Google

Translate blog

måndag 23 september 2019

Nytt interstellärt objekt på väg. Den här gången en komet.


Vem minns inte asteroiden Oumuamua?

NU är nästa interstellära objekt på väg. Denna gång en komet från någonstans utanför vårt solsystem. Kanske en komet från ett helt annat solsystem.


Kan vi bli lika fundersamma över detta objekt som över Oumuamua vilkens cigarrform och hastiga besök i vårt solsystem gjorde att en undersökning av detta objekt nästan omöjliggjordes. Dess överraskande uppdykande fick många att anse att det var en kamouflerad utomjordisk farkost. Vad det var vet ingen säkert ännu idag.


Kan detta vara en komet som har ett samband med Oumuamuas besök? Ingen vet. Kanske de kommer från samma område därute och kanske fler är på väg och många oupptäckta redan passerat oss. Objekt vilka kommer från en plats där något en gång hänt. Objekt kanske med främmande liv ombord på flykt. Allt är egentligen möjligt. Men troligen är det bara en komet av ordinärt slag som sveper igenom vårt solsystem likt Oumuamua troligen var en helt banlig asteroid med en ovanlig form.


Men ännu är objektet som nu kommer för långt bort för att vi ska se dess form.

Det är den första interstellära kometen vi hittat och dess namn har blivit Comet C/2019 Q4.


Bild från wikimedia som visar dess bana i vårt solsystem 

söndag 22 september 2019

Ny teori om Jupiters måne Io. Magmahavet man trodde fanns finns troligen inte.


Io är i storleksordning den tredje största av Jupiters månar. 


Utöver det är Io den mest vulkaniskt aktiva kroppen i solsystemet och teoretiskt har många ansett att det under dess yta finna en ocean av magma.


 Forskarna har trott att magnetiska fälts variationer runt Io, vilket bekräftats ske genom mätningar för några år sedan av NASA: s Galileo rymdfarkoster ansetts ha som orsak interaktioner mellan Io:s magmaocean under ytan och gasjättens (Jupiters) magnetfält.

Men ny forskning tyder på att samma variationer kan orsakas av interaktioner mellan Jupiters magnetfält och Io:s vulkanstörda atmosfär. En magmaocean på Io kan finnas men är inte nödvändig i förklaringssyfte för de magnetsiska fältens förändringsbenägenhet.


Den forskning vilken publicerades 2011 visade på en mycket tunnare atmosfär än efterföljande observationer visat. Tidigare ansågs en tjockare atmosfär vara viktig i förklaringsammanhang.


"Vi inser nu att en tjock atmosfär och magnetfält från en magmaocean inte behövs för att förklara samma data," säger Aljona Blocker, en forskare vid Tysklands universitet i Köln och den ledande författaren på studien.


 Forskarna fann att de förändringar som genereras av atmosfärens interaktion med plasman är tillräckligt för att förklara de mätningar som gjorts av Galileo. Plasma vilken kommer från den vulkaniska aktiviteten. Utkast av magma i atmosfären visade på en starkare  effekt på det magnetiska fältet som omger månen när det kom från platser bortom ekvatorn  medan utkast vid ekvatorn  orsakade mycket svagare förändringar.


Det är fortfarande möjligt att en magmaocean existerar men den är i så fall inte en absolut förutsättning för skeendena i magnetfälten runt Io.

Lite nya rön (min anm) kanske inte så spännande men allt nytt om solsystemet är en pusselbit i förståelsen av vad verkligheten som vi upplever den som människor är eller kan tolkas som.

lördag 21 september 2019

Vatten finns på en planet därute.


Nu har man funnit en planet där vatten bevisats finns. Tidigare har dock många planeter hittats där man kan misstänka att vatten kan finnas. Men det är skillnad på misstanke eller konstaterande.


K2-18B har planetens namn blivit. En planet nästan dubbelt så stor och åtta gånger så massiv som Jorden 110 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Lejonet.  Den upptäcktes 2015 av NASA: s Kepler rymdteleskop. Dess moderstjärna är en röd dvärgstjärna.


 K2-18B är den enda planeten som kretsar kring en stjärna i ett annat solsystem än vårt där man upptäckt vatten och planeten ligger även i den zon runt sin sol vilken kan ge livsvänlig temperatur. Mycket återstår dock som är okänt om Exoplaneten K2-18 b. Forskarna betonade att planeten kan vara stenig med en livsvänlig atmosfär eller en "vattenvärld" täckt mestadels eller helt av vatten.


Likväl är K2-18b en av de bästa kandidaterna att vara en värld för utomjordiskt främmande liv som vi vet om säger forskare Angelos Tsiaras vid University College London som är en av upptäckarna. 


K2-18 b har en omloppsperiod på 33 jorddagar runt sin sol vilket innebär att ett år på K2-18 b motsvarar ungefär en månad på jorden. 


Det finns många frågor att besvara om planeten. Finns det liv ex? Forskarna tror att de ska kunna svara på några av de många frågor som har uppstått om planeten, dess atmosfär och dess potentiella beboelighet med NASA: s James webb rymdteleskop som om allt går i lås ska lanseras under 2021.


Jag (min anm) ser med spänning fram emot vad man kan utröna med James Webb teleskopet. Vad kan vi mer upptäcka därute? Ingen vet i dag. 


Bilden är från Vikipedia   och är en konstnärs tolkning av K2-18b (blå) som kretsar runt den röd dvärgstjärnan K2-18 ytterligare ses exoplaneten K2-18c.

fredag 20 september 2019

Nu söks skenet från de första stjärnorna efter BigBang.


Astronomer hoppas snart finna en signal som har färdats genom universum i 12 miljarder ljusår. En signal eller syn som visar sken från den tid då de första stjärnorna bildades efter BigBang.


Detta arbete och denna förhoppning presenteras snart (ev är det gjort när detta läses) i en rapport i Astrophysical Journal av ett team som leds av Dr. Nichole Barry från Australiens University of Melbourne och Arc Centre of Excellenc.


MWA (se nedan)  som startade sin drift under 2013, byggdes specifikt för att upptäcka elektromagnetisk strålning som avges av den vätgas som fanns i universum under den period då en soppa av protoner och neutroner flöt runt i universum efter det att universum började svalna efter  Big Bang.


Så småningom började väteatomer att klumpa ihop sig för att bilda stjärnor. De allra första stjärnorna bildades. För att förstå detta skede bör vi finna ljus eller vågor av andra slag från denna tid.


”Det är oerhört viktigt för vår förståelse av astrofysik och kosmologi", förklarar Dr. Barr" Den signal som vi letar efter är 12  miljarder år gammal," förklarar ASTRO 3-D medlem och medförfattare till ovan rapport docent Cathryn Trott, från internationella centrum för radioastronomiforskning vid Curtin University i Western Australia.


"Det är ett svagt sken (eller signal) som söks och det finns en hel del galaxer mellan den och oss. De kommer i vägen och gör det mycket svårt att extrahera den information vi är ute efter. ”säger hon.


Enligt mig (min anm) kommer säkert signalen, våglängden eller ljuset att hittas eller det man tror är detta. Men det kan även bli fel i så motto att det man finner på vägen fått signalen att förfalskas från hur den en gång sändes ut i händelseskedet för miljarder ljus sedan. Risken är även att feltolka en signal som något annat än det man tror sig hittat.



Bilden är på ovannämnda MWA (Murchison Widefield Array) i Australien där forskningen pågår.

torsdag 19 september 2019

Nya namn på fem av Jupiters månar


Carnegie institution for Science med huvudkontor i Washington, D.C. hade en tävling ute bland skolor där man kunde föreslå namn på fem av de 12 månar som man hittade under 2018 runt Jupiter. 


S/2017 J4 är nu Pandia.

S/2018 J1 är nu Ersa.
S/2003 J5 är nu Eirene.

S/2003 J3 är nu Eupheme.

S/2003 J15 är nu Philophrosyne.


Bild från NASA på Jupiter med några av dess i dag funna 79 månar.

onsdag 18 september 2019

Varning till framtida besökare. Månen Titans sjöar kan vara explosionsbenägna



Titan är Saturnus största måne och den näst största månen i solsystem endast Jupiters måne Ganymedes är större. Titan är dock den enda månen i vårt solsystem med en tät atmosfär.





Utöver detta meddelade NASA den 27 juli 2006 att man funnit sjöar av kolväten vid Titans norra polarregioner och i mars 2007 meddelades det att rymdfarkosten "Cassinis" rymdsond Huygens tagit bilder på sjöliknande vätske- och kolvätefyllda områden på Titans nordpol. Nasa har numera planer på att skicka upp en ubåtsliknande rymdfarkost som kan utforska den sjöaktiga miljön på Titan.





 Det är metan och etan-kolväten som beter sig som vätskor i Titans iskalla klimat.  Hur några av de mindre sjöarna uppkommit (sjöar av några mils storlek) är enligt en ny teori att fickor av flytande kväve i Titans skorpa värmts underifrån och blivit explosiv gas som blåst ut kratrar som sedan fyllts med flytande metan. Denna nya teori förklarar varför några av de mindre sjöarna nära Titans Nordpolen visas ha mycket branta klippväggar likt torn något som annars skulle vara svårt att förklara utifrån hur mindre sjöar bildats på Jorden. På Jorden är det sprickor av vittringar såkallade karst som många sjöar av mindre bildats av.







Forskningen om fenomenet där denna slussats kommit om Titand mindre sjöar kommer från ett internationellt team av forskare ledda av Giuseppe Mitri av Italiens G. d'Annunzio University. "Dessa sjöar med branta kanter, vallar och upphöjda klippor är eller kan vara från en period i Titans historia när det fanns flytande kväve på ytan och i skorpan", konstaterade Mitri. Även lokaliserad uppvärmning skulle ha varit tillräckligt för att omvandla flytande kväve till ånga och orsaka denna att expandera snabbt och blåsa ut en krater utifrån en explosion.



Jag funderar på om dessa händelser i dag enbart är historia eller de ännu kan ske så (min anm). Om den slussats man dragit ovan är riktig om sjöarnas bakgrund. Om så och det kan hända igen och händer numera bör framtida astronauter vara försiktiga med vad de har i närområdet när de landat på Titan. En explosion i närområdet av en landningsplats vill ingen vara med om. 

tisdag 17 september 2019

Härifrån på Mars kom de meteoriter vi funnit på Antarktis.


I en nyligen utgiven rapport visas den troliga platsen på Mars där två på jorden hittade asteroider haft sitt ursprung. Dessa två asteroiders sammansättning kan visa vad som en gång hänt på Mars.


Den äldre av de två stenarna vilka kommit från Mars misstänks ha bildats under påverkan utlöst av kokande vatten som integrerat med mineral . Om vi visste vilken specifik del av Marsytan som dessa meteoriter kom från kunde vi undersöka vad som hänt på den ytan för att förklara vad vi ser i meteoriterna med en mycket högre grad av säkerhet, vilket gör vår förståelse av Mars historia --- " säger Daly planetarisk forskare vid University of Glasgow i Skottland.


De två meteoriter som kommit från Mars den varav ena från ett meteoritregn av 40 stenar som föll från himlen nära Nakhla i Egypten i 1911. (Meteoriter med liknande kompositioner kallas sedan dess nakhilites) En av ovan undersökte man i Indiana i 1931 medan en meteorit hittades i 2003 i Antarktis.


Tidigare forskning föreslog att nakhilites ursprungligen var vulkaniska bergarter från Mars som kristalliserats från Magma och lämnade Mars dargningskraft för 1300000000 till 1400000000 år sedan. 


I en ny uppsats som beskriver deras arbete säger forskarna att en kosmisk inverkan på Mars för cirka 630000000 år sedan genererade chockvågor som deformerade mikroskopiska strukturer inom dessa stenar. Samtidigt föreslog de att den extraordinära värmen från effekterna smält permafrost under ytan av mars skickade kokande vatten upp som en varm källa att reagera med mineraler inom dessa stenar.


Dessa fynd tyder på att dessa nakhilites kan ha sitt ursprung från en mycket specifik del av Mars för ca 11 000 000 år nära en forntida krater som förändrade berget själv.


"Om vi kunde identifiera källan (kratern) på mars där dessa nakhlite meteoriter kom från skulle vi ha det geologiska sammanhanget för dessa meteoriter och kunna använda detta för att tolka data från Rovers och satelliter som studerar mars." Säger Daly.


För min del låter det spännande (min anm). Men jag hittar inget som bevisar eller säger hur man kommit till resultatet att dessa så kallade Nakhlite-meteoriter kommer från just Mars. Vilka bevis finns av detta? Jag kan inte svara på det.


Fri bild på Antarktis där berget Elbrus ses i bakgrunden.