Google

Translate blog

lördag 6 maj 2023

Risken av en kvasarhändelse

 


Kvasarer upptäcktes för första gången för 60 år sedan. De kan lysa lika starkt som en biljon stjärnor packade i en volym  stor som vårt solsystem. Efter årtiondena sedan de först observerades har det förblivit ett mysterium. Ännu förstår man inte vad som utlöser en sådan kraftfull aktivitet.

I en ny studie under ledning av forskare vid universiteten i Sheffield och Hertfordshire har man avslöjat att de uppkommer då galaxer kraschar samman. Man undrar då hur det bli med jorden eller vår galax den gången i en mycket avlägsen framtid då Vintergatan och Andromedagalaxen sammanslås?

Kollisioner av detta slag upptäcktes när forskare med hjälp av djupbildsobservationer från Isaac Newton-teleskopet på La Palma observerade förekomsten av förvrängda strukturer i de yttre delarna av de galaxer där kvasarer finns.

Troligen alla galaxer har supermassiva svarta hål i centrum. I galaxer finns även mängder av gas för det mesta finns denna på stora avstånd från galaxers centrum utom räckhåll för de svarta hålens dragningskraft (den gas som funnits eller kommit för nära ett svart hål har dragits ner i dessa).

Vid kollisioner mellan galaxer driver gasen i galaxerna mot det svarta hålet i galaxernas centrum; Strax innan gasen kommit ner i det svarta hålet frigörs  mängder av energi i form av strålning vilket resulterar i det karakteristiska kvasarskenet.

Antändningen av en kvasar kan få dramatiska konsekvenser för hela galaxen – den kan kasta ut all återstående gas ur galaxen vilket förhindrar nya stjärnor att bildas  under miljarder år in i framtiden.

Studien gav ett betydande steg framåt i förståelsen av hur kvasarer utlöses och drivs.

Professor Clive Tadhunter, från University of Sheffields institution för fysik och astronomi, beskrev det som att kvasarer är ett av de mest extrema fenomenen i universum och det vi sett kommer sannolikt att representera framtiden för vår egen galax Vintergatan när den kolliderar med Andromedagalaxen om cirka fem miljarder år.

Det är spännande att observera dessa händelser och äntligen förstå varför de inträffar - men tack och lov kommer jorden inte att vara någonstans nära en av dessa apokalyptiska episoder under lång tid. beskriver Tadhunter det i studien.

Dr Jonny Pierce, postdoktoral forskare vid University of Hertfordshire, förklarar:

Kvasarer är ett område som forskare runt om i världen är angelägna om att lära mer om - en av de viktigaste vetenskapliga motivationerna för NASAs James Webb Space Telescope är att studera de tidigaste galaxerna i universum och Webb kan upptäcka ljus från även de mest avlägsna kvasarerna de som emitterades för nästan 13 miljarder år sedan. Kvasarer spelar en nyckelroll i vår förståelse av universums historia och möjligen också för Vintergatans framtid.

Deras arbete anser jag vara en viktig bit till vår förståelse av hur kvasarer kommer till.

Bild vikipedia Kvasaren 3C 273 på ett foto taget av rymdteleskopet Hubbleteleskopet.

fredag 5 maj 2023

Asteroiden 3200 Phaethon liknar en komet med svans, men svansens innehåll förvånar

 


3200 Phaeton är en Apolloasteroid,(jordnära asteroid) vars bana tar den närmare Solen än de flesta andra asteroider. Den korsar på sin bana Mars, Jordens, Venus och Merkurius banor.

Under en tid har man vetat att  3200 Phaethon verkar som en komet. Den lyser och bildar en svans då dess bana kommer nära solen och den är källan till det årliga meteorregnet Geminiderna

Forskare har tills nu ansett att Phaethons kometliknande svans består av damm som utsöndras från asteroiden då den värms upp av solen. Men i en ny studie utifrån två NASA-solobservatorier visas att Phaethons svans inte består av damm utan av natriumgas.

Vår analys visade att Phaethons kometliknande svans inte kan förklaras av damm, beskrivs det från  California Institute of Technology av doktorand Qicheng Zhang, som var huvudförfattare till en artikel om analysen publicerad i Planetary Science Journal.

Asteroider består till största delen av stenigt material till skillnad mot kometer som består av till största delen is och sten. Asteroider bildar vanligtvis inte  en svans när de närmar sig solen. Kometer som består av  en blandning av is och sten bildar vanligtvis en svans när solen förångar dess is och spränger ut material från kometen vilket då lämnar ett spår längs dess bana i form av en kometsvans. När jorden passerar genom ett sådant skräpspår från en komet brinner dessa kometbitar upp i vår atmosfär och producerar en svärm av stjärnfall - ett meteorregn.

Efter att astronomer första gången upptäckte Phaethon 1983 insåg de att asteroidens bana matchade Geminidimeteorregnet. Detta pekade på att Phaethon är källan till det årliga meteorregnet fastän Phaethon är en asteroid och inte en komet. År 2009 upptäcktes av NASA: s Solar Terrestrial Relations Observatory (STEREO) en kort svans som sträckte sig ut från Phaethon när asteroiden nådde sin närmaste punkt till solen ("perihelium") längs sin 524-dagars omloppsbana. Vanliga teleskop hade inte upptäckt svansen tidigare eftersom den bara bildas när Phaethon finns nära solen och i det skenet kan detta bara ses från  solobservatorier. STEREO såg  Phaethons svans utvecklas vid solinflygningar 2012 och 2016. 

Svansens utseende stödde då teorin att den bestod av damm som utsöndrades från asteroidens yta när denna värmdes upp av solen.

Men 2018 avbildades en del av Geminidernas skräpspår. Observationer kom från NASA: s Parker Solar Probe och visade att spåret innehöll mycket mer material än Phaethon skulle kunna kasta från sig vid dess nära inflygningar till solen. 

Zhangs team undrade då om något annat än damm var förklaringen till Phaethons kometliknande svans. Kometer lyser ofta briljant av natriumutsläpp när de är mycket nära solen så man misstänkte att natrium hade en nyckelroll i Phaethons svans-sken.

En tidigare studie, baserad på modeller och laboratorietester, föreslog att solens intensiva värme vid Phaethons  solinflygningar kunde förånga natrium (om detta fanns) i asteroiden och bilda dess svans.

I hopp om att ta reda på vad svansen var gjord av letade Zhang efter den igen under Phaethons senaste perihelium 2022. Han använde rymdfarkosten Solar and Heliospheric Observatory (SOHO

Som är ett gemensamt observatoriprojekt mellan NASA och Europeiska rymdorganisationen (ESA) som har färgfilter som kan upptäcka natrium och damm och Zhangs team söktes även från arkivbilder från STEREO och SOHO och man hittade svansen under 18 av Phaethons nära solinflygningar mellan 1997 och 2022.

I SOHO: s observationer verkade asteroidens svans ljus i filtret något som visar på natrium men  inga tecken på damm. Dessutom matchade svansens form hur den ljusnade när Phaethon passerade solen något forskare förväntat sig om den bestod av natrium men inte av damm.

Detta tyder på att Phaethons svans är gjord av natriumgas.

Många av de andra klassificerade kometerna därute kanske inte heller är kometer utan istället steniga asteroider som Phaethon uppvärmda av solen ger en svans diskuterar Zhang i artikeln.

En viktig fråga är olöst. Om Phaethon inte kastar ut damm varifrån kommer då materialet till Geminidernas meteorregn som kan ses under december varje år?

Zhangs team misstänker att någon form av störande händelse för några tusen år sedan - kanske en bit av Phaethon själv då gick itu  under påfrestningarna av Phaethons rotation och då  gjorde att Phaethon splittrades i de miljarder ton material som beräknas utgöra Geminidernas meteorregn.

Fler svar kan komma från ett kommande Japan Aerospace Exploration Agency (JAXA) uppdrag som heter DESTINY + ( Demonstration and Experiment of Space Technology for Interplanetary voyage Phaethon fLyby och dUst Science). Då denna farkost under senare hälften under detta årtionde förväntas flyga förbi Phaethon och avbilda dess steniga yta och studera eventuellt damm som kan finnas runt asteroiden. 

Bild vikipedia Radarbild av 3200 Phaethon tagen av Arecibo, 17 december 2017

torsdag 4 maj 2023

Ett Svart hål slukar bit för bit av närliggande stjärnor o kastar ut resterna i rymden

 


Det antas nu att svarta hål av medelstor storlek och medelmassa kan dra åt sig stjärnor och ta några bitar av dessa för att sedan kasta ut resterna ut i galaxen. Det låter konstigt men i en ny Northwestern University-ledd studie fann man detta.

Det var i nya 3D-datorsimuleringar astrofysiker modellerade svarta hål med varierande massa och placerade sedan stjärnor (ungefär av storleken av vår sol) i dess väg för att se vad som hände.

Forskarna upptäckte då att när en stjärna med medelstor massa närmar sig ett svart hål fastnar den initialt i en bana runt det svarta hålet. Därefter drar det svarta hålet materia från stjärnan. Varje gång stjärnan gör ett varv runt hålet drar det svarta hålet ytterligare mer från stjärnan så småningom finns inget kvar förutom stjärnans missformade och täta kärna.

Då kastar det svarta hålet ut denna rest tillbaks ut i galaxen.

Datasimuleringarna visar inte bara detta okända beteende hos svarta hål med av denna medelstorlek och massa, de ger också astronomer nya ledtrådar till att hitta dessa medelstora svarta hål.

Vi kan inte observera svarta hål direkt eftersom de inte avger något ljus, påtalar Northwesterns Fulya Kıroğlu som ledde studien och tillägger. Istället måste vi för att hitta dem söka efter tecken på samspelet mellan svarta hål och miljön omkring detta. Vi fann att stjärnor genomgår flera passager runt hålet innan stjärnkärnan kastas iväg. Efter varje passage förlorar de massa vilket orsakar ljus då de slits isär. Varje utbrott är ljusare än föregående vilket skapar en signatur som kan hjälpa astronomer att hitta dem.

Medan astrofysiker har bevisat förekomsten av svarta hål med låg och hög massa har svarta hål med mellanliggande massa förblivit svårfångade. De små svarta hålen blev till då supernovor kollapsade och är stjärnresterna efter en sådan händelse. De har ungefär 3 till 10 gånger större  massa än vår sol. I andra änden av spektrumet är supermassiva svarta hål. De som finns i galaxernas centrum med miljoner till miljarder gånger högre i massa än vår sol.

Om svarta hål med medelhög massa existerar (inget har ännu hittats) skulle de passa någonstans i mitten - 10 till 10 000 gånger mer massiva än små svarta hål men inte alls lika massiva som supermassiva svarta hål. Även om dessa svarta hål med medelmassa teoretiskt bör existera, har astrofysiker ännu inte hittat bevis på det.

Deras existens diskuteras fortfarande beskriver Kıroğlu det. Astrofysiker har upptäckt troliga bevis på att de existerar men fynden kan förklaras utifrån  andra mekanismer. Till exempel kan det som verkar vara ett svart hål med medelstor massa vara ackumuleringen från svarta hål av stjärnmassa (små svarta hål).

För att utforska beteendet hos dessa undvikande objekt utvecklade Kıroğlu och hennes team nya hydrodynamiska simuleringar. Först skapade de en modell av en stjärna. Sedan skickade de stjärnan mot det svarta hålet och beräknade gravitationskraften som verkar på partiklarna i stjärnan.

"Vi kan beräkna specifikt vilken partikel som är bunden till stjärnan och vilken partikel som störs (eller inte längre är bunden till stjärnan)", säger Kıroğlu.

Genom dessa simuleringar upptäckte Kıroğlu och hennes team att stjärnor kunde kretsa kring ett svart hål med medelhög massa så många som fem gånger innan de slutligen kastades därifrån. För varje gång stjärnan passerar det svarta hålet förlorar stjärnan mer och mer av sin massa då den slits isär. Sedan föser det svarta hålet resterna bort från hålet i otrolig hastighet - ut i galaxen (kan det vara en effekt av gravitationskollaps som gör detta?).

Det är fantastiskt att stjärnan inte blir helt sönderriven, påtalar Kıroğlu. Vissa stjärnor kan ha tur och överleva närkontakten. Utkastningshastigheten är så hög att dessa stjärnor kan identifieras som hyperhastighetsstjärnor något som har observerats i galaxers centrum.

Men förklaringen på vad som gör att inte hela stjärnan slukas finns ännu inte heller varför stjärnkärnan kastas iväg. Kanske min antydan är en möjlig forskningsidé? Se kursiv stil ovan.

Bild https://creazilla.com/

onsdag 3 maj 2023

Nya bilder av Mars måne Deimos

 


Deimos är den yttre av Mars månar och en av de minsta månarna man känner till i vårt solsystem.  Den visas nu i en aldrig tidigare skådad närbild.

Bilden ovan togs under Hope Mars-uppdraget från 100 km höjd. Ingen annan bild på denna måne har tagits på närmre avstånd.  De nya bilderna släpptes måndagen den 24 april 2023. 

Dessa bilder och observationer representerar ett betydande steg framåt i vår kunskap om Deimos, dess atmosfär, sammansättning, ursprung och vår förståelse av Mars mer allmänt, beskrivs det i ett uttalande från Förenade Arabemiratens rymdorganisation.

Hur Deimos och den andra marsmånen Phobos (även denna en liten måne) kom till har varit obesvarat sedan deras upptäckt 1877. Många rymdfarkoster har avbildat Deimos sedan NASA: s Mariner 9-satellit 1971 första gången tog bilder på den men då på betydligt större avstånd än ovan avbildning (se bild ovan). Phobos har dock avbildats från närmare håll än Deimos dock ej på det avstånd som Deimos nu avbildats på

Under tidigare studier föreslogs att månarnas kompositioner kan likna asteroider (rymdstenar) eller dvärgplaneter. De består av kolhaltiga kondriter likt primitiva meteoriter gör och antas vara rester av en planets ursprungliga byggstenar. Månarna är små och potatisformade ungefär av asteroidstorlek vilket tyder på att Mars kan ha dragit dem till sig under historiens gång när de kommit för nära. I detta fall skulle asteroidteorin stämma.

Men teorin är inte helt trolig. De nya uppgifterna från det emiratiska uppdraget erhölls från Emirates Mars infraröda spektrometer. Ett resultat som tyder på att både Phobos och Mars är "mer besläktade med Mars än en Asteroid av D-typ som Taggish Lake-meteoriten som ofta används som en analog för spektralegenskaperna hos Phobos och Deimos", påtalar instrumentforskaren Christopher Edwards i ett uttalande. 

Rymdfarkosten Emirates Mars Mission, började flyga över Deimos i slutet av januari. Högupplösta bilder togs från och med mars. Rymdfarkosten förväntas fortsätta flyga över  Deimos regelbundet under 2023.

Elizabeth Howell medförfattare till "Why Am I Taller(öppnas i ny flik)?" (ECW Press, 2022; tillsammans med den kanadensiska astronauten Dave Williams), en bok om rymdmedicin. Det är hon som skrivit artikeln i https://www.space.com/ om närbilden av Deimos vilken är ingångspunkten till detta inlägg och varifrån ovan bild kommer som visar Mars i bakgrunden och Deimos i förgrunden.


tisdag 2 maj 2023

Idéer efterlyses på hur människan kan använda månens resurser.

 


Att använda resurserna på en annan värld, i detta fall på månen skulle vara en stor prestation och möjliggöra för människan att leva och verka på en annan planet. Men att nå detta mål kräver stor uppfinningsrikedom och ansträngning.  ESA inbjuder nu alla som har en idé att beskriva denna (kanske din idé) för hjälp till framtida användning av månens resurser till en koloni där.

Att utnyttja rymdresurser kommer att vara avgörande för en hållbar utforskning av rymden, så man kan minska kostnaderna och riskerna med att transportera resurser från jorden. Månen är ett särskilt lovande mål för resursutvinning med tanke på dess närhet till jorden och överflöd av tillgängliga resurser.

Resurser på månen finns som syre, metaller, månregolit och vattenis ämnen som sannolikt kommer att spela en grundläggande roll för en framtida månbas. Tillämpningar som inkluderar livsuppehållande resurser, tankning av rymdfarkoster, energilagring, konstruktion av infrastruktur och tillverkning på plats. Troligen finns än mer mineraler av skilda slag på månen som ännu är oupptäckta.

En ny kampanj på ESA:s Open Space Innovation Platform syftar till att identifiera kunskaps- och tekniska luckor i vår nuvarande värdekedja till att använda månens resurser.

Dessa områden omfattar: Schaktning, raffinering och transport - inklusive regolitgrävning och hantering av denna, beredning av råmaterial och regolitöverföring och leverans.

Resursutvinning och bearbetning - inklusive regolitbearbetning (regolit är månjord) för resursutvinning, separering och förädling av produkter med återvinning och bortskaffande av avfall.

Lagring, distribution och användning - inklusive kryogen vätskelagring av syre, tankning av rymdfarkoster, tillverkning av metalldelar, konstruktioner (byggnader) och leveranser genom rymden.

De luckor som denna ansökningsomgång kommer att bidra till att identifiera kommer att ligga till grund för att definiera teman för ESA:s och ESRIC:s nästa rymdresursutmaningar, som kan ses som en fortsättning på den inledande gemensamma utmaningen om användningen av månbilar för att prospektera resurser.

Som en del av denna utmaningsdrivna strategi uppmuntrar ESA europeisk industri och forskningsinstitutioner att konkurrera om en chans att samarbeta ytterligare med ESA för att utveckla sina tekniska lösning som stöder utvinning och användning av rymdresurser. Förutom att driva på innovationer kan dessa utmaningar sätta fart på kommersiella strävanden vilket ESA kommer att främja för att påskynda kommersialiseringen av rymden.

Har du en idé så är du välkommen att beskriva den här.  

Bild pixabay.com

måndag 1 maj 2023

Ett dubbelstjärnsystem bestående av en vit dvärg med låg massa och en stor mörk följeslagare med stor massa.

 


De flesta stjärnor i universum kommer att avsluta sin tillvaro som vita dvärgar efter det att deras kärnbränsle är slut.  De flesta av de vita dvärgstjärnorna består av mestadels kol och syre. De har massor på 0, 5-1,4 solmassor (beräknat utifrån vår sols massa).

När den vita dvärgstjärnans massa är större än 1,4 solmassor kan elektrondegenereringstrycket i dess kärna inte motstå gravitationen och den vita dvärgen kollapsar då inåt och blir en neutronstjärna. 

Medan vita dvärgar mellan 0,33 och 0,5 solmassor antas ha kärnor som domineras av antingen CO (kol-syreförening) eller helium (He). Vita dvärgar med ännu lägre massor, kända som ELM WD, består av skadad He.

Man tror att dessa ELM WD inte kan bildas utifrån en enda stjärna, eftersom bildandet av en sådan enda låg massa He WD kräver en stamstjärna med en motsvarande mycket låg initial massa och en extremt lång utvecklingstid, en tid som är ännu längre än vårt universums nuvarande ålder. Därför är det allmänt accepterat att ELM bildas inom interagerande binära system.

I synnerhet föreslås att den ännu lägre massfraktionen av ELM (under 0,18 solmassor) förlorar större delen av sin ursprungliga massa via en stabil Roche Lobe-överflödeskanal. Citerar från vikipedia ” Roche-lob är ett område i rymden runt varje komponent av en dubbelstjärna, där material är bundet till den närmaste stjärnan. Om en av stjärnorna i ett trångt system expanderar så att dess Roche-lob fylls, kommer ytterligare expansion att leda till att materia strömmar över till den andra stjärnan - oftast via en ackretionsskiva. Detta kan få dramatiska konsekvenser för mottagarens utveckling. De två loberna begränsas av en kritisk gravitationell potentialyta, som möts i den s.k. inre Lagrangepunkten, L1, genom vilken materieströmmen går. Roche-loben har fått sitt namn efter den franske matematikern och astronomen Édouard Roche.” slut citat. 

För att framgångsrikt bilda en ELM bör massöverföringens början ske vid rätt tidpunkt. Om massöverföringen startar för tidigt kommer donatorn att utvecklas till en huvudseriestjärna med låg massa, liknande den sekundära i den kataklysmiska variabeln. För förståelse citerar jag från vikipedia här DQHerculis-variabeln är en typ av kataklysmisk variabel och långsam nova. Variabeltypen består av tätt cirkulerande dubbelstjärnor med en vit dvärg och en sval följeslagare i huvudserien. Material strömmar från följeslagaren till en ackretionsskiva hos den vita dvärgen och störs av den vita dvärgens ovanligt starka magnetfält.” slut citat. l

 

Å andra sidan, om det börjar för sent, kommer givarens kärna att vara tillräckligt massiv för att utvecklas till nästa steg genom heliumblixtrar. Således finns det en teoretisk nedre massgräns för ELM-WD i en sådan begränsad massöverföringsprocess, som är på cirka 0,14-0,16 solmassor.

– Den speciella pre-ELM-WD ser ut som en vanlig dvärgstjärna av F-typ (se spektraltyper klassificering av stjärnor) och kretsar ett varv kring en osynlig komponent var 5,27:e timme. Den kan just ha avslutat sin massöverföringsfas och rör sig långsamt mot den vita dvärgen där massan kyls av. Dess konstanta ljusstyrka innebär att dess energi kommer från ett litet brinnande väteskal utanför den degenererade He-kärnan. Men då dess dynamiska massa endast är cirka 0,09 solmassor vilket är under den nedre gränsen för teoretiska möjligheter enligt nuvarande förutsägelser är det förbryllande, enligt Dr. YUAN Hailong, huvudförfattare till studien och astronom vid National Astronomical Observatories of Chinese Academy of Sciences (NAOC) i ett uttalande i studien.

Systemets massa är uppskattat baserat på multibands tidsdomänfotometriska och spektroskopiska data och Gaia-parallax. Efter att ha beaktat alla möjliga felteorier är den uppskattade massan fortfarande i den allra lägsta skalan av teoretiska förutsägelser. Teamet har testat flera teoretiska modeller varav ingen kunde passa resultaten helt. Upptäckten väcker frågan om den nuvarande ELM-bildningsmekanismen är rätt tolkad och fortfarande finns inget svar.

Den osynliga kompakta komponenten kan ha en massa på ~ 1,0 M och är mer sannolikt en WD En vit dvärg med låg massa).  Men det kan inte uteslutas att det är en neutronstjärna.  ELM-binära system med kompakta följeslagare kan vara kontinuerliga gravitationsvågkällor och är bland de mest avslöjande objekten i gravitationsvågdetekteringsprojektet.

Som ett viktigt framsteg i LAMOST kompakta objektsökningsprojekt bevisar upptäckten LAMOSTs förmåga att studera ELM. Allt fler tidsdomänplattor kommer in under LAMOSTs andra regelbundna femårsundersökning. Det förväntas att fler intressanta kompakta binära system upptäcks med hjälp av spektroskopiska data från LAMOST och P200 / DBSP och multiband fotometriska data från Catalina och Zwicky Transient Facility. Massan hos den synliga stjärnan, en pre-ELM WD, är cirka 0,09 solmassor, lägre än den teoretiska gränsen för detta slag och det kan utmana den nuvarande bildningsteorin för ELM WD.

Studien publicerades i Astronomical Journal den 21 februari 2023.

Bild från https://english.cas.cn/ en schematisk bild på det binära systemet som omtalas ovan.

söndag 30 april 2023

Om en supernova sker upp till 160 ljusår bort är Jordens atmosfär i fara

 


En exploderad stjärna (en supernova) kan utgöra fler risker för närliggande planeter än man tidigare trott enligt en ny studie från bland annat NASA: s Chandra X-ray Observatory. Detta nyligen identifierade hot involverar en fas av intensiv röntgenstrålning som kan skada planeters atmosfärer upp till 160 ljusår bort från explosionen.

Jorden är inte i fara för ett sådant hot idag eftersom det inte finns några potentiella supernovarisker inom detta avstånd i dag. Men jorden kan ha upplevt denna typ av röntgenexponering tidigare i historien.

Innan denna studie hade den mesta forskningen om effekterna av supernovaexplosioner fokuserat på faran av två slag: den intensiva strålningen som produceras av en supernova under dagarna och månaderna efter explosionen och de energirika partiklarna som anländer hundratals till tusentals år efteråt beroende på avståndet.

Men dessa alarmerande hot katalogiserar inte helt alla farorna från en exploderad stjärna. Forskare har upptäckt att mellan dessa två tidigare identifierade faror lurar en tredje. Efterdyningarna av supernovor producerar röntgenstrålar och om supernovans tryckvåg träffar tät omgivande gas kan den producera en stor dos röntgenstrålar som anländer månader till år efter explosionen och detta kan pågå i årtionden.

Beräkningarna i den senaste studien är baserade på röntgenobservationer från 31 supernovor och deras efterdyningar mestadels erhållna från Chandra, NASA: s Swift- och NuSTAR och ESA: s (Europeiska rymdorganisationens) XMM-Newton. Analysen av observationerna visar att supernovor som interagerar med sin omgivning kan få dödliga konsekvenser för planeter som ligger så mycket som cirka 160 ljusår bort från supernovan.

"Om en ström av röntgenstrålar sveper över en närliggande planet, skulle strålningen allvarligt förändra planetens atmosfäriska kemi", beskriver Ian Brunton vid University of Illinois i Urbana-Champaign  som var den som ledde studien. För en jordliknande planet kan denna strålning utplåna en betydande del av ozonskiktet.  Ozonskiktet skyddar liv från den farliga ultravioletta strålningen från solar.

Om en planet med jordens biologi drabbades av ihållande högenergistrålning från en närliggande supernova, särskilt en som starkt interagerar med omgivningen, kan det leda till att ett brett spektrum av organismer försvinner, särskilt marina vilka är mat för högre stående organismer. Effekterna kan vara tillräckligt betydande för att initiera en massutrotningshändelse.

Det finns starka bevis - inklusive upptäckter på olika platser runt om i världen av en radioaktiv typ av järn som misstänks komma från en tid då supernovors röntgenstrålning träffade jorden. En tid för cirka två till åtta miljoner år sedan. Forskare uppskattar att dessa supernovor var mellan cirka 65 och 500 ljusår bort från jorden.

Ytterligare forskning om röntgenstrålning från supernovor är värdefull inte bara för att förstå stjärnors livscykel, beskriver  medförfattare Brian Fields vid University of Illinois, det i studien utan även för konsekvenser för områden som astrobiologi, paleontologi och jord- och planetvetenskap."

Artikeln som beskriver ovan resultat publiceras i  The Astrophysical Journal den 20 april 2023. Medförfattarna till artikeln var Adrian Melott från University of Kansas och Brian Thomas från Washburn University i Kansas.

Bild vikipedia på resterna efter Keplers supernova, SN 1604.