I månadsskiftet jan-febr får vi besök av kometen C/2018 Y1 (Iwamoto)

En mycket snabb komet, C/2018 Y1 (Iwamoto) kommer att besöka vårt solsystem i månadsskiftet jan-febr. Den kommer troligen från Oorts moln långt utanför Plutos bana. 


Kometen upptäcktes först på bilder tagna den 18 december 2018 av en japansk astronom med namnet Masayuki Iwamoto. 


Den kan snart ses med vanliga kikare och små teleskop.
   

Det är en snabbrörlig komet som kommer att vara som närmast jorden den 11-12  februari 2019. Avståndet till Jorden blir som närmst cirka 45 miljoner km.


Preliminära uppskattningar tyder att kometen når en ljusstyrka eller magnitud mellan 7,5 och 8,9, som betyder att den bör ses med små teleskop och kanske även i enkla kikare under några veckor. Dess hastighet är ca 238,333 km/h eller 66,2 km per sekund.


Det är bara att försöka se den på natthimlen under denna tid och tänka sig hur mycket som sker däruppe. Nog är det spännande då objekt av tidigare okänt ursprung plötsligt finns i vårt närområde. Så länge de inte blir hotfulla för Jorden.

Tidsresor verkar inte omöjliga.

Universums maskhål är naturliga tidsmaskiner (om de finns och vi kan kontrollera dem).  Jag tror det finns en möjlighet att vi kommer att kunna resa i tiden, säger Neil Turok professor i teoretisk fysik vid Perimeter Institute i Waterloo, Kanada.


Ett maskhål är förvillande likt ett svart hål. Men till skillnad från ett svart hål har det två öppningar. Ett som man reser in i och ett som man kommer ut ur någonstanns. Men vi måste för att kunna använda dem ha någon kontroll över att de inte sluts och försvinner när vi är inne i det eller inte finns när vi önskar återresa. Utöver det bör vi även kunna kontrollera vart vi far. I annat fall kan vi hamna både framåt och bakåt i tiden och även i tider vi inte önskar hamna i. Kanske innan Jorden kom till eller mitt i en vulkan eller mitt i ett koncentrationsläger under andra världskriget etc. 
  

Just nu letar ryska fysiker efter dessa maskhål med hjälp av det rymdbaserade radioteleskopet RadioAstron. De gör det genom att leta efter en materia som kastas ut ur svarta hål.


– Det finns teorier om att maskhål kan kasta ur sig gas, stoft, ja till och med stjärnor, säger Nikolaj Kardasjev, professor i astrofysik vid ryska Vetenskapsakademien.


– Och om vi ser något ovanligt som detta, en märklig gas eller stoft, som vi inte förväntar oss att se vid ett svart hål då kan det vara ett maskhål, säger fysikkollegan Jurij Kolvaljov. 


– Maskhål skulle kunna vara ett sätt att resa i tiden. Men då måste vi komma på hur vi ska hålla öppningen öppen så länge att vi hinner resa igenom det, säger Tamara Davies som är professor i teoretisk fysik vid University of Queensland i Australien.


Frågan är intressant då vi bör ha någon mening med resandet inte resa utan att veta var vi hamnar för att sedan aldrig mer kunna återvända. Vi bör inte heller påverka det förflutna en liten förändrad detalj kan ge oanade konsekvenser för framtiden. Kanske vi utplånar oss själva om vi gör något som omöjliggör vår egen födelse (men det skulle vi aldrig uppleva eller förstå då eftersom vi så aldrig existerat) . Vi kanske får andra världskrigets segare till förlorare.



Tänk på fjärilseffekten; En fjäril som i Mexiko slår med sina vingar har en minimal påverkan på luftströmmen men tillräcklig för att i en framtid påverka (tillsammans med andra effekter från händelsen) att en orkan skulle kunna drabba södra Sverige senare eller någon annan plats. Den riktigt lilla händelsen slår därför igenom på den stora händelsen en tid senare då alltet kan betraktas såsom ett kaotiskt system.


Fenomenet återfinns i ordspråket: Liten tuva stjälper ofta stort lass.


Det ska ses som en varning till att resa bakåt i tiden. Som betraktare kan vi vara där men röra något eller tala med någon måste vi med alla medel låta bli. Ingen vet om tidsresenärer i framtiden redan påverkar våra liv som vi lever nu. Detta kan redan ha skett och sker utan att vi märker det om tidsresor blir möjliga en gång.


Bilden visar teleskopet RadioAstron som används i sökandet efter maskhål.

Om du ser en Alien skulle du då förstå att det är en?

Ja nog skulle du förstå det om den såg ut som ovan. Men det är inte säkert den skulle se helt främmande ut.


Hur ska du då känna igen ett utomjordiskt liv på en främmande planet? Frågan kom nyligen upp på en konferens om Astrobiologi vilket hölls vid Stanford University i Kalifornien.


Flera idéer bollades, syre i en planets atmosfär, värme,, dess läge till sin sol, mm. Men ingen kändes helt övertygande. Någon föreslog bilder som bevis.


 Men varför skulle en bild vara så övertygande? Vad är det som vi skulle se som skulle berätta att vi inte bara tittar på exempelvis som vi tolkar det en hög med stenar? 


Levande varelser, till skillnad från smuts och vind verkar ha som kännetecken att göra saker som äta, växa och reproducera sig. Vi kan inte heller få komplexa liv inte ens något så enkelt som en bakterie utan att det naturliga urvalet är inblandat och då bör vi se på hur miljön ser ut för att något ska kunna leva här.


Vi kan inte säga om en kornig bild av en Alien kommer att ha ögon, ha lemmar eller vara grön. Men det naturliga urvalet  berättar att dess form, mål och evolutionära vägar är begränsade i en viss miljö (eller är det så). 


Liv kan se mycket annorlunda ut och det kan vi se även här på Jorden med dess olika konstiga former och sätt att existera i alla slags miljöer man kan tänka sig.


Nog kan det bli mycket svårt att förstå de liv vi kan se om de nu finns på en planet som utvecklats på helt skilda vis än Jorden. Jag tror inte vi ens i fantasin kan föreställa oss vad som kan finnas däruppe (kanske inte heller om de inte finns varför det inte finns liv).

En stjärnas födelse resulterar till två stjärnor just nu däruppe vilket förvånar forskare

En närbild på bildandet av en stjärna har avslöjat att det som sker inte är en stjärnas födelse utan två.


Detta överraskade forskare som först såg det 2017 från ett då nytt radioteleskop i chilenska öknen. Stjärnan fick namnet MM1a avståndet till händelsen som egentligen var två finns 10 000 ljusår bort. När de analyserade data, insåg de att MM1a åtföljdes av ett andra ljussvagare objekt som de gav namnet MM1b.


Detta var en mindre stjärna vilken bildades från damm och gaser som blivit över vid den första stjärnans bildande och gravitationskraft. I ett solsystem som Jordens kan denna ”skiva” av rester smälta samman till planeter vilket skett i vårt solsystem.


”I detta fall blev det ytterligare en stjärna istället ” säger forskarassistent John Ilee på universitetet i Leeds i England.


MM1a har en massa 40 gånger större än vår sols massa. Dess tvilling, MM1b en massa mindre än hälften av vår sols.


”Många äldre massiva stjärnor finns tillsammans med närliggande följeslagare”, sade Ilee. ”Men dubbelstjärnor har ofta mycket lika massa och är bildade tillsammans likt tvillingar. Att hitta en ung stjärna med en massa förhållandet av 80:1 är mycket ovanligt, och föreslår en helt annan typ av bildandeprocess för båda objekten ”. säger Ilee.


 I små stjärnor som solen blir resterna efter stjärnbildningen överblivet damm och gas något som efterhand klumpar ihop sig till planeter som sedan kretsar omkring moderstjärnan (ex i vårt solsystem).


Men ovan har istället en mindre stjärna bildats. Det är en av de första gångerna som ett sådant fenomen har observerats, rapporterade forskarna.


Men massiva stjärnor som MM1a existerar inte länge enbart ca en miljon år innan de exploderar som supernovor. Deras energi går snabbt åt. Hur det går med dess mindre syskon då vet vi inte. Troligen slukas den i supernovaexplosionen.


Bild Illustration av ett annat dubbelstjärnsystem OGLE-LMC-CEP0227 i stora Magellanska molnet bild från ESO.

Följ dagens o årets första rymdhändelse i realtid Besöket i dag vid asteroiden Ultima Thule

New Horizons rymdfarkosten, som flög förbi Pluto  2015, kommer under nyårsdagen att flyga förbi en annan iskall värld med smeknamnet Ultima Thule. Syftet är att samla information om vad tros vara ett orört fragment (en asteroid) från de tidigaste dagarna av solsystemet. 


Det kommer att vara det mest avlägsna objektet någonsin som besökts av en rymdsond. Forskarna kommer att fira förbiflygning men  har ingen aning om hur uppdraget går då det tar tid att få data från farkosten på grund av avståndet. 


Rymdfarkostens observationers tid för att skicka ett meddelande tillbaka till jorden görs några timmar efter passagen därefter tar det sex timmar för radiosignalen att nå jorden. Det kommer att sända data tillbaks till oss de närmaste 20 månaderna allt kan inte skickas i ett paket.


New Horizon ska samtidigt göra observationer av andra objekt i Kuiperbältet för att jämföra med Ultima Thule.


Se händelsen som sker i realtid Här.

Bild på hur man föreställer sig detta objekt innan bilder kommer.

En ung stjärna vilken växer till sig otroligt snabbt har nyligen upptäckts därute.

Forskare har nyligen upptäckt en ung stjärna mitt under en dramatisk fas av sin evolution. Den är under sin utveckling när materia faller in i stjärnan från damm och materia utanför denna och växer i storlek.


 Stjärnan i detta fall tillhör en klass av ryckiga stjärnor vilka kallas FU Ori's. Namnet uppkommit utifrån den första av denna grupp stjärnor som upptäcktes FU Ori vilken finns i Orions stjärnbild. Vanligtvis är dessa stjärnor yngre än ett par miljoner år och dolda bakom dammoln och därmed svåra att observera optiskt. Den nya upptäckten är den 25: e medlemmen av denna klass av stjärnor vilka vi hittills hittat och en av de  som är i en dramatisk fas av sin utveckling.


Namnet är Gaia 17bpi och finns i Pilens stjärnbild och upptäcktes av European Space Agency's Gaia satelliten vilken är en satellit som skannar himlen kontinuerligt med syfte att få noggranna mätningar av stjärnor i synligt ljus.
   

– Dessa FU Ori händelser är oerhört viktiga i vår nuvarande förståelse av hur stjärnbildning fortskrider men är svåra att se då stjärnbildning sker i stora damm- och stoffmoln och därmed blir osynliga för oss i de flesta fall.


Lynne Hillenbrand, professor i astronomi vid Caltech och huvudförfattare av en ny rapport i The Astrophysical Journal säger följande.  ”Detta är faktiskt första gången vi någonsin sett en av dessa händelser när det händer i både det optiska och det infraröda ljuset och dessa data har låtit oss konstruera en karta som visar förflyttningen av material genom dammdisken ner till stjärnan”


Stjärnbildningsprocessen är intressant att studera då det samtidigt ger kunskap om hur solen bildades i vårt eget solsystem.


Bild satelliten Gaia vilken varit till hjälp i detta arbete.

Saturnus är på väg att förlora sina ringar!

Saturnus är på väg att förlora sina ringar. Något som överraskar NASA-forskarna. Ringarna har funnits i ca 200 miljoner år och bildats av sönderfall av materia, någon mindre söndertrasad asteroid och infångande av små is- och stenpartiklar.


Men ännu kommer ringarna att synas ca 100 miljoner år till”, säger NASA-forskare i en studie publicerad nyligen i journalen ”Icarus”, 


Detta har uppskattades först genom observationer av Voyager 1 och Voyager 2 rymdsonderna som lanserades på 1970-talet.


Ringarna faller sakta in i planeten ”av gravitationen som ett dammigt regn av is-partiklar genom Saturnus magnetfält”, säger NASA. Fenomenet kallas ”ring rain”, och det sker i en hastighet och motsvarande i volym av en olympisk pool (2,5 miljoner liter)  var 30:e  minut, sade James O'Donoghue på NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland.


ASA/ESA Hubble Space Telescope användes för att observera planeten den 6 juni 2018. Då var Saturnus cirka 1,4 miljarder kilometer från Jorden. Det kunde då bekräftas att ovanstående ringregn sker från B och C ringarna runt Saturnus. 


Troligen fylls ringarna även på med nytt material men inte i en takt så ringarna består för alltid. Vi ska även tänka på att övriga gasplaneter och även en del månar och asteroider har svaga ringar. Ringar som kanske en gång var kraftigare men nu vars materia fallit ner på ytan av den kropp de kretsar kring.


Bild; Saturnus ringar fotograferade från sondenCassini.