Google

Translate blog

onsdag 4 november 2020

På Centaur 2014 OG392 har upptäckts aktivitet

 


Centaurer är en klass av isiga planetoider (småplaneter) som roterar runt solen mellan Jupiter och Neptunus.

Ett team av astronomer, ledda av doktorand Colin Chandler vid Northern Arizona University's Astronomy and Planetary Science PhD program har tidigare i år tillkännagivit en upptäckt av aktivitet  från Centaur 2014 OG392 en planetoid som hittades 2014. "Vi upptäckte  ett sken  400000 km från 2014 OG392 som hade som ursprung från denna centaur.

Vår analys av sublimering av processer och dess dynamiska livstid på skenet tyder på att dess källa består av koldioxid och  eller ammoniak som de mest sannolika orsakerna till  aktiviteten. Vi utvecklade en ny teknik som kombinerar observationsmätningarna till exempel färgen och storleken av dammolnet (skenet) för att uppskatta sådana egenskaper som objektets flyktiga sublimering och omloppsdynamik."

Teamets forskning innebar att utveckla en sökalgoritm för att lokalisera om det finns mer av detsamma på tidigare arkivbilder av Centauren samt en uppföljande observationskampanj. Ett resultat av teamets upptäckt har gjort att Centaur nu har klassificerats om och nu är en komet och inte som en planetoid som tidigare och nu kommer att kallas "C/2014 OG392 (PANSTARRS) istället för 2014 OG392."

Kometens svanssken, moln av dammpartiklar och gas existerar trots att den kretsar i en region mellan Jupiter och Neptunus där det är för kallt för att vatten lätt ska sublimera eller övergå direkt från en fast massa till en gas och ge detta sken. Något som är unikt.

Endast 18 aktiva Kentaurer (planetoider) har upptäckts sedan 1927, och mycket om dem är fortfarande dåligt förstått. Att upptäcka aktivitet på eller från en Centaurer är utmanande eftersom de är svagt lysande i teleskop och är sällsynta. Kanske än fler centaurer är kometer.

Bild från vikipedia på var centaurer finns. Fördelningen av asteroider i det yttre solsystemet. De orange prickarna är centaurer medan de gröna är objekt i Kuiperbältet som börjar vid Pluto och bortåt i form av asteroider, kometer och småplaneter.

tisdag 3 november 2020

Älv-ljus kan ses i atmosfären på Jupiter

 


NASA: s soldrivna rymdsond Juno anlände till Jupiter 2016 efter att ha gjort en femårig resa. Sedan dess har den gjort 29 vetenskapliga överflygningar runt gasjätten där varje bana tar 53 dagar.

Sommaren 2019 upptäckte forskare på NASA vid arbete med data från Junos ultravioletta spektrografinstrument (UVS) något oväntat i form av en ljus, smal strimma av ultraviolett utsläpp som försvann som en blixt i Jupiters gashölje (atmosfär).

I datainsamlingen från Juno som analyseras har nu upptäckts att så kallade  "sprites" eller "älvor" dansar i den övre atmosfären på Jupiter. Det är första gången dessa ljusblixtar, oförutsägbara och extremt korta ses här. De uppstår på en höjd av 300 km vilket är högt över andra blixtoväder på Jupiter. Fenomenet kallas formellt övergående lysande händelser och har inte tidigare observerats på någon annan planet än jorden. Resultaten publicerades den 27 oktober 2020 i Journal of Geophysical Research Planets.

På Jorden utlöses de från blixtnedslag vid åskväder som går 1-2 km upp i atmosfären. De utlöses då på en  höljd av ca 100 kilometer över dessa intensiva åskväder och lyser upp en region av 20-40 km av himlen under några millisekunder (en bråkdel av den tid det tar att blinka med ett öga).

"Vi fortsätter att leta efter mer tecken på älvljus varje gång Juno gör en passering över Jupiter," sade Giles en av forskarna. – Nu när vi vet vad vi söker efter blir det lättare att hitta dem på Jupiter och även på andra planeter. Och att jämföra dessa ljusfenomen över Jupiter med dem här på jorden kommer att hjälpa oss att bättre förstå elektrisk aktivitet i planeters atmosfärer."

Jag (min anm.) undrar om de kan ha samband med fenomenet ljusklot. Dessa klot av ljus som ibland kan ses vid åskväder eller atmosfäriska spänningar och går i oväntade riktningar och snabba förändringskurser och ofta har tagits som UFO här på Jorden.

Bild från vikipedia på Jupiter.

måndag 2 november 2020

Vatten hittat på månens dagsida

 


NASA:s stratosfäriskobservatorium för infraröd astronomi (SOFIA) har för första gången bekräftat fynd av vatten på månens solbelysta yta (dagsidan). Den sida som alltid är vänd mot Jorden.

Upptäckten visar att vatten finns över hela månens yta och inte är begränsat till  kalla skuggade platser. Tidigare har vatten hittats på månens skuggsida. Den sida som alltid är riktad bort från Jorden.

 Det är  i Clavius Crater, en av de största kratrarna som är synliga från jorden och som ligger på månens södra hemisfär vatten hittats.

"Vi hade indikationer från tidigare på att H2O (vatten) skulle kunna finnas på den solbelysta sidan av månen”, säger Paul Hertz, chef för astrofysiska divisionen vid Science Mission direktoratet vid NASA: s huvudkontor i Washington. "Nu vet vi att det finns där. Denna upptäckt utmanar vår förståelse av månens yta och väcker  frågor om resurser som är relevanta vid djuprymdsutforskning."

Jag (min anm.) ser det positiva i vattnets upptäckt på månen. Nu handlar det om att veta mängden och var eventuella vattenmagasin finns så det inte bara är ytterst lite vattenmolekyler som finns här i form av ett tunt lager på sina ställen. Vid resor kan om vattnet finns i större mängd detta tankas här eller användas på framtida rymdstationer på ytan. Men sedan vet vi inte om det är drickbart eller giftigt för människan. Men om så bör det kunna renas.

Bild från pxhere.com

söndag 1 november 2020

LTT9779b en spännande exoplanet

 


NASA: s TESS-teleskop har uppdraget att hitta exoplaneter för att undersöka om de har en atmosfär. LTT9779b är en planet som TESS hittat 263 ljusår bort som kretsar kring en solliknande stjärna i ett solsystem med en ålder av 2 miljarder år vilken har detta.

LTT9779b är lite större än Neptunus och finns mycket nära sin sol. Ett år på denna planet är enbart 19 timmar långt (en runda runt solen tar denna tid).  Planeten finns i den så kallade "heta Neptunusöknen", området runt en sol där planeter med atmosfär inte borde kunna existera. Faktum är att de flesta exoplaneter som finns så nära sin sol antingen är gasjättar i storlek som Jupiter och Saturnus vilka har tillräckligt med massa för att behålla det mesta av sin atmosfär (gas) med hjälp av sin höga gravitation mot avdunstning från stjärnans värme  och gravitation eller små steniga exoplaneter som har förlorat sin atmosfär till stjärnan för länge sedan.

 "LTT9779b är en "medelstor" exoplanet som kretsar mycket nära sin stjärna (det tar bara 19 timmar att slutföra en bana) fast dess låga densitet visar det sig att planeten likväl har en atmosfär. En atmosfär som väger minst 10 procent av planetens massa, sägs från University of New Mexico Physics and Astronomy av biträdande professor Diana Dragomir som leder ett arbete som involverar mer än 25 institutioner. "Hot Neptunus är sällsynta och en i en sådan extrem miljö som den här gör det svårt att förklara dess atmosfär eftersom dess massa inte är tillräckligt stor för att hålla fast en atmosfär under en längre tid.

 LTT9779b fick oss att klia oss i huvudet (på grund av dess atmosfär min anm.) men det faktum att den har en atmosfär ger oss ett sällsynt sätt att undersöka denna typ av planet så vi bestämde oss för att undersöka den med ett annat teleskop," sa Dragomir och tillade. "För första gången mätte vi ljus som kommer från en planet som inte borde finnas!"

Efter att ha kombinerat observationer från Spitzer med en mätning av den sekundära förmörkelsen i TESS - observationer  i emissionsspektrumet på molekylär absorption i planetens atmosfär  tolkas det som kolmonoxid. Denna molekyl är inte oväntad i atmosfären på heta stora gasplaneter (heta Jupiters), men att hitta den i en het Neptunus kan ge ledtrådar om ursprunget till denna planet och hur den lyckades hålla fast vid sin atmosfär. Ett utmärkt mål för ytterligare undersökning med NASA:s kommande James Webb Space Telescope (JWST), som kan kontrollera om den observerade molekylärabsorptionen verkligen beror på kolmonoxid.

 

 "LTT9779 är ett superspännande mål en mycket sällsynt ädelsten i vår förståelse av heta Neptunuer. Vi tror att vi upptäckte kolmonoxid i dess atmosfär och att den permanenta dagssidan är mycket varm, medan mycket lite värme transporteras till nattsidan, säger Björn Benneke, professor vid Université de Montréal och medlem av Institutet för forskning om exoplaneter (iREx).

LTT9779 (min anm.) är en mindre gasplanet inte en stenplanet med atmosfär (kanske detta är förklaringen till dess atmosfärs behållande) . Men kan atmosfärens behållande vid planeten (gasen) bero på att solsystemet ännu är ungt? Kanske gasen efterhand försvinner. Vi kan ju se på Mars en stenplanet visserligen men en gång hade denna planet mer atmosfär enligt vad man anser. Men genom tiden försvann denna ut i rymden och då ska vi komma ihåg att vårt solsystem är dubbelt så gammalt som ovanstående. Troligen har Merkurius även haft atmosfär en tid. Venus har det ännu men det är en annan historia.

Bild vikipedia på ett gränslöst universum.

lördag 31 oktober 2020

Magnetar SGR 1935+2154 sänder ut radiosignaler igen

 


Magnetarer känner vi enbart till 24 st. De är en typ av neutronstjärna. En kollapsad kärna i en avslocknad stjärna men inte massiv nog att förvandlas till ett svart hål. Neutronstjärnor är små med mycket hög densitet cirka 20 kilometer i diameter med en massa av maximalt cirka två solar. De har även ett kraftfullt magnetfält.

Magnetar SGR 1935+2154 hittades i vår Vintergata i april 2020 och är den första i vår galax som sänt snabba radioskurar (som vi upptäckt i Vintergatan). Det spännande är att den åter har vaknat till liv och sänt en ny skur. Något få magnetarer gör. Vi har hittills upptäckt 24 stycken magnetarer varav en nu i Vintergatan.

Andra gången magnetar SGR 1935+2154 sände en ny omgång skurar var den 8 oktober 2020 då upptäcktes detta genom  CHIME/FRB-samarbetet i Kanada. 

 

 SGR 1935+2154 avgav då tre millisekunder långa radioskurar under en tidsintervall av tre sekunder. Efter att ha följt upp CHIME/FRB-detekteringen hittades källan vilken överensstämde med magnetarens spinnperiod från förra utsläppet i april. "Det är verkligen spännande att se att SGR 1935 + 2154 sänder igen och jag är optimistisk om att när vi studerar dessa skurar mer noggrant kommer det att hjälpa oss att bättre förstå det potentiella förhållandet mellan magnetarer och snabba radioskurar," säger astronom Deborah Good vid University of British Columbia i Kanada, och medlem av CHIME / FRB.

Före april i år hade radioskurar (FRBs) bara upptäckts från källor utanför vår galax vanligtvis från källor miljontals ljusår bort. Den första upptäcktes 2007 och sedan dess har astronomer försökt lista ut vad som orsakar dem.

FRBs (Fast radio burst) är radioskurar av extremt kraftfulla radiovågor vissa urladdningar har mer energi än hundratals miljoner solar. De varar bara millisekunder. Då de flesta snabba radioskurars källor verkar blossa endast en gång och inte upprepas är de är extremt oförutsägbara. SGR 1935+2154 som återupprepat sina är bara cirka 30000 ljusår bort.

Radioskurarna var lite mindre kraftfulla denna andra gång men var fortfarande otroligt starka och bara millisekunder långa.

Good säger "En av de mest intressanta aspekterna av denna upptäckt är att de tre skurarna verkar ha inträffat inom en rotationsperiod. Den första skuren roterade en gång under 3,24 sekunder i april. Den första och andra skuraren i oktober var åtskilda av 0,954 sekunder och den andra och tredje var åtskilda 1,949 sekunder."

Det kan avslöja något nytt (min anm.) och användbart kunskapsmässigt om magnetarers beteende och ursprung vilket vi ännu vet mycket lite om.

Bild från vikipedia ett exempel på en Fast Radio Burst (FRB) från yttre rymden till jorden (konstnärskoncept).

fredag 30 oktober 2020

Efter 20 år har mysteriet med gammastrålningskällan avslöjats

 


Det var för två decennier sedan en gammastrålningskälla hittades som fick namnet PSR J1653-0158 . Man förundrades då och fram till nu av varifrån dess regelbundna gammaskurar hade sin källa. Den uppförde sig som en pulsar men inget kunde hittas som förklarade vad som sände ut dessa strålar.

Nu först har en internationell forskargrupp identifierat källan till gammastrålarna som en tung neutronstjärna med en medföljande stjärna av mycket låg densitet som kretsar runt den. Källan var därmed något man redan misstänkte en neutronstjärna som var en pulsar. Svårigheten att finna den (min anm.) berodde troligen på den lågmassastjärna som medföljde och dolde neutronstjärnan med sitt sken.

Det var med hjälp av nya dataanalysmetoder som kördes med cirka 10000 grafikkort i forskningsprojektet/där tusentals frivilliga amatörer hjälpt till lösningen hittades och det bekräftades vad man trott. (Einstein@Home).  

Bekräftandet av neutronstjärnans existens och dess regelbundet pulserande gammastrålning. Insamlingsdatan kom från från NASA:s Fermi-satellit. Neutronstjärnan snurrar runt sin egen axel i en hastighet av 30 000 varv/min, vilket gör den till en av de snabbast roterande stjärnor vi känner till.

Med detta Jag (min anm.) ser man här ytterligare ett projekt där en rymdintresserad allmänhet kunnat hjälpa till. Det är bra att dessa möjligheter ökat genom datoriseringen.

Bild från vikipedia på en modell av hur en neutronstjärna ser ut.

torsdag 29 oktober 2020

Svarta hål som partikelacceleratorer

 


Svarta hål är kraftfulla accelerationer av ren gravitation som drar in objekt i sin närhet så att de omöjligen kan fly därifrån. När objekt kommer nära händelsehorisonten av ett svart hål accelereras dessa till otroliga hastigheter (ca 90 % av ljushastigheten).

 Vissa fysiker föreslår att det kan gå att utnyttja gravitationskraften från svarta hål för att skapa kraftfulla partikelacceleratorer. I en ny rapport visar de att en del (eller få partiklar) kan få en stöt vid passagen in mot händelsehorisonten som får dem att studsa i hög hastigt bort från denna (de kommer aldrig in). Detta genom en krock i rätt vinkel med en annan partikel.

Denna nya teori som teoretiskt verkar stämma kan hjälpa oss att identifiera svarta hål där så kan ske och då handlar det om svarta hål som roterar (här är mer rörelse vid händelsehorisonten)  inte stillaliggande svarta hål.

 

När de två partiklarna närmar sig händelsehorisonten ökar deras hastigheter. Och om de då har rätt kombination av inkommande hastighet och riktning kan de rikoschetts av varandra i betydelsen att en går in i det svarta hålet för evigt medan den andra får ny riktning ut igen och aldrig faller in.

Forskarna visade att högenergikollisioner kan uppstå runt roterande svarta hål som innebär att alla partiklar som kommer för nära händelsehorisonten  inte faller in vilket innebär att partiklar kan skjuta iväg i en annan riktning.

Om detta nu är riktigt (min anm.) kan kanske vissa intelligenser därute ha lyckats kontrollera detta och det skulle i förlängningen innebära en accelerator vid svarta hål för stjärnfarkoster och möjliga resor långt utanför sitt solsystem. Men hur återresan skulle gå till blir värre då dessa roterande svarta hål inte finns alltid där man önskar. Möjligheten är därmed begränsad till emigration i enstaka eller massupplaga till andra solars planetsystem. Det blir enkelresa och en sådan sker knappast utan att en hemplanet börjar bli obeboelig eller av flyktbelägna individer.

Bild vikipedia på simulering av gravitationslinser med ett svart hål, som förvränger bilden av en galax i bakgrunden.