Google

Translate blog

måndag 24 juni 2019

På dvärgplaneten Ceres finns ett högt berg bestående av fruset vatten och lera


Ceres är en dvärgplanet i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars vars storlek är cirka 100 mil i diameter. Denna dvärgplanet uppmärksammades mycket då rymdfarkosten Dawn fotograferade denna vid överflygning under 2015.


Vem minns inte de lysande platser som den gången upptäcktes på denna och satte fantasin i rörelse över hela världen. Men till slut förstods som saltavlagringar som blänkte i det svaga solljuset.


Ceres är en plats där man ännu har mycket att undersöka. Här finns den underliga vulkaniska toppen Ahuna Mons med en höjd av 4000 meter se bild.


Forskare från German Aerospace Center (DLR) har nu listat ut hur denna märkliga funktion bildats.  Efter mätning av Ceres på gravitationen på Ceres och studier av strukturen säger forskare att vulkanen skapades när en bubbla av lermineral, salt, vatten och sten genom vulkanutbrott kom upp till ytan.

Under ytan antas denna blandning finnas i form av bubblor men det är finns inget sätt att se dessa förmodade bubblor i Ceres inre vilka kan komma upp.


Ceres är en spännande plats och den största dvärgplaneten i asteroidbältet. Den upptäcktes den 1 januari 1801 av prästen och astronomen Giuseppe Piazzi vilken verkade i Palermo.

söndag 23 juni 2019

En liten galax med ett överraskande litet svart hål i centrum


När ett team av astronomer mätte det svarta hålet i mitten av dvärggalaxen NGC 4395 vilken finns 14 miljoner ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Jakthundarna blev förvåningen stor.


Deras beräkningar utefter erfarenhet av svarta hål i en galax visade sig inte stämma här. Det svarta hålet här var 40 gånger mindre än man antaget.  Men likväl hade det fortfarande 10 000 gånger massan av vår sol något man beräknat det skulle ha.

Nu måste man vara mindre självsäkra på vad som finns i dvärggalaxers centrum. Man vet inte ens säkert om alla dvärggalaxer har ett svart hål i centrum.


All erfarenhet visar dock (ännu) att det finns ett supermassivt svart hål i mitten av varje galax som är lika stor som eller större än Vintergatan. Men vi kan inte ännu med säkerhet såga om samma sak gäller alla dvärggalaxer (kanske vi ska vara försiktiga med att säga så om större galaxer också min anm.)


Gallo heter en av medförfattarna till en rapport där ovanstående beskrivs och som publicerades nyligen i tidskriften nature astronomy.  Hon säger att ha data på storleken av mindre svarta hål kanske kan hjälpa till att förklara mysteriet med hur några av de stora supermassiva svart hålen verkar ha en uppförstorad effekt av den galax där de finns. Ju större galax desto större svart hål. Kanske finns ett samband med detta. Men varför?


Bilden är på ovannämnda galax.

lördag 22 juni 2019

Kan järnasteroiden Psyche vara kärnan av en splittrad planet


I Asteroidbältet mellan Mars och Jupiter finns asteroiden Psyche med en massa av 22 miljarder kilo vilket gör 0,03%  massa jämfört med månens. Dess storlek är 280×230×190 km. Det är den elfte mest massiva kända asteroiden i solsystemet. De största i asteroidbältet är Ceres och Vesta vilka består av sten och is. Psyche är däremot det i särklass största kända objektet av nästan ren metall.
  

Asteroidbältet kan vara resterna av en eller flera planeter som kolliderat med varandra och splittrats. Den metalliska kärna som finns i planeter och vilken Psyche består av kan vara bevis på att denna asteroid är resterna av eller är en krossad planets kärna.


Rymdorganisationen Nasa planerar att det den 31 jan 2026 ska anlända en farkost till Psyche och de då ska undersöka denna asteroid. Kanske vi då kan få svaret på om det är en planets kärnrester vi har här. Kanske vi även sedan då kan få svar på när det isåfall skedde och om två planeter krockade bör det finnas även en kärna från denna.
Bilden ovan är på Psyche.

fredag 21 juni 2019

Saltvatten av samma slag som i Jordens hav finns på månen Europa


Jupiters måne Europa är en främmande istäckt värld med underjordiskt hav. Nu har det upptäckts att det finns natriumklorid här (vanligt bordsalt). Vilket gör att havet under ytan är ett saltvattenhav.


Det är därmed möjligt för havslevande fiskar likt våra på jorden att leva här. Om det finns liv där vet vi inte men chansen finns.

Möjligheten att en gång plantera in fisk från jordens hav i detta hav ökar och även växter.


Upptäckten av natriumklorid på Europa ökar denna möjlighet markant. Vi har hittat salt i isen på Europa och då bör det även kunna finnas i havet under isen och därmed saltvatten. Men bevis för detta är i nuläget inte möjligt.


Det var rymdteleskopet Hubble som bevisade att det fanns en gul yta och detta visade en kemisk signal som representerade bordssalt.
  

Mike Brown, rapportmedförfattare och Richard och Barbara Rosenberg Professorer i planetärastronomi vid California Institute of Technology var de som kom fram till resultatet och nyligen publicerad rapporten om upptäckten.


”Nog vore det en fördel om det visade sig att det stämde. Havsvattnet kanske inte har liv i dag på Europa men vi skulle kunna odla fisk där till föda för kommande kolonisationer på månarna vid Jupiter. Ja även för proviantering för resor längre ut” min åsikt. 


Bild naturtrogen bild av ytan på månen Europa.

torsdag 20 juni 2019

Lite om vita hål i förhållande till svarta hål


Ett vitt hål är (enligt text i vikipedia) i den allmänna relativitetsteorin en hypotetisk region i rumtiden som inte kan nås från utsidan, även om materia och ljus kan undkomma det. I denna mening är det motsatsen till ett svart hål, som bara kan nås från utsidan, och från vilket ingenting (inklusive ljus) kan undkomma.


Vita hål uppträder i teorin om eviga svarta hål. Härjämte har en svart hål-region i framtiden ett vitt hål-region i sitt förflutna, som en lösning till Einsteins fältekvationer. 

Emellertid finns inte denna region för svarta hål som har bildats genom en gravitationskollaps och det finns inte heller några kända fysikaliska processer genom vilka ett vitt hål kan bildas. Inget vitt hål har någonsin observerats.


Liksom svarta hål har vita hål egenskaper som massa, laddning och rörelseenergi. De drar materia till sig men föremål som faller in mot ett vitt hål skulle aldrig nå det vita hålets antihorisont.


Tänk dig ett gravitationsfält utan en yta. Tyngdaccelerationen är störst på ytan av någon kropp, vilken som helst. Då svarta hål saknar en yta, ökar tyngdaccelerationen exponentiellt, men når aldrig ett värde då det inte finns någon ansedd yta i en singularitet.



Allmän relativitetsteori beskriver vita hål i teori men ingen vet om de kan bildas i verkligheten. Ett svart hål bildas när en stjärna kollapsar till en liten volym men går allt baklänges är det ett vitt hål. Konstigt ja jag har själv svårt att förstå.


Även om stora vita hål bildades skulle de förmodligen försvinna snart. Varje utgående fråga skulle kollidera med frågan om omloppsbanan och systemet skulle kollapsa till ett svart hål. 


”Ett långlivat vita hål, tror jag, är mycket osannolikt”, sade Hal Haggard, teoretisk fysiker vid Bard College i New York. De ses dela maskhåls korta öden om nu dessa finns.


Ända sedan Stephen Hawking på 1970-talet insåg att svarta hål läcker energi har fysiker debatterat hur enheterna eventuellt kunde skrumpna ihop och dö. Om ett svart hål dunstar bort vad händer då? Ingen vet. Allmänna relativitetsteorin brukar låta informationen och kvantmekaniken förbjuda dess borttagning. Men om så likväl kan ske föds då ett kortlivat vitt hål?


Läs mer om fenomenet på medföljande länkar. Det är ett svårt och tankeväckande experiment och kan tolkas olika. Jag tolkar det på mitt vis så gott jag förstått det enligt ovan och frågan ovan. Svar har jag inte.

onsdag 19 juni 2019

En stor mängd metallfragment ligger begravd under sydpolen på månen.


Forskare har upptäckt en struktur som väger 2,18 miljarder kilo och sträcker sig 300 kilometer djupt ner under månens sydpol. Troligen har en asteroid bildat formationen.


I denna struktur finns under ytan mörka metallfragment av en storlek som kan jämföras med, i omfång, som lika stort som ön Hawaii. En oväntat stor massa säger huvudförfattare Peter B. James på Baylor University i en rapport om ämnet publicerat i The journal Advancing Earth and Space Science. 


En spännande och fantasifull upptäckt. Men troligast är det fragment av en stor metallrik asteroid som en gång för länge sedan sjönk ner i månens då porösare yta.

tisdag 18 juni 2019

En gång small det ordentligt på asteroiden Vesta


Vesta är den fjärde asteroid som upptäcktes vilket skedde 1807 i Bremen av H.W. Olbers (läkare och astronom) . Den är den näst största asteroiden i asteroidbältet med måtten 578×560×458 kilometer.


Rymdsonden Dawn vilken sköts upp den 27 september 2007 med uppdraget att undersöka asteroiden Vesta och dvärgplaneten Ceres tog de första bilderna av Vesta som släpptes 3 maj 2011, se en bild ovan på en av dessa.


En massiv kollision påverkade djupt Vesta en gång och av denna fick den sin form. Nu har forskare gett ut en ny rapport av beräkningar av detta skeende. Det är forskare från Tokyo Institute of Technology, Japans National Institute of Polar Research och ETH Zürich, Schweiz.


Det  fördjupar vår förståelse av en protoplanet som Vesta ses som. Vesta  bildades för drygt 4,5 miljarder år sedan. Redan då för  4,525.4 miljoner år sedan för att vara korrekt enligt nya beräkningar skedde kollisionen.


Vesta har en yta, mantel och en metallisk kärna, likt jorden har.

Bilden ovan är som sagts ovan av Vesta och kommer från NASA.