Nytt fynd. Det finns röda klippor med gröna fläckar på Mars

 

Bild https://science.nasa.gov NASA:s Mars Perseverance-rover tog ovan bild som visar en mosaik av nötningsfläcken Malgosa Crest vid "Serpentine Rapids", med hjälp SHERLOC WATSON-kameran som är placerad på tornet i bakre delen av roverns robotarm. Diametern på nötningsplatsen är 5 centimeter och den stora gröna fläcken i mitten till vänster i bilden är cirka 2 millimeter i diameter. Bilden togs den 19 augusti 2024 (marsdag 1 243 av Mars 2020-uppdraget) vid den lokala genomsnittliga soltiden 19:45:30. NASA/JPL-Caltech.

På jorden får rödtonade stenar i allmänhet sin färg från oxiderat järn (Fe3+) vilket är samma form av järn som gör vårt blod rött eller den roströda färgen på järn som rostar. Gröna fläckar som de som observerats i Wallace Butte-nötningen är vanliga i gamla "rödtonade vattensamlingar av järnhaltigt vatten på jorden och bildas när flytande vatten perkolerar genom sedimentet innan det hårdnar till sten vilket startar en kemisk reaktion som omvandlar oxiderat järn till på reducerade yta (Fe2+) vilket ger en grönaktig nyans. På jorden är mikrober ibland inblandade i denna järnreduktionsreaktion. Men gröna fläckar kan också vara resultatet av ruttnande organiskt material som skapar lokala reduktionsförhållanden. Interaktioner mellan svavel och järn kan också skapa järnreducerande förhållanden utan inblandning av mikrobiellt liv.

Tyvärr fanns det inte tillräckligt med utrymme för att säkert placera roverarmen som innehåller SHERLOC-PIRL-instrumenten direkt ovanpå en av de gröna fläckarna i nötningsområdet så sammansättningen förblir ett mysterium. Teamet är dock alltid på jakt efter liknande intressanta och oväntade egenskaper i Mars klippor.

Vetenskaps- och ingenjörsteamen vid University of Oregon iaktar nu när Perseverance  klättrar uppför den branta Jezerokraterkanten.  Det råder ingen brist på förundran och spänning i hela teamet när de funderar över vilka hemligheter de uråldriga stenarna i Jezerokraterkanten kan innehålla.

Inlägget är från en artikel i https://science.nasa.gov/blog  skriven av Adrian Broz, postdoktoral forskare, Purdue University/University of Oregon.

Min uppfattning är att den grönaktiga tonen är naturliga processer i mineraler och inte har med nutida eller forntida organiskt liv att göra.

Polstjärnan har upptäckts vara fläckig

 

Bild wikipedia (engelska) . Polaris-komponenter sedda av rymdteleskopet Hubble

Även om Polarstjärnan (Polaris) för blotta ögat ser ut som en enda stjärna är Polaris ett trippelstjärnsystem bestående av den primära stjärnan, en gul superjätte med beteckningen Polaris B i omloppsbana med en mindre följeslagare, Polaris Ab; Detta par befinner sig i sin tur  i en större omloppsbana runt Polaris A

Forskare har med hjälp av Georgia State Universitys Center for High Angular Resolution Astronomy (CHARA) Array identifierat nya detaljer om storleken och utseendet på polstjärnan.

Ett team av astronomer under ledning av Nancy Evans vid Centrum för astrofysik | Harvard & Smithsonian observerade Polaris med hjälp av den optiska interferometriska uppställningen CHARA bestående av sex teleskop vid Mount Wilson, Kalifornien. Målet med observationen var att kartlägga omloppsbanan för den näraliggande ljussvaga följeslagaren Ab som kretsar runt PolarisA  vart 30:e år.

"Den lilla separationen och den stora kontrasten i ljusstyrka mellan de två stjärnorna gör det extremt utmanande att upplösa dubbelstjärnesystemet  så stjärnorna syns när de är som närmast oss", beskriver Evans. Systemet ses annars som en enda stjärna.

CHARA Array kombinerar ljuset från sex teleskop som är utspridda över bergstoppen vid Mount Wilson-observatoriet. Genom att kombinera ljuset fungerade CHARA Array som ett 330-metersteleskop för att upptäcka den svaga följeslagaren när den passerade nära Polaris. Observationerna av Polaris registrerades detta med kameran MIRC-X vilken byggdes av astronomer vid University of Michigan och Exeter University i Storbritannien. MIRC-X-kameran har den anmärkningsvärda förmågan att fånga detaljer på stjärnors ytor.

Teamet lyckades spåra omloppsbanan för den närliggande följeslagaren och mätte förändringar i storlek och ljusstyrka  på cepheiden de som ingick i gruppen (stjärnor som varierar i ljusstyrka över tid kort eller lång tid) när den pulserade. Rörelsen i omloppsbana visade att Polaris större stjärna har en massa som är fem gånger större än vår sols. Bilderna av Polaris visade att den mindre stjärnan har en diameter som är 46 gånger så stor som vår sol. 

Den största överraskningen var att Polaris dök upp i närbilder. CHARA-observationerna gav den första glimten av hur ytan på en cepheidvariabel ser ut.

Chara-bilderna avslöjade stora ljusa och mörka fläckar på ytan av den större av stjärnorna Polaris som förändrades över tid", beskriver Gail Schaefer, chef för CHARA Array. Närvaron av fläckar och stjärnans rotation kan vara kopplad till en 120-dagars variation i uppmätt hastighet av rotationen.

"Vi planerar att fortsätta se på Polaris i framtiden", påtalar John Monnier, professor i astronomi vid University of Michigan. "Vi hoppas att bättre förstå mekanismen som genererar fläckarna på ytan av Polaris."

De nya observationerna av Polaris gjordes och registrerades som en del av open access-programmet vid CHARA Array, där astronomer från hela världen kan ansöka om tid genom National Optical-Infrared Astronomy Research Laboratory (NOIRLab).

Forskningsresultatet är publicerat i The Astrophysical Journal.

De blå heta stjärnor som har fläckar.

Astronomer har använt Europeiska Sydobservatoriets teleskop (ESO) för att upptäcka jättelika fläckar på extremt heta blå stjärnor belägna i klotformiga stjärnhopar. Dessa stjärnor har  inte bara  magnetiska fläckar utan också extremt energirika utbrott, många miljoner gånger mer energirika än de som sker på solen.

Forskarlaget som gjorde upptäckten leddes av Yazan Momany från INAF-observatoriet i Padua, Italien. De undersökte en typ av stjärnor med omkring hälften av solens massa men fyra till fem gånger hetare (inte att förväxla med de blå stora heta jättestjärnor som är de hetaste stjärnor som existerar).  “Dessa små heta stjärnor är speciella då vi vet att de kommer att undvika en av de slutliga faserna i de flesta stjärnors liv och få slut på sitt kärnbränsle i förtid” säger Momany tidigare  astronom på ESO:s Paranalobservatorium i Chile. “I vår galax hittar vi vanligen dessa stjärnor i täta dubbelstjärnesystem”.  “Efter att ha uteslutit alla andra möjligheter återstod bara en förklaring till ljusstyrkevariationerna” säger Simone Zaggia, medförfattare till studien vid INFA-observatoriet och tidigare ESO-astronom: “Dessa stjärnor måste ha stjärnfläckar!”.

Fläckar på dess stjärnorna verkar vara ganska annorlunda mot fläckarna på vår egen sol, men båda orsakas av magnetiska fält. På de heta stjärnorna är fläckarna ljusare och hetare än den omgivande ytan till skillnad från solens fläckar som är svalare och mörkare än omgivningen. Fläckarna på dessa stjärnor är också betydligt större än solens fläckar och kan täcka upp emot en fjärdedel av stjärnans yta. De är dessutom mycket långlivade och kan förbli kvar i tiotals år medan solens fläckar varar i dagar eller veckor men ibland ett par månader. När stjärnorna roterar förflyttar sig fläckarna på den synliga skivan vilket gör att ljusstyrkan varierar.

Forskarlaget upptäckte också ett par extrema stjärnor som uppvisade kraftiga utbrott - plötsliga explosioner som indikerar förekomsten av starka magnetfält. “Dessa utbrott liknar de vi ser på solen men är tio miljoner gånger mer energirika” säger medförfattaren Henri Boffin, astronom vid ESO:s huvudkontor i Tyskland. “Ett beteende av detta slag var helt oväntat och visar att magnetfält är en nyckelkomponent för att förklara dessa stjärnors egenskaper”.

Efter sex årtionden av studier av  dessa stjärnor har nu astronomerna en ganska god förståelse av dem. Den aktuella forskningen kan också bidra till att förstå orsaken till de starka magnetfälten i vissa vita dvärgar, stjärnor som representerar slutstadiet i sollika stjärnors liv och som har vissa likheter med ovanstående.

Bild: Från ESO På hur en sådan liten blå het stjärna kan se ut enligt en illustration i jämförelse med vår sol. OBS förväxla ej dessa små blå stjärnor med de största som finns i universum de stora blå jättestjärnorna.

Jupiter har mer än en röd fläck. Men där finns även en kall fläck.

Den röda fläcken på Jupiter är en känd röd fläck vilken är en storm av storleken två jordar vilken stormat på utan avbrott i minst 300 år. Det var nämligen för 300 år sedan den upptäcktes innan dess vet vi inte om den fanns. Troligen har den funnits under mycket längre tid kanske sedan Jupiter bildades.

Men det finns även en kall mindre känd  spiral på Jupiter vilken upptäckts där Jupiters norrsken kan ses. Ett område med betydligt lägre temperatur än Jupiters övriga atmosfär. Storleken är nästan lika stor som den röda fläcken och temperaturen i jämförelse med sedan tidigare känd temperatur i atmosfären är att det här är  200C kallare.

Denna kalla fläck är inte som den röda fläcken med en nästan konstant form utan förändras nästan dag för dag. Känd har den varit i ca 15 år men precis som den röda fläcken kan den ha funnits i eoner.

Nya upptäckter i vårt närområde kommer hela tiden. Vi lär oss mer o mer om vår verklighet inom både macro och mikroområdet.

Ceres ljusa fläckar ännu ett mysterium. Är de organiskt betingade?

Mycket har skrivits och förundrats över de blänkande partier på Ceres vilka upptäcktes vid rymdsonden Downs besök över dvärgplaneten 2015.

Salt av något slag vilket reflekterades i solsken blev den troliga förklaringen till slut.

Men inget är säkert. Nu har ett nytt fenomen setts i samband med fläckarna.

De ses lysa oberoende av solljusets intensitet dag som natt på Ceres och skenet är olika starkt över tid.

Kanske det kan bero på vatten med någon förening vilken avdunstar och ger detta sken. Men inget är säkert. Forskarna är förbryllade över vad som sker här. Mysteriet om de skinande fläckarna på Ceres är långt ifrån löst.

Det enda jag tror man kan vara överens om är att de är högreflekterande och reagerar på ett mycket känsligt vis på ljus och förändrade ljusförhållanden. Om de är organiskt betingade diskuteras även numera.

Ceres ljusa fläckar har börjat blinka.

Under en relativt lång tid efter besöket  vid Ceres i fjol var många undrande över vad de högreflekterande fläckarna på Ceres var för något.

Idag tror man att det är salt och is av något slag. Men helt säkert på sammansättningen är man ännu inte.

Fast reflekterande sken sågs.

Idag har nya fenomen setts. Inte från rymden utan från teleskop  riktade mot Ceres fläckar. Varför ses de som skiftande i ljusstyrka undras det.

Då kan man tro att det är Jordens atmosfär som stör. Men astronomer ser det inte så. Istället ses det som att Ceres rörelser ger solljuset som träffar fläckarna dessa effekter.

Frågan är egentligen varför det inte sågs av farkosten vilken besökte Ceres närområde i fjol. För min del anser jag att effekten ges av  Jordens atmosfär då effekten ses från teleskop riktade mot Ceres från Jorden.

Äntligen verkar mysteriet med de blänkande punkterna på Ceres vara löst.

Ceres  är den största asteroiden i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

Ända sedan rymdsonden Dawn besökte närområdet runt Ceres och på nära håll fotograferade de starkt blänkande ytsegmenten på Ceres har frågan om vad de är förundrat mänskligheten.

Jag har haft mina funderingar på rhodium men som det ser ut nu är mysteriet löst. Upptäckten att vattenånga ibland kan ses stiga från yran på vissa platser ger bevis på att hårt sammanpressad is troligen finns under ytan.

Detta ska visa att en gång fanns vatten och salt på platsen vilket senare sjönk in i asteroiden. Att man kan undra hur vatten kan ha bildats eller blivit kvar på en så liten kropp där atmosfär och tungkraft är minimal är en annan fråga.

Men underökningar idag ger svaret att ytan fått kratrar från nedslag där dessa saltisavlagringar kommit fram till ytan och att det är dessa som ger de starka ljusreflexer vilka förundrat mänsklighetens fantasi sedan mars 2015.

Sannolikheten att dessa ca 130 ljusa fläckar på Ceres består av en typ av magnesiumsulfat kallat  hexahydrite är nu vad som gäller i forskarvärlden om nu inte nya överraskningar väntar i framtiden.

Ceres ljusa fläckar tros nu vara salt enligt NASA. Men garanti för att så är fallet finns inte. Det är en gissning.

Mysteriet med de ljusa reflekterande fälten på Ceres har förundrat  NASA länge nu. Fast många bilder tagits av dvärgplaneten i asteroidbältet sedan Dawn besökte närområdet sedan 5 mars 2015 har ingen godtagbar förklaringen kommit på ljusfläckarnas ursprung.

Själv tror jag fortfarande på metallen eller grundämnet Rhodium vilket är högreflekterande.

Man är dock  säker på att det finns is i någon form och en tunn atmosfär och frostig isyta.

Men frostighet och det skarpa sken vilket finns på flera platser är svårt att tro vara endast salt.

Natrium eller salt är ett vanligt grundämne på Jorden men att det som här är högreflekterande är för mig okänt. Avståndet till solen är även långt och en stark ljuskälla behövs för detta starka sken vi kan se på alla fotografier. Det måste vara ett mycket högreflekterande material för att ge detta sken.  Jag tvivlar på salt på Ceres och vi ska inte glömma att NASA inte vet utan gissar på salt efter de foton de senast fått in från Dawn.

Varför man inte gör en spektralanalys är en gåta. Det är eller borde ge en lösning.

Vad är de mörka fläckarna i ett band runt Plutos ekvator?

Det är runt ekvatorn dessa finns i ett band  och av ungefär lika stora runt Pluto. Fotona här är tagna av den förbipasserande rymdfarkosten New Horizon.

Vad dessa fläckar består av vet man inte. Något slags material är troligt. Kanske kan det vara från bildandet av Pluto dessa mineral lagt sig som ett band runt ekvatorn.

Alternativt kan det istället vara moln som ses svävande här? Forskarna letar är öppna för alternativa förklaringar och nog skulle det kunna vara likartade moln som svävar runt ekvatorn. Moln vilka samlats här av Plutos gravitation, något som då kan ha förklaringar som att planeten troligen har högre temperatur runt ekvatorn och vilka bildats likformade, evigt kretsande som enda gas på Pluto.

Vad slags innehåll dessa moln då har är ett frågetecken. Men teorin om moln anser jag trolig. Teorin om fläckar av likartat material är mindre trolig.

Ny upptäckt! Plutos måne Charon har en mystisk mörk fläck på sin yta.

Nya upptäckter kommer att strömma in den närmsta tiden från sonden vilken nu kretsat vid Pluto och dess månar.

En av dessa månar är  Charon vilken har en stor mörk yta på en del av sin kropp.

Vad det innebär eller är vet ingen ännu men det ska säkert komma någon teori snart.

I universum finns materialanhopningar på himlakropparna vilka inte är vanliga på Jorden. Därför kan överraskningar komma. Men att det är något slag av material som ger denna fläck på Charon kan vi vara övertygade om. Med all säkerhet ickeorganisk då kylan är stark på ytan.

Men det innebär inte att det är spännande. Nya upptäckter lägger en ny pusselbit till vår kunskap om universum och verkligheten runt oss.

Vi vet inte mycket men tror oss veta mycket genom vår erfarenhet från Jorden. Men Jorden är bara en av oräkneliga kroppar i ett gränslöst universum som kanske enbart är ett av många oräkneliga universum i tid och rum. Därför finns garanterat oräknelig kunskap att upptäcka bara i vårt universum och mycket i vårt solsystem. Mycket att lära och försöka förstå.

Ovanstående är en liten detalj.