Plötsligt exploderade stjärnan när Hubbleteleskopet hade den i blickfånget.

 

En supernova är en exploderande eller en exploderad stjärna något som är slutfasen för vissa större stjärnor. Vår sol räknas inte dit utan kommer istället att svälla upp till en röd jätte för att därefter krympa ihop till en vit dvärg.

Supernovorna hör till de våldsammaste händelserna i universum Hubbleteleskopet hade denna gång rätt inställning på sina instrument i rätt ögonblick och kunde därför fotografera på rätt plats vid rätt tidpunkt! Detta var fallet när en närliggande stjärna exploderade och blev en supernova och astronomer kunde därmed observera händelsen från första stund och som vi ska se längre fram även under tiden innan händelsen.

 Astronomer ställde  snabbt in NASA:s rymdteleskop Hubble till än bättre skärpa. Tillsammans med andra rymd- och markbaserade teleskop levererades nu bilder av de första ögonblicken av en stjärnas död vilket gav en omfattande bild av en supernovas tidigaste stadie.

Hubble sonderade materialet mycket nära supernovan vilket kastades ut av stjärnan under det sista året av dess existens. Dessa observationer gjorde det möjligt för astronomer att förstå vad som hände med stjärnan precis innan den exploderade och kan ge astronomer ett tidigt varningssystem till när andra stjärnor som är på gränsen till samma slag av händelse. Supernovan, kallad SN 2020fqv finns i riktning mot stjärnbilden Jungfrun och har beteckningen NGC 4568, Den finns cirka 60 miljoner ljusår bort från oss.

Den upptäcktes första gången  i april 2020 av Zwicky Transient Facility vid Palomar Observatory i San Diego, Kalifornien. Astronomer insåg då att supernovan samtidigt observerades av Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS), en NASA-satellit som främst utformats för att upptäcka exoplaneter men med förmågan att upptäcka ett sortiment av andra fenomen vid behov.

De ställde snabbt in Hubble och en svit markbaserade teleskop på supernovan för bästa resultat. Tillsammans gav dessa observatorier den första holistiska bilden av en stjärna i det allra tidigaste stadiet av förstörelse. Hubble sonderade materialet mycket nära stjärnan, kallat cirkumstellärt material (damm, gas ) bara timmar efter explosionen. Detta material blåstes av stjärnan under det sista året av dess stjärnliv. Dessa observationer gjorde det möjligt för astronomer att förstå vad som hände med stjärnan precis innan den exploderade.

Teamet tittade därefter på äldre Hubble observationer av stjärnan. Material som går tillbaka till 1990-talet. I TESS fanns bilder av systemet från var 30: e minut som började flera dagar före explosionen och genom själva explosionen och fortsatte i flera veckor. Hubble användes igen med början bara timmar efter att astronomer först upptäckte explosionen. Genom att studera det cirkumstellära materialet med Hubble fick forskarna en förståelse för vad som hänt runt stjärnan under det föregående decenniet.

Jag undrar vad som skedde med eventuell närliggande exoplaneter. Fanns på en sådan en civilisation eller liv som nu upplånades kanske där  de förstod att katastrofen var på väg men var fångade likt vi skulle vara om något liknande skedde här och inte kunde annat än vänta på utplåningen. Vilken hemsk existens de måste haft i så fall i de sista åren. Sedan ska vi ha i åtanke att det Hubble såg var 60 ljusår bort. Innebärande att det som sågs nu skedde för 60 år sedan. 60 Ljusår är den tid ljuset rör sig på samma antal år vi har på jorden (min anm.).

Ovan; Hubbleteleskopets bild från NASA på supernovahändelsen namngivet SN 2020FQV i galaxen NGC 4568

Om det finns intelligenta varelser därute är de troligen av artificiellt slag inte biologiskt.

 

Finns det intelligent liv någon annanstans i universum än på Jorden? Den frågan har debatterats i århundraden. Det är först nyligen som vi har en faktisk chans att ta reda på det med hjälp av bland annat Seti (Search for Extraterrestrial Intelligence) där används radioteleskop för att aktivt lyssna efter radiomeddelanden från främmande civilisationer) Se länk här till SETI de behöver dig. 

Om vi antar att det finns planeter där livet började och att det följde en darwinistisk evolution (vilket inte behöver vara fallet). Även då är det högst osannolikt att utvecklingen av intelligens och teknik skulle ske i exakt samma takt som på jorden. Om den släpade efter betydligt (intelligensen) skulle den planeten helt enkelt inte avslöja några bevis på utomjordiskt liv för våra radioteleskop.

Men runt en stjärna äldre än solen kan livet ha haft ett försprång på en miljard år eller mer mot jordens. Kanske skulle där en utgångspunkt varit att förbättra oss med genetisk modifiering i kombination med teknik – att skapa cyborger med delvis organiska och delvis oorganiska delar. Något som kan vara en övergång till helt artificiell intelligens. Till viss del har vi även här börjat genom inplantat att göra människan beroende av eller förbättrad med elektronik (min anm.)

AI (artificiell intelligence) kan till och med utvecklas och skapa bättre och bättre versioner av sig själv på en snabbare tidsskala än darwinismen i miljarder år gjorde. Tänk på utvecklingen av datorer som servar sig själva och förbättrar sin kapacitet genom inlärning (min anm.) Organisk intelligens på mänsklig nivå skulle då bara vara ett kort mellanspel i vår "mänskliga historia" innan maskinerna tar över. Så om utomjordisk intelligens hade utvecklats på samma sätt som här hittills skulle det vara högst osannolikt att vi skulle "fånga" den i under den korta bit av tid när den fortfarande var förkroppsligad i biologisk form.

Om vi skulle upptäcka utomjordiskt liv är det mycket mer sannolikt att det är elektroniskt än av kött och blod – och detta liv kanske inte ens finns på planeter. Livet för en organisk civilisation kan finnas årtusenden på sin plats, medan dess elektroniska diaspora kan fortsätta i miljarder år var som helst. Om vi tar med detta i ekvationen verkar det som om det kan finnas fler civilisationer där ute än vi trodde, men att majoriteten av dem skulle vara artificiella. Ekvationen som det talas om här är Drakes ekvation 

Vi kanske till och med vill ompröva termen "främmande civilisationer". En "civilisation" betecknar ett samhälle av individer enligt gängse normer. Men utomjordingar kan vara en enda integrerad intelligens. Om Seti lyckades hitta intelligenta signaler skulle det vara osannolikt att de var avkodningsbara meddelanden. Istället kan det upptäckas en biprodukt från signalens sändare (eller till och med ett fel) av någon superkomplex maskin långt bortom vår förståelse.

Seti fokuserar på radiosignaler från det elektromagnetiska spektrumet. Men eftersom vi inte har någon aning om vad som finns där ute bör vi  utforska alla vågband inklusive de optiska och röntgenfältet. I stället för att bara lyssna efter radiosändningar bör vi också vara uppmärksamma på andra tecken på icke-naturfenomen eller aktivitet. Även om vi förmodligen kan utesluta besök av människoliknande arter finns det andra möjligheter. En utomjordisk civilisation som behärskat nanoteknik kan till exempel ha överfört sin intelligens till små maskiner. Det kan sedan invadera andra världar eller till och med asteroidbälten, med svärmar av mikroskopiska sonder.

Post-mänskliga intelligenser kan också bygga datorer med enorm processorkraft. Civilisationer därute kan kanske simulera levande ting – med faktiska medvetande – eller till och med hela världar eller universum. Hur vet vi att vi inte lever i en sådan simulering skapad av tekniskt överlägsna utomjordingar?

 Kanske är vi inte är mer än lite underhållning för någon  varelse som driver en sådan simulerad modell? Skapad ur BigBang som då ska ses som en uppkopplingshändelse mot något.

Om livet är avsett att kunna skapa tekniskt avancerade civilisationer som kan göra datorprogram kan det faktiskt finnas fler simulerade universum där ute än verkliga vilket gör det tänkbart att vi är  ett av dem.

 

Denna gissning kan låta fantastik men allt är baserat på vår nuvarande förståelse av fysik och kosmologi. I slutändan kan den fysiska verkligheten omfatta komplexitet som varken vårt intellekt eller våra sinnen kan förstå. Men vi ska även ha i beräkningen att vi lever i en ny tid där datorer och spel är vardag för många och ur detta har idén om en simulerad världsuppfattning troligen kommit. För länge sedan skulle tanken inte kunnat uppstå ur den kunskap människan då levde med (min anm.).

Detta inlägg har som utgångspunkt en artikel delvis anpassad från ett tal som Emeritusprofessor Martin Rees i kosmologi och astrofysik, University of Cambridge höll på en Breakthrough Listen-konferens 2018

Bild pixabay.com

Blinka lilla stjärna där

 

Vita dvärgar är vad de flesta stjärnor slutar som efter att ha bränt slut på vätet som driver dem som stjärnor övriga och större stjärnor försvinner i  många fall som en supernova. Astronomer har nu sett att ett av dessa galaktiska objekt (en vit dvärgstjärna) slås på och av i ljusstyrka i korta intervall. Det är första gången något sådant setts.

Denna vita dvärgstjärna finns ca 1 400 ljusår från jorden.

Dess accreting eller utfodring antas komma från en  stjärna i nära omloppsbana (en följeslagande stjärna).

 

Astronomer vid Durham university har beskrivit den förlorade ljusstyrkan i 30 minuters intervall, en process som bara tidigare setts i accreting (då materia dras in i den kompakta vita dvärgen utifrån, damm gas etc) under perioder av flera dagar till månaders mellanrum. Ljusstyrkan hos en accreting vit dvärg påverkas av mängden omgivande material som den finns inom så forskarna säger att något stör här. Inmatningen avbryts ofta.

De tror att det de bevittnar kan vara förändringar i den vita dvärgens magnetfält.

 

Under "på"-läget, när ljusstyrkan är hög, matas den vita dvärgen av ackretionsskivan (damm och gas i dess omgivning) som normalt kan ske.

 

Men i detta fall stängs systemet av mycket ofta var 30 minut ungefär då ljusstyrkan sjunker.

Forskarna säger att när detta händer så ofta bör det bero på att magnetfältet snurrar så snabbt att det skapar en barriär som stör mängden infall av damm till den vita dvärgen en process som kallas magnetisk gating.

 

Detta leder till halv-regelbundna små ökningar av ljusstyrkan som då kan ses av astronomerna. Efter en tid slår systemet sporadiskt "på" igen, och ljusstyrkan ökar tillbaka till sin ursprungliga nivå.

 

De hoppas att deras upptäckt ska lära oss mer om fysiken bakom ackretion – där föremål som svarta hål, vita dvärgar och neutronstjärnor livnär sig på omgivande material från närliggande stjärnor eller dammmoln.

Dessa blinkningar kan ses som äkta blinka lilla stjärna  lyssna på låten (min anm.) i motsats till de blinkande stjärnor vi ser upp mot från Jorden vilkas blinkningar är en atmosfärisk effekt och därmed oäkta. Men lika vackra för den skull.

Rapporten om ovan upptäckt finns publicerad den 18 okt 2021 på nature.com 

Bild pxhere.com

En magnetisk tunnel omsluter vårt solsystem

 

Jennifer West är astronom vid University of Toronto vars forskning tyder på att solsystemet är omgivet av en magnetisk tunnel som kan ses i radiovågsfältet.

Hon argumenterar för att två ljusa strukturer som ses på motsatta sidor av himlen vilka tidigare ansågs vara separata faktiskt är sammankopplade och består av repliknande filament av magnetism. Anslutningen bildar vad som ser ut som en tunnel runt vårt solsystem. Dataresultaten från Wests forskning har publicerats i Astrophysical Journal.

" Om vi skulle titta upp i himlen", säger West, "skulle vi se den här tunnelliknande strukturen i nästan alla riktningar vi tittade om vi hade ögon som kunde se radiostrålning."

 

Astronomer har känt till dessa två strukturer i årtionden, säger West. Men de flesta vetenskapliga förklaringar har fokuserat på dem som två separata system. West och hennes kollegor tror att de är de första astronomer som ser dem som en enhet. Strukturen består av laddade partiklar och ett magnetfält och dess form liknar långa rep och finns cirka 350 ljusår från oss  och är cirka 1 000 ljusår långa. – Magnetfält finns inte isolerat, säger hon. "De måste alla ansluta sig till varandra. Så ett nästa steg för är att bättre förstå hur detta lokala magnetfält ansluter både till det storskaliga galaktiska magnetfältet och även till de mindre magnetiska fälten i vår sol och jorden."

 

Under tiden håller West med om att den nya "tunnelmodellen" inte bara ger ny insikt till forskarsamhället, utan också är ett banbrytande koncept för andra.

 

" Jag tycker att det är bara fantastiskt att föreställa sig att dessa strukturer finns överallt när vi tittar upp i natthimlen." säger hon.

 

Frågan är varför de finns och om de funnits sedan  BigBang eller uppkom då (min anm.) Frågan är även om de måste finnas för att universum ska existera? Ingen vet men de finns i större och mindre fält och som det verkar överallt. Kan de vara universums och verklighetens kitt? I annat fall blir det besynnerligt och tanken går till om de är något slags byggsten och vad som då byggde alltet. BigBang var händelsen men vad utlöste detta och varför?

Bild piqsels.com som kan ge associationer till inlägget. Mer konkret bild och bilder finns i medföljande länk ovan.

En planet som klarade sig när dess sol omvandlades till en vit dvärgstjärna

 

Vi vet att solen så småningom kommer att sluta som en "vit dvärg", en utbränd utslocknad stjärnrest vars dunkla ljus gradvis bleknar in i mörkret. Denna omvandling kommer att innebära en våldsam process som kommer att förstöra ett okänt antal av planeterna i vårt solsystem.

 

Frågan vilka planeter som kommer att överleva solens sista tid är diskuterade? Ett sätt att söka svaret är att se på ödet för andra liknande planetsystem. Något som har sina svårigheter. Den svaga strålningen från vita dvärgar gör dess kvarvarande planeter svåra att upptäcka – de finns bokstavligen i mörkret.

 

Faktum är att av de över 4 500 exoplaneter som för närvarande är kända har bara en handfull hittats runt vita dvärgar och platsen för dessa planeter tyder på att de anlände dit efter stjärnans död (jag undrar hur detta kunnat ske ingen förklaring hittad på det påståendet i artikeln jag utgått från (min anm.).

Den nya exoplanet, som nu upptäckts runt en vit dvärg ca 1600 ljusår bort mot centrum av vintergatan hittades med hjälp av Keck Observatory (direktlänk här till observatoriets hemsida) på Hawaii och är en jupiterlik planet både i mass- och omloppsbana i jämförelse med jordens.

 En stjärnas förvandling till en vit dvärg innebär en våldsam fas där den först blir en uppsvälld "röd jätte", hundratals gånger större än tidigare. Vi tror att denna exoplanet överlevde denna fas den var tillräckligt långt från uppsvällandet av solen till den röda fasen.  

 

När vår sol så småningom blir en röd jätte kommer dess storlek  att nå ända till jordens nuvarande bana på ett ungefär. Det betyder att solen (förmodligen) kommer att uppsluka Merkurius och Venus och möjligen jorden – men vi är inte säkra. Men med vår upptäckt av denna nya exoplanet därute kan vi nu vara mer säkra på att ex Jupiter verkligen kommer att klara sig och utöver det planeterna bortanför denna.

Men vi kan ha en felmarginal i positionen för den nämnda exoplaneten ovan innebärande att den finns nästan hälften så nära den vita dvärgen som Jupiter för närvarande är till solen. I så fall är det ytterligare bevis för att Jupiter, och Mars, kommer att klara sig.

Jag anser dock att vi aldrig helt säkert kan veta hur stor en vit dvärg var i sin glans dagar som sol. Något som är viktigt att veta då vi ser vilka planeter som klarat sig vid uppsvällandet i den röda fasen (min anm.) Kommer Jorden att klara sig när solen sväller upp? Kanske men inte som en beboelig planet allt kommer att brinna upp.

Bild vikipedia.  Om 5 miljarder år blir Solen en röd jätte och kommer att expandera till ca 250 gånger större än sin nuvarande storlek. De innersta planeterna, Merkurius, Venus och troligen Jorden, kommer att slukas. Den lilla pricken är solen i dag den stora röda dess storlek när den svällt upp i jämförelse med dess storlek i dag.

Tektonik upptäckt på Saturnus måne Titan.

 

Titan är Saturnus största måne och den näst största månen i hela solsystemet på andra plats storleksmässigt kommer Jupiters måne Ganymedes. Titans yta under de kompakta molnen består av kompakt is av vatten hård som sten.

Tektonik är en geologisk synlig process i jordskorpans strukturer från de geologiska processer som skapat dem. Exempel på detta är bergskedjor och dalsystem. Med dessa förklaringar har vi utgångspunkterna till detta inlägg.

 

Ny forskning under ledning av forskare från Mānoa School of Ocean and Earth Science and Technology, University of Hawai'i, tyder på att samma rörelser av tektonisk karaktär som på jorden sker på Titan. På jorden finns som exempel San Andreas förkastningen i Kalifornien. 

 

På jorden drivs rörelsen av plattektonik vilket kommer från konvektion av planetens delvis smälta inre. Kanske man i dessa rörelser även ska tillägga kontinentaldriften (min anm.).

Då de flesta steniga kroppar i vårt solsystem är för små för att hålla tillräckligt med värme inom sig är tektoniska rörelser där mycket begränsade. På Venus förhindrar bristen på vatten eller andra vätskor som fungerar som smörjmedel stora delar av skorpan från att glida längs eller över varandra. Forskare tror att rörelserna längs förkastningarna på Titan drivs av variation av den dagliga tidvattenspänningen - den push och pull som orsakas av månens och Saturnus relativa rörelse till varandra.

 

På grund av den täta atmosfären är det inte möjligt att observera Titans yta direkt. År 2005 kartlade NASA:s rymdsond Cassini Titans terräng och skickade ner ESA:s Huygens-landare till ytan vilket resulterade i några färgbilder under molntäcket. Titan är dessutom den enda platsen förutom jorden som är känd för att ha både en tät atmosfär och vätskor i form av sjöar och hav på sin yta. Titans vätskor är dock bestående av metan och etan. (Inte att förväxla med den stenhårda isytan av vattenis (min anm,)

"Titan är unik eftersom det är den enda kända satelliten som har stabila vätskor på ytan", säger Burkhard. "Vi kunde därför argumentera för att integrera vätskans tryck i små kanalporer i våra beräkningar av tektoniska rörelser något som kan minska den isiga skorpans styrka och kan spela en nyckelroll i Titans tektoniska utveckling." säger Burkhard. "Våra resultat tyder på att under dessa förhållanden är tektoniska rörelser inte bara möjligt utan kan vara en aktiv deformationsmekanism på ytan och under marken på Titan och potentiellt fungera som en väg för underjordsvätskor att stiga upp till ytan."

Bild ovan från vikipedia Huygens  bild från Titans yta - en av få bilder och därför mycket unik  av ytan på Titan utöver den den enda närbild på ytan av en måne eller planet  längre bort än Mars.

Lucy ska besöka åtta asteroider under en 12 årig färd i skyn.

 

Ovanstående rubrik får mig att tänka på titeln till Beatles låt ”Lucy in the sky with diamonds” 

Men Lucy i detta fall är namnet på farkosten till ovan uppdrag en farkost som sändes upp den 16 oktober 2021. De asteroider som ska besökas kan läsas om på Lucys hemsida på NASA se här.

Här finns mycket intressant att ta till sig om uppdraget som nu börjat.

Bilden ovan är på emblemet loggan på Lucy