Google

Translate blog

fredag 27 juli 2018

Det har nyligen upptäckts 12 nya månar runt Jupiter


Tolv nya månar har nyligen upptäckts runt den största planeten i vårt solsystem Jupiter.

Därför är nu det kända antalet månar runt Jupiter nu 79 stycken. Men det antas att det finns några hundra fler små månar i storlek ner till någon km stora att upptäcka där.

De tolv nya månarna har upptäckts genom observationer från ett flertal skilda teleskop. Redan under våren 2017 hittades de första och därefter efterhand de andra av en astronom i USA med namnet Scott Sheppard.

Upptäckterna gjordes i samband med ett helt annat arbete där man sökte efter avlägsna himlakroppar i vårt solsystem och Jupiter då låg i det sökfält man undersökte. Slumpen kan det kallas att dessa månar upptäcktes.

Nio av dessa tolv månar rör sig i motsatt riktning mot Jupiters egen rotation. De antas vara rester efter tre större månar som har kolliderat med asteroider, kometer och kanske andra mindre eller större månar.

Två av de andra månarna rör sig i samma riktning som Jupiter roterar men i en inre närmre bana mot de nio nämnda ovan. Dessa två antas vara rester av en sönderbruten måne.

 Den tolfte hittade månen är en fara. Den rör sig i samma riktning som Jupiters i en yttre bana på kollisionskurs med de nio månarna nämnda ovan och någon av dessa nio kommer den med all säkerhet att krocka med en gång i framtiden.  

Sammanlagt har nu Jupiter sjuttionio månar. De nu upptäckt är ännu ej namngivna men säkert spännande objekt att undersöka likt de övriga.

Ingen eller inget är det andra likt varken på Jorden eller i rymden. Allt kan man lära och förstå mer av till förmodad förståelse av verkligheten och vår värld.

Bilden är av Jupiter med de mest som vi vet idag högintressantaste månarna runt densamma.

torsdag 26 juli 2018

Sanddyner på Mars är minnen från en annan tid då vatten och lavaflöden existerade på ytan


På Mars har forskare upptäckt hundratals halvmånformade gropar vilka är rester av för länge sedan borteroderade sanddyner.

I dessa gropar har en gång lava eller vatten flutit men nu hårdnat och delvis begravts i sand vilket konturerna är minnen av. Vindar genom årmiljoner har blåst bort sand och eroderat ut konturerna i halvmånform av de sedan länge försvunna dynerna.

Liknande sanddyner upptäcktes på jorden på Snake River slätten i östra Idaho i 2016. Den nya studien har identifierat liknande sanddyner på satellitbilder över Hellas basin och Noctis Labyrinthus på Mars och antas ha bildats på samma vis.

Genom att vi vet att dessa formationer på Jorden är rester av sanddyner är det säkert eller mest troligt samma sak på Mars säger Mackenzie Day planetarisk geograf vid University of Washington i Seattle och en författare av den nya studien om fenomenet. 

Mars var en annan värld när dynerna bildades. En värld med strömmande vatten och aktiva vulkaner. Sanddynerna kan ha bildats av lava likt sanddynerna på Snake River i Idaho. Men lera innehållande vatten är en annan möjlighet till bildandet.

Vi vet att sanddynerna på jorden kan stödja liv och sanddynerna på jorden är mycket lika sanddynerna på Mars. Men ett problem finns på Mars till skillnad mot på Jorden. Mars får in mycket mer kosmisk strålning och ev spår efter eller liv på mikronivå kan därmed ha förstörts om det finns eller funnits.

Men för min del anser jag att det troligaste är lavaströmmar som gjort dynerna likt på Jorden inte vatten eller lerbemängt vatten. Och i så fall faller tanken eller teorin på liv i dynernas spår på Mars.

onsdag 25 juli 2018

Merkurius verkar ha en tunnare yta än man tidigare ansett.


Planeten Merkurius är den planet vilken ligger närmast solen. Endast en rymdsond har kretsat noggrant runt planeten. Sonden Messengers uppdrag vilket slutade 2015 då beräknades Merkurius fasta ytskikt vara ungefär 22 mil tjockt. I jämförelse skiftar Jordens  mellan 0,5 till 70 mils tjocklek.

Men det finns forskare som anser detta mätresultat från Merkurius är fel  en av dessa är Michael Sori på University of Arizona. Med nya noggranna analyser  efter mätresultaten från sonden ovan uppskattas att planetens fasta yta istället är 16 mil tjock men att denna yta är tätare än aluminium.  Soris uppskattning stöder därför  teorin  att Merkurius yta bildats främst genom vulkanisk aktivitet.

Merkurius kärna antas uppta 60 procent av planetens hela volym. I jämförelse tar jordens kärna upp ungefär 15 procent av sin volym.

Merkurius har därmed den största kärnan i förhållande till sin storlek av de kända planeterna i vårt solsystem. Kanske detta beror på att Merkurius mantel en gång blev skalad av genom ett jättenedslag av en meteor, påstår Sori.

En annan teori är att Merkurius ligger så nära solen att solvindarna blåste bort en massa stenmaterial och kärnan då bildats snabbt. Men något säkert svar finns inte. Det finns inte ett svar som alla är överens om.


Vad man kan lära sig av ovanstående är att det inte går att dra slutsatser från en planets tillkommelse för att förklara resten av planeternas tillkomst i ett solsystem.

Bild storleksjämförelse mellan Jorden och Merkurius

tisdag 24 juli 2018

Asteroiden 2017 YE5 var en ovanlig gäst i vår närhet i juni i år


Nyliga observationer av tre av världens största radioteleskop har avslöjat att asteroiden 2017 YE5 vilken upptäcktes förra året inte är en asteroid utan två båda ca 900 i diameter.

Första gången den sågs (de) var av  Marocko Oukaimeden Sky Survey den 21 dec 2017. ’Den 21 juni i år var Asteroiden 2017 YE5 som närmast jorden ca 16 gånger avståndet mellan jorden och månen.

Det är inte helt ovanligt att asteroider är två. Två objekt vilka kretsar runt varandra. Oftast då ett mindre och ett större objekt.

Det ovanliga i detta fall är att objekten är nästan exakt lika stora men likväl håller avståndet till varandra och har så troligen gjort så i kanske miljarder år i sin bana och sina rundor om varandra i solsystemet.

Deras rundning av varandra är av en takt av ca 20-24 timmar.

måndag 23 juli 2018

Alla får nu tillgång till NASAS forskningsarkiv utan kostnad. Du med.


Nasa har öppnat hela  sitt forskningsarkiv.  Det innebär all forskning och alla data Nasa under sin existens finansierat. Allt är fritt och gratis för alla att söka i.

Arkivet heter PubSpace .

Gå in på länken här och sök vad du önskar veta mer om. Arkivet innehåller också professionellt granskade vetenskapliga tidskriftsartiklar.

söndag 22 juli 2018

ETA Cariane är en ljusstark stjärna varifrån starka röntgenstrålar pumpas ut i universum. Läs mer om hur man anser det går till.


Eta Cariane är en mycket stor och ljusstark stjärna i stjärnbilden Kölen med en massa av 100-150 solmassor och en luminositet (ljusstyrka) av ungefär fem miljoner gånger starkare än solens.

Det är en storlek som troligen är maxgränsen av hur stora stjärnmassor kan vara. Få stjärnor är så massiva. Avståndet till detta objekt är 7500 ljusår.

 Stjärnan omgärdas av en stor, ljusstark nebulosa som med  namnet  Eta Carinae-nebulosan (NGC 3372).

Eta Carinae  är den femte mest luminösa kända stjärnan och tros tillsammans med Pistolstjärnan (vilken finns 25 000 ljusår bort i skyttens stjärnbild) vara den mest massiva i universum vad vi vet idag

En ny studie med NASA:s teleskop Hubble visar att Eta Carinae fungerar som en accelerator av laddade partiklar (kosmisk strålning).

Eta Carinaenebulosan är ett timglasformat gasmoln vari även finns två massiva stjärnor vilka kretsar kring varandra. Dessa är 30 och 90 gånger massan av solen. Båda stjärnorna frambringar kraftfulla utflöden av stjärnvindar  säger Michael Corcoran, en av senior forskarna vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Maryland vilka studerat objektet.

Denna högenergistrålning förstärks på sin väg genom elektromagnetiska fält och är en av förklaringarna till den kosmiska strålningen. Fler källor finns naturligtvis. Men processen här förklarar en del av varför den kosmiska strålningen är så stark och från vilka källor den alstras.

För mer data om hur det går till enligt vad man vet idag följ denna länk där det mer utförligt förklaras. 

Bild på Eta Carianae

lördag 21 juli 2018

Bränsle kan tillverkas under färden till Mars


En forskargrupp bestående av personer från Tyskland, Kina och USA och ledd av Katharina Brinkert vid California Institute of Technology har testat tekniken för att framställa väte och syre i tillstånd där gravitationen (tyngdlösheten) varit nära noll.

Forskarna hade först utvecklat en effektiv fotoelektrokemisk cell vilken kan spjälka vatten med hjälp av solljus.

Därefter utförde forskarna en serie experiment där en kapsel fick falla fritt under nio sekunder för att simulera ett tillstånd av låg gravitation.

 Resultatet blev att den låga gravitationen minskade spjälkningsaktiviteten på grund av att bubblor stannade kvar längre på cellens ytor.

De fann att det genom att justera cellens invändiga form på nanonivå kunde få  bubblorna att avges snabbare. Genom detta fick spjälkningen fart fastän gravitationen var nära noll.

Slutsatsen  av detta försök att det fungerar att framställa andningsbart syre och även väte som kan användas som bränsle till olika sorters utrustning under längre rymdfärder ex på resor till Mars.

Troligen kan detta resultat ge bättre förutsättningar och möjligheter för människor att i framtiden göra längre resor än till vår måne. Åtminstone då det gäller syretillgång och bränslemöjligheter. Men exempelvis tyngdlöshetsproblemet och den psykiska riskfaktorn vid längre resor finns kvar.

Bild planeten Mars