutronstjärna som roterar extremt långsamt och fullbordar en rotation var 76: e sekund.

Stjärnan är unik  och finns på en så kallad"neutronstjärnkyrkogård", en plats där inga pulsarer förväntas. Upptäckten gjordes av MeerTRAP-teamet med hjälp av radioteleskopet MeerKAT i Sydafrika och upptäckten har publicerats i Nature Astronomy.

Stjärnan upptäcktes ursprungligen genom en pulsavgivelse därifrån. Därefter  var det möjligt att bekräfta att flera pulser kom därifrån genom en serie bilder tagna i ett tidsspann av åtta sekunder av himlarymden för att bekräfta objektets position.

Neutronstjärnor är i sig extremt täta rester från supernovaexplosioner något som stora stjärnor genomgår då bränslet är slut (dock ej stjärnor av solens storlek vilka först sväller upp till en röd jätte för att därefter krympa ihop till en vit dvärg).  I dag känner man till  cirka 3000 i Vintergatan. 

Den nya upptäckten är dock olik allt som hittills upptäckts. Teamet tror att det kan tillhöra den enligt teorin klassen av ultralånga periodmagnetarer - stjärnor med extremt starka magnetfält. Forskningsledare Dr Manisha Caleb,: "Otroligt nog upptäckte vi bara radioutsläpp från denna källa under 0,5 procent av dess rotationsperiod.

Om inte radiostrålen korsat jordens riktning kanske vi inte hade upptäckt den. Namnet på neutronstjärnan är PSR J0901-4046 och från denna kommer (troligen)  minst sju olika pulstyper  varav några inträffar med jämna mellanrum. Pulsarer är periodmagnetarer och här sker snabba radiostrålningsutbrott - korta blixtar av radiostrålutsläpp som upptäckts på slumpmässiga platser över skyn.

– Denna här är första upptäckten av en ny klass av neutronstjärnor. Hur eller om det relaterar till andra klasser är ännu inte utforskat. Det finns sannolikt många fler där ute. säger Dr Caleb.

En spännande och nydanande upptäckt som kan ge mer kunskap om vår förståelse av universum och verkligheten (min anm.)Önskar dessa forskare lycka i sin forskning.

Bild vikipedia.