Något får stjärnor vår sols närmsta stjärnkluster att försvinna

 

Data från ESA: s Gaias stjärnkartarbete har avslöjat att det till oss närmsta stjärnklustret till solen störs av någon form av gravitation från en massiv men osynlig struktur. Om resultatet stämmer kan detta ge bevis för en population av "mörk materia ".  Detta enligt Tereza Jerabkova och kollegor vid ESA och European Southern Observatory. Dessa osynliga ”moln” av mörk materia tros vara reliker från bildandet av Vintergatan och är enligt en teori  spridda över galaxen där de utgör en osynlig understruktur till vanlig materia och  utövar en märkbar gravitationspåverkan på allt som kommer för nära.

 

ESA Research Fellow Tereza Jerabkova och kollegor från ESA och European Southern Observatory gjorde upptäckten medan de studerade hur ett närliggande stjärnkluster slås samman i den allmänna bakgrunden av stjärnor i vår galax. Denna upptäckt baserades på Gaias tidiga tredje datautgåva (EDR3) tillsammans med data från den andra utgåvan.

 Hyaderna som stjärnklustert där stjärnor försvinner heter var målet i observationen eftersom det är det närmaste stjärnklustret till solen. Det ligger drygt 153 ljusår bort och är lätt synligt i teleskop både på norra och södra halvklotet. Dess utseende är en  "V" formation av ljusa stjärnor som markerar Oxens huvud i stjärnbilden Taurus (Oxen). Bortom dessa väl synliga ljusa stjärnor avslöjar teleskop ett hundratal svagare i en sfärisk region i rymden ungefär 60 ljusår tvärs över.

Ett stjärnkluster förlorar stjärnor över tid eftersom stjärnor rör sig inom klustret och då drar på varandra genom gravitation. Denna konstanta påverkan ändrar stjärnornas hastigheter något och flyttar några till kanten av kluster. Därifrån kan stjärnorna av gravitation svepas ut från  galaxen och dessa utkastade stjärnor bildar över tid  två långa svansar en i vardera ände av klustret (man får tankarna att gå till en spiralgalaxers  form där något liknande kanske gett denna form, tankarna går även till magnetism då två motsatta poler av svansar bildas vilket kan ses som en syd och en nordriktning av en magnet, min anm.). Nyckeln till att upptäcka tidvattenssvansar (där utsvepning skett)  är att upptäcka vilka stjärnor på himlen som rör sig på ett liknande sätt i stjärnklustret. Gaia gör detta genom att mäta avståndet och rörelsen för mer än en miljard stjärnor i vår galax.

– Det här är de två viktigaste metoderna  för att söka efter tidvattenssvansar från stjärnhopar i Vintergatan, säger Tereza.

Men den verkliga överraskningen var att den efterföljande tidvattenssvansen i Hyadeerna verkade sakna stjärnor. Detta tyder på att något mycket brutalare äger rum än att stjärnhopen försiktigt "upplöses i svansar". Tereza körde simuleringarna igen och visade att data kunde reproduceras om svansen hade kolliderat med ett moln av materia som innehöll cirka 10 miljoner solmassor.

– Det måste ha varit ett nära samspel med den här  massiva klumpen som får stjärnor i Hyaderna att förintas, säger hon.

Men vad kan klumpen vara? Det finns inga observationer av ett gasmoln eller stjärnkluster som är massivt i närheten. Om ingen synlig struktur upptäcks ens i framtida riktade sökningar föreslår Tereza att objektet kan vara en mörk materia. Dessa klumpar av mörk materia  tros hjälpt till att forma galaxen under dess bildande (enligt vissa teoretiker min anm).

Jag (min anm.) anser som jag tidigare sagt att mörk materia och mörk energi är ett särskilt tillstånd av vanlig materia och energi. Om det nu finns ens som detta. Nej gas kan inte ge den effekt som beskrivs ovan. Jag anser att stjärnorna dragit sig ut i ett mycket kompakt, mörkt och tätt dammoln där de döljs helt genom avstånd och täthet så enkelt är det.

Bild från vikipedia på stjärnhopen Hyaderna.

NASA är intresserad av att hämta prov från månen Titan.

 

NASA: s nyaste framtida prospekteringsidéer inkluderar projekt som en dag kan komma att returnera prover från Saturnus måne Titan, möjliggöra att astronauter kan uppleva artificiell gravitation i rymden eller skicka häpnadsväckande mängder planetdata tillbaka till jorden.

Årets ansökningar ger fas I-mottagarna upp till 125000 $ vardera för preliminär forskning. De som uppfyller kraven kan ansöka om ett fas II-bidrag efter nio månader. Programmet ger i allmänhet upp till  500000 $ vardera för fas II-mottagare och  2 miljoner dollar vardera för fas III. Nedan länk visar  den fullständiga listan över mottagare av fas I 2021. Koppla upp och läs om alla projekt. De korta beskrivningarna där har hämtats direkt från varje projekts enskilda experimentsidor på NIAC:s webbplats.

 https://www.nasa.gov/directorates/spacetech/niac/2021_Phase_I/

Bild från vikimedia på hur Saturnus största måne Titans kända landformationer ser ut.

Fem myter om BigBang

 

1.     BigBang-uttrycket får det att låta som om det var en explosion, säger Are Raklev professor i teoretisk fysik vid UiO i OsLo. Det var en expansion (utvidgning, inte explosion) som ännu fortsätter. En expansion i ett ingenting som just blev ett någonting då expansionen skedde, Varför och varifrån eller anledningen till händelsen och frågan om allts början är dock en filosofisk fråga.

 

2.      Det är inte galaxerna som rör sig ifrån varandra av expansion utan rymden som expanderar. – Samtidigt är det sant att galaxer också rör sig på grund av ömsesidig gravitationsattraktion – det är ytterligare en effekt, säger Raklev. Några galaxer är blåskiftande, vilket betyder att de rör sig mot oss. Detta gäller vissa närliggande galaxer. Men över stora avstånd överskuggas denna effekt av Hubble-Lemaîtres lag, som anger hur snabbt galaxer rör sig bort i proportion till avstånd) detta mäts genom rödförskjutning). 

 

3.     Faktum är att avståndet ökar snabbare än ljuset mellan punkter som är extremt långt ifrån varandra. Eftersom universum expanderar är det observerbara universum kontraintuitivt större än 14 miljarder ljusår (den ålder universum anses vara). Forskare beräknar att universum utanför vår bubbla är mycket, mycket större än så, kanske oändligt (kan enligt vissa finnas fler bubblor innebärande ett universum i varje bubbla och i en sådan finns våt expanderande universum, oräkneliga universum). Universum vi inte kan se utan enbart teoretiskt räkna ut kan finnas). Universum kan vara "platt", (anser vissa) verkar det som. Det skulle innebära att två ljusstrålar skulle förbli parallella och aldrig mötas. Om du försökte resa till slutet av universum, skulle du aldrig nå det. Universum fortsätter oändligt. Om däremot universum har en positiv krökning kan det i teorin vara ändligt. Men då skulle det vara som en konstig sfär. Om du reste till "slutet" skulle du hamna på samma plats som du började, oavsett vilken riktning du tog. Det är lite som att kunna resa runt i världen och hamna där man började. I båda fallen kan universum expandera utan att behöva expandera till någonting.

 

4.     Rymden har inget centrum och BigBang har ingen startpunkt. Universum expanderar överallt samtidigt. Big Bang hände inte på något speciellt ställe. – Det hände överallt, säger Raklev.(innebärande att det skedde i ett ingenting)

 

5.     Det är sant att hela vårt observerbara universum samlades otroligt tätt tillsammans i mycket lite utrymme i början av Big Bang. Men hur kan universum vara oändligt och samtidigt ha varit så litet? Man kan läsa att universum var mindre än en atom först och sedan storleken på en fotboll. Men den analogin insinuerar att rymden hade gränser i början och en kant. " Det finns inget som säger att universum inte redan var oändligt på Big Bang", säger Raklev. ”Det var bara mindre i den meningen att det som då var en meter (exempel vis eller mindre än vi kan föreställa oss om mindre är meningsfullt att uttrycka det som, Jag föredrar ordet ingenting)  nu har expanderat till enorma avstånd på många miljarder ljusår." Detta innebär att en punkt eller en meter var oändligt.

 

6.     Man har kanske hört att universum började som en singularitet. Eller att det var oändligt litet, varmt och så vidare. Det kan vara sant, men många fysiker tror inte att det är en korrekt förståelse. Singulariteter är ett uttryck för matematik som bryts ner och inte kan beskrivas med vanlig fysik, enligt kosmolog steen H. Hansen. Så det som hände vid denna tid, den tidigaste punkten i universums historia är fortfarande dolt för oss åtminstone hittills.

Jag har lagt in lite kommentarer i texten för att förtydliga (min anm). Men i övrigt får var och en själv bestämma sig för vad denna ska tro. Det finns inga fakta bara teorier om BigBang och vad det är och vad som hände och i vad. Vill dock tillägga att tanken att allt uppstod ur det oändliga av ingenting som expanderade till en punkts storlek och så vidare tolkar jag som att vi finns i en bubbla. Vårt universum finns i en bubbla av oräknerliga bubblor av univerum och BigBang var en ny bubbla som föddes i vid en närliggande bubbla där vi uppkom vad vi nu ska ses som. Men i detta anser jag likväl att strängteorin kan uttydas som det vi kallar materia.

Bild från pixabay.com. Jag tycker man får se kaos i bilden något jag är övertygad om även BigBang kan ses som något vår hjärna försöker förstå. Men då bör vi även förstå vad en människa är och varför denna har fått förmågan att teoetisera.

Hubbleteleskopet har upptäckt stora utflöden av gas från nybildade stjärnor.

 

Stjärnor tillkommer genom kollaps av gigantiska moln och gravitation i den processen av vätgas som förtätas. I skedet uppstår då orkanliknande vindar och snurrande spridda jetstrålar i motsatt riktning av där  gasens kondensation uppstår som mest. Detta sker i själva stjärnbilningsprocessen.  Händelsen skär ut enorma håligheter i de gigantiska gasmolnen.

Astronomer ansåg tidigare att stjärnbildning så småningom förtunnade det omgivande gasmolnet vilket stoppade stjärnans fortsatta tillväxt. Men i en omfattande analys av 304 nybildade stjärnor i Orionnebulosan (ett stort gasmoln) i den närmsta stora stjärnbildande regionen till jorden upptäckte forskare att gas genom en stjärnas utflöde kanske inte är så viktigt för att bestämma stjärnans slutliga massa som konventionella teorier antyder.

Studien baserades på tidigare insamlade data från NASA:s rymdteleskop Hubble, Spitzertelekopet och Europeiska rymdorganisationens rymdteleskop Herschel.

Forskare vet att stjärnor bildas ur kollapsen av enorma vätemoln som pressats under gravitation till den punkt där kärnfusion antänds. Men bara cirka 30 procent av molnets massa som ingår i denna process  slutar som en nyfödd stjärna. Man frågar sig då, vart tar resten av vätgasen vägen under en så ineffektiv process?

Det har antagits att en nybildande stjärna blåser ifrån sig mycket het gas genom jetformade  utflödesstrålar (jetstrålar) och orkanliknande vindar som lanseras från den omringande skivan av det kraftfulla magnetfältet. Dessa fyrverkerier bör ge ytterligare tillväxt till förtätning (densitet) av stjärnan. Men en ny, omfattande Hubble-undersökning med tillägg av Spitzerteleskopets observationer visar att denna förklaring inte verkar vara sanningen vilket får astronomer förbryllade. I denna vilket är den största undersökning någonsin av nya stjärnors tillkomst  finner forskare att gasutsläpp från en stjärnas utflöde kanske inte är så viktigt för att bestämma dess slutliga massa som konventionella teorier antyder. Forskarnas mål var att avgöra om stjärnutflöden stoppar gasens infall på en stjärna och hindrar den från att växa (i storlek som densitet). Inget kunde bevisas av detta antagande.

 

Istället fann de att hålrummen i det omgivande gasmolnet skulpterade av en formande stjärnas utflöde inte växte enligt teorin. En stjärnas relativt korta födelsestadium som bara varar i cirka 500000 år formar denna. Det som blir rörigt är att när stjärnan växer uppstår en vind, liknande vattenspridare över en gräsmatta i sitt strålande i motsatt riktning mot intaget av gravitationsförfarandet av gasen. Dessa utflöden gör hål i det omgivande molnet i form av håligheter i gasen.

 

Populära teorier förutspår att när den unga stjärnan utvecklas och utflödena fortsätter, blir håligheterna bredare tills hela gasmolnet runt stjärnan helt skjuts bort. Vi finner att i slutet av den protostellära fasen, där det mesta av gasen har fallit ifrån det omgivande molnet till stjärnan, har ett antal unga stjärnor fortfarande ganska små håligheter i gasens utflödesriktning", säger medarbetare Tom Megeath vid University of Toledo. "Så den här bilden som fortfarande ofta hålls som sann av vad som bestämmer en stjärnas massa och det som stoppar gasens fall är att denna växande utflödeshålighet skopar upp ny omgivande gas till stjärnan. Detta har varit ganska grundläggande för vår uppfattning om hur stjärnbildningen fortskrider, men det verkar inte passa insamlade data här.

 

Framtida teleskop som NASA:s kommande James Webb Space Telescope kommer att sondera djupare in i en protostars formationsprocess. Webbspektroskopiska observationer kommer att observera de inre regionerna av skivor som omger protostjärnor i infrarött ljus och leta efter jetstrålar i de yngsta källorna. Webb kommer också att hjälpa astronomer att mäta materials ackreationhastighet från skivan till stjärnan och studera hur den inre skivan interagerar med utflödet.

Slutsatsen just nu är att vi inte helt förstår processen min anm. Men man kan dra slutsatsen att något bestämmer en stjärnas storlek och densitet. En gräns som gör att den inte förtätas ytterligare eller förstoras ytterligare. Men vad sätter den gränsen?

Bild ovan Venus . Hör egentligen inte till inlägget men ett intressant foto som kan ge lite mer kunskap om vad Venus är. Temperaturen där är  mellan 400-500C och en yta och färg som kan liknas vid en rund slickepinne av kola (se kolaformationen). Foto dremstime.org.  NASAs fotot ovan inlägget  taget Venera robot 1982. En intressant bild som visar den inte så trevliga men heta ytan på planeten Venus.  Nog är Mars mer tilltalande.

Manetliknande formation upptäckt i Abell 2877

 

Ett radioteleskop beläget i Outback Western Australia har observerat ett kosmiskt fenomen som har en slående likhet med en manet. Detta i galaxklustret Abell 2877. Se manetmönstret här. 

Huvudförfattare och doktorand Torrance Hodgson vid Curtin University-noden vid International Center for Radio Astronomy Research (ICRAR) i Perth ingår i upptäcktens nedtecknare. Hogdgson säger att teamet observerade klustret i 12 timmar vid fem olika radiofrekvenser  87,5 och 215,5 megahertz "Vi tittade på data av dessa frekvenser och såg då en spökliknande manetstruktur börja dyka upp", 

 

"Denna manet vars form består av radiovågor har ett slags världsrekord. Det är  vanliga FM-frekvenser  men manetformationen försvinner  nästan helt vid vid 200 MHz. "Inga andra utsläpp som detta har observerats försvinna någonstans så snabbt vid en frekvensförändring." "Vår arbetsteori är att det för ungefär två miljarder år sedan fanns  en handfull supermassiva svarta hål  som släppte ut kraftfulla plasmastrålar från de  galaxer där de fanns. Denna plasma bleknade och låg vilande tills nu.

 

Hodgson säger även "Nyligen hände två saker - plasma började blanda sig samtidigt som mycket mjuka chockvågor av plasma passerade genom systemet.

 

"Detta har kortvarigt återupplivat plasman, tänt upp manetformationen och dess tentakler och vi har upptäckt dem."

 

Maneterna är över en tredjedel av månens diameter i storlek när de observeras från jorden, men kan endast ses med lågfrekventa radioteleskop.

En intressant upptäckt av ett fantastiskt spännande manet-utseende min anm.

Abell 2877 är som sagt ett kluster av galaxer i riktning mot stjärnbilden Fenix. Bild från vikipedia på klustret.

En mycket gammal meteorit har grävts fram i Algeriet.

 

Meteoriten det handlar om är känd som Erg Chech 002 och upptäcktes i maj 2020 av meteorjägare i den algeriska Saharaöknen. Där har den legat där i "minst 100 år", enligt Jean-Alix Barrat, geokemist vid Frankrikes BrestUniversitet.

 

I en ny studie publicerad i Proceedings of National Academy of Sciences journal beskriver Barrat och hans kollegor dess upptäckt och dess flera sällsynta egenskaper.

Det finns 43 officiellt dokumenterade fragment som hittats av den men "förmodligen finns fler antingen fortfarande i marken eller på andra platser enligt studien. De största är "stora som en knytnäve", sade Barrat.

Erg Chech 002  har en grönaktig exteriör och brunaktig interiör. Av de cirka 65 000 meteoren som hittills dokumenterats på jorden innehåller endast cirka 4 000 vad som kallas "differentierad materia". Detta innebär att de kom från himlakroppar som var tillräckligt stora för att ha upplevt tektonisk aktivitet (lava och vulkanism). Till denna grupp hör denna.

Av dessa 4 000 kommer 95 % från två asteroider. Men Erg Chech 002 är bland de återstående 5 procenten. Den så kallade "moderkroppen" (asteroiden som svepte in i jordens atmosfär och sprängdes min anm.)  av Erg Chech 002 kan ha mätt cirka 100 km i diamanter.

 

Meteoriten bildades under de första miljoner åren av solsystemets existens enligt studiens medförfattare, March Chaussidon, från Paris Globe Institute of Physics och Johan Villeneuve forskare från Frankrikes nationella centrum för vetenskaplig forskning vid Universitetet i Lorraine.

Metalliska meteoriter "kommer från protoplaneters kärnor", sade Barrat.

 

Men Erg Chech 002 är av vulkanisk ursprung vilket innebär att den var en del av skorpan på en protoplanet, snarare än en del av dess kärna. Experterna tror att dess unika sammansättning var resultatet av en rad lyckliga händelser.

På protoplaneten i fråga måste lava ha samlats på ytan, som drevs av värmen i dess aluminiumkärna.

Skorpan som innehåller meteoriten stelnade kort därefter men - eftersom den visade tecken på en plötslig kylning - istället för att stanna kvar på planeten kastade någon våldsam kraft bort den.

»Stenen kastades ut i rymden», sade Barrat.

Ytterligare undersökningar av dess sammansättning visade att Erg Tjetjenien 002 bildades för cirka 4,65 miljarder år sedan. Den färdades i eoner, "i ett grusskal, skyddad från solstrålning", sade Barrat.

För cirka 26 miljoner år sedan lossnade en bit av den stora asteroiden och fortsatte sin resa tills den kolliderade med jorden.

Bild från youtube följ denna länk så kan man se en kort väldigt fin film på meteoriten https://www.youtube.com/watch?v=o4Z8v81x_3w

Den troliga sanningen om Oumuamu.

 

År 2017 upptäcktes det första interstellära objektet som man då antog inkommen från det interstellära universum (platser utanför vårt solsystem) av Pan-STARRS astronomiska observatorium på Hawaii. "Oumuamua liknade på många sätt en komet. Men det var ett märkligt objekt på flera sätt och mysteriet om vad det var spekulerades det vilt över", säger Desch,  professor vid School of Earth and Space Exploration vid Arizona state university.

 

Från observationer av objektet upptäckte Desch och Jackson flera egenskaper hos objektet som skilde sig från vad som skulle förväntas från en komet.

 

När det gäller hastighet for objektet in mot solen med en hastighet som var lite lägre än väntat av objekt som dessa  vilket indikerar att det inte hade färdats i interstellära utrymmen på mer än en miljard år eller så. När det gäller storlek var dess pannkaksform också mer utplattad än något annat känt solsystemobjekt (obs först var tron att det var ett långsmalt objekt se bild (min anm.).

 

De observerade också att medan objektet fick en liten knuff bort från solen (en "raketeffekt" vanligt för kometer när solljus förångar isen på dem), var pushen starkare än vad som kunde väntats. Slutligen saknade objektet en synlig flyende gas något som vanligtvis benämns kometsvans. Totalt var objektet väldigt likt en komet, men olik alla kometer som någonsin hade observerats i solsystemet hittills. Desch och Jackson antog därför att föremålet innehöll is av olika slag och beräknade hur snabbt dessa isar skulle sublimera (passera från fast is till en gas) när "Oumuamua passerade solen.

Därefter beräknade de raketeffekten, objektets massa och form och isens reflexivet. Det var ett spännande arbete", säger Desch.

– Vi insåg att en bit is av detta slag skulle vara mycket mer reflekterande än vad man antog vilket gjorde att den kunde vara av mindre slag. Samma raketeffekt skulle då ge "Oumuamua en större knuff än större kometer brukar få."

 

Desch och Jackson hittade en is av fast kväve som gav en exakt matchning enligt teoretiska beräkningar till alla objektets egenskaper. Då fast kväveis kan ses på Plutos yta är det möjligt att ett kometliknande föremål kan vara av samma material som där.

 

"Vi visste att vi hade träffat rätt idé när vi slutförde beräkningen för hur albedo (hur reflekterande kroppen var) skulle få rörelsen av 'Oumuamua att matcha med observationerna," sa Jackson, forskare och Exploration Fellow vid ASU. "Det värde som vi fick var detsamma som vi observerar från Plutos och Tritons yta vilkas yta är täckta av kväveis."

 

De beräknade sedan i vilken takt bitar av fast kväveis skulle kunna  ha slagits bort från Plutos yta och liknande kroppar tidigt i vårt solsystems historia. Och de beräknade sannolikheten för att bitar av fast kväveis från andra solsystem skulle nå vårt. ”Denna forskning är spännande eftersom vi förmodligen har löst mysteriet med vad 'Oumuamua är och vi rimligen kan identifiera Oumuamua som en bit av Pluto under dess tidiga existens', alternativt en Pluto-liknande planet i ett annat solsystem," sa Desch. "Hittills har vi inte kunnat veta om andra solsystem har Pluto-liknande planeter men nu har vi sett en bit av en passera jorden (antagandet är att denna kommer från Pluto men det bör bevisas min anm.)."

Desch och Jackson hoppas att framtida teleskop som exempelvis Vera Rubin Observatory/Large Synoptic Survey Telescope i Chile kommer att kunna undersöka hela södra himlen regelbundet och hitta ännu fler interstellära objekt (som kan ses som detta min anm. Men tron att de är från ex Pluto är dock större) och  andra forskare kan använda dessa observationer för att ytterligare testa teorin om isobjekts ursprung.

Inte så fantasieggande längre nu med Oumuamua (min anm). Men jag tror fallet är löst. En bit av det som skulle bli Pluto.

Ny tolkning av hur Oumuamu ser ut. Bild 1 från  https://www.theguardian.com/  Bild 2 den kända tolkningen av hur den anses se ut från https://www.flickr.com/