Google

Translate blog

lördag 9 november 2019

Har plötsligt en ny partikel sett dagens ljus vilken kan förändra universums öde?


Astronomer runt om i världen är  oense eftersom de inte verkar kunna enas om hur snabbt universum expanderar. 


Ända sedan vårt universum uppstod (BigBang) utifrån en liten fläck av oändlig densitet har enligt beräkningar expansionen av universum fortsatt i en ökande takt enligt mätningar med de medel vi förfogar över.


Men mätningar av universums expansionshastighet från närliggande källor verkar vara i konflikt med samma mätningar tagna från avlägsna källor. En möjlig förklaring är att, något nu pågår i universum som ändrar expansionstakten (enligt vissa forskare).

Jag (min anm) föreslår istället mätfel i form av att vi inte förstår vad vi mäter och hur vi ska mäta.


Någon teoretiker har föreslagit att en helt ny partikel har uppkommit och förändrar det framtida ödet för kosmos.


Det som dominerar universums expansion idag är ett mystiskt fenomen som vi kallar mörk energi. Det är ett namn för något som vi i princip inte förstår. Allt vi vet är att expansionstakten i universum idag accelererar och vi kallar den kraft som driver denna acceleration "mörk energi."


I våra jämförelser från det unga universum till dagens universum antar fysiker att mörk energi (vad det än är) är konstant. Men nu tänker en del att mörk energi kanske förändras över tid.


I en nyligen publicerad på nätet i preprint tidskriften arXiv, har teoretisk fysiker Massimo Cerdonio vid universitetet i Padua beräknat mängden förändring i de kvantfält som behövs för att redogöra för förändringen i mörk energi.


Om det finns ett nytt kvantfält som är ansvarig för förändringen av mörk energi, betyder det att det finns en ny eller okänd partikel där ute i universum som börjat agera.


Och mängden förändring av mörk energi kräver en viss typ av partikelmassa som visar sig vara ungefär samma massa av en ny typ av partikel som kallas Axion. Fysiker uppfann denna teoretiska partikel (axion)  för att lösa vissa problem med vår kvantmekaniska förståelse av den starka kärnkraften.


Denna partikel dök förmodligen upp i det mycket tidiga universum men har "lurat" i bakgrunden medan andra styrkor och partiklar kontrollerade riktningen av universum. Och nu har kanske Axion börjat agera...


Trots detta har vi aldrig upptäckt Axion, men om beräkningar är korrekta innebär det att Axion finns därute och har börjat fylla upp universum och dess kvantfält. Denna hypotetiska Axion är märkbar genom att ändra mängden mörk energi i kosmos. Så kan det vara att även om vi aldrig har sett denna partikel i laboratoriet. Men jag (min anm) tror på mätfel vi vet inte vad vi mäter men tror oss veta. Jag anser inte att en ny partikel börjat agera.


Bild från

fredag 8 november 2019

De mystiska kosmiska strängarna däruppe.


Kosmiska strängar som loopar, vickar, oscillerar kanske  producerar gravitationsvågor för att sedan sakta krympa ihop och förlora sin energi tills de försvinner. Vårt universum kan vara fullt av sådana kosmiska strängar som påverkar rymd och tid.


Men bevis på dess existens finns ännu inte. För länge sedan var universum mycket litet mycket varmt och mycket tätt. Vid något skede för ca 13,8 miljarder år sedan då universum var så litet att vi inte kan föreställa oss det var gränsen nådd av något.


De fyra naturkrafter (Gravitationen, Den starka kärnkraften, Den svaga kärnkraften och Elektromagnetism) som vi känner var vid ett tillfälle sammansvetsade till en enda enhetlig kraft. Sedan hände plötsligt något som vi kallar BigBang. Då universum svalnat och expanderat i sin första miljarddel av en miljarddel av en miljonte (och förmodligen fler miljarddelar kanske utan gräns) av en sekund delas krafterna från varandra. OBS BigBang behöver inte innebära en explosion utan istället en snabb expansion och fördelning (min anm). 


Föreställ dig en biljon eller KVADRILJON grader och du har en bild av det tidiga universum.


De defekter och sprickor som finns kvar i rymd-tiden i universum från när naturkrafterna delades upp från varandra är lite mer konstiga och exotiska än bristning i en isbit. Några av de vanligaste bristerna kvar från denna process är de så kallade kosmiska strängarna vilka anses finnas.


Dessa är inte samma sak som strängarna i strängteorin. Det kan däremot teoretiskt finnas ett sätt att generera kosmiska strängar från SUPERSTRINGS (strängteorin).

De kosmiska strängarna vickar ibland vickar så våldsamt att de kretsar in i sig själva, klämmande sig och skickar en sluten slinga ut bortom strängen (obs handlar fortande inte om strängteorin). 


Ibland kan två eller flera strängar mötas, vicka lite och gå ihop. De kan röra sig hur som helst upp till ljusets hastighet. Vi har inte upptäckt några gravitationsvågor från kosmiska strängar säger forskarna. Teoretiskt bör de finnas och sökning pågår. Men inga bevis finns på att de existerar.


Om några kosmiska strängar finns kvar i vårt universum efter BigBang kommer de en dag att hittas säger forskarna. Det kommer att hjälpa oss att låsa upp några av de djupaste mysterier från det tidiga universum (BigBang tiden). Låt oss bara hoppas att de håller på och vickar och den vägen kan spåras.

Bild från  som visar exempel på strängar som kan finnas däruppe.

torsdag 7 november 2019

Hygiea klassas nu som solsystemets minsta dvärgplanet


Genom SPHERE-instrumentet på ESO:s Very Large Telescope (VLT) i Chile har astronomer avslöjat att asteroiden Hygiea skulle kunna klassas som en dvärgplanet.

Hygiea är det fjärde största objektet i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter efter Ceres (dvärgplanet) är följande klassade som asteroider Vesta, Pallas, Juno och Hygiea.


För första gången har bilder av Hygiea tagits med så hög upplösning att dess yta, form och storlek har kunnat studeras i detalj. Forskarna fann då att Hygiea är sfärisk vilket gör att den kan ersätta Ceres på tronen som solsystemets minsta dvärgplanet.


 Hygiea uppfyller direkt tre krav som ställs på en dvärgplanet. Den går i en omloppsbana kring solen. Den är inte en måne. Den har till skillnad från planeterna inte rensat bort objekt från banor i sin omgivning. Det sista kravet är att massan är tillräckligt stor för att gravitationen ska dra kroppen samman till ett klot.


Nu har observationer med VLT visat att Hygiea uppfyller även detta krav. Med datormodeller har forskarna konstaterat att Hygieas nästan sfäriska form sannolikt uppstod vid en frontalkollision med en asteroid vars diameter var mellan 75 och 150 kilometer.


Simuleringar visar att den våldsamma kollisionen, som inträffade för omkring 2 miljarder år sedan, fullständigt splittrade moderkroppen vilket fick resultatet att  kollisionsresterna samlades till ett nytt objekt. I detta fall Hygiea med en rundad form.


"En kollision av liknande slag mellan två stora kroppar i asteroidbältet har inte inträffat under de senaste 3-4 miljarder åren" säger Pavel Ševeček, forskarstudent vid Karlsuniversitet i Prag en av de medverkande i studien.


Bild från vikimedia på Hygiea.

onsdag 6 november 2019

Nu ska livsformer sökas under Jupiters måne Europas is


Om det finns liv  i mörkret i det iskalla havets djup på Jupiters måne Europa ska  kommande NASA uppdragkunna svara på.


Europa Clipper rymdfarkost är planerad för detta uppdrag och ska lanseras i mitten av 2020 talet. Clipper kommer att samla prover under dussintals överflygningar av Europa under loppet av dess 3,5-åriga operativa liv. 


Proverna ska tas från Europas atmosfär och förhoppningsvis från de gejsrar (vilkas vatten kommer från havet under Europas istäcke) som man sett uppstår på Europa.

Forskarna har upptäckt bevis för sådana vid flera tillfällen men deras exakta utloppsplats är inte exakt kartlagd.


Bild från vikipedia av en illustratör på hur en termisk borr borrar sig igenom isen och dess utplacerande av hur en "hydrobot" kommer ner till oceanen därunder på månen Europa.


tisdag 5 november 2019

Två exoplaneter har krockat därute i kosmos.


En dramatisk glimt av efterdyningarna av en kollision mellan två exoplaneter långt därute ger forskarna en uppfattning om vad som kan hända när planeter kraschar in i varandra. En liknande händelse i vårt eget solsystem kan bland annat ha bildat vår måne. En annan asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.


Det är i dubbelstjärnesystemet BD+20°307 mer än 300 ljusår från jorden vars stjärnor är av en ålder av ca 1 miljard år vi ser effekterna av en krasch.


För tio år sedan gav observationer av detta system genom ASA: s Spitzer rymdteleskop den första antydan till kollisionen. Men vi kunde inte se att det säkert hade skett. 


Nu finns däremot det stratosfäriska observatoriet för infraröd astronomi att tillgå. Sofia- teleskopet, vilkens infrarödsökande kamera FORCAST ökat insynen bland strålningen däruppe och hett damm med 10%.


Sofia finns i  stratosfären och är ett observatorium i  ett Boeing 747sp jetplan modifierat för att bära ett 106-tums diameter teleskop. Det är ett gemensamt projekt av NASA och den tyska Aerospace Center, DLR.


 NASA: s Ames Research Center i Kaliforniens Silicon Valley förvaltar SOFIA programmet för vetenskap och undersökningsverksamhet i samarbete med universiteten Space Research Association med huvudkontor i Columbia, Maryland och det tyska SOFIA Institutet (DSI) vid universitetet i Stuttgart. Flygplanet underhålls och drivs från NASA: s Armstrong Flight Research Center Building 703, i Palmdale, Kalifornien.



"Det varma dammet runt BD+20°307 ger oss en inblick i vilka katastrofala konsekvenserna en krock av detta slag ger", säger Maggie Thompson, en doktorand vid University of California, Santa Cruz och den ledande författaren av en rapport om händelsen. "Vi vill veta hur detta spösystem därefter utvecklas efter denna extrema påverkan.


Jag hoppas att detta kan ge ny kunskap om ett område vi kan för lite om men som skett mellan små och större objekt många gånger även i vårt solsystems förflutna. (min anm).



Bild från vikipedia där en konstnär ritat upp hur kollisionen kan ha sett ut i BD+20°307.

måndag 4 november 2019

Den svårfångade jorden på Mars


Den grävande sonden ombord på NASA: s Insight mars Lander var utformad för att gå 10 till 16 meter ut från grävarmen och 3 till 5 meter ner i marsjorden för provtagning.


Men den lyckades enbart gräva ner till 0,3 m. Anledningen till misslyckandet kan vara av två slag. En stor klippa blockerar spadverktyget eller att grävredskapet förlorat friktionskänseln med den röda planetens jord. Utan ett bra grepp om jorden kan grävaren inte göra mycket eller få tag i materian. Den glider av skopan.


Hoffman på NASA: s Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien säger Men även om det misslyckats har några intressanta saker om mars jord upptäckts. Till exempel har till skillnad från hål grävda här på jorden det som grävts av InSight ' ingen hålformation bildats säger Hoffman. Det rasas igen omedelbart som glidande damm (min anm). 


 "I grund och botten, blev det kvar i marken gled av grävverktyget så det verkar som det är mycket sammanhängande och mycket dammigt."


Att ta stenprov härifrån är lätt men ren jord ett stort problem med dagens teknik då denna jord av glidande damm som man kan se det som inte blir kvar i grävverktyget som det utformats(min anm). 


Och detta är en konstig kombination av egenskaper vilket starkt tyder på att mars jord är främmande på flera sätt.


Kanske just vid jordprov ett bättre sätt vore att dammsuga in jord istället för att försöka gräva upp prover?

Bild från NASA på Mars jord.

söndag 3 november 2019

Isen på månens sydpol kan ha två källor


Upptäckten av is i kratrar spridda över månens sydpol har bidragit till att förnya intresset för att utforska månytan. Men ingen är säker på exakt när eller hur isen kom dit. I en ny studie publicerad i tidskriften Icarus antyds att medan en majoritet av isen sannolikt är över 3 miljarder år gammal bör även yngre is finnas.


Ariel Deutsch, a graduate student in Brown University's Department of Earth, Environmental and Planetary Sciences  säger att åldrarna av isen kan potentiellt berätta något om ursprunget till isen och hjälpa till att förstå källorna och distributionen av vatten i det inre av solsystemet. Arbetet har gjorts tillsammans med  Jim Head, professor vid Brown, och Gregory Neumann från NASA Goddard Space Flight Center.  Med hjälp av data från NASA:s Lunar Reconnaissance Orbiter kameran ombord på Chandrayaan-1.


Chandrayaan-1 kretsade kring månen 2008- 2009 och genom dennas kamera undersökte forskarna att isen åldersmässigt i de stora kratrarna på månens sydpol inte är identiskt med i de mindre kratrar som finns i de större.


Forskare räknade även  antalet mindre kratrar som har tillkommit inom de större. Forskarna har en ungefärlig uppfattning om takten över tid. Majoriteten av rapporterade isfyndigheter finns inom de stora kratrarna bildade för cirka 3 miljarder år sedan. Fyndigheterna har en ojämn fördelning i kratrarna vilket tyder på att isen i de mindre kratrarna uppstått senare.


Om rapporterade isfyndigheter är forntida kan det  ha betydande konsekvenser i form av prospektering och potentiellt resursutnyttjande säger forskarna. Majoriteten av isen fanns i de gamla kratrarna. Forskarna fann även bevis för is i mindre kratrar och  att döma av deras skarpa form, tyder det på att en del av fyndigheterna på Sydpolen kom dit relativt nyligen.


"Det var en överraskning," säger Deutsch. "Det har inte varit några observationer av is i yngre kratrar förut."Om det verkligen finns insättningar av is i olika åldrar tyder det att isen har skilda källor säger forskarna.


 Äldre is kan som källa ha haft kometer och asteroider som haft vatten med sig eller kan ytan genom vulkanisk aktivitet dragit upp vatten från djupet av månen upp i kratrarna. Men det finns inte många stora vattenbärande meteoritnedslag i nyare tid och större vulkanism antas ha upphört på månen för över en miljard år sedan. Så nyare isfyndigheter skulle kräva andra källor. Kanske bombardemang från ärtstora mikrometeoriter eller implantation av solvinden.


Det bästa sättet att ta reda på detta säger forskarna, är att skicka rymdskepp till månen och där ta prover vilket troligen snart kan ske. NASA: s Artemis program syftar till att sätta människor på månen 2024, och planerar att flyga obemannade Robotic rymdskepp dit innan dess.



Jag kan även (min anm) tänka mig nedslag i isen i de större kratrarna som stänkt upp is i de mindre kratrarna.


Bild från vikipedia på månens sydpol.