Ensamma stjärnor därute.

 

I några uppsatser från  University of Michigan visas hur stjärnor med massan åtta gånger  eller mer av vår sols blivit ensamma stjärnor i universum efter att ha kastats ut ur sina stjärnkluster.

 "Ungefär en fjärdedel av alla massiva stjärnor verkar vara ensamma stjärnor och vi undrade varför," sade nyligen Johnny Dorigo Jones  en student under grundutbildning vid universitet. "Hur de visar sig vara isolerade, och hur de blev detta." Det är frågan )min anm.) man ställde sig vid universitetet.

 

Dorigo Jones visade i sin uppsats att de allra flesta massiva stjärnor i ensamhet är "runaways", eller stjärnor som kastats ut från kluster. "Eftersom massiva stjärnor kräver mycket material för att bildas fanns ofta en hel del mindre stjärnor omkring dem," beskrev Vargas-Salazar. "Mitt projekts fråga var specifikt hur många av dessa massiva stjärnor kunde ha bildats i stjärnkluster." Svaret man kom fram till var en fjärdedel.

Dorigo Jones undersökte hur massiva stjärnor matats ut från kluster. Han såg på de två olika mekanismer som producerar runaways (stjärnor som rymt) dynamisk utskjutning och binära supernova utkast.

I det första scenariot kastas massiva stjärnor ut från sina kluster med upp till 800000 km/h på grund av instabila omloppsbanor  och då troligast när det väl sker  på grund av instabilitet av gravitationen i närområdet och skedet går då i en otroligt hastig acceleration i utkastet. I det andra sceneriet kastas en massiv stjärna ut när ett binärt par innehåller en stjärna som exploderar och skjuter sin följeslagare ut i rymden (en supernova sker).

Varför bara väldigt massiva stjärnor åker ut kan man undra men kanske det är just dessa  massiva stjärnor av en viss massa som får gravitationsstörningar.  De som kastas ut från kluster vid en supernova är mer konkreta händelser som man kan ta till sig.

Bild mepixels.com vacker utblick ut i universum anser jag.

Hur många beboeliga planeter finns därute i universum

 

Ny forskning med hjälp av data från det numera nedlagda  Keplerteleskopet har resulterat i att det uppskattas finnas ca 300 miljoner potentiellt beboeliga planeter i vår galax. En del av dessa kan vara ganska nära enbart inom 30 ljusår från oss.

"Detta är första gången som alla bitar har satts ihop för att ge en tillförlitlig mätning av antalet potentiellt beboeliga planeter i galaxen," säger medförfattare till rapporten Jeff Coughlin exoplanetforskare vid SETI Institute och chef för Kepler's Science Office. Bitarna har satts ihop med hjälp av  Drake-ekvationen som beskriver de faktorer som ska övervägas när man uppskattar det potentiella antalet tekniskt avancerade civilisationer som kan finnas i galaxen. Drake-ekvationen anses vara en färdplan för astrobiologi och vägleder mycket av forskningen vid SETI-institutet.

 

För att utveckla en rimlig uppskattning såg forskarna på exoplaneter som i storlek liknar jorden och därmed mest sannolikt är steniga planeter likt jorden. De hade även som utgångspunkt solliknande stjärnor ungefär lika gamla som vår sol och som har ungefär samma temperatur. En annan faktor för beboelighet de hade var om planeten kan ha de förutsättningar som krävs för att där kan finnas flytande vatten.

Undersökningen innebar data från det nu nedlagda Keplerteleskopet. Men även data Europeiska rymdorganisationens Gaiateleskop användes. 

Genom att ta hänsyn till både Kepler- och Gaia-data återspeglar resultaten bättre mångfalden av stjärnor likande vår  sol och exoplaneter i vår galax.

 

"Att veta hur vanliga olika typer av planeter är, är oerhört värdefullt för utformningen av kommande exoplanet-finding uppdrag," sade medförfattare Michelle Kunimoto som arbetade med denna rapport efter avslutad doktorsexamen vid Massachusetts Institute of Technology i Cambridge, Massachusetts.

Det finns många planeter bara i vår galax (min anm.) där eventuellt liv kan finnas tänk då hur många eller otaliga galaxer det finns.

Bild från pxfuel.com av en planet som vad vi vet enbart existerar i fantasin.

På Centaur 2014 OG392 har upptäckts aktivitet

 

Centaurer är en klass av isiga planetoider (småplaneter) som roterar runt solen mellan Jupiter och Neptunus.

Ett team av astronomer, ledda av doktorand Colin Chandler vid Northern Arizona University's Astronomy and Planetary Science PhD program har tidigare i år tillkännagivit en upptäckt av aktivitet  från Centaur 2014 OG392 en planetoid som hittades 2014. "Vi upptäckte  ett sken  400000 km från 2014 OG392 som hade som ursprung från denna centaur.

Vår analys av sublimering av processer och dess dynamiska livstid på skenet tyder på att dess källa består av koldioxid och  eller ammoniak som de mest sannolika orsakerna till  aktiviteten. Vi utvecklade en ny teknik som kombinerar observationsmätningarna till exempel färgen och storleken av dammolnet (skenet) för att uppskatta sådana egenskaper som objektets flyktiga sublimering och omloppsdynamik."

Teamets forskning innebar att utveckla en sökalgoritm för att lokalisera om det finns mer av detsamma på tidigare arkivbilder av Centauren samt en uppföljande observationskampanj. Ett resultat av teamets upptäckt har gjort att Centaur nu har klassificerats om och nu är en komet och inte som en planetoid som tidigare och nu kommer att kallas "C/2014 OG392 (PANSTARRS) istället för 2014 OG392."

Kometens svanssken, moln av dammpartiklar och gas existerar trots att den kretsar i en region mellan Jupiter och Neptunus där det är för kallt för att vatten lätt ska sublimera eller övergå direkt från en fast massa till en gas och ge detta sken. Något som är unikt.

Endast 18 aktiva Kentaurer (planetoider) har upptäckts sedan 1927, och mycket om dem är fortfarande dåligt förstått. Att upptäcka aktivitet på eller från en Centaurer är utmanande eftersom de är svagt lysande i teleskop och är sällsynta. Kanske än fler centaurer är kometer.

Bild från vikipedia på var centaurer finns. Fördelningen av asteroider i det yttre solsystemet. De orange prickarna är centaurer medan de gröna är objekt i Kuiperbältet som börjar vid Pluto och bortåt i form av asteroider, kometer och småplaneter.

Älv-ljus kan ses i atmosfären på Jupiter

 

NASA: s soldrivna rymdsond Juno anlände till Jupiter 2016 efter att ha gjort en femårig resa. Sedan dess har den gjort 29 vetenskapliga överflygningar runt gasjätten där varje bana tar 53 dagar.

Sommaren 2019 upptäckte forskare på NASA vid arbete med data från Junos ultravioletta spektrografinstrument (UVS) något oväntat i form av en ljus, smal strimma av ultraviolett utsläpp som försvann som en blixt i Jupiters gashölje (atmosfär).

I datainsamlingen från Juno som analyseras har nu upptäckts att så kallade  "sprites" eller "älvor" dansar i den övre atmosfären på Jupiter. Det är första gången dessa ljusblixtar, oförutsägbara och extremt korta ses här. De uppstår på en höjd av 300 km vilket är högt över andra blixtoväder på Jupiter. Fenomenet kallas formellt övergående lysande händelser och har inte tidigare observerats på någon annan planet än jorden. Resultaten publicerades den 27 oktober 2020 i Journal of Geophysical Research Planets.

På Jorden utlöses de från blixtnedslag vid åskväder som går 1-2 km upp i atmosfären. De utlöses då på en  höljd av ca 100 kilometer över dessa intensiva åskväder och lyser upp en region av 20-40 km av himlen under några millisekunder (en bråkdel av den tid det tar att blinka med ett öga).

"Vi fortsätter att leta efter mer tecken på älvljus varje gång Juno gör en passering över Jupiter," sade Giles en av forskarna. – Nu när vi vet vad vi söker efter blir det lättare att hitta dem på Jupiter och även på andra planeter. Och att jämföra dessa ljusfenomen över Jupiter med dem här på jorden kommer att hjälpa oss att bättre förstå elektrisk aktivitet i planeters atmosfärer."

Jag (min anm.) undrar om de kan ha samband med fenomenet ljusklot. Dessa klot av ljus som ibland kan ses vid åskväder eller atmosfäriska spänningar och går i oväntade riktningar och snabba förändringskurser och ofta har tagits som UFO här på Jorden.

Bild från vikipedia på Jupiter.

Vatten hittat på månens dagsida

 

NASA:s stratosfäriskobservatorium för infraröd astronomi (SOFIA) har för första gången bekräftat fynd av vatten på månens solbelysta yta (dagsidan). Den sida som alltid är vänd mot Jorden.

Upptäckten visar att vatten finns över hela månens yta och inte är begränsat till  kalla skuggade platser. Tidigare har vatten hittats på månens skuggsida. Den sida som alltid är riktad bort från Jorden.

 Det är  i Clavius Crater, en av de största kratrarna som är synliga från jorden och som ligger på månens södra hemisfär vatten hittats.

"Vi hade indikationer från tidigare på att H2O (vatten) skulle kunna finnas på den solbelysta sidan av månen”, säger Paul Hertz, chef för astrofysiska divisionen vid Science Mission direktoratet vid NASA: s huvudkontor i Washington. "Nu vet vi att det finns där. Denna upptäckt utmanar vår förståelse av månens yta och väcker  frågor om resurser som är relevanta vid djuprymdsutforskning."

Jag (min anm.) ser det positiva i vattnets upptäckt på månen. Nu handlar det om att veta mängden och var eventuella vattenmagasin finns så det inte bara är ytterst lite vattenmolekyler som finns här i form av ett tunt lager på sina ställen. Vid resor kan om vattnet finns i större mängd detta tankas här eller användas på framtida rymdstationer på ytan. Men sedan vet vi inte om det är drickbart eller giftigt för människan. Men om så bör det kunna renas.

Bild från pxhere.com

LTT9779b en spännande exoplanet

 

NASA: s TESS-teleskop har uppdraget att hitta exoplaneter för att undersöka om de har en atmosfär. LTT9779b är en planet som TESS hittat 263 ljusår bort som kretsar kring en solliknande stjärna i ett solsystem med en ålder av 2 miljarder år vilken har detta.

LTT9779b är lite större än Neptunus och finns mycket nära sin sol. Ett år på denna planet är enbart 19 timmar långt (en runda runt solen tar denna tid).  Planeten finns i den så kallade "heta Neptunusöknen", området runt en sol där planeter med atmosfär inte borde kunna existera. Faktum är att de flesta exoplaneter som finns så nära sin sol antingen är gasjättar i storlek som Jupiter och Saturnus vilka har tillräckligt med massa för att behålla det mesta av sin atmosfär (gas) med hjälp av sin höga gravitation mot avdunstning från stjärnans värme  och gravitation eller små steniga exoplaneter som har förlorat sin atmosfär till stjärnan för länge sedan.

 "LTT9779b är en "medelstor" exoplanet som kretsar mycket nära sin stjärna (det tar bara 19 timmar att slutföra en bana) fast dess låga densitet visar det sig att planeten likväl har en atmosfär. En atmosfär som väger minst 10 procent av planetens massa, sägs från University of New Mexico Physics and Astronomy av biträdande professor Diana Dragomir som leder ett arbete som involverar mer än 25 institutioner. "Hot Neptunus är sällsynta och en i en sådan extrem miljö som den här gör det svårt att förklara dess atmosfär eftersom dess massa inte är tillräckligt stor för att hålla fast en atmosfär under en längre tid.

 LTT9779b fick oss att klia oss i huvudet (på grund av dess atmosfär min anm.) men det faktum att den har en atmosfär ger oss ett sällsynt sätt att undersöka denna typ av planet så vi bestämde oss för att undersöka den med ett annat teleskop," sa Dragomir och tillade. "För första gången mätte vi ljus som kommer från en planet som inte borde finnas!"

Efter att ha kombinerat observationer från Spitzer med en mätning av den sekundära förmörkelsen i TESS - observationer  i emissionsspektrumet på molekylär absorption i planetens atmosfär  tolkas det som kolmonoxid. Denna molekyl är inte oväntad i atmosfären på heta stora gasplaneter (heta Jupiters), men att hitta den i en het Neptunus kan ge ledtrådar om ursprunget till denna planet och hur den lyckades hålla fast vid sin atmosfär. Ett utmärkt mål för ytterligare undersökning med NASA:s kommande James Webb Space Telescope (JWST), som kan kontrollera om den observerade molekylärabsorptionen verkligen beror på kolmonoxid.

 

 "LTT9779 är ett superspännande mål en mycket sällsynt ädelsten i vår förståelse av heta Neptunuer. Vi tror att vi upptäckte kolmonoxid i dess atmosfär och att den permanenta dagssidan är mycket varm, medan mycket lite värme transporteras till nattsidan, säger Björn Benneke, professor vid Université de Montréal och medlem av Institutet för forskning om exoplaneter (iREx).

LTT9779 (min anm.) är en mindre gasplanet inte en stenplanet med atmosfär (kanske detta är förklaringen till dess atmosfärs behållande) . Men kan atmosfärens behållande vid planeten (gasen) bero på att solsystemet ännu är ungt? Kanske gasen efterhand försvinner. Vi kan ju se på Mars en stenplanet visserligen men en gång hade denna planet mer atmosfär enligt vad man anser. Men genom tiden försvann denna ut i rymden och då ska vi komma ihåg att vårt solsystem är dubbelt så gammalt som ovanstående. Troligen har Merkurius även haft atmosfär en tid. Venus har det ännu men det är en annan historia.

Bild vikipedia på ett gränslöst universum.

Magnetar SGR 1935+2154 sänder ut radiosignaler igen

 

Magnetarer känner vi enbart till 24 st. De är en typ av neutronstjärna. En kollapsad kärna i en avslocknad stjärna men inte massiv nog att förvandlas till ett svart hål. Neutronstjärnor är små med mycket hög densitet cirka 20 kilometer i diameter med en massa av maximalt cirka två solar. De har även ett kraftfullt magnetfält.

Magnetar SGR 1935+2154 hittades i vår Vintergata i april 2020 och är den första i vår galax som sänt snabba radioskurar (som vi upptäckt i Vintergatan). Det spännande är att den åter har vaknat till liv och sänt en ny skur. Något få magnetarer gör. Vi har hittills upptäckt 24 stycken magnetarer varav en nu i Vintergatan.

Andra gången magnetar SGR 1935+2154 sände en ny omgång skurar var den 8 oktober 2020 då upptäcktes detta genom  CHIME/FRB-samarbetet i Kanada. 

 

 SGR 1935+2154 avgav då tre millisekunder långa radioskurar under en tidsintervall av tre sekunder. Efter att ha följt upp CHIME/FRB-detekteringen hittades källan vilken överensstämde med magnetarens spinnperiod från förra utsläppet i april. "Det är verkligen spännande att se att SGR 1935 + 2154 sänder igen och jag är optimistisk om att när vi studerar dessa skurar mer noggrant kommer det att hjälpa oss att bättre förstå det potentiella förhållandet mellan magnetarer och snabba radioskurar," säger astronom Deborah Good vid University of British Columbia i Kanada, och medlem av CHIME / FRB.

Före april i år hade radioskurar (FRBs) bara upptäckts från källor utanför vår galax vanligtvis från källor miljontals ljusår bort. Den första upptäcktes 2007 och sedan dess har astronomer försökt lista ut vad som orsakar dem.

FRBs (Fast radio burst) är radioskurar av extremt kraftfulla radiovågor vissa urladdningar har mer energi än hundratals miljoner solar. De varar bara millisekunder. Då de flesta snabba radioskurars källor verkar blossa endast en gång och inte upprepas är de är extremt oförutsägbara. SGR 1935+2154 som återupprepat sina är bara cirka 30000 ljusår bort.

Radioskurarna var lite mindre kraftfulla denna andra gång men var fortfarande otroligt starka och bara millisekunder långa.

Good säger "En av de mest intressanta aspekterna av denna upptäckt är att de tre skurarna verkar ha inträffat inom en rotationsperiod. Den första skuren roterade en gång under 3,24 sekunder i april. Den första och andra skuraren i oktober var åtskilda av 0,954 sekunder och den andra och tredje var åtskilda 1,949 sekunder."

Det kan avslöja något nytt (min anm.) och användbart kunskapsmässigt om magnetarers beteende och ursprung vilket vi ännu vet mycket lite om.

Bild från vikipedia ett exempel på en Fast Radio Burst (FRB) från yttre rymden till jorden (konstnärskoncept).