Google

Translate blog

måndag 26 december 2022

Det finns vattenvärldar. Två stycken hittade.

 


Kepler-138 är en röd dvärgstjärna  i stjärnbilden Lyran, 219 ljusår från jorden. Stjärnan är värd för tre bekräftade planeter och en i dagarna nu bekräftad fjärde planet.

Ett team under ledning av forskare vid University of Montreal har här funnit bevis för att två av de exoplaneter som kretsar runt Kepler-138 är  "vattenvärldar", planeter där vatten utgör en stor del av hela planeten.

Teamet under ledning av Caroline Piaulet vid Trottier Institutet för forskning om exoplaneter (iREx) vid University of Montreal, publicerade nyligen en detaljrik studie av detta solsystem, känt som Kepler-138 i tidskriften Natur astronomi.

Piaulet med kollegor observerade exoplaneterna Kepler-138 c och Kepler-138 d med data insamlat från de numera pensionerade teleskopen NASA: s Hubbleteleskop och  Spitzer och upptäckte att planeterna till stor del består av vatten. Dessa två planeter och ytterligare en mindre planet som finns än närmare stjärnan, Kepler-138 b, hade tidigare upptäckts av NASA:s rymdteleskop Kepler (därav solsystemets namn Kepler). I den nya studien fann de även bevis för en fjärde planet.

Vatten upptäcktes inte direkt på Kepler-138 c och d. Men genom att jämföra planeternas storlek och massa med datamodeller drar astronomer slutsatsen att en betydande del av deras volym troligen upp till hälften består av material som är lättare än sten men tyngre än väte eller helium. Det vanligaste man då tänker på är vatten.

"Vi trodde tidigare att planeter som var något större än jorden bestod av metall och sten likt jorden därav gavs de beteckningen superjordar", säger Björn Benneke, medförfattare till studien och professor i astrofysik vid University of Montreal.

Men analysen av dessa två planeter visar på att de troligast innehåller stora mängder vatten. De är de bästa bevisen hittills för vattenvärldars existens något astronomer länge ansett bör existera men inte kunnat bekräfta.

Med volymer som är mer än tre gånger så stora som jorden och massor dubbelt så stora har planeterna c och d mycket lägre densitet än jorden. Detta är förvånande eftersom de flesta planeter bara något större än jorden som hittills har studerats i detalj alla har verkat vara steniga världar som vår. Den närmaste jämförelsen med ovan världar säger forskare skulle vara några av de isiga månarna i det yttre av vårt solsystem vilka till stor del består av vatten i frusen form runt en stenig kärna.

Forskare säger dock  att planeterna kanske inte har hav som på jorden direkt på  planetens yta. " Temperaturen i Kepler-138 d: s atmosfär är sannolikt över kokpunkten för vatten och vi förväntar oss istället en tjock tät atmosfär av vattenånga här.  Under ångatmosfären kan det potentiellt finnas flytande vatten under högt tryck eller till och med vatten i en annan fas en fas som uppstår vid höga tryck, kallat en superkritisk vätska, säger Piaulet.

De två möjliga vattenvärldarna, Kepler-138 c och d, ligger inte i den beboeliga zonen, området runt en stjärna där temperaturer skulle tillåta flytande vatten på ytan av en stenig planet. I Hubble- och Spitzer-data hittade forskare däremot bevis för en fjärde planet (en planet man länge trott skulle finnas men först nu kunde bevisa finnas) i systemet. Kepler-138 e vilken finns i den beboeliga zonen.

Denna fjärde planet är liten och längre bort från sin stjärna än de tre andra. Den tar 38 dagar på sig för att slutföra sin omloppsbana. Naturen hos denna planet är dock fortfarande en öppen fråga eftersom den inte verkar passera över sin sol. Hade den   transiterat (dess skugga setts då den passerat över sin sol) skulle det ha gjort det möjligt för astronomer att bestämma dess storlek.

Forskarna fick ytterligare en överraskning. De fann att de två vattenvärldarna Kepler-138 c och d är tvillingplaneter. De har praktiskt taget samma storlek och massa vilket motsäger det man tidigare ansett att de var drastiskt olika. Den till sin sol närmsta  planeten, Kepler-138 b, bekräftas å andra sidan vara en planet jämförbar med Mars i storlek  en av de minsta exoplaneterna som hittills är upptäckta.

"När våra instrument och tekniker blir tillräckligt känsliga för att hitta och studera planeter som är längre bort från sina stjärnor, kan vi börja hitta fler  vattenvärldar", avslutade Benneke.

Bild vikipedia: Kepler Space Telescope vy över Vintergatan där Kepler138 finns. 

söndag 25 december 2022

Kan eventuella utomjordingar ha bedömt att Jorden inte hyser intelligent liv?

 


Ja omöjligt är det inte. Vilken tid de än eventuellt besökt oss har det varit samma sak. Dåtid som nutid. Krig någonstans. Detta om något visar på en levnadsform på Jorden som inte kan ses som intelligent utan livsfientlig och som tillåter totalt egocentriska ledare. Den som börjar ett krig och får folket med sig visar på ett lurat förtryckt folks rädsla för sin ledare vilken i sig visar på total oempati för något annat än sin egen makthunger för egen vinnings skull Hur skulle det då gå för en  intelligens från universum i längden om de sökte kontakt med Jorden. Jo förr eller senare krig.

Vem vill söka kontakt med en så krigstokig mänsklighet som vi är? Knappast en intelligent livsform som inte själva löser eventuella konflikter eller storhetsvansinnesuttryck med samma metoder och som har målet att utöka sitt imperium (min anm.). Finns liv därute finns dock säkert denna form av liv också. Denna intelligens bör vi dock akta oss för om vi har självbevarelsedrift. I nannat fall får vi problem.

I en ny preprintartikel publicerad till arXiv antyds att intelligenta utomjordingar kanske inte tycker att planeter med liv är särskilt intressanta. Om liv har utvecklats på andra planeter i galaxen, så är utomjordingar förmodligen mer intresserade av de där det finns biologiska tecken utan där även teknik finns, skriver studieförfattaren Amri Wandel, astrofysiker vid Hebreiska universitetet i Jerusalem, i studien.

Dock kan enbart biologi även vara intressant om de behöver mer plats för sitt folk av ett eller annat skäl (min anm.). Det 'r lättare att ockupera en värld där inga intelligenta varelser finns än där ett samhälle av något slag byggts upp.

Studien utforskar Fermi-paradoxen, som hävdar att med tanke på universums ålder är det troligt att det finns intelligenta utomjordingar som skulle ha utvecklat långväga rymdresor och därmed är det troligt att de skulle ha besökt jorden någon gång. Det faktum att de inte har gjort det (så vitt vi vet) kan vara bevis på att det inte finns något annat intelligent liv i Vintergatan.

Men kanske besökte de om de finns eller fanns jorden tidigare, innan människor utvecklats. Kanske är långväga rymdresor svårare än man trott. Kanske utvecklade utomjordingar avancerad civilisation nyligen och först nu har haft möjlighet att besöka oss eller har de medvetet bestämt sig för att inte utforska kosmos.  Detta då de anser att de då riskerar att träffa på en tekniskt avancerad civilisation som inte är fredlig.

Det är till och med möjligt att de har tagit livet av sig (utplånat sig själva likt vi gör eller riskerar nu med klimatförstöring och fortsatta krigshetsare vid makten i åtskilliga förtryckarländer med betydligt värre vapen än förr).

Wandel ger även en annan möjlig förklaring: att livet faktiskt är väldigt vanligt i Vintergatan. Om många av de steniga planeterna som kretsar i den beboeliga zonen runt stjärnor är värdar för liv kommer utomjordingar förmodligen inte att slösa bort sina resurser på att skicka signaler till var och en av dessa för att söka efter liv då det sannolikt skulle sluta med försök att kommunicera även med främmande alger eller amöbor. Om livet är vanligt är intelligenta utomjordingar sannolikt mycket mer intresserade av tecken på teknik.

Men tekniska signaler kan vara svåra att upptäcka. Jorden har bara strålat ut radiosignaler som kan detekteras från rymden (i form av radiovågor) sedan 1930-talet. I teorin har dessa signaler nu sköljt över cirka 15 000 stjärnor och deras planeter. Men det är en bråkdel av de upp till 400 miljarder stjärnorna i bara vår galax Vintergatan. Dessutom, skriver Wandel att det tar det tid för alla returmeddelanden från utomjordingar att komma hit då bara stjärnor inom 50 ljusårs avstånd har hunnit svara oss sedan jorden började sända radiosignaler.

Ännu värre, jordens äldsta radiosignaler sändes inte medvetet ut i rymden så de är sannolikt så förvrängda efter ungefär ett ljusårs färd att utomjordingar inte skulle kunna skilja dem från naturligt radiobrus i rymden. Den första avsiktliga högeffektsändningen till utomjordingar skedde med Arecibo-meddelandet 1974, riktad mot den klotformiga stjärnhopen M13. 

Wandel fann att om inte intelligenta civilisationer finns på mer än 100 miljoner planeter med tekniskt avancerade civilisationer i Vintergatan, är det troligt att jordens signaler inte har nått fram till en annan form av intelligent liv. Men när vår planet över tid strålar ut mer och mer radiosignaler blir det mer troligt att jordens radiosignaler kommer att hittas av eventuella intelligenta lyssnare, skriver Wandel.

Resultaten tyder på att det kanske inte finns några intelligenta civilisationer inom cirka 50 ljusår från vår planet, enligt Wandel. Men intelligent liv kan finnas där ute - det väntar bara på tecknet från oss. Det är säkrare att vänta på tecken än att själv sända ut i det okända. Så finns de upptäcks vi om inte de finns kommer vi alltid att hoppas de finns. Men vi söker kanske i tomheten(min anm.). Större möjlighet finns dock att vi finner signaler från dem de har haft miljarder år på sig att sända.

Bild wikimedia på några av de många av vår tids mäktigaste och ondaste män som lett sitt och andra staters folk in i döden och världen i fasa och död.

lördag 24 december 2022

Framtidens sonder kan bli i pikogramskala

 


Pikogram är en SI-enhet som motsvarar 10−12 gram, alltså en biljondels gram.

I en artikel beskrivs en möjlig framtid av George Church, PhD, från Harvard University och Wyss Institute att användningen av pikogramstora sonder i nanogramskala kommer att användas för att landa, replikera och producera från denna kommunikationsmodul på en destination de sänts för utforskning.

Planeten, stjärnan eller vad som kan vara intressant därute eller kanske (min anm.) i Jordens laboratorium eller i människokroppen.

George Churchs artikel om rymdsonder i pikogramskala publicerades i ett specialnummer om "Interstellar Objects in Astrobiology" av den peer-reviewed tidskriften Astrobiology.

Dr. Church " Designen är ett mycket reflekterande ljussegel, som reser i en  rak linje mot gravitationsbrunnen hos en destination som en ex stjärna och ljusseglet där avböjs för kursändring till  närmaste icke-lysande massa -  en planet eller måne med exponerat flytande vatten",.

"De flesta levande celler på jorden är i pikogramskala och utför likväl funktioner, såsom replikering från endast enkla kemiska ingångar till för oss omöjliga för allt nuvarande mänskligt tillverkade maskiner att tillverka", konstaterar Dr. Church. Han tar hänsyn till faktorer som acceleration och retardation och hur man bygger kommunikationsenheter med någon form av elektromagnetisk strålning. Miljöer som är lämpliga för mikrobiell replikation kräver lämplig temperatur, kemikalier och energikällor.

"Det är uppenbart att en betydande mängd arbete återstår för att förbättra teorin, designen och testaspekterna av detta förslag för ett förvekligande… ", avslutar Dr. Church.

"Artikeln är en del av ett specialnummer om astrobiologi och motiveras av upptäckten av de första stora interstellära objekten i vårt solsystem, Oumuamua och Kometen Borysov. På grund av sin ovanliga form och bana har vissa föreslagit att Oumuamua kunde ha varit en interstellär sond  och inte en sten.

Vad det säkert var får vi troligen aldrig veta (min anm.). Men mitt tips är en stor asteroid.

Bild wikimedia Very Large Telescope vid Paranal hill, Chile, och ett antal sydliga konstellationer i blått, med dubbelstjärnesystemet Alpha Centauri AB inringat i gult och Proxima Centauri i saffrangult

fredag 23 december 2022

Ljudet av en virvelvind på Mars

 


Då rovern Perseverance landade på Mars var den utrustad med den första fungerande mikrofonen på Mars. Forskare har nu lyckats få den första ljudinspelningen någonsin av en virvelvinds ljud utanför Jorden.

Studien om detta publicerades i Nature Communications av planetforskaren Naomi Murdoch och ett team av forskare vid National Higher French Institute of Aeronautics and Space och NASA. Roger Wiens, professor Earth, atmospheric and planetary sciences vid Purdue University's College of Science som ledde instrumentteamet var den som ledde inspelningen. Han är huvudutredare för Perseverances SuperCam, och över en uppsättning verktyg som  inkluderar avancerade fjärranalysinstrument med ett brett spektrum av spektrometrar, kameror och mikrofonen.

Se denna länk här finns ljudupptagningen för avlysning 

Vi kan lära oss mycket av ljud som vi inte kan med några av de andra sinnena och verktygen", säger Wiens. – Det görs avläsningar av ljud med jämna mellanrum. Mikrofonen hjälper oss att få en starkare känsla av miljön på Mars. Mikrofonen är inte på kontinuerligt utan den spelar in under ungefär tre minuter varannan dag. Att få virvelvindsinspelningen var enligt Wiens enbart tur, men  inte oväntat. I Jezero-kratern där Perseverance landade har teamet observerat  nästan 100 små virvelvindar - små tornador av damm och grus sedan rovern landade där. Men detta var första gången mikrofonen var på när man passerade vid en virvelvind. 

Jag anser ljudet är spännande då det är från Mars (min anm.). Men hade jag inte vetat att det var inspelat på Mars hade jag lika väl kunnat tro att det var inspelat på Jorden. Ljudet av virvelvind där skiljer sig inte från de som virvlar runt här.

Bild vikipedia. Första fullfärgsbilden tagen av Perseverance   över Jezerokratern.

torsdag 22 december 2022

Eldklotet Albertas väg i tid och rum

 


En internationell forskargrupp bestående av Denis Vida physics postdoctoral researcher och  Peter Brown, Canada Research Chair Research Chair in planetary small bodies och Paul Wiegert, fysik- och astronomiprofessor alla från Western's Institute for Earth and Space Exploration, tillsammans med medarbetare från University of Alberta, Curtin University, Comenius University (Slovakien), NASA Marshall Space Flight Center och RASC Calgary Centre har nu visat att ett eldklot som fick namnet Alberta hade sitt ursprung från kanten av solsystemet i Oorts kometmoln sannolikt bestod av sten och inte is. Något som utmanar teorin om hur solsystemet bildades.

Meteoroiden Alberta bröts upp i skyn nära Athabasca, norr om Edmonton, i februari 2021

Vid kanten av vårt solsystem finns Oorts kometmoln. Ibland får någon av dessa isiga objekt en knuff från kanske en annan komet eller blir störd vid närpassage av en stjärna som ger störning i gravitation eller av gigantiska molekylmoln. Då ändras en komets bana och tar kurs in i solsystemet mot solen. Då de närmar sig detta område kan vi se dem som kometer med långa svansar. Forskare har ännu inte direkt observerat några föremål direkt i Oorts moln men allt som hittills upptäckts från detta håll består av is. 

Teoretiskt sett bygger själva grunden för att förstå vårt solsystems början på grundantagandet att endast isiga föremål existerar i dessa trakter och ingenting av sten. Detta förändrades förra året när ett internationellt team av forskare, stjärnskådare och professionella och amatörastronomer ledda av västerländska meteorfysiker tog bilder och videor av en stenig meteoroid som flög genom himlen över centrala Alberta som ett bländande eldklot. Forskarna har sedan dess accepterat att allt pekar på att objektets ursprung är Oorts kometmoln. Men objektet består av sten.

"Denna upptäckt stöder en helt annan modell för bildandet av solsystemet, en som stöder tanken att betydande mängder stenigt material samexisterar med isiga föremål i Oorts-moln", säger Denis Vida doktorand i meteorfysik. "Detta resultat förklaras inte av den för närvarande accepterade solsystembildningsmodellen. Det är en komplett game changer."

Resultaten publicerades i dagarna i Nature Astronomy.

Själv kan jag inte se att det inte skulle finnas stenmeteoriter därute. Tvärtom anser jag det logiskt (min anm.). Hela universum och mellan galaxerna finns objekt av sten, svarta hål, damm, gas och troligen mörka planeter i skilda storlekar som bildats i ett solsystem men kastats ut vid något katastroftillfälle. Så mitt tips är att modell två på hur vårt solsystem kom till är närmre sanningen. Modellen som utan problem beskriver att i Oorts moln finns både kometer och asteroider.

Bild flickr.com på en av de första meteoriterna i meteoritregnet Leoniderna. Dessa har inget med eldklot Alberta att göra. För att se detta och filmklipp då Alberta bröts upp, se denna medföljande länk https://news.westernu.ca/2022/12/oort-rock/

onsdag 21 december 2022

Att förstå åt vilket håll ett svart hål snurrar är viktigt för att förstå hur universum uppkom.

 


Ett svart håls ursprung kan tolkas in i hur det snurrar. Detta gäller i första hand vid undersökning av binärer då två svarta hål cirklar nära varandra tills de slås samman. Spinn och lutning av respektive svarta hål strax innan de sammanslår kan avslöja om de uppstod i en galaktisk skiva eller en dynamisk stjärnhop.

Astronomer hoppas genom detta reda ut vilken av dessa möjligheter som är mest sannolik. Arbetet utgår genom att analysera de  i dag  69 bekräftade binärer som upptäckts hittills.

I en ny studie som i dagarna publicerats i tidskriften Astronomy and Astrophysics Letters beskriver MIT-fysiker hur alla kända binärer och deras spinn bearbetats till modeller av hur bildandet av svarta hål sker. Slutsatserna ser väldigt olika ut beroende på vilken modell som använts i tolkning av data.

Ett svart håls ursprung kan tolkas på olika vis beroende på en modells antaganden om hur universum fungerar.

"Då man ändrar modellen och gör den mer flexibel eller gör olika antaganden blir svaret olika på hur svarta hål bildas i universum", säger studiens medförfattare Sylvia Biscoveanu, MIT-doktorand som arbetar i LIGO-laboratoriet. I övrigt inkluderade studien Colm Talbot, en mit-postdoc; och Salvatore Vitale, docent i fysik och medlem av Kavli Institute of Astrophysics and Space Research vid MIT uttrycker det.

Svarta hål i binära system antas uppstå via en av två vägar. Den första är genom fältbinär evolution", där två stjärnor utvecklas tillsammans och så småningom exploderar i supernovor och lämnar efter sig två svarta hål som fortsätter att cirkla i ett binärt system. I det här scenariot bör de svarta hålen ha relativt likartade snurr då de haft tid - först som stjärnor, sedan som svarta hål - att dra i varandra i liknande riktningar. Om en binärs svarta hål har ungefär samma spinn, tror forskare att de måste ha utvecklats i en relativt lugn miljö till exempel en galaktisk skiva (skivgalax).

Svarta hål binärer kan också bildas genom "dynamisk montering", där två svarta hål utvecklas separat vart och ett med sin egen distinkta lutning och snurr. Genom vissa extrema astrofysiska processer förs över tid sedan de svarta hålen så småningom tillräckligt nära varandra för att bilda ett binärt system. Ett sådant dynamiskt skeende skulle sannolikt inte ske i en lugn galaktisk skiva, utan i en mer stjärntät miljö, såsom en klotformig stjärnhop, där interaktionen mellan tusentals stjärnor kan slå ihop två svarta hål (genom ex gravitationen (min anm)). Om en binärs svarta hål har slumpmässigt orienterade snurr, bildades de sannolikast i ett klotformigt kluster.

Hittills har astronomer härlett snurr av svarta hål i 69 binärer, som har upptäckts genom ett nätverk av gravitationsvågdetektorer där LIGO i USA och dess italienska motsvarighet Virgo ingick. Varje detektor lyssnar efter tecken på gravitationsvågor. Detta innebär mycket subtila efterklanger genom rumtiden gravitationsvågrester från extrema, astrofysiska händelser som sammanslagning av massiva svarta hål. 

Med varje binärs upptäckt har astronomer uppskattat respektive svarta håls egenskaper, inklusive massa och spinn. De har arbetat in spinnmätningarna i en allmänt accepterad modell av bildandet av svarta hål och hittat tecken på att binärer kan ha två skilda spinn, justerat spinn och slumpmässiga spinn. Det vill säga universum kan producera binärer i både galaktiska skivor och stjärnkluster.

"Men vi ville veta om vi har tillräckligt med data för att förstå denna skillnad?" säger Biscoveanu. "Och det visade sig att saker är rörliga och osäkra och det därmed är svårare att förstå än det först ser ut."

Teamet reproducerade först LIGO:s spinnmätningar i en allmänt använd modell av bildandet av svarta hål. I denna modell antas att en bråkdel av binärerna i universum producerar svarta hål med inriktade snurr medan resten av binärerna har slumpmässiga snurr. De fann att data verkade stämma överens med denna modells antaganden och visade en topp där modellen förutspådde att det skulle finnas fler svarta hål med slumpmässig snurr.

Hur mycket mer data kommer astronomer att behöva? Vitale uppskattar att när LIGO-nätverket startar upp igen i början av 2023 kommer instrumenten att upptäcka en ny svart hålbinär om inte dagligen så kanske så ofta som med några dagars mellanrum. Under nästa år kan det därför läggas till hundratals fler mätningar till datan.

– Mätningarna av de spinn vi har nu är väldigt osäkra, säger Vitale. – Men när vi bygger upp många fler av dem kan vi få bättre information och då kan säkrare slutsatser dras.

Forskningen ovan stöddes delvis av National Science Foundation.

Bild vikipedia av En visuell tolkning av ett svart hål eller neutronstjärna med en närliggande stjärna utanför dess Roche-gräns. Infallande materia bildar en ackretionsskivan samtidigt som annan materia med mycket hög energi slungas ut som strålar

tisdag 20 december 2022

Exoplaneten Janssen

 


Ny forskning visar varför 55 Cnc e är troligt het som utesluter liv på dess yta. Den steniga världen 55 Cnc e (smeknamnet "Janssen"), kretsar kring sin sol 55 Cnc  på ett avstånd så att ett varv tar endast 18 timmar. Dess yta är består av ett lavahav och dess inre kan teoretiskt bestå av stora mängder av diamant. Denna nya insikt kommer utifrån arbete med ett nytt verktyg som heter EXPRES. Instrumentet  gjorde  mycket exakta mätningar av stjärnljuset från Janssens sol, (55 Cnc). Denna stjärna ingår i ett dubbelstjärnsystem med en röd dvärgstjärna. Ljusmätningarna visade på skiftningar när Janssen rörde sig mellan jorden och 55 Cnc (en skiftning i en storlek som liknar den då vår måne blockerar solen under en solförmörkelse).

Genom att analysera mätningarna upptäckte astronomer att Janssen kretsar kring 55 Cnc längs stjärnans ekvator - till skillnad från 55 Cnc övriga fyra planeter vilka finns på omloppsbanor längre ut rapporterade forskarna den 8 december i en artikel i Nature Astronomy.

Slutsatsen är att Janssen troligen bildades i en bana längre ut från sin sol 55 Cnc och därefter föll in mot 55 Cnc över tid. Janssen närmade sig troligen genom sin sols gravitationskraft enligt studiens huvudförfattare Lily Zhao, forskare vid Flatiron Institute's Center for Computational Astrophysics (CCA) i New York City.

Även i sin ursprungliga omloppsbana var planeten "sannolikt så het att ingenting vi kan tänka oss skulle kunna leva på dess yta", säger Zhao. Det tidigare avståndet var inte så långt från 55 Cncl så att temperaturen förändrades drastiskt så måste man logiskt sett tolka detta så  (min anm.).

Dataanalysen kan däremot hjälpa forskare att bättre förstå hur planeter bildas och rör sig över tid. Sådan information är avgörande för att utröna hur jordliknande planeter (stenplaneter) bildas i universum och därför hur rikligt utomjordiskt liv kan vara. 55 Cnc;s planetsystem som finns 40 ljusår från jorden Janssen är den första exoplanet som konstaterades vara en stenplanet och inte en gasjätte.

. Medan Janssen har en liknande densitet som jorden och sannolikt är stenig är den ungefär åtta gånger så massiv och har dubbelt så stor diameter. 

När 55 Cnc roterar, snurrar ena hälften av stjärnan mot oss och den andra halvan bort från oss. Det betyder att halva stjärnan ses lite blåare ut medan den andra halvan ses något rödare. Astronomer kan spåra Janssens bana genom att mäta när den blockerar ljus från både den rödare sidan, den blåare sidan och även mittsektionen av stjärnan. Om man tänker efter är det logiskt alla stjärnor ses så (min anm.) Men vid första läsningen kan det kännas förvirrande. Om så tänk en gång till och tänk på hur en boll snurrar när du se på den.

Den resulterande skillnaden i stjärnljus är nästan omätligt liten. Flera team hade försökt mäta planetens omloppsbana tidigare. Men inte lyckats. Genombrottet i den nya forskningen kom från ovan nämnda EXtreme PREcision Spectrometer (EXPRES) vid Lowell Observatorys Lowell Discovery Telescope i Arizona. Denna spektrometer hade den precision som behövdes för att märka skillnaderna mellan ljusets små röda och blå skiftningar.

Bild https://phys.org/ En konstnärs intryck av planeten Janssen, då den kretsar kring sin stjärna så nära att hela ytan är ett lavahav med temperatur på cirka 2 000 grader Celsius. Upphovsman till bild: ESA / Hubble, M. Kornmesser