James Webbteleskopet har upptäckt is med lägsta temperatur som någonsin upptäckts i is.

 

James Webb Space Telescope är det kraftfullaste rymdteleskopet hittills som har kikat djupt in i ett tätt molekylärt moln. Teleskopet fann där en rik variation av orörd interstellär is och molekyler som är avgörande för att skapa liv. Upptäckten visade att här fanns ispartiklar med en så låg temperatur som -263C. Det är den kallaste is som någonsin konstaterats.

"Denna is kunde ej ha upptäckts utan Webb, säger Klaus Pontoppidan, astronom vid Space Telescope Science Institute i Baltimore, Maryland och författare till den  studie som beskriver arbetet.

Det var då Webb observerade södra konstellationen av gasmolnet Kameleont I som finns cirka 500 ljusår från jorden och är en de närmaste stjärnbildande regionerna då upptäckten gjordes. Regionen tillhör en grupp av vad astronomer länge såg som ett mörkt hål på himlen bestående av mörka molekylära moln så täta av gas och stoft att synligt ljus från bakgrundsstjärnor inte kunde tränga igenom molnen och därmed bli synliga för oss.

I  moln som Kameleont I bildas många stjärnor och troligen även planetsystem. I den kemiska sammansättningen av dessa system byggstenar för liv i  isen i molekylmolnet.

Webbs kraftfulla instrument, inklusive dess djupt penetrerande med dess infraröda kamera (NIRCam) undersökte Kameleont I: s dammiga miljö och upptäckte då isar i tidiga utvecklingsstadier – Isar som existerade strax innan molnets kärna kollapsade för att bilda protostjärnor.

Teamet använde i arbetet ljus från två bakgrundsstjärnor, NIR38 och J110621, för att lysa upp Kameleont I - i infraröda våglängder. Molnets molekyler är låsta i is och absorberar stjärnljus i olika infraröda våglängder. Astronomer studerade de kemiska fingeravtryck som visade sig i form av dippar i spektraldata. Data som sedan hjälpte teamet att identifiera hur mycket och vilka molekyler som finns i Kameleont I. Teamet upptäckte ett förväntat sortiment av livsviktiga föreningar: vatten, koldioxid, kolmonoxid, metan och ammoniak och tecken på karbonylsulfidis vilket möjliggjorde mätning av hur mycket svavel (ett element som krävs i jordens livsformer) som finns i molekylmolnet. Forskarna upptäckte även den enklaste komplexa organiska molekylen, metanol som antas vara en entydig indikator på komplexa, tidiga kemiska processer som sker i de tidiga stadierna vid stjärn- och planetbildning.

"Det här är första gången forskare kunnat studera sammansättningen av så kallad tidig is i centrala delen av ett molekylärt moln", säger Melissa McClure, astronom vid Leiden Observatory i Nederländerna som var huvudförfattaren till studien i ett uttalande. Det faktum att teamet upptäckte metanol tyder på att stjärnorna och planeterna som så småningom skulle bildas i detta moln innehåller molekyler i ett ganska avancerat kemiskt tillstånd", säger Will Rocha, astronom vid Leidenobservatoriet, i ett uttalande.

Under de kommande månaderna planerar teamet att använda Webbs data för att beräkna storleken på dammkornen och isens former i molnet.

"Dessa observationer öppnar ett nytt fönster på bildningsvägarna för de enkla och komplexa molekyler som behövs för att tillverka livets byggstenar", sa McClure.

Forskningen beskrivs i en artikel i space.com. Studien publicerades måndag (23 januari) i tidskriften Nature Astronomy. Inlägget ovan baseras på artikeln i space.com där Sharmila Kuthunur en vetenskapsjournalist från Seattle beskriver studien.

Bild vikimedia ibland tycker jag att man ska tänka över ramarna därför denna bild. Bilden har inget med inlägget att göra. Men är väl tänkvärd. Här är en karakterisering av en metafor "Den som kom undan". Det är en svårfångad, nostalgisk person som ibland dyker upp i ens minnen. Det är någon som har en speciell, högt rankad plats i raden av dina tidigare nära och kära. Denna någon existerar i undermedvetandet i ditt sinne och flyter ibland upp till medvetandet av dina tankar, den du kanske fortfarande undrar vad som kunde ha hänt med - i ett parallellt universum.

En avlägsen galax där syre upptäckts

 

GHZ2/GLASS-z12 är en Lyman-break-galax som upptäcktes genom observationsprogrammet Grism Lens-Amplified Survey from Space (GLASS) med James Webb Space Telescopes NIRCam i juli 2022. 

I en ny studie under ledning av ett gemensamt team vid Nagoya University och National Astronomical Observatory of Japan har den kosmiska åldern mätts av denna avlägsna galax. I arbetet användes det i Chile belägna radioteleskopet ALMA vid upptäckten av en radiosignal som nu bekräftats komma från ovan galax. Denna radiosignal hade färdats mot oss under cirka 97 procent av universums ålder. Upptäckten bekräftar förekomsten av galaxer i det mycket tidiga universum något James Webb Space Telescope bekräftat. Forskningsresultatet publicerades i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society.

Galaxen varifrån radiosignalen kom  kallas GHZ2/GLASS-z12 och identifierades ursprungligen i James Webb Space Telescope  GLASS-undersökning. En undersökning som observerar det avlägsnaste universum och vad som finns bakom massiva galaxhopar. Dessa observationer ger data som består av flera bilder med olika bredbandsfärgfilter vilket kan liknas vid de separata RGB-färgerna i en kamera.

För avlägsna galaxer tar ljuset så lång tid att nå oss att universums expansion har förändrat färgen på ljus mot den röda änden av det synliga ljusspektrumet vilket kallas rödförskjutning. Ju längre bort ett objekt är desto större rödförskjutning.

Den röda färgen från GHZ2/GLASS-z12 hjälpte forskare att identifiera galaxens avstånd från oss. Resultatet visade då att den var en av de avlägsnaste galaxer som observerats.

Många ljussvaga och avlägset belägna galaxer identifierades redan under de första veckorna  JWST var igång. Rödförskjutning är dock bara ett tecken på en troligen avlägsen galax. Dessa ljussvaga objekt kan teoretiskt istället vara  mycket dammrika galaxer som vi missbedömer som ett avlägset objekt. Endast direkta observationer av spektrallinjer – linjer som finns i en galax ljusspektrum som används för att identifiera de element som finns – kan på ett säkert vis bekräfta de verkliga avstånden till dessa galaxer. Något som bekräftats med ovan galax.

Omedelbart efter upptäckten av dessa tidiga galaxer använde två forskare som var i början av sin karriär vid Nagoya University och National Astronomical Observatory of Japan de fyrtio radioteleskopen i ALMA-matrisen i Chile för att leta efter spektrallinjer för att bekräfta galaxernas sanna åldrar. ALMA pekade på GHZ2/GLASS-z12 för att söka efter en spektrallinje associerad med syre vid den förväntade frekvens för syre som misstänktes finnas genom JWST-observationerna.

Genom att kombinera signalen från vart och ett av 12-metersteleskopen kunde ALMA då upptäcka emissionslinjen för syre nära galaxens position. Den observerade rödförskjutningen av linjen indikerar att vi ser galaxen som den var 367 miljoner år efter Big Bang. Något som bekräftar att galaxen  är gammal .

– Dessa observationer av ALMA ger starkt bevis för galaxers existens under de första hundra miljoner åren efter Big Bang och bekräftar de överraskande resultaten från Webb-observationerna. JWST: s arbete har bara börjat men vi justerar redan våra modeller av hur galaxer bildas i det tidiga universum för att matcha JWST: s observationer. Den kombinerade kraften hos Webb och radioteleskopuppsättningen ALMA ger oss möjlighet att försöka se allt närmare universums gryning." Säger medförfattaren till studien Jorge Zavala från National Astronomical Observatory of Japan.

Bild Vikipedia en närbild av GLASS-z12 från James Webb Space Telescope

Första gången har en brun dvärg fotograferats i bana runt en stjärna.

 

Ett team av astronomer som använde två Maunakea-observatorier på Hawaiʻi - W. M. Keck-observatoriet och Subaru-teleskopet - har fotograferat en brun dvärg som kretsar kring HIP 21152, en ung stjärna som har likheter med vår sol i Hyades-hopen.

Hyades-hopen finns i stjärnbilden Oxen 150 ljusår bort från oss och är den närmaste stjärnhopen till jorden. Dess V-formade mönster kan ses med blotta ögat. Eftersom denna grupp av unga stjärnor kom till nästan samtidigt har Hyades-hopen uppmärksammats av astronomer som ett viktigt forskningsmål då det gäller att studera stjärnors och planeters utveckling.

Den nämnda bruna dvärgen i denna stjärnhop betecknas HIP 21152 B och är den första bekräftade bruna dvärg till en huvudseriestjärna i Hyades-hopen som upptäckts via direkt avbildning. Dess massa är lik en jätteplanet  i detta fall mellan 22-36 Jupitermassor.

"Denna upptäckt kan ge en viktig ledtråd till att förstå atmosfärer på jätteplaneter och bruna dvärgar baserat på hur och när de visar atmosfäriska egenskaper som liknar de som ses på planeterna i HR8799-systemet  (vilket finns i riktning mot stjärnbilden Pegasus) och HIP 21152 B", säger Masayuki Kuzuhara, projektassistent vid Astrobiology Center och huvudförfattare till studien. "Det förväntas att HIP 21152 B kommer att ha en viktig roll som riktmärke för framtida framsteg inom astronomi och planetvetenskap."

Studien leddes av Astrobiology Center vid National Institutes of Natural Sciences (NINS) och National Astronomical Observatory of Japan (NAOJ), publicerades i The Astrophysical Journal Letters.

Bruna dvärgar har massor som ligger mellan en planet och en stjärna; de är mer massiva än planeter men inte lika massiva som stjärnor. De kallas misslyckade stjärnbildningar. Dessa substellära objekt är användbara för att studera jätteplaneters utveckling och atmosfärer eftersom Jupiterliknande planeter och ljusa bruna dvärgar förväntas ha liknande egenskaper.

Bruna dvärgar driver ofta omkring ensamma i rymden eller som här  kretsar runt stjärnor. Medan tusentals bruna dvärgar har hittats sedan den första upptäcktes 1995, är bruna dvärgar i bana runt en stjärna sällsynta. Dessa är bara några  procent per 100 stjärnor. Astronomer försöker finna  effektiva sätt att hitta de få bruna dvärgar som finns i bana runt en sol. 

Bild vikipedia på Hyades-hopen.

En intressant radiosignal 8 miljarder ljusår bort

 

Genom att använda skev rumtid som förstoringsglas har astronomer plockat upp den mest avlägsna signalen av sitt slag hittills från en avlägsen galax. Signalen kan ge nya insikter om hur universum bildades.

Radiofrekvenssignalen, som plockades upp av Giant Metrewave Radio Telescope (GMRT) i Indien kom från galaxen SDSSJ0826+5630 som finns 8,8 miljarder ljusår från jorden.

Signalen är i form av en emissionslinje från universums ursprungligaste element: neutralt väte. I efterdyningarna av Big Bang existerade detta element över hela kosmos som en turbulent dimma från vilken de första stjärnorna och galaxerna bildades. Dessa första galaxer och dess stjärnor var metallfattiga.

Astronomer har länge sökt efter avlägsna signaler från neutralt väte i hopp om att hitta det ögonblick då de första stjärnorna började lysa. Men med tanke på de stora  avstånden har dessa signaler visat sig svåra att upptäcka.

Med den nya studien vars resultat publicerades den 23 december i tidskriften Monthly Notices of the Royal Astronomical Society visas att genom en effekt som kallas gravitationslinsning kan astronomer fås möjlighet att upptäcka existensen av neutralt väte. Läs mer om hur detta fungerar här.

"En galax avger olika typer av radiosignaler", säger studiens huvudförfattare Arnab Chakraborty kosmolog vid McGill University i Kanada, i ett uttalande "Hittills har det bara varit möjligt att fånga just detta slags signal från en galax i närheten, vilket begränsar vår kunskap till de galaxer som ligger närma jorden."

Med gravitationslinsning kan detta avstånd utökas betydligt(min anm).

I sin allmänna relativitetsteori förklarade Albert Einstein att gravitationen inte är en osynlig kraft utan snarare är det rumtiden som böjer sig och förvrängs i närvaro av materia och energi. Gravitationslinsning uppstår när ett massivt objekt finns mellan våra teleskop och dess källa. I det här fallet det rymdvridande  gigantiska stjärnbildande galaxen SDSSJ0826+5630, som använde sin kraftfulla vridningseffekt för att fungera som en lins som styrde en svag och avlägsen neutral vätesignal i fokus för GMRT.

"I det här specifika fallet böjdes signalen genom närvaron av en annan massiv kropp i detta fall en annan galax, mellan målet och observatören", säger studiens medförfattare Nirupam Roy, docent i fysik vid Indian Institute of Science, i uttalandet. "Detta resulterade effektivt i förstoring av signalen med en faktor 30, vilket gjorde att teleskop kunde plocka upp den."

Samma fenomen har man hjälp av  inom ljusfenomen.

Inlägget är en sammanfattning och egna tankar efter att ha läst en artikel av Ben Turner  a U.K. based staff writer at Live Science.

Bild https://www.pexels.com/ ut i rymden.

En 7,6 kg tung meteorit funnen på Antarktis

 

Ett team av forskare har nyligen hämtat fem meteoriter varav en är en 7,5 kg tung meteorit från isöknen på Antarktis.

Teamet av forskare inkluderade personer från Field Museum.  University of Chicago-forskaren Maria Valdes uppskattar att av de 45000 meteoriter som hittills samlats in från den isiga ödemarken i Antarktis har endast ca 100 varit av större slag varav den största är den nämnda och inhämtade som har en storlek på 7,6 kilo.

"Storleken på en meteorit spelar inte nödvändigtvis någon roll när det gäller intressanta undersökningar även små mikrometeoriter kan vara minst lika vetenskapligt värdefulla som större. Men naturligtvis är det sällsynt och  spännande att hitta en meteorit av större storlek", säger Valdes i ett uttalande. 

Teamet leddes av Vinciane Debaille  planetforskare vid Université Libre de Bruxelles (FNRS-ULB) i Belgien där man utforskar nya potentiella meteoritnedslagsplatser med hjälp av satellitbilder.

"Att utforska okända områden är spännande, men vi var också tvungna att hantera det faktum att verkligheten på marken är mycket svårare att arbeta från än en satellitbild visar", säger Debaille i ett uttalande.

Teamet gjorde sin utflykt under Antarktis sommar i slutet av december 2022 då temperaturen där var cirka -10 grader Celsius. I sådana kalla förhållanden även mitt på sommaren kan Antarktis verka som en osannolik plats  att besöka. Men för meteoritjägare erbjuder denna kyliga plats unika möjligheter.

Det beror på att Antarktis är en av de bästa platserna i hela världen att leta efter meteoriter på. Antarktis är en öken bestående av is och snövidder med ett torrt klimat vilket minskar vittringen av meteoriter. Över det vita snöiga landskapet sticker också den svarta nyansen på dessa rymdstenar ut  och blir lätta att finna.

Förhållandena i Antarktis är även gynnsamma för att upptäckta meteoriter som sjunkit ner en bit i snö och is. Detta beror på att den krossande rörelsen hos glaciärer som rör sig mot en sten kan trycka upp denna mot ytan.

Även om den största meteoriten som återhämtats av detta team är den långt ifrån det största eller det mest massiva exemplet av en sådan rymdsten är det stort. Rekordet innehas av Hoba-meteoriten som finns i Namibia. Hoba väger cirka 66 ton.

Den stora meteoriten de fann och de övriga meteoriterna som forskarna samlade in på Antarktis kommer nu att analyseras vid Royal Belgian Institute of Natural Sciences.

Valdes är spänd på att få vad meteoriterna består av. "Att studera meteoriter hjälper oss att bättre förstå vår plats i universum. Ju fler meteoriter vi har att undersöka desto bättre kan vi förstå vårt eget ursprung". 

Bild på meteoriten från space.com på den 17 kilo tunga meteoriten från Antarktis. (Bildkredit: Med tillstånd av Maria Valdes)

Utomjordingar har möjligt att sända signaler till oss med hjälp av gravitationslinsning.

 

Genom att använda  gravitationslinsning kan utomjordingar sända signaler med hjälp av solen. Men en snabb skanning efter sådana signaler har inte visat att något sådant sker.

Men frågan är ställd använder utomjordingar en egenhet av solens gravitation för att överföra information via ett interstellärt kommunikationsnätverk? Det är en fråga som nu för första gången astronomer ställer sig och undersökt. Man har skannat efter signaler som kommer från dolda icke-mänskliga sonder som kanske kretsar kring solen.

Hittills har metoden inte visat tecken på att sådana finns. Men den representerar en ny möjlighet att söka efter utomjordingar som en del i sökandet efter utomjordisk intelligens (SETI). 

Den nya sökstrategin vilar på resultat från Albert Einstein vilken 1915 visade att gravitationen förvränger rymdtiden. Det innebär att massiva föremål, som stjärnor och galaxer böjer ljuset runt dem. Denna effekt, känd som gravitationslinsning, gör det möjligt för forskare att se extremt avlägsna objekt vars ljus har förvrängts av enorma förgrundsgalaxer och galaktiska kluster. Gravitationslinsning fubfer som ett förstoringsglas, Det fungerar bäst från en specifik plats som kallas kontaktpunkten, sa han.

Solens gravitationsfokus (kontaktpunkten) börjar vid ungefär 550 astronomiska enheter (AU), 550 gånger avståndet mellan jorden och solen, enligt Nicholas Tusay, doktorand vid Penn State. Ett teleskop placerat på denna plats skulle få häpnadsväckande förmågor - det kan upptäcka kontinenter och berg på en planet som kretsar kring en annan stjärna, tillägger han. Det blir en stor förstoringseffekt.

"Ljuset går åt båda hållen", sa Tusay. "Om du kan förstora ljus som kommer till dig, kan du också förstora ljus som slocknar." Blinkningar.

Detta innebär att gravitationslinsning kan användas för att effektivt skicka ljussignaler över interstellära avstånd, därför spekulerar forskare i om tekniskt kunniga utomjordingar som placerar sonder vid stjärnors kontaktpunkter som då kan effektivt få dem till ett gigantiskt punkt-till-punkt-kommunikationsnätverk.

För att testa denna idé använde Tusay och hans kollegor Green Bank Telescope i West Virginia för att genomföra sex stycken fem minuters skanningar efter radiosignaler från solens så kallade "kontaktpunkt".  Tyvärr fann man ingenting i de frekvenser som observerades (signaler av utomjordiskt ursprung).

 Resultaten av scanningen publicerades förra sommaren i The Astronomical Journal och presenterades förra veckan av Tusay vid det 241:a mötet i American Astronomical Society i Seattle.

Även om resultatet inte visade kontaktförsök sa Tusay att det är möjligt att främmande sonder placerade vid solens gravitationsfokuspunkt bara slås på då och då.

"Vi pratar alltid om nya sätt att söka inom SETI-området", säger Julia DeMarines, en astrobiolog vid University of California, Berkeley till Live Science. DeMarines var inte var inblandad i ovan arbete. Men tillägger ”När ingenting syns i en SETI-sökning kan det betyda flera saker att ingen finns där ute och kommunicerar eller att ingen kommunicerar på dessa sätt. Alla nya sökmetoder är alltid välkomna, sa DeMarines.

En spännande och bra metod i sökandet efter eventuella kontaktsökande utomjordingar anser jag (min anm.) Den bör inte heller vara så dyr i drift. Artificiell intelligens bör klara av sökmetoden när den byggs ut.

Bild vikipedia (gravitationslinsförklaring) som visar hur ljus böjs i närheten av massiva objekt. De orange linjerna visar objektets skenbara position och de vita linjerna visar ljusets väg från källans verkliga position.

I projektet Extreme Energy Events (EEE) i Italien tar man hjälp av skolelever.

 

Ett medborgarforskningsprojekt erbjuder allmänheten, eller delar av denna såsom skolelever, en möjlighet att delta i vetenskaplig forskning. Projektet Extreme Energy Events (EEE) finns i Italien och är ett samarbete mellan partikelfysiker som studerar kosmisk strålning och skolelever och deras lärare i Italien. Projektet har det dubbla syftet att intressera elever för kosmisk strålforskning och att inrätta ett landsomfattande "öppet laboratorium" av partikeldetektorer.

En av de ledande forskarna i EEE-projektkonsortiet, Silvia Pisano vid italienska Centro Fermi och Laboratori Nazionali di Frascati från INFN, Rom, Italien, har sammanfattat resultaten från cirka 20 år av detta projekt i en ny artikel publicerad  i The European Physical Journal Plus .

Kosmiska strålar är högenergipartiklar som färdas genom rymden med nästan ljusets hastighet. När de kommer i kontakt med jordens atmosfär produceras en mängd sekundära partiklar som kan detekteras när dessa når markytan. En enda primär kosmisk stråle kan producera en dusch av sådana partiklar som helt täcker en stad av storleken av till exempel Bologna. "Det finns fortfarande många öppna frågor om dessa sekundära partiklar. Ett exempel är frågan om de fullständiga detaljerna i deras energispektra", säger Pisano.

EEE-nätverket består av cirka 60 detektorer eller "EEE-teleskop" som finns spridda över hela Italien, mestadels i gymnasier. Eleverna och deras lärare är involverade i alla aspekter av projektet: installation och underhåll av utrustningen, datainsamling och analys samt spridning av resultaten. "Det speciella med ett experiment som är utformade likt detta är att det här finns möjlighet att leta efter korrelationer mellan händelser som ligger hundratals kilometer från varandra", tillägger Pisano. Hon och hennes medarbetare planerar nu att utöka nätverket till att omfatta fler skolor inklusive några skolor utanför Italien.

En bra idé då det ger impulser för vissa elever att satsa på en karriär i vetenskapens tjänst (min anm.). Något som behövs.

Bild från  https://eee.centrofermi.it/it/ som visar skolor som är involverade i projektet i Italien. Röda prickar skolor med teleskop. Blå skolor utan teleskop. Orange prickar Cern och INFN platser https://home.infn.it/en/.