James Webbteleskopets höga bildskärpa av Cartwheel Galaxy

 

Cartwheel-galaxen är en linsformad ringgalax cirka 500 miljoner ljusår bort från oss och ses i stjärnbilden Skulptören. Galaxen var en gång en spiralgalax lik Vintergatan innan den enligt teorin frontalkrockade med en mindre galax  cirka 200-300 miljoner år före den tid vi ser galaxen idag (innebär för ca 700 miljoner år sedan).

 Då den mindre galaxen passerade genom Cartwheel-galaxen orsakade kollisionen en kraftfull gravitationsvåg som expanderade genom galaxen likt en stens effekt  i sanden då den kastas ner i en sandbädd. Chockvågen fortplantade sig i hög hastighet och svepte upp och komprimerade gas och damm vilket skapade kaos bland stjärnorna runt galaxens centrum. Centrum i sig blev dock intakt.

Detta förklarar den blåaktiga ring av gas vi ser runt galaxens centrum. Galaxen har därefter börjat återta sin ursprungliga form som spiralgalax med galaxarmar från centrum.

James Webb Space Telescope har nu sett genom tid och enorma mängder damm och fångat en ny bild av Cartwheel Galaxy och avslöjar den snurrande färgringen i oöverträffad bildskärpa, enligt NASA och European Space Agency. Denna bild ses ovan.

Webbs förmåga att se i infrarött ljus gjorde det möjligt att se genom den "enorma mängden hett damm" som döljer Cartwheel Galaxy, sägs i ett uttalande från NASA och ESA.

Insynen avslöjade nya detaljer av stjärnbildning i galaxen liksom beteendet hos det stora svarta hålet i dess centrum. Det upptäcktes även regioner rika på kolväten och andra kemikalier liksom damm som liknar damm på jorden.

Bakom galaxen lyser två mindre galaxer starkt och bakom dessa skymtas än fler galaxer.

Observationerna visar att Cartwheel Galaxy fortfarande befinner sig i "ett mycket övergående skede", enligt NASA och ESA varifrån man även tillägger;

"Medan Webb ger oss en ögonblicksbild av Cartwheels nuvarande tillstånd, ger den också insikt i vad som hände med denna galax tidigare och hur den kommer att utvecklas i framtiden." 

Obs med detta menas att den en gång åter blir en spiralgalax (min anm.).

Bild på ovan galax taget av Webbteleskopet. Bild från vikipedia.

Många meteorer faller över Nya Zeeland, frågan är varför en del var gröna.

 

På Nya Zeeland exploderade en större meteor över havet nära Wellington den 7 juli 2022 vilket resulterade i en ljudboom som kunde höras över hela Sydön och ett mindre eldklot syntes två veckor senare över Canterbury.

Fireballs Aotearoa är namnet på ett samarbete mellan astronomer och medborgarforskare som syftar till att hitta och samla in nyligen nedfallna meteoriter. En av de vanligaste frågorna om nedslag handlar om varför en del har ljusgrön färg och om det är samma gröna slag av sken som ses vid norrsken.

Gröna eldklot har rapporterats och filmats i Nya Zeeland regelbundet. Ljusa meteorer är ofta försignalen till ankomsten av en bit av en asteroid, som kan vara mellan några centimeter till en meter i diameter när den kraschar genom atmosfären.

Några av dessa asteroider innehåller nickel och järn och dessa går in i atmosfären med en hastighet upp till 60 km per sekund. Detta ger snabbt en stor mängd värme och det då förångade järnet och nickeln utstrålar då grönt ljus. Norrskenets gröna sken orsakas däremot av syrejoner i den övre atmosfären, skapade av kollisioner mellan syremolekyler i atmosfären och partiklar från solen.

En meteor kan också lysa på sin väg, men bara om den är extremt snabb. Mycket snabba meteorer värms upp i den tunna atmosfären på en höjd av 100 km samma område i atmosfären där  norrsken bildas. Om du vill se ett grönt norrskensliknande ljus från en meteor se då upp mot meteorregnet  Perseiderna 

Meteorregnet som nu har börjat komma och har sin höjdpunkt runt den 13 augusti på södra halvklotet men kan än bättre ses på norra stjärnhimlen den 12 augusti.

Perseiderna anländer i en hastighet av cirka 60 km per sekund och är extremt snabba bitar av kometen Swift-Tuttle . Vissa av dessa meteorer ger en vacker, glödande och tydliga grön streck bakom sig på sin väg in i atmosfären.

När Canterbury-meteoren slog ner den 22 juli vred de nyckfulla vindarna i den övre atmosfären det glödande spåret efter den vilket resulterade i ett ljusgult sken. Detta orsakades av att natriumatomer kontinuerligt ger energi i en katalytisk reaktion som involverar ozon.

Bild vikipedia Ett exempel på en ljus, grönt fenomen av kanske samma slag som nu ses på Nya Zeeland. En grön meteor.

Nu finns snart inga fler platser att söka efter planet 9 på.

 

Astronomer har länge tänkt sig att det därute kan finnas planeter vi ännu inte upptäckt och då i utkanten av vårt solsystem. Men när större teleskop började skanna himlen hittades ingenting utöver asteroidstora världar. Men dessas banor verkade vara grupperade på ett statistiskt udda vis som om det gravitationellt stördes av ett större objekt. En hypotetisk planet 9 med en massa av cirka fem jordar och ett omloppsavstånd på några hundra till tusen astronomiska enheter skulle förklara banorna. Men att hitta denna planet blev svårt men många har försökt. Ingen har lyckats.

Planet 9 skulle vara för avlägsen för att ses av reflekterat ljus det söktes därför efter dess troliga svaga infraröda glöd. Men inget har hittats.

Det är här den nya studien kommer in i bilden. För att leta efter avlägsna planeter använde teamet två infraröda undersökningar, en från InfraRed Astronomical Satellite (IRAS)  och en från rymdteleskopet AKARI 

De två undersökningarna gjordes med mer än tjugo års mellanrum vilket gav en svårfångad planet gott om tid att flytta sig till en något annorlunda del av himlen där den skulle upptäckas lättare. De antog att alla avlägsna planeter skulle vara ganska nära ekvatorialplanet och kammade sedan igenom data och noterade potentiella planeter.

Överraskande hittades  mer än 500 kandidater. Baserat på energifördelningen av kandidaternas  spektrum hade de flesta av dessa kandidater omloppsavstånd mindre än 1 000 AU och massor mindre än Neptunus, vilket är  det intervall som förväntas för Planet 9. När teamet tittade vidare på de infraröda signaturerna fann de att inget av dem var ett så fynd. De flesta av dem tenderade att vara antingen inom eller nära en svag integrerad flödesnebulosa även känt som galaktisk cirrus. Diffusa moln av interstellär gas som inte ses lätt vid synliga våglängder utan ses först i infrarött ljus.

Så det visade  sig snart att dessa kandidater inte var planeter utan snarare ekon av en svag nebulosa. Vilket i stort sett utesluter Planet 9. Hoppet om en annan planet förlorades i molnen. Det finns inga platser kvar att leta på.

Vi bör därför sluta tro på planet 9 av samma anledning som den förlorade kontinenten Atlantis som även denna många sökt efter. De finns inte.

Bild på hur en konstnär ser på planet 9. Bild vikipedia.

Det planeras för ett nytt uppdrag till Venus

 

ESA:s EnVision-uppdrag till Venus är namnet på ett framtida uppdrag med syfte att utföra optisk, spektral och radarkartläggning i Venus atmosfär. Men innan dess uppdrag i Venus atmosfär måste rymdfarkosten vilken får en storlek som en skåpbil sänka sin bana ner i Venus kraftiga atmosfär genom tusentals passager i form av surfing genom planetens heta, tjocka atmosfär vilket kommer att ta upp till två år.

I en unik ESA-anläggning testas för närvarande  material för att kontrollera att farkosten säkert ska klara denna process av atmosfärisk surfing. Denna som vi kallar tvååriga surfing är viktig förklarar ESA: s Thomas Voirin,  Vision-studiechef.

Farkosten kommer att gå ner i Venus omloppsbana från väldigt hög höjd, cirka 250000 km, därefter ska den ner till en bana av 500 km höjd över en av Venus poler innan den börjar göra vetenskapliga operationer.

Voirin påtalar att farkosten skjuts upp från jorden med en Ariane 6 

 och det finns inte råd med ytterligare extra drivmedel med på färden (detta skulle göra farkosten tyngre och dyrare att skjuta upp och kräva mer material) för syftet att snabbt kunna sänka banhöjden på Venus. Istället kommer vi att sakta ner farkosten genom upprepade passager genom Venus övre atmosfär och komma så lågt som 130 km från ytan (surfa ner några tusen gånger i en hastighet som tar ca två år).

EnVisions föregångare rymdfarkosten Venus Express, utförde experimentell aerobraking under de sista månaderna av sitt uppdrag 2014 och samlade då in värdefull data om tekniken . Aerobraking (surfing) användes operativt för första gången 2017 av ESA: s ExoMars Trace Gas Orbiter (TGO) för att sänka sin omloppsbana runt Mars något som tog 11 månader.

Voirin konstaterar: "Att flyga runt Venus kommer att bli mycket mer utmanande än för det TGO gjorde över Mars. Till att börja med är Venus gravitation cirka 10 gånger högre än över Mars. Detta innebär att gravitationen är högre på Venus än den som TGO utsattes för på Mars så Venusfarkosten när denna passerar genom atmosfären och kommer mycket värme att genereras. Följaktligen måste EnVision rikta in sig på en lägre aerobraking (lägre hastighet under detta moment) vilket resulterar i en aerobraking-fas som är dubbelt så lång." (två års surfing istället för som på Mars 11 månader)

Utöver det kommer Venusfarkosten att befinna sig mycket närmre solen och uppleva ungefär dubbelt så hög solintensitet som jorden. Med de kraftiga vita molnen i Venus atmosfär reflekteras mycket solljus direkt tillbaka till rymden vilket dessutom måste beaktas. Sedan insåg vi, säger Thomas att till råga på allt är vi var tvungna att räkna med en annan faktor utöver de tusentals banor vi föreställer oss som tidigare bara upplevts i låg jordbana: att här finns mycket erosivt atomärt syre. Syre vilket snabbt bryter ner material, eroderar snabbt helt enkelt inte att förväxla med det vi andas utan betydligt mer aggressivt (min anm.).

Detta är ett fenomen som var okänt under rymdålderns första decennier. Det var först när de tidiga rymdfärjorna flygningar återvände från låg omloppsbana i början av 1980-talet som ingenjörer fick en chock: rymdfarkostens termiska filtar hade eroderats allvarligt. Det skyldige visade sig vara mycket reaktivt atomärt syre - enskilda syreatomer i utkanten av atmosfären, resultat från att vanliga syremolekyler  ovan marken brutits sönder av kraftfull ultraviolett strålning från solen. Numera måste alla uppdrag under cirka 1 000 km höjd utformas för att motstå atomärt syre.

EnVision är ett ESA-lett uppdrag i samarbete med NASA, som tillhandahåller sitt syntetiska bländarradarinstrument, VenSAR och innehåller även Deep Space Network-stöd vilket är ett internationellt nätverk av radioantenner som assisterar rymdfarkoster och radio- och radarastronomiobservationer av solsystemet och universum. 

EnVision kommer att använda en rad instrument för att utföra holistiska observationer av Venus från dess inre kärna till den övre atmosfären för att bättre förstå hur jordens närmaste granne i solsystemet utvecklats så annorlunda mot jorden.

EnVision har valts ut av ESA:s science programme committee som det femte medelklassiga uppdraget i myndighetens Cosmic Vision-plan, med sikte på en lansering i början av 2030-talet. Uppdraget konkurrerar därför med en del andra uppdrag ekonomiskt och vilka som blir av vet man inte i dag.

Bild vikipedia Venus i dess originalfärg som molnhöljd planet.

Stjärnhopen KMHK 1762 i stora Magellanska molnet.

 

Stora Magellanska molnet är en oregelbunden dvärggalax som kan se i  stjärnbilderna Svärdfisken och Taffelberget. Den är en av Vintergatans satellitgalaxer och ingår i Magellanska molnen tillsammans med Lilla Magellanska molnet.

Med hjälp av VLT Survey Telescope i Chile har europeiska astronomer studerat stjärnhopen KMHK 1762 som finns i Stora Magellanska molnet. Studien publicerades den 19 juli 2022  i arXiv.org.

Stjärnhopen KMHK 1762 stjärnor har en metallhalt av -0,91 och beräknas ha en ålder av 2,7 miljarder år. Men misstänks hopen vara än äldre utifrån färgmagnitudanalys (CMD) av klustret.  Här medföljer en pdf fil från ESA (europian space agency) där man får en bra inblick om  färgmagnitudanalysförfarande.

Ett team av astronomer under ledning av Massimiliano Gatto vid det astronomiska observatoriet Capodimonte i Neapel i Italien har undersökt stjärnhopen och föreslagit att KMHK 1762 kan vara ett sällsynt fall av en stjärnhop utifrån åldersskillnaden i förhållande till Stora Magellanska molnet i övrigt. Tidigare observationer har visat att galaxen är nästan helt fri från stjärnhopar som är mellan 4 och 10 miljarder år gamla.

 Endast två bekräftade stjärnhopar har hittills identifierats inom ovan åldersintervall annars är molnets stjärnor över i flertalet fall ca 12 miljarder år likt vintergatans stjärnor är. Men att ålder är skilda på stjärnor är inte konstigt då stjärnor bildas nu och har så gjort hela tiden sedan tidens begynnelse.

Studien kompletterades med data från ESAGaia-satelliten. 

Bild vikipedia på Stora Magellanska molnet där ovan nämnda stjärnhop finns.

Två minihelikoptrar ska i snar framtid sändas till Mars för att hämta stenprover

 

NASA kommer att sända upp ytterligare två minihelikoptrar till Mars för att försöka återföra marssten och marsmineral till jorden. Enligt planen som tillkännagavs i dagarna kommer NASA: s Perseverance -rover att göra dubbelt arbete förutom att transportera proverna till helikoptrarna och även att klara av att skjuta upp dem från Mars . Uppgiften ligger ett tiotal år fram i tiden.

I denna här medföljande länk finns en film från Youtube där NASA visar pedagogiskt hur projektet ska gå till. Man fascineras över vilken ingenjörskunskap som visas upp för att allt ska fungera. Se den det är det värt tro mig. 

Bild från Hubbleteleskopet på Mars bild vikipedia.

Det finns kratrar på månen med en temperatur passande oss människor

 

NASA-finansierade forskare har upptäckt skuggade platser i kratergropar på månen där medeltemperaturen ligger runt 17 C. Det var med hjälp av data från NASA: s Lunar Reconnaissance Orbiter (LRO) och datormodellering utefter dess insamlade data man gjorde fyndet.  Groparna och grottorna som kan finnas här kan vara termiskt stabila platser för månutforskningspersonal jämfört med områden vid månens yta där dagstemperaturen är upp till 127 C under dagen och ner -173 C på natten.

Månutforskning är en del av NASA: s arbeten. Groparna på månen upptäcktes först under 2009 och sedan dess har forskare undrat om de leder till grottor att utforskas och som kan användas som skydd för framtida månutforskare. Groparna eller grottorna skulle erbjuda ett visst skydd mot strålning från rymden och solen och även mot mikrometeoriter.

"Cirka 16 av de mer än 200 funna groparna är förmodligen kollapsade lavarör", säger Tyler Horvath, doktorand i planetvetenskap vid University of California, Los Angeles, som ledde forskningen vars resultat nyligen publicerades i tidskriften Geophysical Research Letters.

"Mångropar är ett fascinerande inslag på månytan", säger LRO - projektforskare Noah Petro vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland. "Att veta att här finns en stabil termisk miljö hjälper oss att få en bild av dessa unika månfunktioner och möjligheterna att en dag utforska dem."

Lavarör finns även på jorden. De bildas när smält lava strömmar under ett fält av kyld lava eller då en skorpa bildas över en flod av lava och lämnar kvar en lång, ihålig tunnel. Om taket på ett stelnat lavarör kollapsar öppnar det en grop som kan leda in i resterna av det grottliknande röret.

Två av de mest framträdande groparna på månen har synliga överhäng som tydligt leder in  i grottor eller tomrum och det finns starka bevis för att ytterligare en annan grottas överhäng också kan leda in i en stor grotta.

"Människor bodde i grottor i dess första tid och till grottor kan vi återvända när vi bosätter oss på månen", säger David Paige, medförfattare till studien och som leder Diviner Lunar Radiometer Experiment på LRO från vilket temperaturmätningarna gjordes.

Horvath bearbetade data från Diviner – en värmekamera – för att ta reda på om temperaturen i groparna avvek från dem på ytan. Med fokus på en ungefär cylindrisk 100 meter djup fördjupning som kan jämföras med längden och bredden på en fotbollsplan i ett område på månen kallat Mare Tranquillitatis, använde Horvath och hans kollegor datormodellering för att analysera de termiska egenskaperna hos berget och månstoftet här för att kartlägga gropens temperatur över tid.

Resultaten avslöjade att temperaturer inom de permanent skuggade delarna av gropen fluktuerar mycket litet under hela månens dygn och permanent ligger på cirka 17 C.

Teamet, som inkluderade UCLA-professorerna i planetvetenskap David Paige och Paul Hayne vid University of Colorado Boulder anser att skuggöverhänget över gropen är svaret på den stabila temperaturen vilken begränsar hur varmt det blir under dagen och förhindrar att värme strålar bort på natten.

En dag på månen varar cirka 15 jorddagar, under vilken ytan ständigt bombarderas av solljus och ofta blir ytan varm nog för att koka vatten. Brutalt kalla nätter varar också cirka 15 jorddagar.

Forskningen finansierades av NASA:s Lunar Reconnaissance Orbiter-projekt, Extended Mission 4. LRO hanteras av NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, för Science Mission Directorate vid NASA: s huvudkontor i Washington. LRO lanserades den 18 juni 2009 och har samlat in en mängd av data med sina sju kraftfulla instrument, vilket ger ett ovärderligt bidrag till vår kunskap om månen. Diviner byggdes och utvecklades av University of California, Los Angeles och NASA: s Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien.

Bild vikipedia av en vy uppifrån av Mare Tranquillitatis där soluppgången visar en månkrater med klippblock på en annars slät månyta. Bilden visar ett område på 400 meters bredd med norr uppåt på bilden.