Rymden bortom vårt solsystem är fyllt av väte

 

Det är bara de två Voyager-skeppen som har varit där (och är där) och det tog än mer än 30 år av överljudsfartresor att komma dit, till interstellära rymden. Rymden bortanför vårt solsystem. Förbi Pluto genom det steniga Kuiperbältet och vidare för tillfället fyra gånger så långt bort just nu och färderna fortsätter.

I detta fantastiska ingenmansland trängs partiklar och ljus och 100 miljarder stjärnor tillsammans med rester från big bang. Detta är den interstellära rymden (tomrummet mellan stjärnor som intresserar här).

Mätningar från NASA: s New Horizons rymdfarkosten som besökte Pluto för några år sedan tog mätningar ut mot den tomma rymden och visade  hur densiteten såg ut.  Heliosfären (solvinden)  stöter bort laddade partiklar och påverkas av magnetfält. Mer än hälften av lokala interstellära gaser är neutrala vilket innebär att de har ett balanserat antal protoner och elektroner. När vi plöjer in i dem i det interstellära mediet skapas en vägg mot solvinden.

 

Det är som om du kör genom en tung dimma och bilen blir våt, säger Eric Christian, rymdfysiker vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, MD. "När du springer, får dina kläder mer väta och det är saktar ner din hastighet (det blir mer motstånd).

"NASA: s New Horizons rymdfarkost, lanserades i januari 2006 var den som var bäst lämpad att mäta detta. Det är nu fem år sedan farkosten gjorde sitt möte med Pluto, där den fångade de första närbilderna av dvärgplaneten.

Här togs med hjälp av AWP-instrument mätresultat av solvinden och nu har dessa resultat jämförts med solvindens avtagande ut mot Voyagerfarkosternas bana i första hand Voyger2;s bana. Det har visat sig att det finns väte i det interstellära rummet överallt inte i kraftiga moln men likväl väte överallt.

Kanske inte helt överraskande (min anm.) väte var det första som uppstod eller bland det första vid BigBang. Att det finns rester av detta i olika koncentrationer i hela rymden är inte förvånande.

Bild Voyager 1 som sändes upp 1977 och nu finns därute bortanför vårt solsystem med en hälsning från mänskligheten till en eventuell upphittare långt därute i tid och rum.

Fler ska hålla koll på jordnära asteroider.

 

David Dunham arbetar vid International Occultation Timing Association (IOTA). En organisation som huvudsakligen består av hängivna amatörastronomer.  Marc Buie, Southwest Research Institute, är den samordnande organisationen som  tar emot insatserna från mängder av astronomer och ansvarar över  att  mer än 60 teleskop med kameror kommer in med uppgifter för bearbetning i det snävaste "område" som någonsin inrättats för att observera en ockultation (förmörkelse) av en ljusstark stjärna orsakad av den mystiska lilla aktiva asteroiden (3200) Phaethon  som finns i vårt solsystem.

 

Phaethons långsiktiga omloppsbana visar att den just nu inte utgör någon fara för jorden. Men det finns andra jordnära objekt (NEOs) som klassas som potentiellt mycket farliga i framtiden då dess banor kommer närmre oss.

Olika slag av teknik används nu mot och demonstreras mot Phaethon ockultation för att lära mer om hur övervakning av asteroider ska gå till mer effekt och att hitta dem. Det handlar om att lära mer om risker.

Något (min anm.) jag anser kan vara akut då ingen vet om en för oss ännu oupptäckt större asteroid är på kollisionskurs med jorden just nu.

Bild från vikimedia på ett mycket intressant diagram över aktiva rymduppdrag från 2018-2022 på rymduppdrag.

2600 organiska föreningar hittade i en meteorit som är 4,5 miljarder år gammal

 

Meteoriter är intressanta stenar med information från yttre rymden inom sig. Många anser att det var dessa som en gång kom med livets byggstenar till jorden då denna var ung.

Problemet är att hitta dem efter dess nedslag på jorden innan de förorenats av jordiskt  flytande vatten och markbundna mikrober vilket gör dem mycket mindre användbara i undersökningssyfte. Så när en meteorit föll ner på isen på en frusen sjö i Hamburg, Michigan i början av 2018 och återfanns inom två dagar av en meteoritjägare som sedan tog den till Field Museum i Chicago blev forskare intresserade.

De kom till museet för att studera det orörda exemplaret som inte borde vara infekterat av jordiskt material invändigt. Forskare identifierade nu otroliga 2600 organiska föreningar i meteoriten som mestadels var tunga, komplexa kolväten. Insikten att meteoriter innehåller organiska föreningar är inte ny, enligt Philipp Heck, intendent på Field Museum och huvudförfattare till studien.

Det ger än mer bevis till teorin som säger att liknande stenar kom med organiskt material till Jorden för miljarder år sedan och att materialet var utgångspunkten till livet på jorden av i dag.

Man kan likväl (min anm.) fråga sig var kom då de första organiska föreningarna från. Någonstans från rymdens djup? Från en sprängd planet därute? 2600 föreningar som här hittades är otroligt mycket. Jag undrar om inte en del kommit från jorden på dess nedfärd i atmosfären eller under de dygn stenen låg på isen. I vilket fall som helst är frågeställningen var kom livet från inte löst även om teorin om att det kom från meteoriter är sant. Enbart frågan hur det kom till jorden är då löst. Det skulle även ge teorin att liv är universellt ännu en anledning att tas på allvar.

Kartbild på sjön där meteoriten kraschade på isen i Hamburg, Michigan i januari 2018 namnet är Ore Lake.

Ensamma stjärnor därute.

 

I några uppsatser från  University of Michigan visas hur stjärnor med massan åtta gånger  eller mer av vår sols blivit ensamma stjärnor i universum efter att ha kastats ut ur sina stjärnkluster.

 "Ungefär en fjärdedel av alla massiva stjärnor verkar vara ensamma stjärnor och vi undrade varför," sade nyligen Johnny Dorigo Jones  en student under grundutbildning vid universitet. "Hur de visar sig vara isolerade, och hur de blev detta." Det är frågan )min anm.) man ställde sig vid universitetet.

 

Dorigo Jones visade i sin uppsats att de allra flesta massiva stjärnor i ensamhet är "runaways", eller stjärnor som kastats ut från kluster. "Eftersom massiva stjärnor kräver mycket material för att bildas fanns ofta en hel del mindre stjärnor omkring dem," beskrev Vargas-Salazar. "Mitt projekts fråga var specifikt hur många av dessa massiva stjärnor kunde ha bildats i stjärnkluster." Svaret man kom fram till var en fjärdedel.

Dorigo Jones undersökte hur massiva stjärnor matats ut från kluster. Han såg på de två olika mekanismer som producerar runaways (stjärnor som rymt) dynamisk utskjutning och binära supernova utkast.

I det första scenariot kastas massiva stjärnor ut från sina kluster med upp till 800000 km/h på grund av instabila omloppsbanor  och då troligast när det väl sker  på grund av instabilitet av gravitationen i närområdet och skedet går då i en otroligt hastig acceleration i utkastet. I det andra sceneriet kastas en massiv stjärna ut när ett binärt par innehåller en stjärna som exploderar och skjuter sin följeslagare ut i rymden (en supernova sker).

Varför bara väldigt massiva stjärnor åker ut kan man undra men kanske det är just dessa  massiva stjärnor av en viss massa som får gravitationsstörningar.  De som kastas ut från kluster vid en supernova är mer konkreta händelser som man kan ta till sig.

Bild mepixels.com vacker utblick ut i universum anser jag.

Hur många beboeliga planeter finns därute i universum

 

Ny forskning med hjälp av data från det numera nedlagda  Keplerteleskopet har resulterat i att det uppskattas finnas ca 300 miljoner potentiellt beboeliga planeter i vår galax. En del av dessa kan vara ganska nära enbart inom 30 ljusår från oss.

"Detta är första gången som alla bitar har satts ihop för att ge en tillförlitlig mätning av antalet potentiellt beboeliga planeter i galaxen," säger medförfattare till rapporten Jeff Coughlin exoplanetforskare vid SETI Institute och chef för Kepler's Science Office. Bitarna har satts ihop med hjälp av  Drake-ekvationen som beskriver de faktorer som ska övervägas när man uppskattar det potentiella antalet tekniskt avancerade civilisationer som kan finnas i galaxen. Drake-ekvationen anses vara en färdplan för astrobiologi och vägleder mycket av forskningen vid SETI-institutet.

 

För att utveckla en rimlig uppskattning såg forskarna på exoplaneter som i storlek liknar jorden och därmed mest sannolikt är steniga planeter likt jorden. De hade även som utgångspunkt solliknande stjärnor ungefär lika gamla som vår sol och som har ungefär samma temperatur. En annan faktor för beboelighet de hade var om planeten kan ha de förutsättningar som krävs för att där kan finnas flytande vatten.

Undersökningen innebar data från det nu nedlagda Keplerteleskopet. Men även data Europeiska rymdorganisationens Gaiateleskop användes. 

Genom att ta hänsyn till både Kepler- och Gaia-data återspeglar resultaten bättre mångfalden av stjärnor likande vår  sol och exoplaneter i vår galax.

 

"Att veta hur vanliga olika typer av planeter är, är oerhört värdefullt för utformningen av kommande exoplanet-finding uppdrag," sade medförfattare Michelle Kunimoto som arbetade med denna rapport efter avslutad doktorsexamen vid Massachusetts Institute of Technology i Cambridge, Massachusetts.

Det finns många planeter bara i vår galax (min anm.) där eventuellt liv kan finnas tänk då hur många eller otaliga galaxer det finns.

Bild från pxfuel.com av en planet som vad vi vet enbart existerar i fantasin.

På Centaur 2014 OG392 har upptäckts aktivitet

 

Centaurer är en klass av isiga planetoider (småplaneter) som roterar runt solen mellan Jupiter och Neptunus.

Ett team av astronomer, ledda av doktorand Colin Chandler vid Northern Arizona University's Astronomy and Planetary Science PhD program har tidigare i år tillkännagivit en upptäckt av aktivitet  från Centaur 2014 OG392 en planetoid som hittades 2014. "Vi upptäckte  ett sken  400000 km från 2014 OG392 som hade som ursprung från denna centaur.

Vår analys av sublimering av processer och dess dynamiska livstid på skenet tyder på att dess källa består av koldioxid och  eller ammoniak som de mest sannolika orsakerna till  aktiviteten. Vi utvecklade en ny teknik som kombinerar observationsmätningarna till exempel färgen och storleken av dammolnet (skenet) för att uppskatta sådana egenskaper som objektets flyktiga sublimering och omloppsdynamik."

Teamets forskning innebar att utveckla en sökalgoritm för att lokalisera om det finns mer av detsamma på tidigare arkivbilder av Centauren samt en uppföljande observationskampanj. Ett resultat av teamets upptäckt har gjort att Centaur nu har klassificerats om och nu är en komet och inte som en planetoid som tidigare och nu kommer att kallas "C/2014 OG392 (PANSTARRS) istället för 2014 OG392."

Kometens svanssken, moln av dammpartiklar och gas existerar trots att den kretsar i en region mellan Jupiter och Neptunus där det är för kallt för att vatten lätt ska sublimera eller övergå direkt från en fast massa till en gas och ge detta sken. Något som är unikt.

Endast 18 aktiva Kentaurer (planetoider) har upptäckts sedan 1927, och mycket om dem är fortfarande dåligt förstått. Att upptäcka aktivitet på eller från en Centaurer är utmanande eftersom de är svagt lysande i teleskop och är sällsynta. Kanske än fler centaurer är kometer.

Bild från vikipedia på var centaurer finns. Fördelningen av asteroider i det yttre solsystemet. De orange prickarna är centaurer medan de gröna är objekt i Kuiperbältet som börjar vid Pluto och bortåt i form av asteroider, kometer och småplaneter.

Älv-ljus kan ses i atmosfären på Jupiter

 

NASA: s soldrivna rymdsond Juno anlände till Jupiter 2016 efter att ha gjort en femårig resa. Sedan dess har den gjort 29 vetenskapliga överflygningar runt gasjätten där varje bana tar 53 dagar.

Sommaren 2019 upptäckte forskare på NASA vid arbete med data från Junos ultravioletta spektrografinstrument (UVS) något oväntat i form av en ljus, smal strimma av ultraviolett utsläpp som försvann som en blixt i Jupiters gashölje (atmosfär).

I datainsamlingen från Juno som analyseras har nu upptäckts att så kallade  "sprites" eller "älvor" dansar i den övre atmosfären på Jupiter. Det är första gången dessa ljusblixtar, oförutsägbara och extremt korta ses här. De uppstår på en höjd av 300 km vilket är högt över andra blixtoväder på Jupiter. Fenomenet kallas formellt övergående lysande händelser och har inte tidigare observerats på någon annan planet än jorden. Resultaten publicerades den 27 oktober 2020 i Journal of Geophysical Research Planets.

På Jorden utlöses de från blixtnedslag vid åskväder som går 1-2 km upp i atmosfären. De utlöses då på en  höljd av ca 100 kilometer över dessa intensiva åskväder och lyser upp en region av 20-40 km av himlen under några millisekunder (en bråkdel av den tid det tar att blinka med ett öga).

"Vi fortsätter att leta efter mer tecken på älvljus varje gång Juno gör en passering över Jupiter," sade Giles en av forskarna. – Nu när vi vet vad vi söker efter blir det lättare att hitta dem på Jupiter och även på andra planeter. Och att jämföra dessa ljusfenomen över Jupiter med dem här på jorden kommer att hjälpa oss att bättre förstå elektrisk aktivitet i planeters atmosfärer."

Jag (min anm.) undrar om de kan ha samband med fenomenet ljusklot. Dessa klot av ljus som ibland kan ses vid åskväder eller atmosfäriska spänningar och går i oväntade riktningar och snabba förändringskurser och ofta har tagits som UFO här på Jorden.

Bild från vikipedia på Jupiter.