Nära krasch mellan två satelliter.

Det hela började med en rad signaler från LeoLabs. Ett företag som använder radar för att spåra satelliter och skräp i rymden. Signalerna visade att risken för att två gamla satelliter riskerade att kollidera var stor. Risken var en på hundra för en frontalkrock den 30 januari i år. 


På LeoLabs uppskattades att satelliterna dock troligast skulle passera inom 15-30 meter från varandra. Någon möjlighet att innan mötet få kontakt med någon av satelliterna för kursändring eller förstöring fanns inte. Det var bara att avvakta och se vad som skulle ske.


Efter LeoLabs varning började andra organisationer ex, Aerospace Corporation att ge liknande förutsägelser. Däremot var beräkningar från andra teleskop mindre allvarliga i sina data för risken av kollision. Varken det amerikanska flygvapnet eller NASA utfärdade någon varning.


De satelliter det handlade om var  Infrared Astronomical Satellite (IRAS). 

Ett stort rymdteleskop som väger runt ett ton vilket sändes upp 1983. Det avslutade framgångsrikt sitt uppdrag senare samma år och har sedan dess åkt runt däruppe i sin ensamhet. 


Den andra satelliten har en något mer spännande historia.   Det är en tidigare hemlig satellit vilken sköts upp 1967. GGSE-4 var en del av ett mycket större projekt för att leta efter  radarsignaler från Sovjetunionen. Denna satellit innehöll också ett experiment för att utforska sätt att stabilisera satelliter med hjälp av gravitationen. Den väger 83kg. Det är mycket mindre än IRAS  men har en mycket ovanlig och olycklig form. Den har en 18m utskjutande arm med en vikt på slutet vilket gör den till ett mycket större mål. 


Nästan 24 timmar senare visade data från LeoLabs risken för kollision  kunde nedgraderas  till en på 1000  och reviderade det förutspådda passerandet mellan satelliterna till 13-87m. Även om det fortfarande var närmare än risken skulle vara borta var det en avgjort mindre risk. 


Men mindre än 15 timmar efter det larmade LeoLabs ännu en gång att sannolikheten för kollision ökat igen till en på hundra och senare till en på 20. Detta  efter att formen på GGSE-4 blivit känd. 


Den goda nyheten nu är att de två satelliterna verkar ha missat varandra. Men med alla satelliter däruppe och annan skrot är alltid risken stor för en kollision.

En intressant referens är följande.  NASA flyttar ofta den internationella rymdstationen ISS när risken för kollision är bara en på 100000. 


Förra året flyttade Europeiska rymdorganisationen en av sina satelliter när sannolikheten för kollision med en SpaceX-satellit uppskattades till en på 50 000. Den gången ökade dock risken till en av 1000 när det amerikanska flygvapnet som upprätthåller kanske den mest omfattande katalogen av satelliter gav mer detaljerad information.


Bild från https://pixabay.com/sv/photos/satellit-sojuz-rymdskepp-67718/ på en satellit däruppe (obs har inget med ovan) den ryska Sojuz.

Forskare diskuterar om en komet hämtat liv från Jorden och spridit det till en ny plats i universum.

Några astrofysiker från Harvard har föreslagit att  livet kan ha spridit från jorden och ut till andra planeter i universum.


För Miljoner kanske några miljarder år sedan kom en stor komet in mot jorden och snuddade jordens atmosfär men kraschade inte in i jorden. Den snuddade  atmosfären och fortsatte sin färd förbi jorden och vidare ut genom solsystemet.



Extremt härdiga mikrober längst uppe i jordens atmosfär ( det har hittats sådana  min anm.) överlevde kollisionen med isbollen och medföljde denna inkapslade i isen. Dessa mikrober hamnade inbäddade djupt inne i kometens porösa yta skyddad från strålning och kometens färd fortsatte. Vi har ju bara nyligen haft besök av interstellära objekt ex. Borisov under 2019 denna kom dock inte nära jorden. Teorin är därför inte omöjlig då det gäller besök av interstellära objekt i närområdet. 


Tiotusentals kanske miljoner år gick innan den teoretiska kometen ovan (eller fler)  hamnade i ett annat solsystem och krashade på en exoplanet där och smittade denna med jordiskt liv. Detta anses ha kunnat ske. Men det är en väldigt lik teorin om när livet kom till jorden. Det är samma teori men spegelvänd. 


Själv (min anm.) tror jag varken på det ena eller andra. Livet anser jag är unikt för jorden och att det är skapat är inte omöjligt låt oss kalla det av Gud. En bättre förklaring har jag inte.

Fri bild från 

Omöjligt få klara bilder från Pluto och månen Titan. Suddigheten breder ut sig.

NASA: s New Horizons uppdrag gjorde att vi kunde se på  Pluto långt mer detaljerat än vi någonsin kunnat. Men skarpa bilder över Pluto gick inte att få fast New Horizon fanns med en bra vinkel över dess yta. De blev suddiga. Likt bilderna som togs på Saturnus måne Titan av Cassini- Huygen.


När forskare tittade på data från  förbiflygningen insåg de att Pluto var täckt av dis. "Det förvånande är att Pluto har detta  dislager," säger Bonnie Buratti planetforskare vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory i Kalifornien i ett uttalande den 8 januari under en presentation vid den 235: e mötet i American Astronomical Society  i Honolulu.


"Vi talar om Pluto som en ny Mars men Pluto ser ut som den kan vara den nya Titan också," sa Buratti. Saturnus största måne. Titan är den andra månen i storleksordning i vårt solsystem och är i storlek jämförbar med planeten Merkurius. Titans atmosfär består till 98,4 % av kväve – den enda kväverika atmosfären i solsystemet förutom Jordens som består av 78 % kväve. Jordens sjöar består av vatten medan Titans består av etan och metan. Sjöarna på Titan uppskattas vara upp till 200 meter djupa. 


Forskare tror att det på Pluto faller organiska molekyler ur den tjocka atmosfären och att detta kan vara anledningen till de sanddyner och den dis som finns här. Sanddyner finns även på Titan. Vindar sveper på ytorna på båda kropparna.  


Nu önskar forskare hitta svaret på vad diset på Pluto består av. Troligast anses det bestå likt på Jorden och Titan av isiga partiklar. På jorden vattenis. På Titan etan och metan-is. Men vad på Pluto? Troligen kväveis eller etan båda slagen finns i dess atmosfär (min anm.).


Vi får hoppas de finner lösningen . Min gissning är fruset kväve och etan. 


Bild från Vikipedia på Saturnus måne Titan taget troligen av farkosten Cassini-Huygen. Men även Pioneer 10 o 11 och Voyager 1 och 2 har varit i omgivningen tidigare.

Vattnet som en gång flöt på Mars yta var salt och mineralrikt.

Mars är den intressantaste planeten i vårt solsystem att söka efter liv på. En anledning till detta är att Mars finns relativt nära jorden jämfört med Saturnus och Jupiters  månar (som också anses vara bra kandidater för att upptäcka liv på). För det andra är Mars lätt att observera då planeten saknar en tjock atmosfär som ex. Saturnus måne Titan har vilken även denna är intressant.


Mars yttemperatur och lufttryck svävar runt den punkt flytande vatten kan finnas och vatten är viktigt för att liv ska kunna existera. Vidare finns det bra bevis i form av observerbara floddeltan vilket visar att dessa troligast formats av vatten (min anm. Det är inte omöjligt att de formats av sandvindar).  Nyare mätningar gjorda på Mars yta visar att flytande vatten troligen flödade på Mars för några miljarder år sedan. Men det bevisar inte att detta vatten hade livsformer eller  gav liv till något. Jag anser att vi ska leta efter primitiva växter eller fossil om vi ska leta spår av  liv någonstans inte djurliv som existerar i dag (min anm).


Många Forskare blir alltmer övertygade om att Mars var beboeligt för några  miljarder år sedan (om så, innebär det inte att det verkligen fanns liv där bara möjligheten, min anm.).


 Huruvida det i själva verket finns eller fanns livsformer på Mars av något slags växt eller djurliv är fortfarande hett debatterat. För att bättre begränsa dessa frågor har forskare försöker förstå den typ av vattenkemi som kunde ha genererat de mineraler som observerats på Mars  och  som producerades för några miljarder år sedan.



Salthalt (hur mycket salt fanns i vattnet), pH-värdet (ett mått på hur surt vattnet var) och redoxtillstånd ungefär ett mått på gasers mängd såsom väte eller syre som så skulle lämnat spår efter sig som oxiderade miljöer.


Senaste mätningar på Mars tyder på att dess gamla miljöer kan ge ledtrådar om Mars tidiga beskaffenhet. Närmare bestämt egenskaperna hos porvattnet i sedimenten vilket ska sökas  spår efter i forntida sjöbottnar i Gale Crater på Mars. Här tolkas data tagna från långt håll (vilket kan riskera att bli feldata och få omtolkas den dag vi kan undersöka på plats min anm.)  med målet att undersöka om dessa sediment bildats i närvaro av flytande vatten och hade ett pH-värde nära jordens nutida hav. Jordens hav är värd för otaliga former av liv. Det ger då en forskare indicier på att Mars tidiga miljö var en plats samtida med jordlivet och likt på Jorden då kunnat ha haft liv. Men forskare anser även att det är ett mysterium varför bevis på liv eller tidigare liv på Mars är så svårt att hitta.


Jag (min anm.) anser dock att livets början är unik för jorden. Förutsättningar som vatten etc kan finnas på många platser däruppe även på Mars i nutid eller i forntid men gnistan till liv uppstod aldrig. Ingen vet säkert hur liv uppstår enbart vad som behövs för att det skulle kunna uppstå.


Bild från vikipedia på geologiska data som en illustratör använt för att visa hur Mars hav och landyta e gång kan ha sett ut från ovan.

En av universums äldsta stjärnor J0815+4729 har enligt ny forskning en atmosfär innehållande stora mängder syre.

J0815 +4729 är en av de äldsta stjärnorna däruppe. Den finns i riktning mot Lodjurets stjärnbild 7500 ljusår bort från oss. Den är en av de metallfattigaste stjärnorna som upptäckts.


Ett internationellt team av astronomer från University of California i San Diego, Instituto de Astrofísica de Canarias (IAC) och Universitetet i Cambridge har upptäckt stora mängder syre i atmosfären i denna som den kallas "primitiva stjärna" (primitiv beroende av dess metallfattighet). Här finns en stor mängd syre och kol. Denna nya slutsats och upptäckt gjordes med hjälp av W. M. Keck-observatoriet i Maunakea på Hawaii.  Upptäckten  ger en viktig ledtråd av hur syre och andra element producerades under de första generationerna stjärnor i universum. Syre är det tredje vanligaste elementet i universum efter väte och helium och livsviktigt för alla former av liv på jorden. Syre är den kemiska grunden för andning och en byggsten i kolhydrater.


Det är också den viktigaste elementära komponenten i jordskorpan. Men syre fanns inte i det tidiga universum innan stjärnbildningen. Det skapades först genom nukleära fusionsreaktioner som uppstod djupt inne i de mest massiva stjärnorna de med en massa ungefär 10 gånger större än solens massa eller än större. De första stjärnorna eller första stjärngenerationen.


Att spåra den tidigaste produktionen av syre och andra element kräver studier av de äldsta stjärnor som fortfarande existerar (vi ska komma ihåg att stjärnor har en begränsad livslängd innan de förändras till ex en nebulosa). 


J0815+4729 är en sådan stjärna. Endast ett fåtal sådana stjärnor är kända i vår galax. Men ingen har en så enorm mängd kol, kväve och syre jämfört med deras järninnehåll (vilket är mycket lite i jämförelse med andra stjärnor i denna stjärna min anm.), säger David Aguado postdoktoral forskare vid universitetet i Cambridge och medförfattare till studien.


"För trettio år sedan började vi i Cambridge studera förekomsten av syre i galaxens äldsta stjärnor. Resultaten visade att syre producerades enormt mycket under de första generationerna av supernovor. Vi kunde dock inte föreställa oss att vi skulle hitta ett fall av anrikning så spektakulärt som i denna stjärna" konstaterade Rafael Rebolo, IAC direktör och medförfattare till studien. 


En intressant iakttagelse (min anm.) tidigare har många ansett syres utgångspunkt var supernovor. Men här visades ett alternativ syre bildat i de första stjärnorna. Stjärnor som i motsatts till senare stjärnor var mycket metallfattiga. Troligen var metallfattigheten i den första generationen av stjärnor förutsättningen för att syre skulle bildas i dessa.


Bild från vikimedia på Keckobservatoriet i MaunaKeya på Hawai.

De ljusstarkaste explosionerna i universum har uppstått enligt följande….

Svenska och japanska forskare har hittat en förklaring till de besynnerliga emissionslinjerna (spektrum av ljus) hos en av de ljusstarkaste explosioner som observerats. Supernovan SN 2006gy, samtidigt upptäckte de förklaringen till hur supernovan uppstod.



Superluminösa supernovor är universums mest ljusstarka explosioner. Supernovan SN 2006gy är en av de mest välstuderade men forskare har hittills varit osäkra på hur den uppstod. Nu har forskare från Stockholms universitet tillsammans med japanska kollegor upptäckt höga halter av järn i spektrallinjerna från ljuset därifrån något som aldrig tidigare observerats i en supernova.


 Utifrån dessa linjer har nu tolkats in en ny förklaring till hur SN 2006gy  uppstod. Anders Jerkstrand vid Institutionen för astronomi vid Stockholms universitet säger följande angående detta:  – Ingen hade testat att jämföra spektra från neutralt järn alltså järn med alla elektroner i behåll med de oidentifieradeemissionslinjerna i SN2006gy….. Vi gjorde det och såg med spänning hur linje efter linje radade upp sig.

– Än mer spännande blev det då det snabbt visade sig att det måste röra sig om mycket stora mängder järn – minst en tredjedel av solens massa – vilket direkt uteslöt en del gamla modellscenarion och i stället öppnade dörren för ett nytt.


Föregångaren till supernovan SN 2006gy var enligt den nya teorin en dubbelstjärna bestående av en vit dvärg i samma storlek som jorden och en väterik massiv stjärna lika stor som vårt solsystem (otrolig storlek om det är riktigt min anm.)  i nära omlopp kring varandra.


När den väterika stjärnan expanderade sin mantel vilket sker i slutfasen i en stjärnas liv av denna storlek fångades den vita dvärgstjärnan in innanför manteln och virvlade ner mot centrum av den större stjärnan. När den nådde kärnan exploderade den instabila vita dvärgen och en så kallad Typ Ia supernova uppstod. Denna supernova kolliderade sedan i sin tur med manteln, som slungades iväg och i denna gigantiska kollision uppstod SN 2006gy.


– Att en Typ Ia supernova verkar ligga bakom SN 2006gy vänder upp och ner på vad de flesta forskare utgått från, säger Anders Jerkstrand.


– Insikten att en vit dvärg kan befinna sig i nära omlopp med en massiv väterik stjärna och explodera snabbt vid invirvlande i denna ger viktig och ny information till teorin kring evolutionen av dubbelstjärnor samt de förhållanden som krävs för att en vit dvärg ska explodera.


Dessutom innebär forskarnas upptäckt av den nya spektraldiagnostiska metoden där järn upptäcktes nya möjligheter att göra astrofysikaliska undersökningar i andra sammanhang.


Jag (min anm) är otroligt imponerad över och kan inte föreställa mig en stjärna lika stor som vårt solsystem som nämn ovan. Otroligt är ordet.


Bild från vikipedia på den omnämnda supernovan N 2006gy och kärnan i dess galax, NGC 1260, sett i röntgen av Chandra X-ray Observatory.

TOI 700d en planet av Jordens storlek som skapat intresse hos forskare

TRAPPIST-1 är en röd dvärgstjärna i vattumannens stjärnbild belägen 40 ljusår från jorden. Dess planetsystem består av sju planeter. Omloppstiden för de sex innersta planeterna är mellan ett och ett halvt till 13 dygn. Detta vet vi om de sex innersta planeten men ännu är den sjunde och ytterst (hittade) planetens omloppstid okänd.


 Det är sannolikt enligt astronomerna att åtminstone tre av planeterna har flytande vatten men intressantast är planet Trappist-1d (TOI 700 d) då denna har storlek mest lik jorden. Planeternas beteckningar är Trappist-1b, Trappist-1c, Trappist-1d, Trappist-1e, Trappist-1f, Trappist-1g, och Trappist-1h. 


TOI 700 d (Trappist-1d) är en av endast ett fåtal planeter i storlek som Jorden som hittills upptäckts runt en stjärnas beboeliga zon.  De andra planeterna i TRAPPIST-1-systemet är större och ligger inte så väl till som livsmöjliga som just Trappist-1d. Systemets upptäckt var från NASA: s Kepler Space Telescope.


Men nu har TESS-teleskopet som  utformades och lanserades speciellt för att hitta jordstora planeter som kretsar kring närliggande stjärnor (säger Paul Hertz, astrofysik divisionschef vid NASA: s högkvarter i Washington) funnit att just Trappist-1d är av jordstorlek och finns i en zon som gör denna planet högintressant. 


"Planeter runt närliggande stjärnor är lättast att följa upp med större teleskop. Upptäckten av TOI 700d är ett viktigt vetenskapligt fynd för TESS. Planetens storlek och plats i den beboeliga zonen gör den mycket intressant att vidare studera med  Spitzer-teleskopet. Ett teleskop än mer avancerat än Kepler och Tess för undersökning av än mer avancerat slag. Detta teleskop har nu fått uppdraget att studera Trappist-1d och vi väntar med spänning på vad detta teleskop kan få fram.



Illustration från Vikipedia  på Trappistsystemet med son röda dvärgstjärna Trappist 1 och de sju planeterna i solsystemet.