Google

Translate blog

lördag 30 mars 2019

Lyssna på tonerna från Jordens magnetfält


Jorden omsluts av ett magnetfält. Den yttre gränsen av fältet kallas för magnetopausen och är vårt första skydd mot solens högenergiska partiklar från solen och rymden. 
Jordens skyddande magnetfält gör att livet på vår planet skyddas mot farlig kosmisk strålning.


Nu har forskare lyckats bekräfta en teori som säger att magnetfältet beter sig likt en trumma.


Forskare har länge misstänkt att magnetfältet är i svängningar och nu har en grupp forskare från England, USA och Österrike funnit bevis för att detta stämmer.


De har även lyckats göra svängningarna till ljudvågor vilket gör det möjligt att lyssna på hur magnetfältet låter.


Lyssna här. Det är intressant att höra detta ljud.



Bild från wikipedia med följande text: Skillnaden i orientering mellan den magnetiska (Nm) och geografiska (Ng) nordpolen

fredag 29 mars 2019

Ytterligare ett misslyckande har inträffat i att upptäcka meteorer i tid. Läs vad som hände i dec 2018 över Berings hav.


Men först en annan uppmärksammad händelse. Bilderna från Tjeljabinsk 2013 var en kuslig påminnelse om hur vi kan överraskas av tämligen stora objekt som tar sig nära markytan (se bild ovan). Denna Meteorit tros ha haft en diameter på 17 meter och vägt 10 000 ton innan den bröts sönder i atmosfären. Då den exploderade på 30-50 km höjd över staden Tjeljabinsk uppstod en energi på cirka 500 kiloton. Glasrutor i stort antal exploderade och många blev skadade av glassplitter. Men det kunde blivit värre. Meteoriten kom utan förvarning.


Sedan dess har det byggts upp effektivare meteorvarningssystem. Skyn övervakas.

Men detta fungerar inte optimalt. Det har hänt igen. En meteor kom utan förvarning den 18 december 2018 in i en brant  sjugraders vinkel med en hastighet på 32 km/s.

 Meteoriten exploderade 25,6 km över Berings hav utanför Kamtjatka vid Rysslands östliga spets. Eldbollen släppte loss 173 kiloton energi vilket kan jämföras med atombomben över Hiroshima under andra världskriget som hade en styrka av över 20 kiloton.


Då denna explosion skedde över öppet vatten kan det förklara varför ingen på marken noterade smällen när den inträffade. I dagsläget verkar det vara USA:s militära satelliter som såg händelsen och meddelade flygvapnet vilka i sin tur meddelade NASA. Nasa med sina övervakningssystem av rymden missade därmed händelsen men de blev informerade av U.S. Air Force om att deras militära satelliter hade noterat något ovanligt.


Sådana händelser (anser jag) vilka först efter att de skett rapporteras är kusliga då vi kan se det som att det kan komma något däruppifrån utan förvarning.


2018 firade Nasas program för att spåra Neo:s (near earth objekts) 20-årsjubileum. 2005 genomfördes en rejäl uppgradering på tekniksidan, detta i samband med att Kongressen gav myndigheten målsättningen att 90 procent av alla Neos ned till 140 meter i storlek skulle kunna upptäckas till år 2020.


Hittills har Nasa upptäckt över 18 000 objekt, med ett snitt på 40 i veckan. Men stenbumlingar lik ovan vilka är under 140 i diameter är eller kan bli livsfarliga de med så även dessa bör kunna upptäckas.


 Ännu överraskas vi av stora objekt. Jag undrar om de två nämnda meteorerna ovan kan tillhöra en grupp av flera likartade med banor som gör att det kommer att ske igen i ovanstående område


Kanske det hänt många gånger utan att vi upptäckt det. Kanske man ska räkna in Tunguska-händelsen i denna eventuella svärm som jag funderar över kan finnas.


 Det är ju norra halvklotets yttersta områden som drabbats i dessa händelser. Kanske mindre objekt far in ofta men osynliga då det är befolkningsfattiga områden.


Bilden ovan är på explosionen 2013 över staden Tjeljabinsk.

torsdag 28 mars 2019

En Magnetar långt därute i universum har vaknat till liv efter tiotals års tystnad.


En magnetar är en neutronstjärna med ett mycket starkt magnetfält. Ca 1000 gånger starkare än vad neutronstjärnor vanligtvis sänder ut. Vi vet dock ännu inte mycket om magnetarer.


En grupp av astronomer ledda av Lina Levin vid universitetet i Manchester i Storbritannien har som uppgift att regelbundet med ett radioteleskop studera pulsaren XTE J1810 – 197 vilken finns i riktning mot stjärnbilden Skytten.


Den är en av endast hittills kända 23 magnetarer och en av fyra radiostrålningmagnetarer som någonsin upptäckts. Upptäcktsåret var 2004 för ovanstående. Men i slutet av 2008 slutade den mystiskt nog att sända ut radiovågor. Magnetfältet blev lugnt. Något som man inte uppmärksammat ska ha skett hos andra magnetarer där hela tiden ett magnetfält existerar.


Nu mer än ett decennium senare visar det sig att astronomernas koll på densamma givit resultat. Den har börjat uppföra sig som en magnetar igen. Strålning och magnetfält existerar i hög dos igen.


 Det var den 8dec. 2018, XTE J1810 – 197 vaknade.  Astronomer har länge ansett magnetarer innehålla magnetfält mer än en miljon gånger mer intensiva än typiska neutronstjärnors och mer än en KVADRILJON gånger mer kraftfulla än Jordens.

Men ingen förstår varför XTE J1810 – 197's radiostrålning gick till vila eller varför det nu vaknade igen.


Vi ska även komma ihåg att magnetarer är bland de sällsyntaste och minst förstådda objekten därute.


XTE J1810 – 197 nystart började med blixtrar av radiostrålning och magnetism men har nu stabiliserats och kan ses som normalt beteende utifrån hur andra magnetarer uppför sig.


Ser man på bilden ovan ser det ut som en vanlig magnets rörelseschema. Men det är en illustration så helt säkert på om denna visar sanningen om radiostrålningsmagentarer  (däremot troligen av hur den vanligaste magnetaren fungerar)  finns inte. Och den visar ingen förklaring till varför magnetarer finns och än mindre varför ovanstående XTE J1810 – 197 uppfört sig som den gjort. 

Jag misstänker att XTE J1810 – 197 tillhör en liten grupp av magnetarer (4 hittills upptäckta som ger radiovågor) vilka vi förstår än mindre än de som ger elektromagnetism enbart. Därmed är det mycket möjligt att de övriga tre kända av ovanstående radiostrålningskällmagnetarer även de kan stanna av under en tid för att sedan plötsligt komma igång igen.


Genom länken här kan du läsa mer om magnetarer och se namn på ett antal som hittills upptäckts och det år detta skedde. 

Bilden ovan är en illustration på hur man tänker sig att det starka magnetfältet sprids ut från neutronstjärnor (magnetarer).

onsdag 27 mars 2019

Ett överraskande resultat av vilken planet som ligger närmst Jorden.


I alla konstellationer visas på bild att på ena sidan mot solen från Jorden ligger Venus på den andra från Jorden och solen Mars.


Vi har lärt oss att närmast Jorden med undantag för månen finns som planet Venus och i motsatt riktning Mars.


Men det är fel. Det är Merkurius som kommer närmst Jorden. Merkurius ligger bortanför Venus och är den planet som ligger närmst solen.


Hur nu Merkurius kan vara den planet som likväl kommer närmst Jorden kan man förstå vid läsning från denna artikel.


Bilden visar den blå Jorden med en skymt av Mars till höger och till vänster närmst Jorden den heta Venus och längst till vänster den planet som ligger närmst Jorden Merkurius.

tisdag 26 mars 2019

Ultima Thules form förvånar forskare. Men jag undrar om den är så konstig.


Asteroiden Ultima Thule ute i Kuiperbältet vilken New Horizon flög förbi den 1 januari 2019 utforskas genom de data som sändes tillbaks till Jorden  och avslöjar långsamt sina hemligheter.


Data New Horizons har skickat hem sedan förbiflygning av Ultima Thule (officiellt benämnd 2014 MU69) analyseras fortlöpande och lär forskare mer om utveckling, geologi och sammansättningen av denna fornlämning från solsystemets bildande.

 Dennas märkliga form är den största överraskningen hittills av förbiflygning. ”Vi har aldrig sett något liknande någonstans i solsystemet”, sade New Horizons Principal Investigator Alan Stern, för Southwest Research Institute, Boulder, Colorado.


Eftersom asteroiden är så välbevarad erbjuder Ultima Thule vår hittills tydligaste fornlämning till den tid då planetsystemen bildades.


Ultima Thules två lober har troligen en gång kretsat runt varandra, som många så kallade binära världar i Kuiperbältet, tills något sammanförde dem i en ”mild” fusion. Färg och sammansättning visar genom data från New Horizon att Ultima Thule liknar många andra föremål som hittats i regionen av Kuiperbältet.


Men någon helt säker idé på hur formen bildats har forskare inte. 


Ett tips till astronomerna från min sida är att jag ser lösningen på Ultima Thules form till följande. Om man tänker sig att det vid solsystemets bildande var heta rundformade stenblock som for omkring och då två mindre träffade varandra i låg hastighet fastnade de vid varandra genom dess hetta och svalnade efterhand, Där av uppkom formen. Två-blockformen misstänker jag kan vara vanligare än man tror ute bland Kuiperbältets mindre asteroider vilka finns i ett antal som man anser av 70000 st.

måndag 25 mars 2019

NASA försöker skapa annorlunda atmosfärer för att se om dessa kan innehålla livsformer.


Forskare vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien, mixtrar med olika atmosfärblandningar för att finna möjliga atmosfärer på heta planeter.


 Utgångspunkten är atmosfärer i blandningar av kolmonoxid och väte.


Dessa planeter som kallas ”heta Jupitrar” är gasjättar som kretsar väldigt nära sin sol till skillnad från någon av planeterna i vårt solsystem. Medan jorden tar 365 dagar att kretsa kring solen tar heta Jupitrar mindre än 10 dagar på sig runt sin sol. Deras närhet till en stjärna (sin sol) betyder att temperaturen på ytan kan variera från 530 till 2800C grader.


Men även i denna temperatur kan en atmosfär finnas (dock knappast liv tycker jag) . Vilken blandning denna atmosfär då har för att existera på planeten experimenteras nu ut. Vi ska komma ihåg att merparten av materia och grundämnen smälter i dessa temperaturer.


Varför vill då forskare veta om en viss sorts atmosfär kan finnas här? Som jag tolkar det är det för att förstå mer av vad de ser på dessa jätteplaneter och ta hänsyn till de effekter en atmosfär ger när planeten studeras. Man vill helt enkelt veta vad man ser där nere i hettan för att tolka resultaten utifrån planeternas rörelser och innehåll. Men jag har även förstått att de även kan tänka sig livsformer i denna atmosfär. Men jag är själv övertygad troende på att det inte är möjligt. 


Bild på vår egen Jupiter men som sådan enbart lik de heta jupiterlika exoplaneterna därute enbart i storlek.

söndag 24 mars 2019

Två stora stjärnor ligger betydligt närmre varandra därute än det går att förklara


Ett internationellt team lett från universitetet i Leeds har bestämt avståndet mellan de massiva unga stjärnorna PDS 27 och PDS 37. 

Dessa finns 4,5 miljarder km från varandra eller på ungefär samma avstånd från varandra som Jorden och Neptunus.


Studien av dessa stjärnor har beskrivits av Dr Evgenia Koumpia, från institutionen för fysik och astronomi vid Leeds universitet hon säger att: ”detta är en mycket spännande upptäckt,  hur dessa binära system har bildats  är en  ganska kontroversiell fråga där flera teorier har lagts fram".


 PDS 27 är minst 10 gånger mer massiv än vår sol och systemet finns ca 8000 ljusår bort. För att se stjärngrannen PDS 37 använde teamet den högsta upplösningen som tillhandahålls av PIONIER instrumentet på Europeiska Sydobservatoriets mycket stora Telescope Interferometer (VLTI). Instrumentet kombinerar ljusstrålar från fyra teleskop, som alla är 8,2 meter i diameter och detta ger en effekt i styrka som ett enda teleskop med en diameter på 130 m.


Massiva stjärnor utöva betydande inflytande på sin kosmiska omgivning. Deras stjärnvindar, energi och de supernovaexplosioner som de genererar i sin tur en gång kan påverka bildandet av andra stjärnor och galaxer.


Hur dessa system bildas finns det flera teorier om. För att läsa lite om detta se denna sida.


Jag funderar på hur vi haft det här på Jorden om vi överhuvudtaget skulle kunnat finnas till om en betydligt större sol än vår varit där vår sol är och en ytterligare sol legat vid banan för Neptunus.


Bild våra solsystems planeter för att visa var en ytterligare sol skulle finnas om vi levt under två solar likt ovan solsystem. Vi är tredje planeten från solen. Neptunus den lilla planet längst bort åt höger.