Små svarta hål kan användas i sökandet efter stora dolda svarta hål

 

Ursprunget till supermassiva svarta hål som finns i vad man anser alla galaxers centrum är fortfarande ett av de största mysterierna. De kan alltid ha varit massiva och bildades när universum fortfarande var mycket ungt (eller i samband med BigBang eller kanske BigBang var anledning till dessa svarta hål som fanns någonstans i tid och rum och som var kärnan till senare galaxers bildning). Alternativt kan de ha vuxit med tiden genom att dra till sig materia och sammanslagits med andra svarta hål. När ett supermassivt svart hål är på väg att äta upp ett annat massivt svart hål kommer detta att sända ut gravitationsvågor som krusningar i rumtiden. Krusningar som fortplantar sig genom universum.

Gravitationsvågor har nyligen upptäckts från små svarta hål som är rester av stjärnor (inte att förväxla med stora centrala hål i galaxers centrala del). Att detektera signalerna från enskilda par av stora svarta hål är fortfarande omöjligt eftersom dagens detektorer inte är känsliga nog för de mycket låga gravitationsvågsfrekvenser som dessa avger. Planerade framtida detektorer, som den rymdbaserade ESA-ledda missionen LISA, kommer delvis råda bot på detta. Men att upptäcka de tyngsta paren av svarta hål kommer fortfarande inte att vara möjligt. 

Ett internationellt team av astrofysiker under ledning av tidigare studenter vid universitetet i Zürich har en ny idé och metod för att upptäcka par av de största svarta hålen som  i galaxers centrum genom att analysera gravitationsvågor som genereras av dubbelstjärnor som finns i närheten av små svarta hål ( resterna av kollapsade stjärnor). Detta tillvägagångssätt, som kommer att kräva en gravitationsvågsdetektor med deci-Hz, skulle göra det möjligt att upptäcka de största supermassiva svarta hålen genom effekter som ges på dessa stjärnor.

"Vår idé fungerar i princip som att lyssna på en radiokanal. Vi föreslår att man använder signalen från par av små svarta hål på samma sätt som radiovågor bär signaler. De supermassiva svarta hålen är den musik som är kodad i frekvensmoduleringen  av den detekterade signalen, beskriver Jakob Stegmann, huvudförfattare till studien och idén som påbörjade detta arbete vid universitetet i Zürich som gäststudent och som sedan dess flyttat till Max Planck-institutet för astrofysik som postdoktoral forskarassistent. "Den nya aspekten av denna idé är att använda höga frekvenser som är lätta att upptäcka för att kunna upptäcka lägre frekvenser som vi ännu inte har tillräckligt känsliga instrument för.

Nya resultat från pulsar-tidsmatriser stöder redan existensen av sammansmältande supermassiva binärer av svarta hål. Dessa bevis är dock indirekta och kommer från den kollektiva signalen från många avlägsna binärer som effektivt skapar ett bakgrundsbrus.

Den föreslagna metoden för att detektera enskilda supermassiva svarta håls binärer utnyttjar de subtila förändringar de orsakar i gravitationsvågor som sänds ut av ett par närliggande små svarta hål vilka har en vit dvärg som följeslagare. Det lilla svarta hålets dubbelstjärna fungerar alltså effektivt som en fyr som avslöjar existensen av de större svarta hålen. Genom att detektera de små modulationerna i signaler från små svarta håls binärer (vita dvärgstjärnor) kunde forskarna identifiera tidigare dolda supermassiva svarta hål-binärer (två stora svarta hål som sveper om varandra) med massor  från 10 miljoner till 100 miljoner gånger solens, även på stora avstånd.

Lucio Mayer, som är medförfattare till studien och svarta hål teoretiker vid universitetet i Zürich, tillägger: "Nu när vägen för Laser Interferometer Space Antenna (LISA) är utstakad, efter att projektet antogs av ESA i januari förra året, måste gemenskapen utvärdera den bästa strategin för nästa generation av gravitationsvågsdetektorer, i synnerhet vilka frekvensområden de ska rikta in sig på – studier som denna ger en stark motivation att prioritera en design av en deci-Hz-detektor."

Bild https://www.news.uzh.ch/ När ett supermassivt svart hål är på väg att sluka ett annat massivt svart hål kommer detta att sända ut gravitationsvågor, som  krusningar i rumtiden som fortplantar sig genom universum. (Källa: NASA:s Goddard Space Flight Center/Scott Noble; simuleringsdata, d'Ascoli et al. 2018)

Tidsresor verkar inte omöjliga.

Universums maskhål är naturliga tidsmaskiner (om de finns och vi kan kontrollera dem).  Jag tror det finns en möjlighet att vi kommer att kunna resa i tiden, säger Neil Turok professor i teoretisk fysik vid Perimeter Institute i Waterloo, Kanada.


Ett maskhål är förvillande likt ett svart hål. Men till skillnad från ett svart hål har det två öppningar. Ett som man reser in i och ett som man kommer ut ur någonstanns. Men vi måste för att kunna använda dem ha någon kontroll över att de inte sluts och försvinner när vi är inne i det eller inte finns när vi önskar återresa. Utöver det bör vi även kunna kontrollera vart vi far. I annat fall kan vi hamna både framåt och bakåt i tiden och även i tider vi inte önskar hamna i. Kanske innan Jorden kom till eller mitt i en vulkan eller mitt i ett koncentrationsläger under andra världskriget etc. 
  

Just nu letar ryska fysiker efter dessa maskhål med hjälp av det rymdbaserade radioteleskopet RadioAstron. De gör det genom att leta efter en materia som kastas ut ur svarta hål.


– Det finns teorier om att maskhål kan kasta ur sig gas, stoft, ja till och med stjärnor, säger Nikolaj Kardasjev, professor i astrofysik vid ryska Vetenskapsakademien.


– Och om vi ser något ovanligt som detta, en märklig gas eller stoft, som vi inte förväntar oss att se vid ett svart hål då kan det vara ett maskhål, säger fysikkollegan Jurij Kolvaljov. 


– Maskhål skulle kunna vara ett sätt att resa i tiden. Men då måste vi komma på hur vi ska hålla öppningen öppen så länge att vi hinner resa igenom det, säger Tamara Davies som är professor i teoretisk fysik vid University of Queensland i Australien.


Frågan är intressant då vi bör ha någon mening med resandet inte resa utan att veta var vi hamnar för att sedan aldrig mer kunna återvända. Vi bör inte heller påverka det förflutna en liten förändrad detalj kan ge oanade konsekvenser för framtiden. Kanske vi utplånar oss själva om vi gör något som omöjliggör vår egen födelse (men det skulle vi aldrig uppleva eller förstå då eftersom vi så aldrig existerat) . Vi kanske får andra världskrigets segare till förlorare.



Tänk på fjärilseffekten; En fjäril som i Mexiko slår med sina vingar har en minimal påverkan på luftströmmen men tillräcklig för att i en framtid påverka (tillsammans med andra effekter från händelsen) att en orkan skulle kunna drabba södra Sverige senare eller någon annan plats. Den riktigt lilla händelsen slår därför igenom på den stora händelsen en tid senare då alltet kan betraktas såsom ett kaotiskt system.


Fenomenet återfinns i ordspråket: Liten tuva stjälper ofta stort lass.


Det ska ses som en varning till att resa bakåt i tiden. Som betraktare kan vi vara där men röra något eller tala med någon måste vi med alla medel låta bli. Ingen vet om tidsresenärer i framtiden redan påverkar våra liv som vi lever nu. Detta kan redan ha skett och sker utan att vi märker det om tidsresor blir möjliga en gång.


Bilden visar teleskopet RadioAstron som används i sökandet efter maskhål.

Små mycket sällsynta kompakta galaxer med fler stjärnor än i Vintergatan kan lära oss mycket om hur vår verklighet kom till.

De är massiva. De är mycket små och  extremt sällsynta men de kan innehålla hemligheter om hur galaxer bildas och utvecklas.


 Det handlar om de massiva ultrakompakta galaxerna som finns därute. 


– De är så sällsynta att vi behöver ungefär en volym med nästan 500 miljoner ljusår tvärs över för att hitta en enda av dem, säger Ignacio Ferreras en av rapportskrivarna om dem i tidskriften astronomi och astrofysik den 16 november 2018. I rapporten beskrivs letandet lett av ett internationellt team lett av Fernando Buitrago, Instituto de Astrofísica e Ciencias Espaco och Faculdade de Ciencias da Universidade de Lisboa.


 Massiva ultrakompakta dvärgalaxer  har många gånger fler stjärnor än Vintergatan och  är mycket ljusa. Stjärnorna här  är tätt packade då galaxen som innehåller många fler stjärnor än Vintergatan är betydligt mindre än Vintergatan.


Forskarna identifierade nyligen en uppsättning bestående av 29 sådana galaxer med dessa egenskaper på avstånd mellan två och fem miljarder ljusår från jorden.


Sju av dessa kallas ursprungliga galaxer då de förblivit orörda  av andra galaxers påverkan sedan de bildades för mer än tio miljarder år sedan. Det är något Vintergatan inte kan ståta med. Vi har genom eonerna fått stjärnor från Magellanaska molnen bland annat som blandat sig med Vintergatans stjärnor vilket gör att mycket sedan tidens början ändrats iVintergatan.


Dessa så kallade relikgalaxer är ett öppet fönster för forskare på hur galaxer såg ut och i det tidiga universum. Därav intresset för dem.


Vi kan av dem lära oss om hur galaxer såg ut och kanske även se bakåt i tiden på hur de bildades. Här finns inga störningar från längre fram i tiden som galaxer som sugits in och skapat oreda i grundgalaxen.


Bilden är på Andromedagalaxen vilken finns 2,5–2,9 miljoner ljusår från Vintergatan och är den närmaste granngalaxen om man inte räknar Vintergatans små satellitgalaxer.

 Den är i storlek lik Vintergatan och som denna en spiralgalax. En enligt mig lika spännande galax som vår egen Vintergatan där vi finns i en av de yttre delarna av en spiral.

Vi bör försöka hitta liv på månar i andra solsystem.

Sökandet efter planeter runt andra stjärnor i den zon vilken ligger på ett avstånd från sin sol  där liv kan finnas pågår för fullt. Många så kallade exoplaneter har hittats. Men bevis för att det kan finnas liv där saknas då avståndet dit är långt.

Många av dessa planeter är även gasplaneter av jätteformat och här finns knappast liv. Men likt det finns månar runt våra gasplaneter Jupiter och Saturnus mm kan det finnas det runt dessa och dessa månar kan vara högintressanta i jakten på liv. Men det är  än svårare att upptäcka än exoplaneter ännu har inga exomånar hittats. 

 Det finns för närvarande 175 kända månar kring de åtta planeterna i vårt solsystem. De flesta av dessa månar kretsar kring Saturnus och Jupiter och ligger utanför solens beboeliga zon. Men vissa av dem är starkt misstänkta till att hysa liv under ytan.

Forskare har spekulerat i att exomånar skulle kunna ha en gynnsam miljö för liv fastän de ligger långt från en sol med värmestrålning vilken reflekteras från deras gasplaneter.

Nog låter det rimligt att stora månar därute runt en gasplanet i den beboeliga zonen runt sin stjärna kan hysa livsmöjligheter. Men att hitta dem blir svårt då ljuset från dem är svagt och måste hittas som en skugga i skenet från kanske en svagt lysande gasplanet. Gasplaneter i sig hittas just genom sin skugga framför sin sol eller påverkan på sin sol.

Bild Jupiters måne Europa vilken anses som en kandidat för liv under dess isiga yta där vatten kan finns i stora mängder.

Solens syskon söks. De finns, men var?

GALAH är ett projekt på Sidney University vilket startades i slutet av 2013 som en del i en strävan att avslöja utformningen och utvecklingen av galaxer. När den blir är klar kommer GALAH att ha undersökt mer än en miljon stjärnor.

Projektet syfte är att visa hur universum utvecklades från att ha innehållet endast väte och helium strax efter Big Bang tills idag med alla grundämnen vi har här på jorden och som är nödvändiga för livets möjlighet och världen som vi känner den inklusive allt i universum.

Vad som söks är stjärnor i ett kluster där varje stjärna i klustret har samma kemiska sammansättning eller som man kan kalla det DNA. Kluster vilka snabbt drogs isär och nu är utspridda i Vintergatan. Sökandet efter det kluster där vår sol en gång ingick.

Kluster av stjärnor där varje stjärna har den mängd av nästan två dussin grundämnen som syre, aluminium och järn med samma innehållskoncentration som vår sol.

GALAH undersökningens data release är planerat att sammanfalla med den stora version av data som den 25 April från Europeiska Gaia satelliten ska vara klar då och vilken då ska ha kartlagt drygt 1,6 miljarder stjärnor i Vintergatan vilket gör det projektet till den överlägset största och mest exakta atlas av natthimlen hittills.

I kombination med GALAH ger Gaia data inte bara positioner och avstånd mellan stjärnorna utan även deras rörelser inom galaxen och kanske solens syskons plats idag.

Röda dvärgstjärnor är målet när exoplaneter av Jordens storlek söks.

Röda stjärnor är mindre än vår sol och den vanligaste stjärntypen däruppe med klassificeringen M-stjärnor.

Det är La Silla observatoriet i Chile som fått ett nytt instrument för att avsöka röda stjärnors omgivning i jakt på jordliknande planeter. Att just detta  instrument i Chile fått detta instrument till sitt observatorium beror på läget, torr och ej så förorenad luft finns här vilket skulle störa det kortvågiga infraröda ljus som används för detta syfte.

Med avsökning av infrarött ljus vid en röd stjärna kan passagen av en planet ses när den passerar framför sin sol. Passagemetoden kallas denna metod för sökandet efter exoplaneter vilket är en ny metod.

Det hoppas att denna metod ger större detaljrikedom och ska kunna ge mer än bara att planeter passerar framför sin sol. Detaljrikedomen i observationerna bör kunna förfinas så än mer kan ses och upptäckas av dessa planeter vilka man säkert tror sig kunna upptäcka.

Bilden är på  Teegardens star eller  SO25300.5+165258 är en röd dvärgstjärna 7,8 ljusår från solen i riktning mot Vädurens stjärnbild.

Partiklar vilka ibland ses som spökpartiklar är något forskare söker mer kunskap om.

Bilden kan illustrera människans tänkande över sig själv och universum. Något människan alltid gjort.

De partiklar vi här intresserar oss för kallas av en del för spökpartiklar och finns överallt men gäckar forskare som försöker veta mer om dem.

De genomtränger allt och finns överallt. Namnet på dem är neutrinos.

De skapas i kärnreaktioner och i betastrålning.

I solen skapas varje dag så många att en människa dagligen genomströmmas av 100 miljarder av dessa partiklar om de nu ska kallas partiklar vilket diskuteras.

Underjordiska laboratorier försöker mäta och fånga någon av dessa objekt för att förstå mer om dem och hur de agerar.

Det är ett spännande forskningsfält och för att förstå mer om detta ämne läs vad som står här på medföljande länk.

Barnhards stjärna blir den åttonde röda stjärna vilkens omgivning noga ska undersökas i jakten på exoplaneter.

Sökandet efter liv på näraliggande röda stjärnor görs för fullt just nu. I tur står Barnhards stjärna vilken ligger på ett avstånd från oss på sex ljusår i riktning mot Ormens stjärnbild men tyvärr inte synlig för blotta ögat.

Det är Arecibo Observatory i Puerto Rico som har tagit på sig uppgiften och blir och är därmed en av alla dessa teleskop och observatorier runt Jorden vilka hjälper till med  att söka efter exoplaneter.

En spännande uppgift och vad man frågar sig är vilket observatorium som blir först med den ärorika upptäckten att först ha upptäckt en exoplanet vilken har liv av någon form. Om nu denna finns.

Säkert kommer missuppfattningar många gånger i framtidens upptäckter att peka på liv där inget fanns när undersökningar  finslipas. 

Men då blir frågan, vilket observatorium kommer först att göra detta misstag? Misstaget kommer, garanterat, förr eller senare.

Ett exempel på hur det går till att söka efter exoplaneter.

Seriekopplade teleskop är ett bra sätt för att avsöka stjärnors miljö. 

Det är ett av de mest effektiva medel för att finna planeter runt en stjärna därute vi kan använda i vår tids teknik. 

Det som söks är något som avskärmar stjärnans ljus tillfälligt. Den period ett objekt är mellan stjärnan och teleskopet. Objekt kallade exoplaneter vilket är planeter runt andra solar.

Ett av dessa objekt i sökandet är MEarth vilket är ett nätverk av 40 mm teleskop vilka seriekopplade söker efter objekt därute på stjärnhimlen.

Det var detta nätverk som fann LHS 1140b en planet kretande runt en M-stjärna   med namnet LHS1140 (i Valfiskens stjärnbild) under 2014.  40 ljusår borta och vilken uppmärksammades stort.

ISS uppdrag just nu spåra om de blå strålarna verkligen finns

Länge har det diskuterats om de elektriska urladdningarna i övre atmosfären vilka kan ge blå eller röda snabba blixtar däruppe är synvillor. 

De har kallats pixlar eller älvor och då de uppstått vad man tror över åskväder har de varit svåra att se eller bevisa.

Blå snabba blinkningar ca 18 km över oss vid åskväder. Nu ska en kort film ha gjorts där man kan se att fenomenet finns och då blivit dokumenterat som verkligt.

Rymdstationen ISS ligger även bra till för att observera och söka fler blå blixtar och försöka förstå och mäta dessa. ISS har många uppdrag och på tur är just nu detta.

Ännu söks intelligens av superkaraktär vid Tabbys stjärna

När denna stjärna började undersökas  fann man konstiga pulseringar av ljus. Något verkade använda dess solljus för energiframställning.

En supercivilisation antogs kunna finnas här. Men många var tveksamma och många teorier har sedan dess konstruerats för att förklara fenomenet som bevisligen finns där.

Fortfarande är inte teorin om en superintelligens framfart här helt förfalskad utan kontrollen av stjärnans uppträdande fortgår.

Vi får se om vi någon gång kan få en klarhet i vad som sker här. Det nyaste kan man läsa om här.

Kan bakteriesökning på ex Mars ge svar på om det finns liv finns där.

Troligen är detta mycket möjligt. Vad man då ska söka är kalciumkarbonat, sten vilken kan innehålla cyanobakterier eller rester av sådana. Levande fossil i stenen har hittats i Australien men kan finnas även på Mars.

Det kan vara svårt att finna även om de finns. Metoder måste utarbetas så det inte blir ett sökande likt nålen i höstacken.

Men cyanobakterier

kan leva där man minst anar det eller ha levat då de anses vara den första livsformen på Jorden. En förutsättning för att det idag finns syre på Jorden. De tros ha bildat det första syret. De kan leva på land och i vatten och har funnits på Jorden i minst 2,5 miljarder år.

Avancerade civilisationer verkar inte finnas i de ca 100 000 galaxer som avsökts. Besvikelse råder. Men hoppet finns att finna mindre avancerade civilisationer där ute.

Forskare har avsökt ca 100 000 galaxer för att finna onormal värmestrålning vilket skulle tyda på avancerade civilisationer vilka utnyttjar flertal stjärnor för sina användningsområden.

Men onormal värmestrålning är en tolkningsfråga. Det fanns källor som förundrade först men sedan fann  forskare naturliga källor för dessa värmekällor och så försvann den spänningen.

Visst kan man filosofera om att avancerade civilisationer använder energi  så effektivt att det inte generar extra värme. Men det är  bara antaganden som man kan teoretisera över.

Avsökningen av galaxerna fortsätter och alla som är inblandade hoppas och  tror att en dag kommer sanningen där utifrån. Signaler som visar att vi inte är ensamma.

Men är inte risken att det blir feltolkningar på grund av att fler och fler med alltmer avancerade tekniker och hopp vill att något ska finnas där ute?

Förhoppningarna att hitta svar i universum gör att det tolkas fel.

Citat:  En av förra årets största astronomiska upptäckter har förvandlats till damm. Det forskarna trodde var spåret efter vårt universums uppkomst visade sig vara strålning från kosmiska dammpartiklar. Slut citat.

Man vill hitta det man söker. Man vill hitta det först. Vetenskapsmän och forskare tävlar om att bli först och risken blir då enligt ovan. Man hittar något och feltolkar detta istället för att undersöka felkällor i första hand.

Förhoppningsvis blir ovanstående en varning för detta tävlande.

Jakten på jordliknande planeter innebär inte att det är lika med planeter som kan hysa liv. Ingen sådan jordlikhet har ännu funnits.

Citat: Enligt forskarna, som lade fram sina resultat vid American Astronomical Societys möte i Seattle på tisdagen, är Kepler 438b uppbyggd av sten, precis som vår egen planet. Den ligger på ett avstånd från sin sol som gör att vatten inte dunstar eller fryser utan kan flöda på samma sätt som på jorden.

Men där upphör likheterna. Kepler 438b är en varmare värld än vår och tar emot 40 procent mer värme från sin sol än vi gör från vår. Omloppstiden runt stjärnan är till skillnad från våra 365 dagar bara 35

--- Begreppet jordliknande planet är lätt missvisande då ingen av de planeter som hittills kallats så har särskilt stora likheter med den planet vi själva lever på. Definitionen för en sådan planet är snarast att den ska ha en storlek som inte avviker för mycket från jordens, vara av sten och befinna sig på ett avstånd från sin centralstjärna, sol, som gör att vatten kan finnas i flytande form. Slut citat.

Oftare och oftare läser man om att det hittats planeter som liknar Jorden. Men vad som inte kommer fram är att det som liknar är avståndet till en sol. Att planeten har en yta och att det verkar kunna finnas vätska på denne.

Ingenting som bevisar att det kan finnas liv. Därför blir ofta artiklar om fynd uppförstorade för att locka till läsning och fantasi.

Verkligheten finns där ute och är ännu inte så fantasieggande som många tror. Inga tecken har ännu hittats som bevisar liv eller UFO:s med intelligent liv.