Damm från komet innehöll fluor och fosfor.

 

Forskare har upptäckt att det finns fosfor och fluor i de fasta dammpartiklar som samlats in från härområdet av kometen 67P/Churyumov–Gerasimenkos. Denna komet sveper ett varv runt solen på 6,5 år.

Dammpartiklarna samlades ihop med COmetary Secondary Ion Mass Analyser (COSIMA). Detta instrument var med ombord på Europeiska rymdorganisationens rymdfarkost Rosetta som undersökte kometen på några kilometers avstånd mellan september 2014 och september 2016.

COSIMA-instrumentet samlade in dammpartiklarna i närområdet av kometen (dess svans). Tre 1 till 2cm områden fotograferades på distans. Partiklarna valdes ut från dessa bilder och mättes slutligen med en masspektrometer. Alla steg kontrollerades från Jorden.

Detektion av fosforjoner (P+)  finns i mineraler som metallisk fosfor. Detta är första gången som livsnödvändiga element av detta slag hittats i en kometsubstans. Kol, väte, kväve, syre och svavel har tidigare hittats av COSIMA-instrumenetet i samma område och även rapporterats. Upptäckten av P (fosforjoner) indikerar att Jordens fosfor kommit hit med hjälp av kometer enligt teamets slutsats.

Fluor upptäcktes också i undersökningen härrörande från kometdamm. Den första upptäckten kom från prov av interstellärt stoft därifrån 2019.

Jag tror inte (min anm.) på att fosforjoner kommit till Jorden med hjälp av kometer eller asteroider lika lite som vatten kommit den vägen. Om så skulle bara frågan bli vart kom detta då ifrån som ingrediens i dessa? Nej likt vatten anser jag dessa fosforjoner bildades när Jorden bildades se min blogg av 29 nov där vattenfrågan diskuteras inom fältet kometer

Bild på komet 67P/Churyumov-Gerasimenko vilken fick besök av ESA-rymdsonden Rosetta i november 2014.

Komet 2019 LD2 (ATLAS) stannar upp i sin bana runt solen och är på väg att bli stationär komet i bana runt Jupiter.

 

2019 upptäcktes en komet som erbjuder forskare nya insikter i hur dessa objekt utvecklas som centaur (isig asteroid i bana mellan Jupiter och Neptunus) och istället ger sig i väg till Jupiterfamiljen av kometer med bana runt denna  gasjätte.

"Den nyupptäckta kometen 2019 LD2 (ATLAS) är en centaur på väg att aktivt övergå till en komet i Jupiterfamiljen (med bana runt Jupiter). Den är i början av sin färd in till denna familj och det är första gången ett objekt har upptäckts innan detta inleder övergången, säger Planetary Science Institute Research Scientist i Tucson USA,  Jordan Steckloff huvudförfattare till en rapport om händelsen.

"P/2019 LD2 (ATLAS) som den kallas är en aktiv Centaur i övergångsögonblick till Jupiterfamiljen.  "Vi finner att 2019 LD2 för närvarande är i närheten av en dynamisk 'Gateway' som underlättar majoriteten av övergångar från Centaur befolkningen in till  Jupiter” säger  Steckloff och tillägger. "I vårt tidigare arbete  fann vi att majoriteten av JFCs först passerar genom denna dynamiska gateway där Centaurer befinner sig omedelbart före sin resa in mot Jupiter. Denna "Gateway Region" (region varifrån de snart får kurs in mot Jupiter när de av någon anledning  hamnat där)  underlättar majoriteten av övergångarna till JFC av en Centaur. För närvarande finns det en handfull objekt i gatewayen,  men ingen med så nära förestående resa som ovanstående. Här finns även det mer kända objektet 29P/Schwassmann-Wachmann 1.   

Mest påtagligt i vårt arbete är att vi fann att LD2 troligen är en orörd komet. "Avgörande för att förstå hur dessa kategorier av objekt kom till är att förstå de processer som de upplevt och hur de har utvecklats med tiden för att bli de objekt som de är idag,"sa Steckloff. "LD2 utgör en unik möjlighet att undersöka sambandet mellan JFC och Centaurer och för att förstå hur de skiljs åt och hur de är liknar varandra. Den ger oss en chans att under vår egen korta livstid hinna förstå hur en Centaur fysiskt förvandlas till en JFC."

Lite om (min anm.) förflyttningar och rörelser däruppe och hur det går till, är det som detta kan ge en ny insikt om.

Bild på ovanstående komet tagen i april 2020 av Hubbleteleskopet

Skadliga effekter på människokroppen vid rymdfärder över tid.

 

Bananflugan är ett mycket vanligt skadedjur som finns över hela världen och som trivs i närheten av ruttnande frukt och människans matavfall. Något vi nog alla har erfarenhet av.  Bananflugan är även en av de mest använda modellorganismerna inom biologin. Den används i stor skala i ett stort antal av olika forskningsfält och har historiskt använts för mycket av den viktigaste och grundläggande forskningen inom genetiken och används även i nedanstående forskning.

 Forskare vid Sanford Burnham Prebys Medical Discovery Institute har visat att bananflugor som tillbringade flera veckor på den internationella rymdstationen (ISS) i ungefär hälften av sina liv har fått djupgående strukturella och biokemiska förändringar i sina hjärtan. Studien som publicerats Cell Reports, tyder även på att astronauter som tillbringar en lång tid i rymden får samma problem. Problemen uppstår vid längre vistelse i tyngdlöshet på ISS men kommer troligen förvärras i framtiden vid framtida längre vistelser i en månkoloni eller resor till och från Mars.

 

Något slag av skyddsåtgärder för att hålla resenärers hjärtan friska behövs. Tidigare studier har visat att mikrogravitationsförhållanden får mänskliga hjärtat att ändra form från en oval till en mer sfärisk form. Rymdfärder orsakar också att hjärtmuskeln försvagas och att dess förmåga att pumpa blod minskas. Utöver det vet vi sedan tidigare att muskler försvagas och minskas i tyngdlöshet.

Att leva där det är låg gravitation är något vi inte är skapade till det påverkar celler på genetisk nivå enligt en studie av maskar i rymden.

Genetisk analys av Caenorhabditis elegans maskar   på den internationella rymdstationen visade "subtila förändringar" i cirka 1000 gener och starkare effekter hittades i vissa gener särskilt bland nervsystemets celler. Studien gjordes vid University of Exeter och NASA GeneLab och gav stöd förvår förståelse av varför levande organismer inklusive människor drabbas av fysisk muskelförsvagning i rymden.

Lösningen vid längre rymdfärder eller vistelse i byggnader på månen eller på Mars blir problematiska (min anm.) för den mänskliga kroppen. Lösningen finns ännu inte. Jag anser att den enda lösningen är att det måste konstrueras konstgjord gravitation i de skepp eller byggnader vi ska vistas i under längre tid därute. Går det? Ja det är jag övertygad om kommer att gå en gång i framtiden. När detta problem lösts är det fritt fram för den mänskliga kroppen att vistas i rymden fysiskt utan problem (men psykiskt?). Uppfinningen av konstgjord gravitation kommer  garanterat ge ett nobelpris. 

Bild från vikipedia på en bananfluga.

Det kan finnas miljarder planeter därute som sveper runt i ensamhet utanför stjärnsystemen

 

Det har upptäckts mer än 4000 exoplaneter.  Nästan alla kretsar kring en stjärna och ingår därmed i ett solsystem. Likt vår egen stjärna (solen) där dennas solsystem har en planet där vi finns, Jorden.

Men enligt rön och teori bör det finnas en stor population av fritt flytande planeter i vår galax. Planeter ensamt flytande i tomrummet mellan solsystemen. Planeter som kickats ut från gemensamheten i ett solsystem troligen i merparten fall utkastade av stora gasjättars rörelser vid solsystemets bildande. Hittills har endast en handfull objekt hittats som troligast är fritt flytande planeter utan medföljare i form av måne eller asteroider och de är alla av relativt stor massa.

Men nu har en färsk studie ledd av Przemek Mróz (California Institute of Technology) presenterat en ny upptäckt som hämtats från data från två gravitationslinsteleskop. En planet därute i tomrummet har hittats som fått namnet OGLE-2016-BLG-1928 med betydligt mindre massa. Den är bara en tredjedel av Jordens massa eller tre gånger massan av Mars.

 

Detta visar att även mindre planeter kan finnas därute i tomrummet ensamma och isolerade. Kommande observatorier från NancyGrace Roman Space Telescope kommer att göra det lättare hitta fler sådana planeter i framtiden.

Bild från vikipedia på det kommande Nancy Grace Roman Space Telescope som planeras sändas upp under 2025 av NASA.

Det kom signaler från en gul sol därute.

 

Big Ear Radio Telescope i Delaware i Ohio finns inte i dag. Det demonterades 1998 efter att ha varit verksamt i över 30 år. Big Ear var aldrig världens största radioteleskop eller det mest känsliga. Men Big Ear gjorde ändå en av de mest kända observationerna i historien inom astronomi. En som fram till denna dag aldrig har kunnat förklarats.

Under hela 1970-talet sökte Big Ear efter signaler från utomjordiska civilisationer.

Den 15 augusti 1977 fann man en stark, intermittent signal som varade i 72 sekunder och som stod ut från bakgrundsljudet likt en fyrsignal.

Teamet uteslöt snabbt ett ursprung från närområdet eller en sändning från en satellit.  Signalen var så kraftfull och ovanlig att Jerry Ehman, astronomen som analyserade datautskriften kommenterade signalen med ordet "Wow!".

 Chefen för observatoriet, John Kraus gav senare en detaljerad redogörelse för observationen: "The WoW"-signalen är mycket suggestiv och av utomjordiskt intelligent ursprung men lite mer kan sägas först då den återvänder för vidare studier", skrev han, i ett brev till astronomen Carl Sagan. 

Jag (min anm.) kan bara säga att signalen aldrig återkom och jag misstänker starkt att den var av jordiskt ursprung. Vem kommer inte ihåg från 2015 då en grupp australiska forskare upptäckte märkliga ljud med det enorma Parkesteleskopet. Utredningen visade snart att det inte var som de trodde, signaler från rymden utan ljuden kom från mikrovågsugnen i köket. 

Men nu tillbaka till Big Ear-teamet vilka fortsatte att observera samma del av himlen liksom andra många andra gjorde men Wow! signalen kom aldrig tillbaka. Inte heller har något liknande som denna signal observerats från någon annan del av rymden sedan dess.

Kraus med flera har även sökt efter stjärnor som kan vara källan till signalen: "Vi kollade i stjärnkataloger för alla solliknande stjärnor i området och hittade ingen", skrev Kraus. Wow! signalen förblir oförklarlig och oförklarad.

Men nu i november 2020 verkar en misstänkt källa hittats. Fyndet är resultatet av några smarta undersökningar av en amatörastronom och skapandet av en ny 3D-karta över galaxen.

2013 började Europeiska rymdorganisationen Gaia med hjälp av sitt rymdobservatorium en kartläggning av natthimlen för att bestämma position, avstånd och rörelse av stjärnor med oöverträffad noggrannhet. Hittills har Gaia kartlagt cirka 1,3 miljarder stjärnor vilket gör att astronomer börjat skapa den mest detaljerade 3D-karta som någonsin gjorts av vår galax. Uppdraget beräknas pågå fram till 2024.

 

Gaias nya stjärnkarta har avsevärt förbättrat vår förståelse av galaxen och stjärnorna i den och detta gav amatörastronomen Alberto Caballero en idé. Gaia-databasen är nu betydligt mer detaljerad än stjärnkatalogen som John Kraus studerade på 1970-talet. Kanske den nya databasen kan avslöja källan till Wow! signalen, resonerade han. Så Caballero upprepade sökandet efter sol-liknande stjärnor bland de tusentals som har identifierats av Gaia i denna region av himlen.

Sökningen returnerade bara en enda kandidat. "Den enda potentiella solliknande stjärnan i WOW! Signalregionen är 2MASS 19281982-2640123", säger Caballero. Denna stjärna finns i stjärnbilden Skytten på ett avstånd av 1800 ljusår från oss. Det är en identisk tvilling till vår sol med samma temperatur, radie och luminositet.

Naturligtvis innebär Inte Caballeros arbete att 2MASS 19281982-2640123 måste ha varit källan men den är den absolut mest misstänkta och ska studeras i framtiden.

En mycket intressant stjärna anser jag (min anm.) men signalen anser jag likväl är något av jordiskt ursprung som misstolkats komma utifrån. Observatorier på 1970-talet var inte så avancerade som de i dag så de signaler de tog emot kan ha misstolkats. Men inget är omöjligt, Solen därute ska absolut studeras och om det finns planeter där blir det än mer intressant.

Bild på hur Skyttens stjärnbild ser ut från https://snl.no/Skytten_-_stjernebilde

BDR J1750+3809 en kall brun dvärg observerad vid LOFAR i Nederländerna

 

Vid Analys av observationer från det lågfrekventa frekvensområdet gjorda av från LOFAR radioteleskop (i Nederländerna) hittades en brun dvärg som astronomer nu har gett beteckningen BDR J1750 +3809 (Elegast).

 Bruna dvärgar kallas ibland misslyckade stjärnbildningar eftersom de är för små för att betraktas som stjärnor men för stora för att betraktas som planeter. Elegast finns 212 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Hercules.

Generellt upptäcks bruna dvärgar i det infraröd sökfältet. Elegast representerar dock det första objektet som detekteras med hjälp av ett radioteleskop enligt ett uttalande från universitetet på Hawaii. Då bruna dvärgar är för små för att bli stjärnor genomgår de inte samma kärnfusioner som stjärnor lik vår sol gör.  De är  mindre ljussvagare och kallare än stjärnor vilket gör dem svårare att hitta med konventionella metoder, såsom inom det infraröda sökområdet.

Bruna dvärgar kan dock upptäckas i radiovågfrekvensfält. Forskarna upptäckte först Elegast med hjälp av LOFAR radioteleskop baserat i Nederländerna. Deras observationer bekräftades sedan med hjälp av International Gemini Observatory på Hawaii och vid observatoriet i  Chile.

Bild från vikipedia på storleksförhållande på några himlakroppar. Tiede 1 är den bruna dvärgen och var den första bruna dvärg som upptäcktes vilket skedde 1995. Den finns ca 400 ljusår bort.

En Minimåne i omloppsbana runt Jorden.

 

CD3 (eller 2020CD3) upptäcktes den 15 februari 2020 av Kacper Wierzchos och Teddy Pruyne via Catalina Sky Survey som verkar från University of Arizona's Lunar and Planetary Laboratory.

På grund av att minimånar är sällsynta inleddes snabbt en global insats ledd av postdoktor Grigori Fedorets vid Queen's University Belfast för att studera objektet. 23 forskare från 14 akademiska institutioner i sju länder deltog med flera teleskop. Teamet gjorde observationer fram till mitten av maj 2020 och publicerade sina resultat i The Astronomical Journal.

Studien uppskattar att CD3 är ungefär 1-1,5 meter i diameter ungefär lika stor som en mindre bil och passerade som närmast Jorden på ett avstånd av  cirka 13000 kilometer vid den senaste rundningen av Jorden.

Objekt så här små är svåra att hitta då det krävs ett teleskop känsligt nog att se dem. Dessutom innebär deras rörelse över tid ytterligare problem att hitta dem.

Forskare är intresserade av att lära sig mer om dessa objekt av flera skäl. Bland annat är dessa intressanta att sända robotar till för utforskning. Sådana projekt kommer att vara vetenskapligt värdefulla för att förstå ursprunget till dessa objekt och deras förhållande till andra asteroid- och kometpopulationer i solsystemet. Objekten kan också en dag vara kommersiellt viktiga som mål för för resursbrytning (mineral). 

Den först kända minimånen (asteroid med bana runt Jorden) var 2006 RH120 vilken upptäcktes för 14 år sedan.

Bild på minimånen (eller asteroiden) 2020 CD3 tagen  av Gemini North, ett observatorium på Hawaii. Bild från vikipedia.