En Magnetar långt därute i universum har vaknat till liv efter tiotals års tystnad.

En magnetar är en neutronstjärna med ett mycket starkt magnetfält. Ca 1000 gånger starkare än vad neutronstjärnor vanligtvis sänder ut. Vi vet dock ännu inte mycket om magnetarer.


En grupp av astronomer ledda av Lina Levin vid universitetet i Manchester i Storbritannien har som uppgift att regelbundet med ett radioteleskop studera pulsaren XTE J1810 – 197 vilken finns i riktning mot stjärnbilden Skytten.


Den är en av endast hittills kända 23 magnetarer och en av fyra radiostrålningmagnetarer som någonsin upptäckts. Upptäcktsåret var 2004 för ovanstående. Men i slutet av 2008 slutade den mystiskt nog att sända ut radiovågor. Magnetfältet blev lugnt. Något som man inte uppmärksammat ska ha skett hos andra magnetarer där hela tiden ett magnetfält existerar.


Nu mer än ett decennium senare visar det sig att astronomernas koll på densamma givit resultat. Den har börjat uppföra sig som en magnetar igen. Strålning och magnetfält existerar i hög dos igen.


 Det var den 8dec. 2018, XTE J1810 – 197 vaknade.  Astronomer har länge ansett magnetarer innehålla magnetfält mer än en miljon gånger mer intensiva än typiska neutronstjärnors och mer än en KVADRILJON gånger mer kraftfulla än Jordens.

Men ingen förstår varför XTE J1810 – 197's radiostrålning gick till vila eller varför det nu vaknade igen.


Vi ska även komma ihåg att magnetarer är bland de sällsyntaste och minst förstådda objekten därute.


XTE J1810 – 197 nystart började med blixtrar av radiostrålning och magnetism men har nu stabiliserats och kan ses som normalt beteende utifrån hur andra magnetarer uppför sig.


Ser man på bilden ovan ser det ut som en vanlig magnets rörelseschema. Men det är en illustration så helt säkert på om denna visar sanningen om radiostrålningsmagentarer  (däremot troligen av hur den vanligaste magnetaren fungerar)  finns inte. Och den visar ingen förklaring till varför magnetarer finns och än mindre varför ovanstående XTE J1810 – 197 uppfört sig som den gjort. 

Jag misstänker att XTE J1810 – 197 tillhör en liten grupp av magnetarer (4 hittills upptäckta som ger radiovågor) vilka vi förstår än mindre än de som ger elektromagnetism enbart. Därmed är det mycket möjligt att de övriga tre kända av ovanstående radiostrålningskällmagnetarer även de kan stanna av under en tid för att sedan plötsligt komma igång igen.


Genom länken här kan du läsa mer om magnetarer och se namn på ett antal som hittills upptäckts och det år detta skedde. 

Bilden ovan är en illustration på hur man tänker sig att det starka magnetfältet sprids ut från neutronstjärnor (magnetarer).

Ett överraskande resultat av vilken planet som ligger närmst Jorden.

I alla konstellationer visas på bild att på ena sidan mot solen från Jorden ligger Venus på den andra från Jorden och solen Mars.


Vi har lärt oss att närmast Jorden med undantag för månen finns som planet Venus och i motsatt riktning Mars.


Men det är fel. Det är Merkurius som kommer närmst Jorden. Merkurius ligger bortanför Venus och är den planet som ligger närmst solen.


Hur nu Merkurius kan vara den planet som likväl kommer närmst Jorden kan man förstå vid läsning från denna artikel.


Bilden visar den blå Jorden med en skymt av Mars till höger och till vänster närmst Jorden den heta Venus och längst till vänster den planet som ligger närmst Jorden Merkurius.

Ultima Thules form förvånar forskare. Men jag undrar om den är så konstig.

Asteroiden Ultima Thule ute i Kuiperbältet vilken New Horizon flög förbi den 1 januari 2019 utforskas genom de data som sändes tillbaks till Jorden  och avslöjar långsamt sina hemligheter.


Data New Horizons har skickat hem sedan förbiflygning av Ultima Thule (officiellt benämnd 2014 MU69) analyseras fortlöpande och lär forskare mer om utveckling, geologi och sammansättningen av denna fornlämning från solsystemets bildande.

 Dennas märkliga form är den största överraskningen hittills av förbiflygning. ”Vi har aldrig sett något liknande någonstans i solsystemet”, sade New Horizons Principal Investigator Alan Stern, för Southwest Research Institute, Boulder, Colorado.


Eftersom asteroiden är så välbevarad erbjuder Ultima Thule vår hittills tydligaste fornlämning till den tid då planetsystemen bildades.


Ultima Thules två lober har troligen en gång kretsat runt varandra, som många så kallade binära världar i Kuiperbältet, tills något sammanförde dem i en ”mild” fusion. Färg och sammansättning visar genom data från New Horizon att Ultima Thule liknar många andra föremål som hittats i regionen av Kuiperbältet.


Men någon helt säker idé på hur formen bildats har forskare inte. 


Ett tips till astronomerna från min sida är att jag ser lösningen på Ultima Thules form till följande. Om man tänker sig att det vid solsystemets bildande var heta rundformade stenblock som for omkring och då två mindre träffade varandra i låg hastighet fastnade de vid varandra genom dess hetta och svalnade efterhand, Där av uppkom formen. Två-blockformen misstänker jag kan vara vanligare än man tror ute bland Kuiperbältets mindre asteroider vilka finns i ett antal som man anser av 70000 st.

NASA försöker skapa annorlunda atmosfärer för att se om dessa kan innehålla livsformer.

Forskare vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien, mixtrar med olika atmosfärblandningar för att finna möjliga atmosfärer på heta planeter.


 Utgångspunkten är atmosfärer i blandningar av kolmonoxid och väte.


Dessa planeter som kallas ”heta Jupitrar” är gasjättar som kretsar väldigt nära sin sol till skillnad från någon av planeterna i vårt solsystem. Medan jorden tar 365 dagar att kretsa kring solen tar heta Jupitrar mindre än 10 dagar på sig runt sin sol. Deras närhet till en stjärna (sin sol) betyder att temperaturen på ytan kan variera från 530 till 2800C grader.


Men även i denna temperatur kan en atmosfär finnas (dock knappast liv tycker jag) . Vilken blandning denna atmosfär då har för att existera på planeten experimenteras nu ut. Vi ska komma ihåg att merparten av materia och grundämnen smälter i dessa temperaturer.


Varför vill då forskare veta om en viss sorts atmosfär kan finnas här? Som jag tolkar det är det för att förstå mer av vad de ser på dessa jätteplaneter och ta hänsyn till de effekter en atmosfär ger när planeten studeras. Man vill helt enkelt veta vad man ser där nere i hettan för att tolka resultaten utifrån planeternas rörelser och innehåll. Men jag har även förstått att de även kan tänka sig livsformer i denna atmosfär. Men jag är själv övertygad troende på att det inte är möjligt. 


Bild på vår egen Jupiter men som sådan enbart lik de heta jupiterlika exoplaneterna därute enbart i storlek.

Två stora stjärnor ligger betydligt närmre varandra därute än det går att förklara

Ett internationellt team lett från universitetet i Leeds har bestämt avståndet mellan de massiva unga stjärnorna PDS 27 och PDS 37. 

Dessa finns 4,5 miljarder km från varandra eller på ungefär samma avstånd från varandra som Jorden och Neptunus.


Studien av dessa stjärnor har beskrivits av Dr Evgenia Koumpia, från institutionen för fysik och astronomi vid Leeds universitet hon säger att: ”detta är en mycket spännande upptäckt,  hur dessa binära system har bildats  är en  ganska kontroversiell fråga där flera teorier har lagts fram".


 PDS 27 är minst 10 gånger mer massiv än vår sol och systemet finns ca 8000 ljusår bort. För att se stjärngrannen PDS 37 använde teamet den högsta upplösningen som tillhandahålls av PIONIER instrumentet på Europeiska Sydobservatoriets mycket stora Telescope Interferometer (VLTI). Instrumentet kombinerar ljusstrålar från fyra teleskop, som alla är 8,2 meter i diameter och detta ger en effekt i styrka som ett enda teleskop med en diameter på 130 m.


Massiva stjärnor utöva betydande inflytande på sin kosmiska omgivning. Deras stjärnvindar, energi och de supernovaexplosioner som de genererar i sin tur en gång kan påverka bildandet av andra stjärnor och galaxer.


Hur dessa system bildas finns det flera teorier om. För att läsa lite om detta se denna sida.


Jag funderar på hur vi haft det här på Jorden om vi överhuvudtaget skulle kunnat finnas till om en betydligt större sol än vår varit där vår sol är och en ytterligare sol legat vid banan för Neptunus.


Bild våra solsystems planeter för att visa var en ytterligare sol skulle finnas om vi levt under två solar likt ovan solsystem. Vi är tredje planeten från solen. Neptunus den lilla planet längst bort åt höger.

Nya förvånande upptäckter har upptäckts i banor runt Merkurius och Venus.

Två upptäckter har ökat vår förståelse av det inre av solsystemet.


Merkurius har visat sig ha ett dammoln i bana runt sig något man tidigare inte trott skulle kunna vara möjligt då planeten ligger så nära solen. Solen borde genom sin elektromagnetiska strålning ha blåst bort damm. Men se det stämmer inte. Dammolnet finns.


Det har även upptäckts en mindre samling av asteroider i bana runt Venus.

”Det inte är varje dag det upptäckts något nytt i det inre av solsystemet”, säger Marc Kuchner, medförfattare till rapporten om upptäckten.


Även en amerikansk astrofysiker vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland uttalar sig men då om Merkuriusupptäckten då han säger att vi trodde att Merkurius till skillnad från Jorden eller Venus är för liten och ligger för nära  solen för att fånga in och behålla  damm i en bana runt sig, säger Guillermo Stenborg, vilken är solforskarande vetenskapsman vid Naval Research Laboratory i Washington, D.C.


– Det förväntades att solens vind och magnetiska krafter skulle blåsa bort överflödigt damm i området runt Merkurius”. Det är däremot inte så konstigt att denna lilla asteroidkoloni runt Venus varit oupptäckt tills nu då dess omloppsbana vid Venus ligger i riktning mot solen som bländar teleskopen och man har inte aktivt sökt efter asteroider i denna riktning.


Jag själv undrar om det finns mer i riktning mot solen vilket vi inte upptäckt på grund av att vi inte sökt efter detta och solens bländande sken döljer mindre objekt.


Bild från vänster och närmst solen Merkurius sedan Venus, Jorden och Mars storleksmässigt.

Orange stjärnor klassificerade som K-typ är intressanta i sökandet efter planetsystem där liv kan existera.

Aldebaran är den ljusstarkaste stjärnan i riktning mot stjärnbilden Oxen 65 ljusår bort. Den är ett exempel på en K-stjärna.  Forskare säger nu i en ny studie att K stjärnor är mer lämpliga för  exoplaneter där liv kan ha uppstått än andra typer av stjärnor.


Vår sol är en G-stjärna med relativt mycket utsläpp elektromagnetisk stålnings. Men likväl har tillräcklig livszon om sig för att vi har kan leva på Jordens smala band av livsbälteszon. Men det var mycket som skulle stämma utöver rätt plats från solen även skyddsbälten (atmosfärskikt) som skyddade mot strålning. På något vis stämde allt för att vi skulle kunna bli till och Jorden bli en överfull planet av livsformer.


 Vår sol är hetare än en K-sol. Beteckningar på solar finns av beteckningarna O,A,B,F,G,K,M,L,T för mer information om dessa spektralgrupper  se länk här. 


Om liv finns utanför Jorden tyder mycket på att  vi har störst chans att finna detta på planeter runt en orange stjärna. En  K-stjärna. K stjärnor är betydligt större men svalare än solen (se bild ovan på storleksförhållandet solen och Aldebaran).


Som forskare nyligen beskrivits det i Astrophysical Journal har K stjärnor flera fördelar. De existerar länge vilket ger omgivande planeter gott om tid för utveckling av liv. K stjärnor har mindre elektromagnetisk turbulens och ger mindre strålning av farligt slag till planeter runt dessa. Här passar det med andra ord bättre att bygga upp ett digitalt uppkopplat samhälle än på Jorden där solstormar kan slå ut all elektronik.


Men det finns riktigt ruskiga stjärnor också. De stora mer frekventa solstormar som produceras av M stjärnor exempelvis kan skala bort atmosfären från de inre planeterna.


Syre och metan kan vara svårt att upptäcka  tusentals ljusår bort. Men de modeller som skapats av Arney och hennes kollegor och beskrivs i den publicerade rapporten visade att syre-metan biosignatures skulle vara mer lätta att finna i atmosfären från  exoplaneter i K stjärnsystem.


”På en planet runt en K stjärna kommer inte syret att förstöra metanet så snabbt som ex på planeter med mer farlig instrålning från sin sol. Istället byggs  en  atmosfär enklare upp på en planet med en K-stjärna som sin sol”, sade Arney. ”Detta eftersom K stjärnans ultravioletta ljus inte genereras så starkt att reaktiva syreföreningar förstör metan lika lätt som i all den strålning som går ner i atmosfären från solar som vår sol och Jorden skulle fått dessa problem utan sina skyddsbälten (atmosfärskikt) runt denna. 


För min del tycker jag att det borde koncentreras på att söka liv eller syre utifrån denna undersökning först och främst  runt solar klassificerade som K-stjärnor.


Bild:  Storleksjämförelse mellan Aldebaran och vår egen sol.