Google

Translate blog

tisdag 6 oktober 2020

Ett ultraviolett sken kan ses runt kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko

 


Det är data insamlade av rymdsonden Rosetta som studerats. Rosetta sändes upp för att undersöka asteroiden Comet 67P under 2004 och sista kontakten med farkosten skedde 2016. Uppdraget var lyckat. Likt jordens norrsken verkar Comet 67P: s norrsken bestå av laddade partiklar från solen i form av solvinden vilken tillsammans med atomer och molekyler bestående av kolväten sveper över kometen och ger ett glödande ultraviolett sken vid dess poler.

Norrsken på Comet 67P är inte av samma ursprung som på jorden. Jordens norrsken uppstår av fotovoltaisk vind. Den fotovoltaiska effekten är en direkt omvandling av ljusenergi från solen (fotoner) till elektrisk energi (elektroner) vilka interagerar med atmosfäriska partiklar som syre och kväve vilket ger ett sken i rosa, lila och blått.

”Men när fotovoltaisk vind sveper runt partiklar inom kometens omkrets där kolväten strömmar ut från kometens isiga kärna produceras hög energi i form av  ultraviolett strålning som ses som synligt ljus. Den efterföljande glöden man då ser anses vara av ett annat slag än jordens norrsken," enligt Marina Galand atmosfärfysiker vid Imperial Faculty London och ledande inom forskningen som nämns studien.

Forskarna upptäckte att denna högenergistrålning som kommer från Comet 67P:s halo är resultatet av att elektroner inom fotovoltaisk vind accelereras när de strömmar över kometen och gör att de kolliderar med sin omgivning, som består av väte, syre, kväve och olika partiklar. Forskare hade i förväg sett ultravioletta utsläpp vid Comet 67P men de misstog då dessa utsläpp som fotoner eller partiklar från solvinden som gav sken vid träff med kometen. "Genom att analysera Rosettas data,"  säger Galand visade det att foto voltaisk vind av elektroner är grunden för glöden och inte fotoner som tidigare antagits." 

Medan jordens norrsken kommer från planetens magnetism har Comet 67P inte ett magnetiskt fält. Jordens magnetism ger fotovoltaiska partiklar vid polerna medan Comet 67P: s norrsken  ses utöver hela kometen. Egentligen (min anm.) är namnet norrsken då fel. Kometsken anser jag varit en bättre beteckning på fenomenet.

Bild på 67P/Churyumov-Gerasimenko från  vikipedia. Följ ovanstående länk för att se dess rörelse och sken.

måndag 5 oktober 2020

NU har en planet hittats som har en omloppsbana runt sin sol på 3,14 år eller lika med Pi-talet

 


Astronomer har hittat en främmande värld vilken rundar sin stjärna likt ett urverk på samma tid som pi-talet 3,14 jorddagar, en nära approximation av den berömda matematiska konstant pi.

Talet π (pi) vilket även kallas Arkimedes konstant är en matematisk konstant som representerar förhållandet mellan en cirkels omkrets och dess diameter. Dess värde är knappt 3,1416 men då talet är irrationellt kan det aldrig skrivas ut exakt med siffror. (Pi är ett ologiskt tal; siffrorna till höger om decimalkommat pågår för evigt.) 

Som namnet antyder är K2-315 b den 315:e utomjordiska värld som hittats med hjälp av K2-data (Keplertelekopet)  K2-315 b är cirka 95 % så stor som jorden. Denna storlek tyder på att den främmande världen är en stenplanet inte en gasplanet. K2-315 b: s sol är en femtedel av storleken på vår sol och inte alls lika varm. Men exoplanetens omloppstid visar på en närhet till sin sol gör att vi kan anta dess ytas temperatur till ca177 grader Celsius).

”Detta skulle vara för varmt för att vara beboeligt för liv i den typiska förståelsen av uttrycket”, säger studiehuvudförfattare Prajwal Niraula  doktorand vid the Department of Earth, Atmospheric and Planetary Sciences vid Massachusetts Institute of Innovation (MIT) i Cambridge.

Astronomer har hittat omkring 4300 exoplaneter hittills och numera pensionerade Keplerteleskopet vilkens upptäckter är markerade nummermässigt med ett K är upptäckare för ungefär två tredjedelar av dessa fynd.

Det (min anm.) fascinerande är att det finns en planet därute med en omloppstid lika med talet pi. Man kan fundera över om det har en betydelse mer än att det är slumpen som gör att omloppsbanan är pi. Jag är tveksam till slumpen. Men vad man ska leta efter för att förstå vad pi är blir nog en fortsatt gåta då många i mer än tusen år försökt förstå varför pi som är en tal vid mätningar inte har ett konkret svarsresultat.

Bild från vikipedia Illustration av π som förhållandet mellan diameter och omkrets av en cirkel med diametern 1.

söndag 4 oktober 2020

Visst kan det finnas liv långt under Mars yta

 


Forskare vid Centrum för astrofysik | Harvard & Smithsonian (CfA) och Florida Institute of Technology (FIT) kan ha listat ut hur man avgör om liv finns och var djupt under ytan på Mars, månen och andra steniga objekt i universum. Det ska inte förväxlas med att leta i  vatten på en yta.

"Vi undersökte om förhållanden som är mottagliga för livet kan existera djupt under ytan av steniga objekt som månen eller Mars eller har gjort så någon gång och hur ett sådant sökande kan göras," säger Lingam, huvudförfattare till forskningen.  "Till exempel har Mars för närvarande inte några långvariga vattenförekomster på dess yta (mer än korta perioder vid polerna då ett tunt skikt fruset vatten kan ses på vintern). Men det är känt att här finns minst en underjordisk sjö." 

Enligt Loeb en av de andra forskarna säger denne. "Både månen och Mars saknar en atmosfär som skulle tillåta flytande vatten att existera på deras ytor, men de varmare och trycksatta regionerna under ytan kan tillåta livets kemi i flytande vatten."

Forskningen kom också fram till en gräns för hur mycket biologiskt material som kan finnas i djupa miljöer under ytan och svaret är att det är litet men möjligt. Vi fann att den biologisk materiella gränsen kan vara några procent som under jordens biosfär (under jorden och atmosfären) och tusen gånger mindre än jordens globala biomassa," enligt Loeb som och tillade att cryophiles-organismer som trivs i extremt kalla miljöer potentiellt skulle kunna överleva och  föröka sig på till synes livlösa steniga kroppar. 

"Extremofila organismer är kapabla till tillväxt och reproduktion vid låga minusgrader. De finns på platser som är permanent kalla på jorden såsom polarområdena och i det djupaste platserna i havet på jorden därför kan de överleva även på  månen eller Mars."

Men att söka rätt platser att undersöka på Mars handlar om både tur och skicklighet. Om detta ger resultat kan vi (min anm.) få svaret om det finns liv på Mars eller månen eller någon annan himlakropp därute.

Bild från Vikipedia vilken är en panoramabild i äkta färger visar Victoriakratern från Kap Verde på Mars.

lördag 3 oktober 2020

Något är på väg mot oss för att hamna i en tillfällig bana runt jorden. Ingen vet säkert vad det är.

 


2020 SO är en liten jordnära asteroid eller ett artificiellt (tillverkat) föremål, ingen vet vad det är, med en uppskattad storlek av 8-14 meter i diameter. Föremålet upptäcktes vid Pan-STARRS1-undersökning vid Haleakala-observatoriet på Hawaii den 17 september 2020.

Objektet närmar sig för närvarande jorden och dess nominella bana indikerar att den tillfälligt kommer att fångas in av jorden senast den 15 oktober 2020. I denna bana bör den finnas som en extra måne till Jorden fram till maj 2021 då den bör försvinna ut i rymden igen enligt beräkningar utifrån dess banberäkning.

2020 SO har vissa funktioner som skiljer det från vanliga asteroider. Enligt NASA/JPL:s beräkningar kommer objektet snart att passera jordens måne med en hastighet av 3 025 km/h eller 0,84 km per sekund (0,5 mi/sek). Det är en extremt långsam hastighet för en asteroid.

Beräkningar visar att denna "långsamma asteroid" kommer att kretsa kring solen i framtiden (om den gjort det tidigare vet vi inte om det är en asteroid kan så vara fallet annars inte) i en bana som tar 1,06 år (387 dagar). Den låga relativa hastigheten, tillsammans med den jordliknande omloppsbanan tyder på att det kan vara ett artificiellt objekt som kan ha sitt ursprung från jorden. 

Paul Chodas, chef för NASA: s Near Earth Object center vid Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien föreslog att objektet kan vara en raketdel av Surveyor 2, en robotrymdfarkost som sändes till månen den 20 september 1966. Surveyor 2 uppdraget var tänkt att skicka den andra månlandaren i american Surveyor programmet för att utforska månen. Men Surveyor 2 rymdfarkosten sprängdes i rymden ovanpå en Atlas LV-3C Centaur-D raket från Cape Kennedy, Florida. En kursändringskorrigering misslyckades och orsakade att styrenheten förlorade kontakten med farkosten tre dagar senare då en propeller misslyckades med att antändas. Felet fick rymdfarkosten att tumla och slutligen krascha nära copernicuskratern på månen.

Om 2020 SÅ är en del från detta skeende får ytterligare observationer och spektroskopiska observationer svara på. 2020 SO är en konstig, långsam rymdsten, eller människotillverkat rymdskrot det är det enda vi säkert vet i dag. Jorden har tidigare fångat in asteroider tillfälligt och ibland har de tagits som asteroider men visat sig vara rymdskrot. Så vad det är får vi troligen veta snart.

Vad detta är vet ingen. Man kan även tänka sig att det kan vara ett tillfälligt besökande  föremål eller en farkost som ska besöka oss med något års mellanrum tillverkat av en annan planets intelligens som kommer i spionagesyfte. Men det är kanske att gå för långt. Men man får tankar till det mystiska snabba  besöket av Oumuamua i solsystemet vilket vi ännu inte vet vad det var (min anm.).

Bild på objekts bana uträknande bana från vikipedia.

fredag 2 oktober 2020

Marsbilen ska använda sig av röntgen i jakten på spår av liv

 


NASA:s Mars 2020 Perseverance Rover  (länken här bredvid finns nedräkningen från NASA när rymdbilen är på plats se denna) ska ha ett uppdrag av nytt slag på Mars. Rymdbilen som ska släppas ut på Mars den 18 februari 2021 kommer att söka efter spår av mikroskopiska slag av liv från miljarder år tillbaka (fossil).

Till sin hjälp ska den använda en apparat kallad PIXL en precisionsröntgenapparat som drivs av artificiell intelligens. "PIXL:s röntgenstråle är så smal att den kan ge en så smal stråle som kan söka spår av så litet slag att det kan jämföras med en nypa salt. Det gör det möjligt att mycket exakt upptäcka kemikalier i specifika texturer i en sten, säger Abigail Allwood, PIXL: s huvudforskare vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien.

En spännande tid väntar (min anm.) vi får hoppas att uppdragets röntgenapparat hamnar på rätt plats på Mars. Platser där fossil finns om dessa finns överhuvudtaget. Ingen vet. Om de finns kan de även finnas långt under ytan dit apparaten inte når.

Bild från vikipedia på marsbilen.

torsdag 1 oktober 2020

Nya rön om månen Enceladus

 


Saturnus måne Enceladus är en istäckt måne där det med stor sannolikhet finns en underjordisk ocean under ytan.

Forskare har nu analyserat data som samlats in av NASA:s Cassini rymdfarkost under dess 13 år som observatör av Saturnus systemet och de detaljerade  bilder som under dessa år togs av den isiga månen Enceladus. Syftet med bildtagningen var att bevisa geologisk aktivitet.

 

Nya sammansatta bilder gjorda från detta uppdrag visar de mest detaljerade globala infraröda vyer som någonsin tagits av Enceladus.  De data som nu analyserats än mer ses  bilder som ger starka bevis för att det på norra halvklotet av Enceladus har dykt upp  det som även antytts på tidigare foton därifrån ny is från det inre, säger Gabriel Tobie, VIMS vetenskapsman vid universitetet i Nantes i Frankrike och medförfattare till den nya forskningen publicerad i Icarus. Se länk med kort film på hur det syns.

Därför anser man numera att det troligen finns geologisk aktivitet i så stor skala att flytande vatten kan finnas i den ocean som finns under ytan.

 Tidigare ansåg man att så knappast var fallet då månens storlek skulle vara för liten för radioaktivt uppvärmande till den grad att flytande vatten fanns under ytan istället misstänktes ammoniak flyta där.

Enceladus är en av de månar i vårt solsystem som är högintressant vid sökandet efter liv utanför Jorden.

Bild från vikimedia på "Saturn's moon Enceladus in infrared, green, and ultraviolet light. October, 2008. Image Credit: NASA/JPL/Space Science Institute, Processed by Kevin M. Gill"

onsdag 30 september 2020

En tanke om hur det sett ut om Jorden likt Saturnus haft ringar.

 


Det finns forskare som anser att jorden en gång för flera miljarder år sedan hade en ring. De förmodar att denna ring dök upp tidigt vid bildandet av jordens måne. Enligt den allmänt accepterade teorin om hur månen kom till var det en planet som kallas Theia som kolliderade med jorden i det förflutna. Denna kollision orsakade en explosion av materia som kastades upp i jordens omloppsbana

Materian bildade en ring som så småningom drogs samman till den satellit vi kallar månen. Om denna ring av skräp hade stannat inom Roche gränsen kunde jorden fortfarande ha haft en ring likt Saturnus i stället för en måne. Roche-gränsen är en term uppkallad efter den franske matematikern Edouard Roche 1848. Roche listade ut att en planets gravitationskraft på sin måne är ojämlik - en planet utövar en större gravitationskraft på månens sida närmast planeten och en mindre gravitationell kraft på sidan vänd bort. Detta innebär att om en måne har en omloppsbana för nära en planet, kan den ojämlika gravitationskraften riva isär den alternativt bildas den inte. För bättre beskrivning av fenomenet se denna länk 

 En svagare satellit som en komet skulle brytas upp om den passerar innanför Roche-gränsen om den inte är stor nog för att istället krascha ner på jorden eller fortsätt förbi oss om hastigheten är hög. Kometen Shoemaker-Levy 9 är ett exempel på en komet som bröts itu. Den bröts upp i flera mindre fragment då den passerade genom Jupiters Roche-gräns 1992. 

Om jordens ursprungliga ringar fortfarande varit på plats eller någon annan kollision bildat en nya ringar runt jorden skulle synen på dessa ringar från jorden variera. Synen skulle bero på latitud och i vilken riktning du tittade. Ringarna skulle sannolikt mestadels bildas parallellt med jordens ekvator och vara synlig på himlen från en öst till en västorientering.

Nära ekvatorn, skulle ringarna vara som tunna ljusskivor som utbröt från avlägsna horisonter och sträckte sig upp i himlen så långt ögat kunde se. Ju längre bort du var från ekvatorn desto mer skulle utseendet på ringarna förändras. Ringarna skulle bli betydligt bredare och mer synliga och skulle, från vissa utsiktspunkter visas så nära horisonten att du skulle se det som att du skulle kunna nå ut och röra vid dem.

Bild från https://science.howstuffworks.com/