NASA:s Juno-sond ska försöka se under ytan på Jupiters månes istyngda yta

 

Torsdag den 29 september 2022 kommer NASA:s sond Juno att utföra den närmaste förbiflygningen av Jupiters isiga måne Europa på över 20 år när rymdfarkosten ger sig ut på ett uppdrag att sondera djupt ner i Europas is på jakt efter fickor med flytande vatten.

När rymdfarkosten närmar sig månen förväntas den ge värdefull kunskap - och anmärkningsvärda bilder - för NASA: s kommande Europa Clipper-uppdrag.

Torsdagen den 29 september klockan 2:36 PDT (5:36 EDT) kommer NASA: s rymdfarkost Juno att befinns sig inom 358 kilometer från ytan på Jupiters istäckta måne Europa. Den soldrivna rymdfarkosten förväntas ta   bilder med högst upplösning som någonsin tagits av delar av Europas yta, samt samla in värdefull data om månens inre, ytsammansättning och jonosfär, och ge kunskap om Europas interaktion med Jupiters magnetosfär.

Sådan information gynnar framtida uppdrag, inklusive byråns Europa Clipper, som kommer att lanseras 2024 för att studera den isiga månen än mer. "Europa är en spännande måne för framtida NASA-uppdrag", säger Junos huvudutredare Scott Bolton vid Southwest Research Institute i San Antonio. "Vi är glada att kunna samla in data som kan hjälpa Europa Clipper-teamet med uppdragsplanering, samt ge nya vetenskapliga insikter om denna isiga värld."

Bild vikipedia på månen Europa och hur den är uppbyggd enligt nuvarande rön.

Natten till idag krockade sonden DART avsiktligt med  asteroiden (månen) Dimorphos som kretsar kring den större jordnära asteroiden Didymos. Målet var att knuffa till Dimorphos så att den åker in i en ny  omloppsbana om Didymos  så att kursen ändras. Något som tar några månader nu innan vi vet om så sker. Men syftet är att så ska ske och då ge insikt om att vi kan använda metoden om en asteroid kommer på kollisionskurs mot Jorden för att avvärja dennas kurs. Så vi gratulerar NASA för krocken och hoppas resultatet blir som vi hoppas. 

Det upptäcks alltfler rester av sjöar på Mars

 

Planeten Mars är numera en iskall öken  men det har visat sig att Mars en gång hade sjöar och floder. En tid som nu ligger miljarder år tillbaks. Uttorkade sjöar och floder som kan innehålla bevis på forntida liv och klimatförhållanden för länge sedan. Genom en stor analys av år av satellitdata som visar bevis på att sjöar på Mars har funnits påstår Dr Joseph MICHALSKI, geolog vid Institutionen för geovetenskaper, University of Hong Kong (HKU) att forskare hittills dramatiskt kan ha underskattat antalet sjöar som en gång fanns på Mars.

Michalski och hans internationella team publicerade nyligen sina resultat i Nature Astronomy där man beskriver en analys av Mars sjöar. – Vi känner till att ungefär 500 sjöar en gång fanns på Mars. Så gott som alla dessa är större än 100 km.2 säger Michalski.

På jorden är 70 procent av sjöarna mindre än 100 km.2 i storlek och förekommer i till stor del där glaciärer en gång dragit sig tillbaka (ex i Norden). Mindre sjöar är svåra att identifiera på Mars genom satelliters fjärranalys. Men troligen finns rester även av många små sjöar på Mars.  Man beräknar att minst 70 % av Mars forntida sjöar  ännu inte har upptäckts. De saknade små sjöarna på Mars kan innehålla viktig information om tidigare klimat. (Men vad säger att glaciärer i lika stort antal funnits på Mars som under Jordens istidsslut. Självfallet behöver inte glaciärers framfart vara enda anledningen till mindre sjöar. Men de är många gånger anledningen till storleken av antalet (min anm.)).

De flesta kända sjörester på Mars dateras till en period för 3,5 till 4 miljarder år sedan. Men var och en av sjöarna kan ha bestått bara under en geologiskt kort tid (10 000 till 100 000 år) under denna tidsperiod. Det innebär att Mars mestadels genom historien varit kall och torr men i korta perioder värmts upp. Michalski tillägger: "På grund av den lägre gravitationen på Mars och den genomgripande, finkorniga marsjorden skulle sjöar på Mars ha varit mycket grumliga och därmed kanske inte  släppt ner så mycket solljus så djupt i sjöarna vilket skulle kunna utgöra en begränsning för fotosyntetiskt liv om det nu fanns. "Sjöar innehåller vatten, näringsämnen och energikällor för möjligt mikrobiellt liv, inklusive ljus för fotosyntes. Därför är sjöar de främsta målen för astrobiologisk utforskning av NASA: s Perseverance Rover som nu arbetar på Mars. (OBs på Jorden finns liv i djuphavsgravar ända ner på tusentals meter djup så begränsningen för liv i grumligt vatten på Mars ser jag inte begränsar liv (min anm.).

Men Michalski tillägger även: "Alla sjöar är inte skapade lika. Med andra ord bör vissa före detta marssjöar varit mer intressanta för mikrobiellt liv än andra eftersom några av sjöarna var stora, djupa, långlivade och hade ett brett spektrum av miljöer och hydrotermiska system som kunde ha bidragit till bildande av enkelt liv. Ur denna synvinkel kan det vara bra att rikta in sig på stora, gamla, miljömässigt olikartade sjöar i den framtida utforskningen.

Framtida forskning på plats för visa om det finns eller inte finns spår av liv på Mars. Till dess kan vi bara filosofera över möjligheterna (min anm.).

Bild flickr.com Månbilen Curiosity Rover har fotograferat denna gamla uttorkade sjö på Mars

Ursprunget till ringarna runt Saturnus

 

Saturnus ringars ursprung kan vara löst. Saturnus roterar i en 26, 7 graders vinkel i förhållande till planet in sin bana kring solen. Astronomer har länge misstänkt att denna lutning har sitt ursprung från gravitationseffekter från Neptunus eftersom Saturnus lutning snurrar i nästan samma takt som Neptunus i sin bana.

Men en ny modelleringsstudie av astronomer vid MIT (Massachusetts Institute of Technology) mfl. har det visat sig att även om dessa två planeter en gång kan ha varit synkroniserade har Saturnus sedan dess undgått Neptunus dragningskraft. Frågan är varför? Teamet har testat en hypotes: en försvunnen måne.

I en studie som visades nyligen i tidskriften Science föreslår teamet att Saturnus som idag har 83 månar en gång hade minst en till som de kallar Chrysalis. Tillsammans med övriga månar föreslår forskarna att Chrysalis kretsade runt Saturnus i flera miljarder år och drog och drog på planeten på ett sätt som behöll dess lutning, eller "snedhet", i resonans med Neptunus.

Men för cirka 160 miljoner år sedan skedde enligt teamet att Chrysalis blev instabil (troligast av sedan länge en gravitation från kanske Saturnus eller en annan måne som nu efter lång tid gav en effekt men som inte var mätbar längre (min anm,))  i sin bana och kom för nära Saturnus som då genom  gravitation slets denna måne i bitar. Händelsen räckte för att få bort Saturnus från Neptunus grepp och lämna den med dagens lutning och resulterade även i Saturnus ringar.

Den saknade månen kan därför förklara två långvariga mysterier: Saturnus nuvarande lutning och åldern på dess ringar. Dessa ringar som uppskattas vara cirka 100 miljoner år gamla - mycket yngre än själva planeten som är ca 4 miljarder år.

Jack Wisdom, professor i planetvetenskap vid MIT är huvudförfattare till den nya studien. Medförfattare inkluderar Rola Dbouk vid MIT, Burkhard Militzer vid University of California i Berkeley, William Hubbard vid University of Arizona, Francis Nimmo och Brynna Downey från University of California i Santa Cruz och Richard French från Wellesley College. Teamet genomförde först simuleringar för att utveckla Saturnus och dess månars omloppsdynamik bakåt i tiden, för att se om någon naturlig instabilitet  bland de befintliga månarna kunde ha påverkat planetens lutning. Denna visade inget sådant.

Forskarna granskade de matematiska ekvationer som beskriver hur en planets rotationsaxel förändras över tid. Frågan var hur massiv skulle den måne behöva vara och vilken dynamik skulle den behöva genomgå för att avsluta Saturnus likartade bana och resonans till Neptunus?

Wisdom och hans kollegor körde simuleringar för att bestämma egenskaperna hos en sådan såsom dess massa och omloppsradie och den omloppsdynamik som skulle krävas för att få Saturnus ur resonansen.

De drog slutsatsen att Saturnus nuvarande lutning är resultatet av en kvarvarande resonansen med Neptunus och att förlusten av månen Chrysalis, som var ungefär lika stor som Iapetus, Saturnus tredje största måne, gjorde det möjligt för Saturnus att undkomma merparten av resonansen.

Någon gång för mellan 200 och 100 miljoner år sedan gick Chrysalis in i en kaotisk omloppszon, upplevde ett antal nära möten med Iapetus och Titan och kom så småningom för nära Saturnus, i ett slutgiltigt möte som resulterade i att Saturnus gravitation slet sChrysalis i bitar och lämnade småbitar av den kvar som sedan dess cirklar runt Saturnus som en av skräp utsträckt ring. Saturnus ringar.

Förlusten av Chrysalis, fann de, förklarar Saturnus nuvarande plats och dess nuvarande lutning liksom dess ringar.

Denna forskning stöddes delvis av NASA och National Science Foundation.

Säkert kommer resultatet att analyseras mer. Men jag anser att detta resultat är en rimlig förklaring till Saturnus ringar. Jag tror på det (min anm,).

Bild vikipedia på Saturnus måne (den tredje storleksmässigt) Iapetus vilken beräknas lika syor som den måne som kraschat och gett upphov till Saturnus ringar. Bild rymdfarkosten Cassini.

Högenergipartiklar som sveper i solsystemet.

 

Ny forskning gjord vid Columbia University av astrofysiker Luca Comisso och Lorenzo Sironi visar hur och när högenergipartiklar kan bildas och ger ledtrådar till frågor som forskare sedan 1940-talet velat ha svar på.

Vid oförutsägbara tider bombarderar högenergipartiklar jorden och sonder utanför jordens atmosfär med sin strålning som så stark att  den kan äventyra astronauters liv och förstöra satelliters elektroniska utrustning. Dessa uppblossningar kan även utlösa duschar av strålning som är tillräckligt stark för att nå passagerare i flygplan som flyger över Nordpolen. Forskare har till nu inte lyckats lösa mysteriet hur och när dessa skurar   inträffar.

Nyligen har astrofysikerna Luca Comisso och Lorenzo Sironi vid Columbias Department of Astronomy and the Astrophysics Laboratory skrivit en artikel publicerad i The Astrophysical Journal Letters där de beskriver sin forskning med hjälp av superdatorer av hur högenergipartiklar kommer till i turbulenta miljöer som den i solens atmosfär. Denna nya forskning banar väg för mer exakta förutsägelser om när farliga utbrott av dessa partiklar kan inträffa.

"Denna nya forskning kommer att göra det möjligt för oss att bättre förutsäga ursprunget till dessa från solen energirika partiklar och förbättra prognosmodeller för när dessa utbrott riskerar att ske. Detta är ett viktigt mål att nå för NASA och andra rymdorganisationer och regeringar runt om i världen," säger Comisso.  Inom de närmaste åren, tillade han kan NASA: s Parker Solar Probe, rymdfarkosten som kommer som närmast solen av alla farkoster hittills  kanske validera studiens resultat genom att direkt observera den förutsagda distributionen av högenergipartiklar som antas genereras i solens yttre atmosfär. 

I artikeln, " Ion and Electron Acceleration in Fully Kinetic Plasma Turbulence ", visar Comisso och Sironi att magnetfält i solens yttre atmosfär kan accelerera joner och elektroner upp till hastigheter nära ljusets hastighet. Solens och andra stjärnors yttre atmosfär består av partiklar i plasmatillstånd, ett mycket turbulent tillstånd som skiljer sig från gas och fasta tillstånd. Forskare har länge trott att solens plasma genererar högenergipartiklar. Men partiklar i plasma rör sig så oregelbundet och oförutsägbart att de hittills inte fullt ut har kunnat förstås hur och när detta sker.

Med hjälp av dessa superdatorer vid Columbia, NASA och National Energy Research Scientific Computing Center skapade Comisso och Sironi datorsimuleringar som visar de exakta rörelserna av elektroner och joner i solens plasma som får denna effekt. Dessa simuleringar efterliknar de atmosfäriska förhållandena på solen och ger de mest omfattande data som hittills samlats in om hur och när högenergipartiklar bildas.

Forskningen ger svar på frågor som forskare ställt i minst 70 år. Det var 1949 fysikern Enrico Fermi undersökte magnetfält i yttre rymden som en potentiell källa till de högenergipartiklar (som han kallade kosmiska strålar) som observerades komma in i jordens atmosfär. Sedan dess har forskare misstänkt att solens plasma är en viktig källa till dessa partiklar men att bevisa det har varit svårt.

Comisso och Sironis forskning, som genomfördes med stöd från NASA och National Science Foundation får konsekvenser i förståelsen av playser bortom vårt eget solsystem. Den stora majoriteten av den observerbara materien i universum är i plasmatillstånd. Att förstå hur några av partiklarna som utgör plasma kan accelereras till högenerginivåer är ett viktigt forskningsområde eftersom energiska partiklar rutinmässigt observeras inte bara runt solen utan också i andra miljöer över hela universum, inklusive omgivningen av svarta hål och från neutronstjärnor.

Genom att förstå när risken för dessa utbrott sker kommer kan vi bättre förbereda oss och skydda astronauter och elektronik men även förstå när faran är liten för utsläpp. Det sparar ekonomiska resurser att veta när faran finns och faran för utsläpp är mindre eller ingen (min anm.).

Bild pxhere.com

En svärm av galaxer i bana runt en starkt lysande galax i vars centrum finns en kvasar

 

Med hjälp av Very Large Telescope och radioteleskopet ALMA i Chile har ett team av astronomer och forskare från Niels Bohr-institutet upptäckt en svärm av galaxer som kretsar i omgivningen av och runt en mycket starkt lysande och kraftigt stjärnbildande galax i det tidiga universum (innebärande många miljarder ljusår bort). Observationen ger viktiga ledtrådar till hur  ljusstarka galaxer växer i storlek och kan utveckla sitt centrum till energirika kvasarer som strålar ut ljus över större delen av det observerbara universum. 

En kvasar är en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxkärna. Den överglänser galaxen där den finns så mycket att denna inte tidigare har kunnat observeras. Först med hjälp av fotografisk CCD-teknik och senare adaptiv optik har många av dessa galaxer kunnat påvisas existera. Kvasaren är vanligtvis ett litet objekt och många ligger på ofantligt stora avstånd från jorden.

De avger enorma mängder elektromagnetisk strålning inom hela spektrumet från radiovågor till gammastrålning. Det är inte ovanligt att en kvasar utstrålar energi motsvarande flera hundra ordinära galaxers och mer. För att upprätthålla ett så starkt energiflöde krävs en mycket kraftfull energikälla. Den gängse förklaringen till denna närmast outtröttliga energikälla är att kvasarer är aktiva galaxkärnor (svarta hål).  Ett mycket massivt svart hål omgivet av en ackretionsskiva i centrum i en galax. Kvasarens strålning beror på att gas som närmar sig det svarta hålet hettas upp i ackretionsskivan och då avges energirika jetstrålar. 

En grundläggande fråga inom astronomin är hur galaxer bildas, växer och utvecklas. Som en del av denna  utveckling verkar de flesta galaxer ha eller konstruera ett supermassivt svart hål i dess centrum (ingen vet hur hålet har bildats eller varför). Dessa gravitationsslukare sväljer  närliggande gas och stjärnor och spyr ut överflödig energi i form av kraftfulla strålar (vilket kallas en kvasar).

Många detaljer om varför galaxers kärna blir kvasarer är  okänt. I en ny studie publicerad i Nature Communications visar ett team av astronomer under ledning av Michele Ginolfi vid ESO, där astronomen Garching utarbetat  en teori för att bättre förstå denna utveckling.

"Innan det utvecklas en kvasar, tros vissa galaxer gå igenom en fas av att vara mycket dammiga och mycket" aktiva "när det gäller stjärnbildning och ackretionbildning av gas runt det supermassiva svarta hålet", förklarar Ginolfi. "Vi bestämde oss för att utforma ett experiment för att lära oss mer om hur denna övergångsfas sker."

Ginolfi och hans medarbetare fokuserade på en känd galax, W0410-0913. En av de ljusstarkaste och mest massiva och gasrika galaxerna i det avlägsna i  tid och rum i universum 12 miljarder ljusår tillbaks i tiden.

Stoftet värms upp av energin från stjärnljuset och det centrala svarta hålet vilket gör att stoftet glöder och galaxen kan då ses endast genom sitt utsläpp av infrarött ljus. Det har lett till att denna typ av galaxer kallas heta dammhöljda galaxer (även kända i allmänhet som "heta DOG"). Eftersom galaxernas utveckling i sig är kopplad till deras omgivning, beslutade Ginolfi och hans team  som bestod mestadels av forskare i början av sin karriär att observera W0410-0913 med "MUSE"-instrumentet som finns vid Very Large Telescope (VLT) i Chile. Detta avancerade verktyg gjorde det möjligt att studera en region som var 40 gånger större än galaxen själv.

Peter Laursen från Cosmic Dawn Center i Köpenhamn var en av de som deltog i studien. Han sade; "Observationerna avslöjade att W0410-0913 är omgiven av en svärm av 24 mindre galaxer. Det intressanta med MUSE-instrumentet är att vi inte bara kan mäta dessa galaxers position utan också dess avstånd längs vår siktlinje från MUSE - instrumentet. Med andra ord kan vi mäta deras 3D-positioner."

Överraskande nog avslöjade ALMA-observationerna även att W0410-0913 inte verkar ha störts av interaktioner med dessa följeslagare av galaxer. Enligt observationerna roterar gas lugnt och ordnat runt det centrala svarta hålet. Välordnat men snabbt med hastigheter på upp till  500 km/s.

– Genom att koppla ihop resultaten från de två olika teleskopen ser vi en bild av hur de mest massiva och dammiga galaxerna kan komma att utvecklas. Den här typen av galaxer är ett viktigt steg i övergången från en dammig och stjärnbildande galax till en kvasar som tenderar att växa i mycket täta miljöer, säger Ginolfi och tillägger.

"Trots den förväntade sammanslagningen i framtiden med de mindre galaxerna blir dessa gravitationsinteraktioner inte nödvändigtvis destruktiva - de matar den centrala galaxen och virvlar upp gasen lite, men lämnar den praktiskt taget intakt. Lite som att kasta små stenar mot en ruta av massivt glas: du kan repa den, men det går inte hål i den”

Michele Ginolfis observationer ger nu de första ledtrådarna om den flerskaliga process som driver utvecklingen av de sällsynta och extrema populationerna av heta dammhöljda galaxer. Galaxer vilka frodas i täta, speciella livsmiljöer, men  vars interaktion med sina följeslagare  likväl kan vara svag.

Bild från https://phys.org/ citat  översatt "Den massiva, hyperlysande galaxen W0410-0913 och dess omgivning, sett 12 miljarder år tillbaka i tiden. Zoomningen på W0410-0913 visar en karta över gasens hastighet i galaxen, mer specifikt av dess kolmonoxidgas: Blå färg betyder gas som kommer mot oss, medan rött betyder motsatsen. Galaxen roterar. Upphovsman till bilden: M. Ginolfi & G. Jones / VLT / ESO"

USA;s marin medger att fler bilder finns på UFO:s. Bilder som av säkerhetsskäl hemlighålls.

 

Den amerikanska flottan har ett flertal videor av oidentifierade flygande föremål (UFO) - eller oidentifierade flygfenomen (UAP) som Department of Defense (DOD) kallar dem. Filmer som inte kommer att släppas till allmänheten då det skulle "skada nationell säkerhet", skrev en talesperson för marinen onsdagen 7 september 2022.

Kanske inte så konstigt de flygande föremålen bör ju vara objekt som spionerar eller testar amerikanska försvaret. För min del ser jag dem som ryska eller kinesiska (min anm.)Alternativt amerikanska testfarkoster.

Erkännandet ovan kom som svar på en begäran från Freedom of Information Act (FOIA) som lämnats in av regeringens öppenhetssajt The Black Vault varifrån det tidigare har utgetts tusentals sidor  dokument som mottagits via FOIA-förfrågningar till CIA och andra myndigheter. Black Vault lämnade in FOIA-begäran till den amerikanska flottan i april 2020 en dag efter att marinen släppt tre nu ökända videor som tagits av marinpiloter som visar högteknologiska flygplan som rör sig på till synes omöjligt sätt.

Mer än två år senare svarade myndigheten nu med ett brev där det bekräftades att fler UAP-videor finns men nekade begäran om att överlämna fler filmer på grund av nationella säkerhetsproblem. "Frisläppandet av denna information kommer att skada den nationella säkerheten eftersom den kan ge motståndare värdefull information om försvarsdepartementets/marinens operationer, sårbarheter och/eller kapacitet", skrev Gregory Cason, biträdande chef för marinens FOIA-kontor i svarsbrevet.

Helt förståeligt enligt mig. Det hade varit en annan sak om man misstänkt utomjordiska farkoster, Men det är det med all sannolikhet inte. Troligen visar de avancerat flygande nya slag av drönare(min anm.).

Cason tillade att marinen kunde släppa de tre UAP-videorna som släpptes i april 2020 endast för att videorna tidigare hade läckt ut till media och redan hade "diskuterats i stor utsträckning offentligt." Marinen ansåg att det var möjligt att officiellt släppa filmerna "utan att ytterligare skada den nationella säkerheten", skrev Cason.

Det finns fler videor av oförklarliga UFO-möten i marinens arkiv, men hur många och vad de skildrar måste förbli en hemlighet för tillfället.

Det är tydligt att den amerikanska militären tar det potentiella hotet från UAP på största allvar. I maj 2022 höll DOD sin första offentliga utfrågning om UFO sedan 1960-talet. Utfrågningen diskuterade främst en Pentagon-rapport från juni 2021 som avslöjade att amerikanska marinpiloter hade rapporterat 144 UAP -observationer sedan 2004. På senare tid meddelade DOD att de kommer att få federal finansiering för att öppna ett nytt kontor som uteslutande fokuserar på att hantera rapporter om UFO-observationer gjorda av den amerikanska armén, marinen och flygvapnet.

Vi får hoppas de kan få möjlighet att ta reda på om de är kinesiska eller ryska farkoster då det rimligtvis bör vara från dessa länder de kommer. Men naturligtvis finns fler stater de kan vara utsända från. (min anm.).Det intressanta är hur de fungerar och dess syften.

Bild wikimedia en  konstruerad bild av ett UFO ovanför Meersburg av en som heter Stefan Xp.

Ursprunget till magnetiska switchbacks i solvinden löst

 

Då de tysk-amerikanska rymdfarkosterna Helios 1 och Helios 2 under 1970-talet flög nära solen registrerade båda sonderna plötsliga och oväntade omkastningar av solens magnetfält. Dessa omkastningar var alltid plötsliga och alltid tillfälliga och varade från några sekunder till ett antal timmar innan magnetfältet bytte tillbaka till sin ursprungliga riktning.

Dessa magnetiska omkastningar undersöktes men då på mycket större avstånd från solen av rymdfarkosten Ulysses i slutet av 1990-talet. Istället för en tredjedel av jordens omloppsradie från solen, där Helios-uppdragen befann sig som närmast till solen opererade Ulysses mestadels bortom jordens omloppsbana. 

Antalet av som det som snart skulle kallas magnetiska switchbacks upptäcktes dramatiskt fler i  antal då solen undersöktes av NASA: s Parker Solar Probe 2018. Detta indikerade att de plötsliga magnetfältförändringarna är fler nära solen än längre bort från denna och ledde till förslaget att de orsakades av S-formade störningar i magnetfältet. Detta förbryllande beteende gav fenomenet namnet switchbacks. Ett antal idéer föreslogs också om hur dessa skulle bildas. Magnetiska switchbacks innebär om vi haft samma fenomen på Jorden (min anm) att den magnetiska nordpolen bytta plats med den magnetiska sydpolen lite då och då.

Den 25 mars 2022 befann sig  Solar Orbiter inom planeten Merkurius omloppsbana - och dess Metis-instrument samlade in data. Meti -instrumenet blockerar skenet från solens yta och tog bilder av solens yttre atmosfär. Den så kallade koronan. Partiklarna i koronan är elektriskt laddade och följer solens magnetfältslinjer ut i rymden. De elektriskt laddade partiklarna kallas plasma. Runt 20:39 UT samma dag spelade Meti in en bild av solkoronan som visade en förvrängd S-formad kink (störning) i koronaplasmat. För Daniele Telloni vid National Institute for Astrophysics - Astrophysical Observatory of Torino, Italien, såg det misstänkt likt ut som en solbrytare. 

När han jämförde Meti-bilden, som hade tagits i synligt ljus, med en samtidigt tagen bild av Solar Orbiters Extreme Ultraviolet Imager (EUI) –instrument upptäckte han att magnetfältets byte ägde rum ovanför en aktiv region  av solen katalogiserad som AR 12972. Aktiva regioner är förknippade med solfläckar och magnetisk aktivitet. Ytterligare analys av Meti-data visade att plasmarörligheten ovan denna region var mycket långsam vilket kan förväntas i en aktiv region som ännu inte har släppt ut sin lagrade energi.

Daniele ansåg omedelbart att detta liknade den genererande mekanism för switchbacks som föreslagits av professor Gary Zank, University of Alabama i Huntsville, USA. En där Zank beskriver hur olika magnetiska regioner nära solens yta interagerar med varandra. Nära solen, och särskilt över aktiva regioner finns öppna och slutna magnetfältlinjer. De slutna linjerna är loopar av magnetism som böjer sig upp i solatmosfären för att sedan åter böja sig runt denna och försvinna tillbaks ner i solen igen. Öppna fältlinjer är omvända. De kommer från solen och ansluter till solsystemets interplanetära magnetfält. De är de så kallade magnetiska motorvägar längs vilken plasman kan flöda fritt och ger upphov till solvinden.

Daniele och Gary visade att switchbacks sker när det finns en interaktion mellan en region med öppna fältlinjer och en region med slutna fältlinjer. När fältlinjerna åter trängs samman kan de återansluta till mer stabila konfigurationer. Detta ger energi i form av en S-formad störning som far ut i rymden, vilken en förbipasserande rymdfarkost skulle registerna som en switchback.

" Det här är  den typ av resultat vi hoppades få med Solar Orbiter", säger Daniel Müller, ESA Project Scientist för Solar Orbiter. "För varje bana får vi mer data från vår svit av tillsammans tio instrument. Baserat på resultat som dessa kommer vi att finjustera de observationer som planeras för Solar Orbiters vid nästa solmöte för att förstå mer om hur solen ansluter till den bredare magnetiska miljön i solsystemet. Detta var Solar Orbiters allra första nära passage till solen, så vi förväntar oss att många fler spännande resultat kommer.

Solar Orbiters nästa nära passage av solen - återigen inom Merkurius omloppsbana sker på ett avstånd av 0,29 gånger avståndet mellan jorden och solen kommer att äga rum den 13 oktober.

Bild pxhere.com