Tre stjärnor spelar blinka lilla stjärna där.

 

Forskare har skapat en 3D-simulering av energivågor som krusade genom tre separata stjärnor. De omvandlade dessa krusningar till ljudvågor och ställde in krusningarna till den välbekanta melodin "Twinkle Twinkle Little Star."

Stjärnor verkar visuellt blinka från vår utsiktspunkt på jorden på grund av atmosfärens effekter men stjärnkroppar har också en inneboende vågton associerad med den plasma som krusar runt på deras ytor. Det senare är omärkligt även för de mest avancerade teleskopen på jorden.

För att se ( i detta fall höra) denna ton skapade forskare vid Northwestern University simuleringar av energi som krusar från kärnprocessen i stjärnornas inre upp till deras ytor. Genom att omvandla dessa porlande plasmavågor till ljudvågor har teamet gjort det möjligt för rymdentusiaster att höra de kusliga men fascinerande toner som skapas inuti små, medelstora och stora stjärnor.

När vågorna kommer upp till stjärnans yta, beskriver Anders, får de ytan att skicka ut plasmavågor på ett sätt som astronomer försöker observera. För första gången har vi utvecklat datormodeller som gör det möjligt för oss att bestämma hur mycket en stjärna bör blinka (ska ses som plasmavågspulser) som ett resultat av dessa vågor. Arbetet gör det möjligt för framtida rymdteleskop att undersöka de centrala regionerna i en stjärna där stjärnor smider de element vi är beroende av för att leva och andas. Evan Anders är postdoktor vid Northwesterns centrum för tvärvetenskaplig prospektering och forskning inom astrofysik (CIERA).

Här finns videon där man kan höra blinka lilla stjärna melodin utifrån pulserna. 

Bild pixabay.com

Blinka lilla stjärna där

 

Vita dvärgar är vad de flesta stjärnor slutar som efter att ha bränt slut på vätet som driver dem som stjärnor övriga och större stjärnor försvinner i  många fall som en supernova. Astronomer har nu sett att ett av dessa galaktiska objekt (en vit dvärgstjärna) slås på och av i ljusstyrka i korta intervall. Det är första gången något sådant setts.

Denna vita dvärgstjärna finns ca 1 400 ljusår från jorden.

Dess accreting eller utfodring antas komma från en  stjärna i nära omloppsbana (en följeslagande stjärna).

 

Astronomer vid Durham university har beskrivit den förlorade ljusstyrkan i 30 minuters intervall, en process som bara tidigare setts i accreting (då materia dras in i den kompakta vita dvärgen utifrån, damm gas etc) under perioder av flera dagar till månaders mellanrum. Ljusstyrkan hos en accreting vit dvärg påverkas av mängden omgivande material som den finns inom så forskarna säger att något stör här. Inmatningen avbryts ofta.

De tror att det de bevittnar kan vara förändringar i den vita dvärgens magnetfält.

 

Under "på"-läget, när ljusstyrkan är hög, matas den vita dvärgen av ackretionsskivan (damm och gas i dess omgivning) som normalt kan ske.

 

Men i detta fall stängs systemet av mycket ofta var 30 minut ungefär då ljusstyrkan sjunker.

Forskarna säger att när detta händer så ofta bör det bero på att magnetfältet snurrar så snabbt att det skapar en barriär som stör mängden infall av damm till den vita dvärgen en process som kallas magnetisk gating.

 

Detta leder till halv-regelbundna små ökningar av ljusstyrkan som då kan ses av astronomerna. Efter en tid slår systemet sporadiskt "på" igen, och ljusstyrkan ökar tillbaka till sin ursprungliga nivå.

 

De hoppas att deras upptäckt ska lära oss mer om fysiken bakom ackretion – där föremål som svarta hål, vita dvärgar och neutronstjärnor livnär sig på omgivande material från närliggande stjärnor eller dammmoln.

Dessa blinkningar kan ses som äkta blinka lilla stjärna  lyssna på låten (min anm.) i motsats till de blinkande stjärnor vi ser upp mot från Jorden vilkas blinkningar är en atmosfärisk effekt och därmed oäkta. Men lika vackra för den skull.

Rapporten om ovan upptäckt finns publicerad den 18 okt 2021 på nature.com 

Bild pxhere.com

Det finns en gigantisk stjärna som blinkar till oss från Vintergatans centrum.

 

Astronomer har nyligen upptäckt en gigantisk blinkande stjärna 25000 ljusår bort i riktning mot vintergatans centrum. Det var ett  internationellt team av astronomer vilka under ledning av Dr Leigh Smith från Cambridge's Institute of Astronomy, som arbetade tillsammans med forskare vid University of Edinburgh, University of Hertfordshire, University of Warsaw i Polen och Universidad Andres Bello i Chile var de första som observerade stjärnan.

Stjärnan har beteckningen VVV-WIT-08  och dess mysterium är att den minskar i ljusstyrka med en faktor 30 vilket får den att den att nästan bli osynlig. Att ljusstyrkan minskar tillfälligt är något som  många stjärnor gör eftersom de pulserar eller förmörkas av en annan stjärna i ett binärt system (alternativt ett gasmoln). Men det är exceptionellt sällsynt att en stjärna blir svagare i ljusstyrka under en period av flera månader och därefter lyser upp igen.

 Forskarna tror därför att VVV-WIT-08 kan tillhöra en ny klass av "blinkande jätte" i  binära stjärnsystem, där en jättestjärna ⎼ 100 gånger större än solen förmörkas  med några decenniers mellanrum av en från vår synvinkel  osynlig följeslagare. Följeslagaren kan vara en annan stjärna eller  planet vilken är omgiven av en ogenomskinlig gas- eller dammskiva vilket dp får effekten att den på sin färd runt stjärnan täcker denna tillfälligt under viss tid på sin varvning.

Studien om VVV-WIT-08 publiceras i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. Ett annat stjärnsystem av det här slaget har varit känt länge. Jättestjärnan Epsilon Aurigae vilken  nu upptäckts delvis förmörkas av ett enormt dammoln  vart 27:e år vilket resulterar i en 50 % dämpningseffekt av dess ljus som når oss. Ett andra exempel, TYC 2505-672-1 hittades för några år sedan och innehar det nuvarande rekordet för nedtoning av ljus i dess binära stjärnsystem med en omloppstid av ⎼ 69 år ⎼ ett rekord vilket VVV-WIT-08 för närvarande utmanar.

Det brittiska teamet har även hittat ytterligare två av dessa märkliga jättestjärnor utöver VVV-WIT-08, vilket än mer tyder på att man hittat en ny klass av "blinkande jätte" stjärnor vilka blir spännande för astronomer att undersöka vidare.

VVV-WIT-08 hittades av VISTA Variables i Via Lactea-undersökningen (VVV), ett projekt som använder det brittiskbyggda VISTA-teleskopet i Chile som drivs av European Southern Observatory där man observerat samma miljard stjärnor i nästan ett decennium för att söka efter exempel med varierande ljusstyrka i den infraröda delen av spektrumet. Det verkar  finnas omkring ett halvt dussin potentiella kända stjärnsystem av denna typ som innehåller jättestjärnor och stora ogenomskinliga skivor. "Det finns säkert fler att hitta, men utmaningen nu är att ta reda på vad de dolda följarna är och hur de kom att omges av skivor, trots att de kretsar så långt från jättestjärnan (sin sol)", säger Smith. " På så sätt kan vi lära oss något nytt om hur den här typen av system utvecklas."

Kan vara ett eller flera mycket täta damm- gasmoln som kretsar snabbt runt stjärnan och ger effekten (min anm.).Men det är antaganden.

Bild från https://www.youtube.com/watch?v=2hQN0IaGrP4 se gärna en kort film på fenomenet.

Radiovågschocker blinkar till då och då från universum. Ingen förklaring finns på fenomenet.

En radioblixt (eng. Fast Radio Burst, FRB) är ett astrofysikaliskt fenomen vilket ger en kort puls av radiovågor med en längd av några millisekunder från en riktning som inte kan förutses med den kunskap vi har i dag.


De källor man hittills lyckats lokalisera har befunnit sig i avlägsna galaxer och varit extremt intensiva men har inte upprepats. Det är okänt hur radioblixtarna uppkommer.


Astronomer använder numera artificiell intelligens för att lokalisera källan till fenomenet som ingen kan förklara men som det finns teorier om hur de uppkommer.

Wael Farah, doktorand vid Swinburne University of Technology i Melbourne, Australien har utvecklat ett system för att använda datorer med artificiell intelligens för att se ett mönster på var blixtar uppstår och detektera dessa.


Farahs system programmerade Molongloteleskopet att upptäcka FRBs och växla över till dess mest detaljerade inspelningsläge för att få de bästa bilderna hittills på händelserna.


Baserat på data, förutspådde forskarna att mellan 59 och 157 teoretiskt detekterbara FRBs blixtrar över vår sky sker dagligen. Men att förutsäga var de sker har inte lyckats. Forskarna använde också de omedelbara upptäckterna för att söka effekter då de sker i data från röntgen, optiska och andra radioteleskop  i hopp om att hitta några synliga evenemang kopplade till FRBs innan dessa sker. Men har inte lyckats finna något som visar att nu sker det snart.


Deras forskning visade dock att en av de mest säregna (och frustrerande, för forskningsändamål) drag av FRBs verkar vara riktigt: signaler upprepar sig aldrig igen från exakt samma position.


Min egen reflektion av fenomenet är att undra vad som finns därute och vad sker där? Är det något bortom tid och rum som stör eller som håller vår verklighet på plats. Är det utbrott av något i universum i sin helhet som kan jämföras med åska över Jorden. Inte heller åskblixtars nedslagsplats kan förutses om vi nu inte sänder upp åskledare då kan de i till viss mån styras.


Bild från Vikipedia citat: FRB 010724 (även kallad Lorimer burst efter upptäckaren) var den första radioblixt man upptäckte. Man kan se att vågor med hög frekvens har anlänt före de med lägre frekvens.

Det mystiska blinkandet på månen.

Det blixtrar och utöver det ses ljusfenomen av skilda slag från månens yta.


Forskare önskar förstå vad som orsakar dessa fenomen. Helst innan på landstigningen på månen 2024. Önskan är stor om att veta vad man landar på och vad man kan förvänta sig på ytan. Det är inte ett kort besök som planeras som den gången Apollobesättningar landade på ytan med start 1969 och avslut 1972 (Apollo 11- 17) .

Med ett nytt teleskop vill professor Kenedi Hakan av rymdteknik vid Julius-Maximilians-Universitat Würzburg (JMU) i Bayern, Tyskland komma till botten med dessa fenomen.


Ljusfenomenen sker flera gånger i veckan. Ibland är det bara korta ljusblixtar som uppstår ibland längre perioder av ljus. Utöver det sker det att vissa ytor mörknar under en period.


Blixtar kan uppstå när elektriskt laddade partiklar av solvinden reagerar med måndamm. Seismisk aktivitet observeras också på månen och då kan gaser komma upp och svepa över ytan vilket kan reflektera ljuset från solen under korta intervaller, säger Kenedi Hakan. Men det är i teorin.


 Han tillägger även att vi i framtiden troligen kommer att bryta sällsynta metaller på månen. När den dagen kommer bör vi förstå vad som sker på månen så vi inte överaskas av faror av skilda slag. 


Själv anser jag (min anm) inte vi med säkerhet vet om dessa metaller finns som vi behöver eller ser oss behöva dem i framtiden till ex smartphones eller batterier. Detta då ingen vet om vi i framtiden kommer att behöva dessa metaller andra lösningar kan komma för smartphones eller om vi överhuvudtaget använder dessa ting då.

Blinka, blinka lilla stjärna hur jag undrar var du är, Välkommen till dubbelstjärnan Algol

Under oktober kan intresserade åskådare av stjärnhimlen utan hjälpmedel som kikare eller teleskop se dubbelstjärnan Algol blinka  på natthimlen.


 Detta genom att stjärnan faller till en ljusstyrka på 30 procent var 69:e timme varefter den tio timmar senare är uppe i sin ordinarie ljusstyrka. Ingen snabb blinkning men likväl ovanligt snabb för en stjärna. 


Visst alla stjärnor ses blinka men det är effekter från Jordens atmosfär och en icke sann ljusblinkning. En synvilla enbart.


Algol finns i stjärnbilden Perseus nedanför Cassiopeia och är den näst ljusstarkaste där. Den kan ses i öster redan under september. Variationen i ljusstyrka är så pass stor att det kan ses med blotta ögat.


Bäst är att se den i jämförelse med grannstjärnorna. När ljusstyrkan är normal motsvarar den nästan den hos Alfa Persei vilken befinner sig snett ovanför Algol medan dess lägsta ljusstyrka är något lägre än stjärnan Epsilon Persei vilken kan sökas till vänster om Algol.  

Runt midnatt under mitten av oktober hittar du Perseus halvvägs upp på himlen i östlig riktning.


Effekten vilket ger blinkningen kommer från den svagaste av dubbelstjärnan Algol när den passerar framför den starkare med 69 timmars mellanrum. 


Fallet från maximal till minimal styrka tar cirka fem timmar. Ljuset från Algols vita stjärna är 20 gånger så kraftfullt som den röda stjärnans ljus. Det är den röda stjärnans cirklande runt den vita som ger effekten av ljusminskning sett från Jorden.


Titta och njut på denna blinkande stjärna visserligen är det långsam blinkning men den existerar och kan upptäckas lätt.

En glupsk stjärna blinkar mot oss långt därute i universum.

550 ljusår från oss i Fiskarnas stjärnbild finns en stjärna med namnet RZ Pizcium. Härifrån ser det ut som om den blinkar mot oss  ljusstyrkemässigt. Ibland kan dess sken avta i några dagar för att sedan öka igen. Något döljer dess sken över tid.

Astronomer misstänkte att det berodde på att stjärnan var en ung sådan och att stora mängder asteroider kretsade runt denna och dämpade  ljuset  kontinuerligt så vi såg ett blinkande sken härifrån.

En annan förklaring kunde vara att stjärnan är mycket gammal och att det är effekterna av dess övergång till röd jätte och med detta utvidgning som ger dessa effekter. Effekten av att närliggande planeter sprängs till stoff o damm och nu sveper runt den växande stjärnan i stora dammoln vilket kontinuerligt dämpar dess sken.

Men nyaste rönen säger att stjärnan är lite av varje. En ung stjärna på några tiotals miljoner år har enorm röntgenstrålning. Det är också vad RZ Pizcium har och sänder ut.

Men en stjärna så ung ska egentligen inte kunna ha fått stora dammoln runt sig dessa bör ha varit byggstenar till nya planeter runt stjärnan och inte finnas. Dammet som antas  här ligger ungefär lika nära sin sol som Merkurius ligger runt vår sol.

Vad fenomenet beror på om man nu har rätt vet man inte. En teori är en katastrofhändelse där några gasplaneter krockat och förintats. En annan att en katastrof av stora mått av annat slag skett i området med krockar av stenplaneter och annat skräp.

Se länken ovan där en kort film även visas för att göra händelseförloppet med blinkningar och avtagande sken lättbegripligt och hur det kan se ut vid stjärnan. Det är värt att se.

Bilden visar i tecknad illustration Fiskarnas stjärnbild vilket är riktningen mot RZ Pizcium.

Blinka lilla stjärna där. Men varför blinkar inte Venus?

Kanske någon undrar varför. Det är inte så svårt att förklara. Vår närmsta stjärna, vår sol blinkar inte heller.

Det handlar om avstånd. Alla stjärnor vi ser förutom solen är på ljusårs avstånd och då de  därför ser så små ut ses de blinka då vår atmosfär och ljusbrytningen får dem att se ut att blinka. En rymdfarare däruppe ser ingen blinkning utan små fasta sken.

Likt solen är de planeter vi kan se från Jorden betydligt närmre än stjärnorna och dess sken starkare vilket får deras sken att ses fast härifrån.

Detta är förklaringen till "blinka lilla  stjärna där hur jag undrar var du är. 

Snabba röda blinkningar har observerats vid ett svart hål

V404Cygn heter ett svart hål där röda mycket snabba blinkningar har upptäckts.

Varje röd blinkning är i tid enbart bråkdelen av en sekund medan skenet  av varje sken är av samma styrka som 1000 solars styrka.

Vi behöver dock inte vara oroliga för skenet då det utspelas 1800 ljusår från oss.

Starka magnetfält från material runt hålet misstänks vara källan men det är inte bevisat.

Dessa blinkande sken är mer intensiva under vissa perioder och mindre under andra.

Vi kan se fenomenet, ett vi inte riktigt förstår däruppe långt ute i rymden.

Ceres ljusa fläckar har börjat blinka.

Under en relativt lång tid efter besöket  vid Ceres i fjol var många undrande över vad de högreflekterande fläckarna på Ceres var för något.

Idag tror man att det är salt och is av något slag. Men helt säkert på sammansättningen är man ännu inte.

Fast reflekterande sken sågs.

Idag har nya fenomen setts. Inte från rymden utan från teleskop  riktade mot Ceres fläckar. Varför ses de som skiftande i ljusstyrka undras det.

Då kan man tro att det är Jordens atmosfär som stör. Men astronomer ser det inte så. Istället ses det som att Ceres rörelser ger solljuset som träffar fläckarna dessa effekter.

Frågan är egentligen varför det inte sågs av farkosten vilken besökte Ceres närområde i fjol. För min del anser jag att effekten ges av  Jordens atmosfär då effekten ses från teleskop riktade mot Ceres från Jorden.