USA:s metod för att skydda sig mot asteroidnedslag

Skulle Trumps förslag om en space force vinna terräng bör den användas även i fredstid. Övningar bör inte kunna vara svåra att finna.

Vi har sett hur asteroider utan upptäckt kunnat komma nära Jorden och i vissa fall hamnat här innan förvarning. De har slagit ner och skadat egendom och människor.

Ex på det är Tjeljabinsk2013 

Kan en space force i fredstid användas för att spåra jordnära hotfulla asteroider och även öva på dessa gör de en nytta när väl den stora asteroiden dyker upp en gång och måste bekämpas.

Metoder de kan testa och som finns föreslagna när väl en stor hotfull asteroid dyker upp är ex att   fästa en rymdfarkost på asteroiden för att med denna bogsera den till kursändring. Ett annat förslag är att spränga asteroider med atomvapen.

Detta är bara vad som uttänkts just nu som möjliga hjälpmedel för att få hotfulla asteroider att bli neutrala för oss. Säkert kan mer metoder finnas. Så nog skulle en space force kunna få arbete redan i dag. Det hittas ofta asteroider i närområdet vilka kan bli hotfulla men ofta ses de inte förrän de överraskande dyker upp.

Detta bör vara ett av en space force styrkas uppdrag att finna bättre metoder att finna och bekämpa dessa.  En skyddsstyrka för Jorden.

Bild på mindre asteroid 234 Ida tagit av  NASA

Trump föreslår skapelsen av en militär rymdstyrka

Senast en ny militär gren skapades i USA var för mer än 70 år sedan då amerikanska flygvapnet kom till.

President Trump tycker däremot att det nu åter är på tiden att skapa en ytterligare gren av amerikansk krigsstyrka en rymdstyrka eller som den ska kallas i så fall space force. Trump föreslog detta för ett tag sedan.

Krig i rymden tros inte vara överhängande men dagens politiska oro och att fler och fler stater har medel och kunskap om att ta sig ut i rymden gör hotet möjligt fortare än vad vi anar.

Visserligen finns ett fördrag från 1967 vilket förbjuder placering av massförstörelsevapen i jordens omloppsbana. Men detta fördrag är inte heltäckande och ingen kan garantera att en stat som känner sig hotad eller terrorister likväl sänder ut missiler i rymden och förstör satelliter eller sänder dem ner på strategiska mål på Jorden.

Om elände av ovanstående slag bryter ut skulle det skapa kaos av kommunikation, navigering, väder- och spaningssatelliter på vilka samhället är beroende på allehanda vis. Infrastrukturer kan falla sönder i dagens hyperkänsliga uppbyggnad utan att enda skott behöver avlossas på Jorden.

Vi har med andra ord byggt upp ett superkänsligt samhälle med en superkänslig civilisation utan skyddsnät när världsläget nästintill balanserar säkerhetsmässigt på katastrofläge. Man ryser när man tänker på det.

Man undrar om en space force kan avhjälpa detta eller göra så mycket om det brister. Men jag anser nog idén rätt bra i alla fall då den kan användas även som skydd och beskjutning av hotande rymdskrot eller asteroider.

Stjärnan Almaaz mystiska ljusförändringar förbryllade astronomer i 200 år.

Almaaz är en dubbelstjärna i stjärnbilden Kusken och består av en gul superjätte av spektralklass F och en eller två följeslagare av spektralklass B osäkert vilket.

Men nu till år 1821 då man antog att det var en enkelstjärna. Detta år noterade den tyska amatörastronomen Johann Fritsch att stjärnan Almaaz  hade blivit 2,5 gånger mindre ljusstark sett från jordens perspektiv i jämförelse med året innan men efterhand som tiden gick ökade dess ljusstyrka igen till den ursprungliga.

Detta gjorde att astronomer över hela världen studerade stjärnan och både 1848 och 1876 märkte att denna stjärna varierade över tid i ljusstyrka.

Genom tiden antogs olika lösningar på fenomenet. Ett var att förklaringen var att dammoln passerade framför stjärnan.

Men efterhand som tiden gick och vi kom till nutid med betydligt bättre mätteknik och teleskop kom lösningen.

Almaaz var inte en enkelstjärna utan är minst ett dubbelstjärnsystem kanske trestjärnesystem. Idag lutar det åt dubbelstjärnsystem.

Fenomenet med ljusstyrkans fluktration är vad man vet idag solförmörkelser över tid den ena stjärnan döljer den andras ljusstyrka. Så var det med detta fenomen som astronomer funderat på i 200 år. Lösningen är funnen.

Inte så konstig lösning kanske men intressant att beskriva då det ändå var ett mysterium i över 200 år. Se gärna en animation av ljusstyrkaförändringen och dess effekt från ESA genom länken här.

Bild på Almaaz.

Maskhål och resor genom tiden. Kanske effekter av dessa kan ses just nu.

För att veta vad maskhålteorin innebär se medföljande länk.

En ny teori visar hur gravitationsvågor orsakade av maskhål kan detekteras likt gravitationsvågor från två svarta hål som kolliderar.

Maskhål är förmodade fenomen inom relativitetsteorin som skapas i parvis och bildar genvägar genom rumtiden.  Till skillnad från svarta hål bildas inte maskhål genom naturliga processer. De måste matas med negativ energi. Negativ energi gör att maskhålet håller sig öppet. Gravitationsvågor har uppmätts i vad man förmodar är kolliderande svarta hål. Det kan nämligen lika väl vara maskhål som ligger bakom dessa upptäckter. Detta då det blir samma slag av gravitationsvåg av bägge fenomenen.

Om det är maskhålseffekter som uppmäts i rymdtid av fysiker är det bevis på maskhål och dessa skulle kunna transportera människor till ett annat universum i en annan tid i ett annat rum. Men även fram eller bakåt i tiden i vårt eget universum. De skulle om de finns kunna lösa alla resproblem om vi hade ett i närheten för all framtid i rymden men även eventuella andra universums besök.

En gravitationsvåg upptäcktes för första gången 2016 som effekten av det man anser vara två svarta håls kollision men som kan vara effekten av ett maskhål. 

Forskare från KU Leuven University och University of Madrid har skapat en modell som förutspår hur gravitationsvågor orsakade av kollision mellan två roterande maskhål kan detekteras.

En del anser idag att svarta hål kollisioner man fått mätbara resultat från istället är en maskhålseffekt.

Detta ger emellertid lösningen av att svarta håls kollisioner och maskhålseffekter ger samma utslag och därför inte går att skiljas åt med den kunskap och de mätmetoder vi har idag.

Därför kan var och en egentligen tro på vad den vill om den tror gravitationsvågen som gav nobelpriset till upptäckarna var en svarta hål kollision eller maskhålshändelse.

Själv håller jag mig till svarta håls kollision. Maskhål är för mig science fiction. Men vem vet.

Bild: Kan tidsfarande likväl finnas, man undrar efter att ha sett denna annons på nätet.

En av mikrosatelliterna utvecklat på ett kinesiskt universitet sänder nu data från månen.

En av två mikrosatelliter som utvecklats av HarbinInstitute of Technology (ett universitet) i nordöstra Kinas Heilongjiang-provins och skickats upp till en omloppsbana  runt månen har i dagarna börjat sända data tillbaka till jorden.

Det var två mikrosatelliter som sändes upp för ett tag sedan.  Longjiang-1 och Longjiang-2 vilka skickades ut i rymden den 21 maj från Xichang Satellite Launch Center.

Longjiang-1 drabbades av problem och misslyckades med att komma in i en bana runt månen. Longjiang-2 däremot en 47 kg tung månsatellit lyckades den 25 maj gå in i en bana runt månen och blev genom det den första satellit någonsin som utvecklats av ett universitet och tagit sig fram till den bana den avsetts få.

 Den bär på en optisk kamera inklusive andra instrument för att söka data om månen. Arbetet är igång och ännu fungerar allt.

Man kan tänka sig att det i framtiden blir vanligt att universitet har som examensarbeten att konstruera och sända upp mindre farkoster för att mäta eller fotografera något nytt i närområdet i rymden. Doktorsavhandlingar, magisteruppsatser kan ha innebörden av mätresultat på plats i rymden. Små satelliter kan sändas upp och komma tillbaks om och om igen med mätresultat för  nya arbeten av studenter för deras uppsatser. Kanske det  blir  vanligt i framtiden.

Bild: Adeline airbus kan vara en lösning på resor fram och tillbaka om den kan byggas i miniformat i framtiden. 

Det kan finnas parallella universum i otroliga mängder.

Att det kan finnas parallella universum skilda i tid och rum från vårt uppstår ur insikten att Big Bang inte kan ha varit en unik händelse utan en gemensam urladdning i mängdformat skild åt i tid och rum men skedd i allt på samma gång.

Hur många?  Stanford Universitys fysiker Andrei Linde och Vitaly Vanchurin har beräknat att antalet unika parallella universum oberoende av vårt kosmos kan skrivas som en etta följt av 10 tusen biljoner nollor.

Ett nummer som inte har ett namn och definitivt inte kan användas i vår värld. Det skulle krävas 10 miljarder bärbara datorer bara för att skriva ner numret.

 En del av dessa universum kan vara helt sterila till skillnad från vårt som har bildats på ett sätt som är idealiskt för livets existens och möjlighet.

Vårt universums fysikaliska egenskaper lämpar sig anmärkningsvärt väl till förekomsten av liv. Om de krafter som håller atomerna tillsammans var ytterst lite annorlunda skulle de atomära reaktioner som håller stjärnorna stabila och utvecklat all slags atomer inte bestå av annat än livlöst väte.

Men då kan man se en så otrolig siffra med antal universum som ovan som att det är rätt troligt att ett av dessa universum blev vårt. Man kan även se det som att det bör finnas ett universum av samma karaktär som vårt minst med samma personer men kanske något skilda händelser. Ett där du och jag lever andra liv där vi gjort andra livsval.

 I vissa universum kanske stjärnorna skulle bränna ut sig så snabbt att det inte skulle ha varit någon tid för utvecklingen av mikrober, dinosaurier eller liv överhuvudtaget.

 Om gravitationskraften förändrades bara något skulle ex  vårt universum ha antingen expanderat för snabbt efter Big Bang för att stjärnor och galaxer skulle få tid att formas eller skulle ha kollapsat i en Big Crunch.

Det har tidigare diskuterats att universum kan skiljas åt i konsistens mm beroende på hur mycket mörk materia som finns i det. Men det går lika bra att tänka sig ett universum med liv eller utan liv utan mörk materia.

Astronauterna på Apollo 15 o 17 placerade instrument på månen vars mystiska resultat först nu har tolkats rätt.

En ny studie förklarar till slut ett gammalt mysterium av månmätningar på månens yta från Apollo 15 och 17 landningsplatser 1971 och 1972. Mysteriet över vad som orsakade de avvikande värmeavläsningarna från de instrument som Apollo astronauterna lämnade på månen de gångerna.

Lunar Surface Experiments Packages (ALSEP) vilka inkluderade en uppsättning värmeflödesexperiment (HFE) -monitorer hette instrumenten som användes den gången. Dessa ALSEP-paket konstruerades för att sonda månens markskikts temperatur under en längre tidsperiod och drevs av en plutonium radioisotop termoelektrisk generator (RTG) för att klara  den två veckor långa månnatten.  HFE-instrumentet mätte ner till några meter ner i månytan under månens månadslånga dag / natt.

Lunarforskarna sökte data för att mäta värmeflödet från Månens kärna till ytan med hopp om att hitta  geologisk aktivitet på månen.

Men överraskande märktes vid analyserna att temperaturen steg gradvis på både Apollo 15 och Apollo 17:s utplacerade instrumentmätningar från 1 ° till 2 ° C. Uppvärmningen fortsatte därefter tills sensorerna tystnade 1977. 

De nu hittade ytterligare datauppgifterna från detta tillfälle löste i vår tid mysteriet som gäckat forskarna tills nu.

Det var månbilens färd över den släta månytan som låg bakom värmeökningen genom att göra spår eller räfflor i denna.

Då ytan inte längre var slät och bestående av fint dammstort material  absorberades värme från solljuset bättre där mätinstrumenten placerades på plats där månbilen gått fram och lämnat hjulspår i vilka mätinstrumenten placerades.  Ytans undre skikt av grövre material kom upp och denna reflekterades så pass mycket  solljus att en märkbar temperaturökning skedde vilken lagrades och ökade.

Rymdbilen störde dammet, avtäckte grövre, mer värmeabsorberande material och detta värmde ytan.  Astronauterna själva beskrev Månens damm som jämförbart i färg och grovlek som kolstoft. Material mörknar över tiden på grund av interaktion med solvind en process vilken kallas rymdväder. Under denna mörka ytbeläggning finns mer reflekterande material 

Resultatet på gåtan kommer att påverka hur experiment kommer att göras och placeras på månen eller andra himlakroppar i framtiden. Då man nu vet att när något landar på månen (säkert är det samma sak på andra himlakroppar) ändras ytan konsistens där så sker liksom temperaturförhållandena. Detta måste forskare och ingenjörer ta hänsyn till vid utformningen av nästa generations värmeflödesinstrument för framtida landningsuppdrag var de än sker. Jag ser det som att man måste placera instrument på orörd mark och inte i hjulspår av rymdfordon.

Tanken uppstår av om tidigare rymdlandningar på skilda platser kan ha påverkat platsen där denna landat och gett fel kunskap om platsen då vi inte tänkt på effekterna av landningsspår? 

Bild Eugene Cernan astronaut på Apollo 17 kör månbilen på månens yta 1972 17