Året var 1110 då ett mörker utbredde sig över Jorden.

  År 1110 var ett "katastrofalt år.  Skyfall av regn skadade grödorna, hungersnöd uppstod och en natt i maj månad försvann månen. Plötsligt var det mörkt.

"Den femte natten i maj månad verkade månen skina starkt på kvällen men efterhand minskade dess ljus och försvann helt", skrev den icke namngivna skriftlärde i det anglosaxiska manuskriptet Peterborough Chronicle.



Det var inte moln i vägen. De som nedtecknat fenomenet beskriver hur ljusa och blinkande stjärnorna dök upp medan månen bleknat ur sikte. Inte heller överskuggades månen av jordens skugga.  Där månen skulle varit fanns enbart en tom kuslig fläck.

Dagens forskare misstänker att det var ett vulkanutbrott som förmörkade månen. Spår av ett utbrott har hittats i is som bildades från denna tid  i grönländska och antarktiska isavlagringar. I denna is fann man sulfat.  Detta gjorde att man sökte efter vulkanutbrottskällor från denna tid som skett någonstans.



Ett utbrott med ett historiskt datum under denna period hittades. Det hade skett från vulkanen Mount Asama i Japan. Detta skedde i slutet av 1108 och det kan ha gett dessa effekter på isavlagringar säger forskarna.



Enligt en dagbok forskarlaget undersökt, skriven av en japansk statsman mellan 1062 och 1141 skedde detta utbrott av Mount Asama i centrala Japan  i slutet av augusti 1108 och varade fram till oktober samma år. 


Troligen (min anm.) är detta förklaringen till varför månen försvann. Men vad som förundrar mig är varför källorna nämner att stjärnorna kunde ses men inte månen. Däremot står inget om att solens sken dämpades vilket också är konstigt.

Bild från vikimedia på den som beskylls för månens försvinnande 1110 Mount Asama

Så bildas Plutos blå dis.

När New Horizon passerade Pluto 2015 visades i en av de många bilderna som togs att denna lilla iskalla värld har en dimmig blå atmosfär. Nu visas i nya data att Plutos dis bildas av solens svaga ljus utsänt 6 miljarder km bort. Teleskopet SOFIA  NASA: s teleskop på ett flygplan där stratosfäriska observatoriet för infraröd astronomi finns att detta tunna dis är gjort av mycket små partiklar som är kvar i atmosfären under längre tidsperioder innan detta faller ner till ytan.


 SOFIA:s data visar att dessa dispartiklar aktivt fylls på i de mellersta lagren av Plutos atmosfär. SOFIA undersökte i de infraröda och synliga ljusvåglängderna och New Horizon de övre och nedre lagren med hjälp av radiostrålningsvågor och ultraviolett ljus. Dessa kombinerade observationer tagna nära i tid har gett den mest kompletta bilden hittills av Plutos atmosfär.


Atmosfären är blå och dimmig skapad av ytans is som förångas under det svaga ljuset från solen, Plutos atmosfär består främst av kvävgas tillsammans med små mängder metan och kolmonoxid. Dispartiklarna bildas högt upp i atmosfären när metan och andra gaser reagerar på solljuset innan de sedan långsamt regnar ner mot den isiga ytan.


New Horizons fann bevis på att dessa partiklar gav upphov till det blåtonade diset i Plutos atmosfär. SOFIAS data visade även att partiklarna är extremt små. De är endast 0,06-0,10 mikrometer tjocka eller cirka 1000 gånger mindre än bredden på ett människohår. På grund av sin ringa storlek blir skenet blått då blått ljus sprids mer än andra färger på partiklar som faller mot en yta.


Pluto får därmed en blå nyans och nog är det vackert.


Bild från Vikimedia på Pluto med sin måne Charon.

En jordliknande planet funnen i riktning mot Vintergatans centrum.

Astronomer vid University of Canterbury (UC) har hittat en ny Super-Earth (jordliknande planet) runt en stjärna i riktning  mot centrum av Vintergatan. Planeten är en av en handfull planeter som har upptäckts i storlek och omloppsbana jämförbar med jordens i förhållande till solen.
  

Ledande forskare av upptäckten är astronomerna Dr Antonio Herrera Martin och docent Michael Albrow, båda uc's School of Physical and Chemical Sciences vid College of Science och en del av ett internationellt team av astronomer som samarbetar med Super-Earth forskning (att leta efter jordliknande planeter). 


Med vårt solsystem som referenspunkt är stjärnan där denna jordliknande planet finns vilken är ca 10% av massan av vår sol vilket innebär massa som mellan jorden och Neptunus och skulle kretsa på en plats i jämförelse med mellan Venus och jorden från solen (om vi omvandlar avståndet med hur vårt solsystem ser ut).



På grund av att stjärnan har en mindre massa än vår sol, ska planeten ha ett "år" ( räknat som årets längd i jämförelse som jordens) på cirka 617 dagar. Upptäckten av planeten gjordes 2018 och betecknades då som OGLE-2018-BLG-0677.  Den upptäcktes genom Optical Gravitational Lensing Experiment (OGLE) från ett teleskop i Chile och Korea Microlensing Telescope Network (KMTNet) vilka  UC astronomer tillhör och med hjälp av tre identiska teleskop i Chile, Australien och Sydafrika.

 KMTNet-teleskopen är utrustade med mycket stora kameror, som teamet använder för att mäta ljuseffekten från cirka hundra miljoner (100000000) stjärnor var 15:e minut.

Dr Herrera Martin förklarar planeten upptäcktes med hjälp av en teknik som kallas gravitationell mikrolensing.


"Den kombinerade gravitationen från planeten och dess stjärna  orsakar att  ljuset från en  avlägsen bakgrundsstjärna förstoras på ett visst sätt. Vi använde teleskop spridda över hela världen för att mäta ljusböjningseffekten" säger Herrera.


En spännande upptäckt som bör undersökas närmre med mer avancerade instrument. Kanske James Webb teleskopet kan ge än mer kunskap om systemet när det börjar användas (min anm.).


Bild från  som visar en väg mot något och ovan mot Vintergatans centrum var den jordliknande planeten finns.

En krasch mellan två galaxhopar bildade en bro mellan dem

För flera hundra miljoner år sedan kolliderade två galaxhopar och passerade då rätt igenom varandra. Efterräkningen blev att händelsen resulterade i att en flod av varm gas från vardera galax tillsammans bildade en bro av gas mellan de två galaxerna. Denna så kallade gasbro består av partiklar som drevs bort från ett supermassivt svart hål.


Galaxkluster i sig är de största objekten i universum som hålls samman av gravitation. De innehåller hundratals eller tusentals galaxer och stora mängder gas som lyser i röntgenljus och här finns även enorma reservoarer av osynlig mörk materia. Strålningsutsläppet i detta fall sträcker sig cirka 1,2 miljoner ljusår från det svarta hålet i norr och cirka 1,7 miljoner ljusår i söder. 


Det nordliga radiovågsutsläppet är också svagare än det sydliga utsläppet. Dessa skillnader kan förklaras av att radiovågutsläppet i norr bromsas av jetpåverkan från  den heta gasen i bron mellan klustren. Systemet kallas Abell 2384 och visar de gigantiska strukturer som kan uppstå när två galaxkluster kolliderar. Abell 2384 ligger 1,2 miljarder ljusår från jorden.


Baserat på tidigare analyser anser forskare att den totala massan av Abell 2384 är 260 biljoner gånger massan av solen. Detta inkluderar den mörka materian, den heta gasen och de enskilda galaxerna. En överhettad gasbro i Abell 2384 visas i denna sammansatta bild av röntgenstrålar från NASA:s Chandra X-ray Observatory och ESA:s XMM-Newton (blå), samt Giant Metrewave Radio Telescope i Indien se bild i länk här. 


Bild. På Abell 2384  ovan från flickr.com

I Kepler 88;s solsystem har en ny intressant planet hittats, namnet är Kepler 88-d.

Det verkar som exoplaneten Kepler-88 c som kretsar kring den sollika stjärnan Kepler-88 inte längre är den starkaste gravitationskällan av exoplaneterna i Kepler-88-systemet enligt en ny studie. Nyligen fann astronomer ytterligare en planet i solsystemet. En planet av storlek som Jupiter. 


Upptäckten gjordes av en grupp astronomer vid University of Hawaii Institute for Astronomy (UH IfA) då sex års insamlade data från WM Keck Observatory på Mauna Kea på Hawaii analyserades. Den nya planeten har fått beteckningen Kepler-88-d och dess  runda runt solen Kepler 88 tar fyra år. 


Kepler-88-systemet finns ca 1200 ljusår från jorden i riktning mot stjärnbilden Lyran och upptäcktes första gången 2013. Observationer visade att Kepler-88 c var den mest massiva av de två exoplaneterna som då upptäcktes medan den gasformiga Kepler-88 b den innersta planeten i systemet vilken kan jämföras i storlek med Neptunus hade hälften så tät densitet. 


Keppler 88 c är ca 60 % så massiv som Jupiter men dess storlek är inte känd.

Den nu upptäckta Keppler-88 d kretsar kring sin stjärna med en tid av fyra jordår och dess omloppsbana är elliptisk. Den har tre gånger massan av Jupiter och är den mest massiva av de tre exoplaneterna i solsystemet. Det är mycket möjligt att det t finns fler ännu ej upptäckta exoplaneter i solsystemet. 


Illustration från (vikipedia Italien) på var solsystemet Kepler-88 finns i riktning mot stjärnbilden Lyran. Se även film som visar hur man kan tänka sig Kepler88-d på sin plats.

En flotta av solsegel bortanför solen kan hålla koll på interstellära objekts besök.

En flotta av solsegeldrivna farkoster stationerade långt från solen i utkanten av solsystemet kan en dag låta forskare få närmare titt på interstellära besökare när de har sin väg in i vårt solsystem (objekt från andra solsystem)  som den mystiska asteroiden Oumuamua (det första objekt vi registrerat som besökare från annat solsystem) vilken vi höll på att missa. 


NASA: s innovativa avancerade koncept (NIAC)-programmet har finansierat ett team av forskare i deras arbete att studera möjligheten och genomförbarheten av att bygga och distribuera "statiter" (förkortning för "statiska satelliter") vid olika punkter längs vår yttre gräns av vårt solsystem.


Dessa rymdskepp ska utrustas med ljusstegkontroller för att  använda solstrålningstrycket - tryck från fotoner som strömmar från solen - för att "sväva" på samma plats över tid och hålla ett öga på interstellära objekt (ISO) eventuella uppdykande, zooma in dessa och sända information till oss om dess intåg.


Jag (min anm.) anser detta mycket intressant vill vi fantisera litet så kan vi då även upptäcka rymdskepps inkommande från andra världar därute och hinna bygga upp försvar. Men det var fantasi då jag inte tror på att det finns utomjordiska rymdskepp. Men däremot asteroider som kan bli en fara eller som kan vara lämpliga att landa på för att ta prover på för att lära mer om andra solsystems sammansättning.


Bild på det mest uppmärksammade objektet som kom in i vårt solsystem från okänd plats asteroiden Oumuamua. Den först registrerade besökaren vilket skedde 2017. Fri bild från flickr.com.

Vad som upptäckts djupt ner i Jupiters atmosfär.

Rymdteleskopet Hubble och rymdfarkosten Juno har tagit en hel del bilder ner mot Jupiters yta och analysen av detta fortgår.


Jupiters åskiga och stormfyllda atmosfär är inte helt förstådd. Långt ner i djupet stormar det i hastigheter som vi inte kan föreställa oss och åskan är av mycket kraftigt slag.


Hubble Space Telescope, Gemini Observatory och rymdfarkosten Juno har gett forskare data så de kan sondera djupt in i stormsystem och undersöka söka källor till blixtnedslag, kartläggning av cykloniska virvlar och reda ut vilken typ av gåtfulla funktioner inom den stora röda fläcken som sker.


De mäktigaste stormarna i solsystemet, äger rum på Jupiter. Jupiters blixtar fungerar som radiosändare(liksom Jordens) och skickar ut radiovågor samt synligt ljus när de blinkar i skyn. Hubble-data visar höjden på de tjocka molnen i de konvektiva tornmolnen liksom djupet av djupvattenmoln. Gemini-data avslöjar tydligt gläntor i de höga molnen där det är möjligt att få en glimt ner till djuphavsmolnen. Jupiters ständiga stormar i hastigheter av ca 800 km/h i timmen är vindhastigheter av gigantiska slag jämfört med dem på jorden liksom åskan som når ca 60 km/h från bas till topp vilket är fem gånger högre än typiska åskhuvuden på jorden och kraftfulla blixtar upp till tre gånger mer energirika än jordens största "nedslag. 


"Medan mycket har utlästs om Jupiter från de tidigare rymduppdragen som många av detaljerna, inklusive hur mycket vatten som finns i atmosfären djup, exakt hur värmen strömmar från det inre och vad som orsakar vissa färger och mönster i molnen och vad som korrelerar blixtar med djuphavsmoln, ger detta forskarna ett verktyg för att uppskatta mängden vatten i Jupiters atmosfär, vilket är viktigt för att förstå hur Jupiter och de andra gas- och isjättarna bildades och hur solsystemet som helhet bildades.


Medan mycket har förståtts om Jupiter genom data från tidigare rymduppdrag är det fortfarande ett mysterium hur mycket vatten som finns i den djupa atmosfären, exakt hur värmen strömmar från det inre och vad som orsakar vissa färger och mönster i molnen.


Bild från vikipedia på Jupiter med Juno som kretsat en längre tid runt Jupiter.