Google

Translate blog

lördag 3 augusti 2019

Ett solsystem med tre solar.


   
Astronomer har upptäckt en planet i ett solsystem med tre solar på dess himmel. Men det är mer som är intressant i denna främmande världs sky.


Planeten det handlar om har fått beteckningen LTT 1445Ab och det är data från rymdtelekopet TESS som samlat in den information som visar på planetens existens. Ett solsystem med tre solar  ca 22,5 ljusår från jorden.


”Om du står på ytan av planeten finns det tre solar i himlen. Men två av dem är ganska långt borta och ser små ut”, säger  medförfattaren till rapporten om upptäckten  Jennifer Winters, en astronom vid Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics till tidningen New Scientist.


”De är som två röda, olycksbådande ögon i skyn”.


Forskarna tror planeten är stenig och mellan en tredjedel större än jorden till högst som ca 8 gånger så stor som jorden. Det är en het yta på planeten ca160C grader. Planeten rundar sin sol på 5 dagar. Det innebär en årslängd på samma antal dagar.

Men här bör finnas (vissa tecken visar på detta) en atmosfär. Planeten i sug är en stenplanet.


Då alla stjärnorna i fråga är röda dvärgar (ljussvaga och inte så heta  stjärnor)  och systemet ligger någorlunda nära jorden och systemet är ordnat så att planeten passerar mellan stjärnor och jorden, kan forskare troligen få en glimt av vilka gaser som ingår i dess eventuella atmosfär med teleskop baserade på jorden.


En spännande miljö tycker jag det verkar som. Se bilden ovan som föreställer hur det kan se ut från planetens yta. Genom att avståndet är så nära den sol planeten kretsar runt på endast 5 dagar blir solsnes storlek stor från planeten sett. Se bilden som är en fri bild från NASA.


fredag 2 augusti 2019

Vad mörk materia än är så verkar den ofarlig för oss


Vi vet inte vad mörk materia är. Men en sak vet vi den existerar (enligt dagens vetenskap, min anm.) och verkar inte ha skadat någon. Är vi ute och tänker (teoretisk fysik min anm) kan det kanske vara så att mörk materia och mörk energi är det som får oss att åldras och dö. Utan den skulle vi ha evig ungdom och liv. Kan vi skriva en rapport om att mörk materia är ofarlig som vi vet idag kan vi även tänka annorlunda att den är livsfarlig enligt exempevis ovan resonemang.



Men nu till forskarna som lagt tid på ofarlighetstanken.  Enligt fysikerna Jagjit Singh Sidhu och Glenn Starkman av Case Western Reserve University, och Robert Scherrer Vanderbilt University visar dessa genom sitt resonemang att ingen har dött av mörk materias inverkan.


”Våra resultat”, öppnar ett nytt fönster på mörk materia: den mänskliga kroppen som en mörk materia detektor”. Vi vet att det finns något därute som genererar något okänt säger de. I själva verket är stjärnor, galaxer och allt i dessa inklusive vi bestående av upp till 85 procent av mörk materia. Men vad det är vet vi inte men den vekar ofarlig för oss och universum säger forskarna.


Ja säkert är den nödvändig (min anm) för att allt ska finnas. Men jag påstår åter att denna mörka materia är inget annat än en konsistens av vanlig materia med sådan konsistens att våra mätverktyg av vanlig materia inte kan detektera den. 


För intresse av den forskningsrapport som ligger till grund för mitt inlägg vilket jag resonerat omkring se denna länk. 


Bilden (fri bild) ska föreställa glädje över att vi inte behöver oroa oss för den mörka materian då vi själva är en del av denna.

torsdag 1 augusti 2019

Kinesiska rymdstationen Tiangong 2 tillbaka på Jorden


Tiangong 2 var ett rymdlaboratorium och Kinas andra rymdstation i omloppsbana runt jorden. Uppskjutningen av Tiangong 2 gjordes den 15 september 2016 med bärraketen Chang Zheng 2F/G från Jiuquans satellituppskjutningscenter.


Här har forskare slutfört många betydande experiment såsom hur växande ris och grönsaker i rymden beter sig. Observerat de starkaste explosionerna i universum (supernovor) och ställt in den mest exakta klockan i rymden tidsmässigt.


 Tiangong-2 slutade sitt uppdrag i juli 2019  och kom in jordens  atmosfär (19 juli där den sönderdelades i delar och föll ner)  igen säger Zheng Huiqiong, forskare vid Institutet för växtfysiologi och ekologi av kinesiska akademin av vetenskaper (CAS).


Zheng Huiqiong minns hur hon nervöst väntade hon var då astronauter i november 2016 kom tillbaka med en liten låda som innehöll Arabidopsis thaliana, en typ av grönsak, som hade vuxit på Tiangong-2 i ca 50 dagar.


Som den ledande forskaren av experiment på anläggningen var hon den första att förse anläggningen med en liten blomma.


”Det var en enastående spännande ögonblick”, sade Zheng. ”Tiangong-2 uppdraget var vår första möjlighet att genomföra ett långsiktigt växtexperiment i rymden. Detta experiment är betydande eftersom växande korn och vegetabilier kommer att vara en nödvändighet om människor vill lämna jorden och ska överleva under resor i rymden ”, sade Zheng.


Framgången med  Tiangong-2 har inlett byggandet av en ny kinesisk rymdstation, som väntas vara klar runt 2022.

Rymdstationen som ska byggas väger 66 ton, och blir  T-formad med kärnmodulen Tianhe på mitten och Wentian och Mengtian labkapslar på varje sida.


Stationen ska kretsa 340 till 450 kilometer ovanför jordens yta och ska kunna förstoras till 180 ton vid behov och rymma tre till sex astronauter. Den är avsedd att vara uppe i minst 10 år enligt  Zhou Jianping, chefsdesigner för Kinas bemannade rymdprogram.

Sexton experimentutrymmen kommer att installeras på rymdstationen vilket ska stödja hundratals rymdforskningsprojekt beroende på teknik.


Vi får hoppas projektet blir lyckat vi behöver rymden i framtiden tror jag (min anm).  Här finns obegränsade möjligheter för människan om bara teknik finns.


Bild från wikipedia förställanderymdstationen Tiangong 2 till vänster vilken inlägget handlar om och en Shenzhou rymdkapsel vilken inte detta inlägg handlar om.

onsdag 31 juli 2019

Europeiska satellitnavigeringssystemet Galileo är återställt


Galileo är ett system för satellitnavigering som utvecklats på uppdrag av Europeiska unionen (EU) och Europeiska rymdorganisationen (ESA). Systemet innehåller 26 satelliter  och togs i bruk i december 2016 men är ännu inte fullt utbyggt. Galileo är kompatibelt med de tidigare systemen GPS och Glonass (ryska GPS) på så sätt att samma chips även kan användas för att ta emot Galileo-signaler.


 Galileo ska möjliggöra positionsbestämning med meterprecision för vanliga användare över hela jordklotet och millimeterprecision för avancerade användare som till exempel myndigheter och byggbolag.


Systemet består i dag av 26 satelliter men det planeras för ytterligare tolv stycken.

Systemet fick problem den 12 juli med 22 av satelliterna vilket resulterade i att det inte gick att visa gps för smartphone eller liknande system i Europa  eller ge data överhuvudtaget.


Men nu fungerar det igen efter att systemen kom igång fullt ut den 18 juli igen.

Dock drabbades inte de fyra satelliter vilka har betydelse för sök och räddningstjänsterna. Sök- och räddningstjänster används för att lokalisera och hjälpa människor i akuta situationer, exempelvis på havet eller i avlägsna, bergiga områden. Dessa var inte påverkade och förblev fyllt operativa.


Störningarna påverkade olika element på kontrollcentraler i Fucino (Italien) och webbplatsen DLR i Oberpfaffenhofen.


Ett team av experter från Galileo Service operatör ledda från Spaceopal GmbH, arbetade så snabbt som möjligt och i nära samarbete med Europeiska GNSS byrån (GSA), samt de industriella markinfrastrukturnas leverantörer tillsammans med den Europeiska rymdorganisationen (ESA) för att rätta felet. På grund av den höga tekniska komplexiteten i systemet tog dessa ansträngningar flera dagar innan tjänsterna återupptogs den 18 juli 2019.


Det visar hur sårbart vårt samhälle är med den nya teknik vi använder i dag. En fientlig makt från Jorden eller om en främmande makt från rymden skulle vilja slå ut jordens kommunikation vore det en bagatell då dagens teknik är inte bara är sårbar utan jämförelsevis mer sårbar är all annan teknik som tidigare använts på Jorden.


Om rymdvarelser (skulle finnas och vara fientliga) skulle de säkert ironisera över hur sårbart samhälle vi byggt upp här på Jorden.


Bild De 27 Galileo-satelliternas konfiguration. Bild från wikipedia.

tisdag 30 juli 2019

Snart två av sju veckor avklarade i Indiens pågående månfärd till månen.


Indiens rymdfarkost Chandrayaan-2 är nu på väg till månen. Resan längd blir sammanlagt sju veckor att jämföra med Apollo 11 vilken tog 4 dagar på sig för att nå månen. Skillnaden är att Appolo använde raketer av mycket kraftfullare slag och på dennas uppdrag var även människor ombord.


Chandrayaan-2 är mindre och obemannad och ska även tillbringa en tid runt Jorden innan den fortsätter mot månen.


Det är Indian Space Research Organisation (ISRO), som övervakar uppdraget. Enligt uppdragets nya schema efter en försening kommer att Chandrayaan-2 att tillbringa 23 dagar kretsande kring jorden och gradvis höja sig från jorden varje gång den kommer på ena sidan av sin elliptiska bana runt jorden.


I mitten av augusti, kommer farkosten att slutföra en rad manövrar och lämna jordomloppet och påbörja färden till månen vilken den ska nå den första veckan i september. Väl på plats släpper Chandrayaan-2 ifrån sig månlandaren Vikram som sedan kommer att sjunka ner till månens yta och om allt går enligt planerna ska månbilen  Pragyan  några timmar senare släppas ut från månlandaren.


Allt sker på månens sydpol. Ett område på månen som forskare är mycket intresserade av då här finns ett tunt lager is i kratrars skuggor. Uppdraget är att kartlägga och analysera denna is.


Ett nog så spännande och viktigt uppdrag. Detta med anledning av att vi vid framtida kolonisering av månen (om den sker) är viktigt att veta hur vattenförsörjningen ska gå till. Om det finns drickbart vatten på månen underlättar det mycket.


Bild från vikimedia på modell av den medföljande månbilen 

måndag 29 juli 2019

Jordklotets kärna läcker.


Jordklotets kärna läcker. Inte att förväxla med manteln som är flytande och varifrån magma och lava kommer ut i vulkaner och är utgångsplatsen för plattornas rörelser och jordbävningar.


En ny studie visar att den innersta delen av planeten kärnan som i första hand innehåller järn och nickel men även andra metaller läcker. Läcker volframisotop 182 och 184.

Läcker till  i manteln plymer, av vilket  en del så småningom når jordytan.

Fynd tyder läckage av isotoperna har skett till manteln under de senaste 2,5 miljarder åren, säger forskarna i The Conversation, en webbplats där forskare skriver om sin forskning för allmänheten.


Detta kemiska utbyte mellan kärnan och mantelns plymer kunde upptäcktas i havets basalt och har sitt ursprung från plymer i manteln säger forskarna i studien.

Men denna skillnad i volfram från ickeläckage är mycket liten volfram-182:s sammansättning i mantel och kärna förväntades skilja sig med endast ca 200 delar per miljon (ppm). ”Färre än fem laboratorier i världen kan göra denna typ av analys som visar detta”, skrev forskarna i The Conversation.


Beloppet för volfram i de bergarter som undersöktes avslöjade en läcka från kärnan. Under Jordens livstid fanns det en stor förändring i W-182-till-W-184 förhållandet i jordens mantel fann forskarna. Konstigt nog har jordens äldsta bergarter högre W-182-till-W-184 förhållande än de flesta senare bildade stenar.


”Förändringen i förhållandet 182W/184W av manteln anger att volfram från kärnan har läckt in i manteln under lång tid”, skrev forskarna i The Conversation.


Jorden är ca 4,5 miljarder år gammal. Jordens äldsta stenar från manteln från vulkanutbrott hade dock inte några betydande förändringar av volfram isotoper. Detta tyder på att från 4,3 miljarder fram till 2,7 miljarder år sedan, det var lite eller inget utbyte av material från kärnan till den övre manteln säger  forskarna.



Men under de senaste 2,5 miljarder åren har volfram isotoperna sammansättningen i manteln förändrats avsevärt. Varför hände detta?


Ingen kan med säkerhet säga detta. Min uppfattning (min anm) är att det tagit så lång tid från Jordens kärnas skapelse till det att volfram kunde läckas ut. Det behövdes en transporttid kanske från det innersta av kärnan till dess yttersta delar innan läckage kunde ske.
  

Bild från Vikipedia

söndag 28 juli 2019

Välkommen till solsystemet PDS 70. Här bildas planeter just nu.


Innan vi går in på dagens ämne vill jag åter en gång visa att nu har det hänt igen. En överraskande asteroid kom in mellan månen och jorden utan att vi först upptäckt den. Det var under torsdagen den 25 juli det skedde.


Asteroiden har fått namnet  2019 OK och  passerade  mellan jorden och månens omloppsbana på ett avstånd av 73 000 kilometer.


Asteroiden kom in mot jorden från solens riktning vilket försenade dess upptäckt till bara ett par dagar innan den passerade. Vid kollision med jorden hade den utplånat en hel stad, enligt forskare. Storleken av den var ca 50-130 i diameter och dess hastighet 24 km i sekunden.


Den hade om den träffat oss haft en kraft av ca 30 gånger större än atombomben i Hiroshima, säger Alan Duffy, docent i astrofysik vid Swinburne University till The Sydney Morning Herald. Åter visar det hur usel koll vi har på närområdet av vårt närområde av rymden (min anm). 


Men nu till dagens huvudämne.

Med hjälp av jordens mest kraftfulla radioteleskop har astronomer gjort de första observationerna av en skiva gas och stoft runt en mindre sol. En skiva av detta slag bör även en gång varit utgångspunkten till Jupiters månar.


De flesta slag av planetbildning sker på detta vis men skeendet är enbart av en längd av 10 miljoner år. Det innebär att det var 4 miljarder år sedan en skiva av detta slag fanns i vårt solsystem.



I tidskriften Astrophysical Journal Letters har publicerats historien om planet PDS 70 c som just nu tillsammans med PDS 70b bildas i en gasskiva runt stjärnan PDS 70, 370 ljusår bort från oss i riktning mot stjärnbilden Kentauren.


 Med hjälp av det stora  66-antenner Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA-telekopet) i Chile har Rice University astronomen Andrea Isella med kollegor undersökt detta solsystem med millimeterbandet av radiosignaler. Detta visade förekomsten av stoftkorn i hela det stjärnsystem där PDS 70 c och dess systerplanet, PDS 70 b håller på att bildas.


Stjärnan där detta sker är PDS 70 en dvärgstjärna ungefär av tre fjärdedelar av massan av solen i vårt solsystem. Båda dess planeter (PDS 70 b och PDS 70 c) är 5 - 10 gånger större än Jupiter och den innersta av dem (mot dess sol) PDS 70 b, kretsar ca 1,8 miljarder miles (amerikanska miles) från stjärnan vilket motsvarar ca 2870 km och det är ungefär avståndet från solen till Uranus i vårt solsystem. PDS 70 c är en miljard miles (amerikanska miles) längre ut och har storleken av ungefär Neptunus hos oss. Både PDS 70 b och PDS 70 c är gasplaneter.


Ännu en kunskap är inhämtad och kan fortsatt studeras av astronomer i förståelsen av hur vårt solsystems planeter en gång bildades och då kanske i första hand dess gasplaneters Jupiter, Saturnus, Uranaus och Neptunus. Kanske dessas stora antal av månar sedan till viss del bildades från en gas och dammskivor runt dessa planeter.


Bild från vikipedia på skeendet som omtalas ovan.