Manetliknande formation upptäckt i Abell 2877

 

Ett radioteleskop beläget i Outback Western Australia har observerat ett kosmiskt fenomen som har en slående likhet med en manet. Detta i galaxklustret Abell 2877. Se manetmönstret här. 

Huvudförfattare och doktorand Torrance Hodgson vid Curtin University-noden vid International Center for Radio Astronomy Research (ICRAR) i Perth ingår i upptäcktens nedtecknare. Hogdgson säger att teamet observerade klustret i 12 timmar vid fem olika radiofrekvenser  87,5 och 215,5 megahertz "Vi tittade på data av dessa frekvenser och såg då en spökliknande manetstruktur börja dyka upp", 

 

"Denna manet vars form består av radiovågor har ett slags världsrekord. Det är  vanliga FM-frekvenser  men manetformationen försvinner  nästan helt vid vid 200 MHz. "Inga andra utsläpp som detta har observerats försvinna någonstans så snabbt vid en frekvensförändring." "Vår arbetsteori är att det för ungefär två miljarder år sedan fanns  en handfull supermassiva svarta hål  som släppte ut kraftfulla plasmastrålar från de  galaxer där de fanns. Denna plasma bleknade och låg vilande tills nu.

 

Hodgson säger även "Nyligen hände två saker - plasma började blanda sig samtidigt som mycket mjuka chockvågor av plasma passerade genom systemet.

 

"Detta har kortvarigt återupplivat plasman, tänt upp manetformationen och dess tentakler och vi har upptäckt dem."

 

Maneterna är över en tredjedel av månens diameter i storlek när de observeras från jorden, men kan endast ses med lågfrekventa radioteleskop.

En intressant upptäckt av ett fantastiskt spännande manet-utseende min anm.

Abell 2877 är som sagt ett kluster av galaxer i riktning mot stjärnbilden Fenix. Bild från vikipedia på klustret.

En mycket gammal meteorit har grävts fram i Algeriet.

 

Meteoriten det handlar om är känd som Erg Chech 002 och upptäcktes i maj 2020 av meteorjägare i den algeriska Saharaöknen. Där har den legat där i "minst 100 år", enligt Jean-Alix Barrat, geokemist vid Frankrikes BrestUniversitet.

 

I en ny studie publicerad i Proceedings of National Academy of Sciences journal beskriver Barrat och hans kollegor dess upptäckt och dess flera sällsynta egenskaper.

Det finns 43 officiellt dokumenterade fragment som hittats av den men "förmodligen finns fler antingen fortfarande i marken eller på andra platser enligt studien. De största är "stora som en knytnäve", sade Barrat.

Erg Chech 002  har en grönaktig exteriör och brunaktig interiör. Av de cirka 65 000 meteoren som hittills dokumenterats på jorden innehåller endast cirka 4 000 vad som kallas "differentierad materia". Detta innebär att de kom från himlakroppar som var tillräckligt stora för att ha upplevt tektonisk aktivitet (lava och vulkanism). Till denna grupp hör denna.

Av dessa 4 000 kommer 95 % från två asteroider. Men Erg Chech 002 är bland de återstående 5 procenten. Den så kallade "moderkroppen" (asteroiden som svepte in i jordens atmosfär och sprängdes min anm.)  av Erg Chech 002 kan ha mätt cirka 100 km i diamanter.

 

Meteoriten bildades under de första miljoner åren av solsystemets existens enligt studiens medförfattare, March Chaussidon, från Paris Globe Institute of Physics och Johan Villeneuve forskare från Frankrikes nationella centrum för vetenskaplig forskning vid Universitetet i Lorraine.

Metalliska meteoriter "kommer från protoplaneters kärnor", sade Barrat.

 

Men Erg Chech 002 är av vulkanisk ursprung vilket innebär att den var en del av skorpan på en protoplanet, snarare än en del av dess kärna. Experterna tror att dess unika sammansättning var resultatet av en rad lyckliga händelser.

På protoplaneten i fråga måste lava ha samlats på ytan, som drevs av värmen i dess aluminiumkärna.

Skorpan som innehåller meteoriten stelnade kort därefter men - eftersom den visade tecken på en plötslig kylning - istället för att stanna kvar på planeten kastade någon våldsam kraft bort den.

»Stenen kastades ut i rymden», sade Barrat.

Ytterligare undersökningar av dess sammansättning visade att Erg Tjetjenien 002 bildades för cirka 4,65 miljarder år sedan. Den färdades i eoner, "i ett grusskal, skyddad från solstrålning", sade Barrat.

För cirka 26 miljoner år sedan lossnade en bit av den stora asteroiden och fortsatte sin resa tills den kolliderade med jorden.

Bild från youtube följ denna länk så kan man se en kort väldigt fin film på meteoriten https://www.youtube.com/watch?v=o4Z8v81x_3w

Den troliga sanningen om Oumuamu.

 

År 2017 upptäcktes det första interstellära objektet som man då antog inkommen från det interstellära universum (platser utanför vårt solsystem) av Pan-STARRS astronomiska observatorium på Hawaii. "Oumuamua liknade på många sätt en komet. Men det var ett märkligt objekt på flera sätt och mysteriet om vad det var spekulerades det vilt över", säger Desch,  professor vid School of Earth and Space Exploration vid Arizona state university.

 

Från observationer av objektet upptäckte Desch och Jackson flera egenskaper hos objektet som skilde sig från vad som skulle förväntas från en komet.

 

När det gäller hastighet for objektet in mot solen med en hastighet som var lite lägre än väntat av objekt som dessa  vilket indikerar att det inte hade färdats i interstellära utrymmen på mer än en miljard år eller så. När det gäller storlek var dess pannkaksform också mer utplattad än något annat känt solsystemobjekt (obs först var tron att det var ett långsmalt objekt se bild (min anm.).

 

De observerade också att medan objektet fick en liten knuff bort från solen (en "raketeffekt" vanligt för kometer när solljus förångar isen på dem), var pushen starkare än vad som kunde väntats. Slutligen saknade objektet en synlig flyende gas något som vanligtvis benämns kometsvans. Totalt var objektet väldigt likt en komet, men olik alla kometer som någonsin hade observerats i solsystemet hittills. Desch och Jackson antog därför att föremålet innehöll is av olika slag och beräknade hur snabbt dessa isar skulle sublimera (passera från fast is till en gas) när "Oumuamua passerade solen.

Därefter beräknade de raketeffekten, objektets massa och form och isens reflexivet. Det var ett spännande arbete", säger Desch.

– Vi insåg att en bit is av detta slag skulle vara mycket mer reflekterande än vad man antog vilket gjorde att den kunde vara av mindre slag. Samma raketeffekt skulle då ge "Oumuamua en större knuff än större kometer brukar få."

 

Desch och Jackson hittade en is av fast kväve som gav en exakt matchning enligt teoretiska beräkningar till alla objektets egenskaper. Då fast kväveis kan ses på Plutos yta är det möjligt att ett kometliknande föremål kan vara av samma material som där.

 

"Vi visste att vi hade träffat rätt idé när vi slutförde beräkningen för hur albedo (hur reflekterande kroppen var) skulle få rörelsen av 'Oumuamua att matcha med observationerna," sa Jackson, forskare och Exploration Fellow vid ASU. "Det värde som vi fick var detsamma som vi observerar från Plutos och Tritons yta vilkas yta är täckta av kväveis."

 

De beräknade sedan i vilken takt bitar av fast kväveis skulle kunna  ha slagits bort från Plutos yta och liknande kroppar tidigt i vårt solsystems historia. Och de beräknade sannolikheten för att bitar av fast kväveis från andra solsystem skulle nå vårt. ”Denna forskning är spännande eftersom vi förmodligen har löst mysteriet med vad 'Oumuamua är och vi rimligen kan identifiera Oumuamua som en bit av Pluto under dess tidiga existens', alternativt en Pluto-liknande planet i ett annat solsystem," sa Desch. "Hittills har vi inte kunnat veta om andra solsystem har Pluto-liknande planeter men nu har vi sett en bit av en passera jorden (antagandet är att denna kommer från Pluto men det bör bevisas min anm.)."

Desch och Jackson hoppas att framtida teleskop som exempelvis Vera Rubin Observatory/Large Synoptic Survey Telescope i Chile kommer att kunna undersöka hela södra himlen regelbundet och hitta ännu fler interstellära objekt (som kan ses som detta min anm. Men tron att de är från ex Pluto är dock större) och  andra forskare kan använda dessa observationer för att ytterligare testa teorin om isobjekts ursprung.

Inte så fantasieggande längre nu med Oumuamua (min anm). Men jag tror fallet är löst. En bit av det som skulle bli Pluto.

Ny tolkning av hur Oumuamu ser ut. Bild 1 från  https://www.theguardian.com/  Bild 2 den kända tolkningen av hur den anses se ut från https://www.flickr.com/

Planet nio finns den eller kan det vara ett svart hål.

 

2016 studerade astronomer en samling extremt avlägsna objekt i solsystemet. Små, isiga stenbumlingar (asteroider, småplaneter) så  kallade trans-neptuniska objekt (TNOs). Objekt som blivit över då  solsystemet bildades, Namnet kommer av att de finns bortom Neptunus bana i det så kallade Kuiperbältet.

Några av dessa TNOs har märkliga banor som likväl överensstämmer med varandra. Sannolikheten för att de som i ett kluster av objekt med desa banor skulle ha detta av slumpen anses vara ca 1%, (inte så omöjligt anser jag min anm.)  vilket fått vissa astronomer att misstänka att det kan finnas en massiv planet där ute - något större än Neptunus och som kretsar mer än 10 gånger längre bort från solen än Neptunus och som gett detta resultat genom sin gravitationsstörning på objekten.

 De kallar denna hypotetiska värld planet nio. Men då denna inte hittats har nu en ny teori sett dagens ljus.

En radikal hypotes enligt följande: Kanske är planet nio inte en planet utan ett litet svart hål som kan upptäckas om vi finner det genom den teoretiska strålning som svarta hål ger från dess kant, så kallad Hawking-strålning.

 

I århundraden har astronomer använt variationer i planetbanor för att förutsäga förekomsten av nya planeter. När en planets omloppsbana inte riktigt stämmer med förutsägelser baserade på allt vi vet om solsystemet och gravitation måste vi uppdatera vår fysik (genom att till exempel utarbeta en bättre gravitationsteori) eller söka efter fler planeter för att få det att fungera enligt vår nuvarande fysik.

Till exempel rapporterade forskare i februari 2021 att bevisen för planet nio  utifrån ett kluster av asteroiders udda bana (TNOs)  - kan vara resultatet av var astronomer pekar med sina teleskop. Dessutom har ingen hittat planet nio efter nästan fem års sökande. Men svarta hål av mindre slag (om dessa finns ingen har heller sett eller kunnat bevisa existensen av sådana min anm.) kan ha bildats under de extrema förhållandena i det tidiga universumet. Dessa uråldriga svarta hål kan översvämma kosmos. Men kosmologiska observationer har uteslutit de flesta modeller av svarta hålbildning med några smala undantag - som svarta hål i planetstorlek. Ofta sedda som sista fasen av en vit dvärgs existens då denna blir en svart dvärg min anm, men ingen har ännu heller kunnat bevisa svata dvärgar.

 

Så om forskare kan bekräfta att ett litet svart hål kretsar runt solen, kan det ge en spännande titt på ett av de största mysterierna i modern kosmologi.

Jag anser dock (min anm.) att effekterna av vad vi ser därute kan vara slumpen 1 % slump är inte en omöjlig  chans av 100 möjliga utfall i händelser. Men det kan även vara gravitationseffekter från mängden av asteroider därute i närkontakt som ger utslagen. Jag tror inte på existensen av en planet nio eller ett mindre svart hål.

Bild på hur den hypotetiska planet nine (9)  kan se ut. Till höger ses solen i bakgrunden vintergatan. Från vikipedia.

Det beräknas att det passerar ca 7 interstellära objekt genom vårt solsystem per år.

 

Den 19:e  oktober 2017 kom det först upptäckta interstellära objektet som någonsin upptäckts förbisvepande under sin  snabbvisit in och ut ur solsystemet "Oumuamua". Mindre än två år senare upptäcktes ett andra objekt, en lätt identifierad interstellär komet "2I/Borisov". Utifrån dessa två objekt verifierades tidigare teoretiska arbeten som drog slutsatsen att interstellära objekt (ISOs) regelbundet kommer in i vårt solsystem.

Frågan om hur ofta detta sker har varit föremål för omfattande forskning sedan dess. Enligt en ny studie ledd av forskare från Initiative for Interstellar Studies (i4is)  kommer ungefär sju sådana besök  i vårt solsystem varje år och följer förutsägbara banor medan de är här (in mot solen).

Forskning och sökande efter dessa objekt skulle kunna göra det möjligt för oss att skicka en rymdfarkost för att möta ett av dessa objekt inom en snar framtid och ta prov från detta. Något som är mycket spännande då dessa objekt inte kommer från vårt eget solsystem utan har varit på väg hit i kanske miljontals år.

Förutom att vara fysiker i  i4is (och huvudförfattare till studien), är Marshall Eubanks chefsforskare för Space Initiatives Inc. och VD för Asteroid Initiatives LLC.

Han uttalade sig till Universe Today via e-post  om att upptäckten av "Oumuamua och 2I/Borisov är betydande på ett sätt som inte kan överskattas: "Genom att bevisa att de existerar har det haft en djupgående inverkan och skapat ett studieområde nästan från ingenting” (ett område som finansiärer bara börjar inse). Interstellära objekt ger oss möjlighet att studera, och i framtiden bokstavligen röra vid exokroppar.

Dessa forskare fann att under ett genomsnittligt år skulle solsystemet besökas av upp till sju interstellära objekt. Hur de kom till denna siffra är en gåta anser jag (min anm.) men så beskrivs det efter datakörningar av statistik och data av skilda insamlade slag. OBS det finns andra idéer om objekt av detta slag. Den 26 mars kommer jag att publicera nya rön från andra forskare inom området. Olika skolor anser olika. Detta ovan är en. En sak i taget med det sagt ligger jag några dagar före i skrivande för att alltid ha något inlägg klart i förväg ifall något sker som gör att jag inte kan skriva eller söka ny info en dag. Men alla inlägg är högaktuella.

Bild från flickr.com vad det liknar får var och en bedöma inget säkert svar finns. Fotot kommer från Hubbleteleskopet och ska föreställa gas i universum. Läs mer om det här https://www.flickr.com/photos/geckzilla/49452041152

Nytt om exoplaneten TOI-1685b

 

TOI-1685 b är en exoplanet som cirklar omkring  en dimröd dvärgstjärna cirka 122 ljusår från jorden med ett var på 0,67 jorddagar.

Röda dvärgar, även kända som M dvärgar, är mycket mindre och mindre ljusstarka än jordens sol. TOI-1685 b:s extrema närhet till sin sol ger planeten en roströd färg. Teamet som upptäckte objektet uppskattar att dess ytas temperatur är cirka 790 grader Celsius. Forskarna som leddes av Paz Bluhm vid Heidelbergs universitet i Tyskland upptäckte först TOI-1685 b i observationsdata från NASA:s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS).

Namnet TESS visar vad detta teleskop arbetar med. Det letar efter transiteringar, av små ljusförändringar som orsakas av att planeter korsar sin sols framsida.

TESS noterade ett sådant dipp runt den röda dvärgen TOI-1685.  Bluhm och hennes kollegor bekräftade därefter planetens existens med ytterligare data som samlats in av CARMENES spektrografinstrument vilket finns på det 3,5 meter långa teleskopet vid Calar Alto-observatoriet i Spanien. (CARMENES är en förkortning för "Calar Alto high-Resolution search for M dwarfs with Exo-earths with Near-infrared and optical Echelle spectrographs.)

TOI-1685 b är en så kallad "superjord" cirka 1,7 gånger större och 3,8 gånger större än jorden. Den uppskattade densiteten är ca 4,2 gram per kubikcentimeter, eller 0,15 lbs. per kubiktum,   TOI-1685 b till "den minst täta ultra-korta periodplaneten (den tid en planet tar på sig att runda sin sol låg densitet och snabb rundning av sin sol. I detta fall 0,67 jorddagar, att jämföra med jordens något mer än 365 dagar runt solen min anm.) runt en M-dvärg som hittats", skrev Bluhm och hennes kollegor i rapporten om upptäckten.

Något om en ny exoplanets upptäckt blev det idag (min anm).

Bild från youtube på hur denna planet kan se ut se gärna filmen också genom länken det är en upplevelse anser jag. https://www.youtube.com/watch?v=MXaNk9MUvcU

En förlorad atmosfär på Planet GJ 1132 b ersätts med en andra något annorlunda.

 

NASA:s rymdteleskop Hubble har funnit bevis på att en planet som kretsar kring en avlägsen stjärna kan ha förlorat sin atmosfär men förvånande nog får en andra genom vulkanisk aktivitet.

 

Planeten, GJ 1132 b som finns 42 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Seglet  har enligt teorin troligen från början haft en atmosfär. Planeten är en så kallad subNeptunus. Storlek som och gasplanet lik Neptunus,

Planetens atmosfär bestod troligen tidigare av väte- och helium. Men då planeten ligger så nära sin sol GJ 1132 att ett varv runt denna sol enbart tar 11 timmar har atmosfären avdunstat. I sammanhanget ska även sägas att samma sida alltid riktas mot solen.

På kort tid kommer  en planet i detta läge runt sin sol få en bar kärna i detta fall av storlek ungefär lika med jorden. Då tecken på detta kunde ses blev forskarna intresserade men det är inte slut med detta.

 

Till astronomernas förvåning observerade Hubble en atmosfär som enligt deras teori är en "sekundär atmosfär" (därav kan man se denna planet likväl som en gasplanet min anm.). Baserat på en kombination av direkta observationsbevis och infarens genom datormodellering rapporterade teamet att atmosfären består av molekylärt väte, vätecyanid och metan och finns i ett ett moln av kolvätedis som kan ses som smog. Modellering tyder på att smogen är baserat på fotokemiskt producerade kolväten liknande smog är på jorden. Forskare tolkar det nuvarande atmosfäriska vätet i GJ 1132 b som väte från den ursprungliga atmosfären som absorberades i planetens smälta magmamantel och nu långsamt släpps ut genom vulkaniska processer som en ny atmosfär. Atmosfären vi ser där idag tros ständigt fyllas på för att balansera vätgasen som läcker ut i rymden.

 

"Det är superspännande eftersom vi tror att atmosfären som först fanns  regenereras, så detta kan vara en sekundär atmosfär", säger studiens medförfattare Raissa Estrela vid NASA:s Jet Propulsion Laboratory (JPL) i södra Kalifornien. " Vi trodde  mycket bestrålade planeterskulle vara ganska tråkiga eftersom vi trodde att de förlorat sin atmosfär. Men vi tittade på befintliga observationer av den här planeten med Hubble och sa: "Åh nej, det finns en atmosfär där."

"  Vissa kan börja som sub-Neptunes  för att sedan mista sin atmosfär genom en mekanism av avdunstning av den ursprungliga atmosfären. Den här processen sker  tidigt i en planets existens när stjärnan är varmare," säger huvudförfattaren Mark Swain på JPL.

 

GJ 1132 b har en del paralleller till jorden men på vissa sätt är den väldigt annorlunda. Båda har liknande densitet, liknande storlek och liknande ålder som är cirka 4,5 miljarder år. Båda började med en vätedominerad atmosfär och båda var heta innan de svalnade. Teamets arbete tyder till och med på att GJ 1132 b och Jorden har liknande atmosfärstryck vid ytan.

 

Men planeterna har helt olika formationshistorier. Jorden tros inte vara den överlevande kärnan i en sub-Neptunus. Jorden kretsar på bekvämt avstånd från vår sol.

 Denna extremt nära närhet av GJ 1132 b till sin sol har gett effekten att planeten är låst den snurrar inte och visar därför samma sida till sin sol - precis som vår måne håller ena sidan permanent vänd mot jorden.

Ytterligare en spännande upptäckt av Hubbleteleskopet (min anm.) 

Hubbleteleskopet  har använts mycket och hittat otroligt mycket däruppe under sin 30 åriga historia. Under detta år ska det tas ur det och ersättas av Jameswebbteleskopet. 

Bild från vikipedia. GJ 1132b vid sin sol enligt en illustratör.