Google

Translate blog

tisdag 3 december 2019

Galaxen NGC 6240 är unik i dess centrum finns 3 svarta hål!


En internationell forskargrupp under ledning av forskare från Göttingen och Potsdam visade för första gången att galaxen NGC6240 innehåller tre supermassiva svarta hål. Denna unika observation publicerades i tidskriften astronomi &Amp; astrofysik. Observationen visar att de svarta hålen finns nära varandra i galaxens kärna. Studien pekar på att troligen tre galaxer en gång sammanslogs och fick till resultat en av de största galaxerna vi känner till.


NGC 6240, vilken finns 300000000 ljusår bort känd som en oregelbunden galax på grund av sin form. Tills nu har astronomer antagit att den bildats genom kollision mellan två mindre galaxer och innehöll två svarta hål i sin kärna.


Men ny forskning visar att det finns tre svarta hål i dess centrum," rapporterar professor Wolfram vid  universitetet i Göttingen, den ledande författaren av studien. Var och ett av de tre hålen har en massa av mer än 90000000 gånger vår sols storlek. De svarta hålen är belägna i en region i rymden ca 3000 ljusår tvärs över. Detta Innebär att de tre svarta hålen är mittpunkterna av tre sammanslagna galaxer.


Det låter som stort avstånd men i universum är avstånd av detta slag inte stora (min anm).


Bild på galaxen NGC 6240 som finns i riktning mot stjärnbilden.

måndag 2 december 2019

Regelbundna hårliknande sken kommer och går vid svarta hål.


Svarta hål beskrivas med tre observerbara parametrar. Det svarta hålets massa,  rörelse och dess elektriska laddning. Inget mer kan iakttas då övrigt som ljus mm fastnar i det svarta hålets gravitationskraft och är därmed är omöjligt att iaktta.


Om två svarta hål som matchade på alla tre värden likväl har skilda ursprung är  det omöjligt att skilja ett från den andra.  Men det är något som man önskar kunna. Ett svart hål kan ha sitt ursprung av en stjärna som kollapsat till en neutronstjärna men även vara en rest eller skapelse efter eller i samband med BigBang.


Enligt nya beräkningar tyder det på att vissa svarta hål kan växa till sig och få fenomen som liknar hår runt sig vilka dock efter hand försvinner igen. Men återkommer. Andra har inte detta. Teoretiskt kan man tänka sig att detta kan vara det vi söker till en katalogisering av svarta hål. De ena slaget är neutronstjärnor och det andra de som skapades i samband med BigBang. Enligt teorin (ännu är det teori) kan rotationshastigheten vara det skiljer ut dem och förhoppningsvis kan katalogisera dem enligt ovan. Men ingen vet om det kan göras enligt denna teori.


"Detta är ett intressant fynd, eftersom det är ett övergående beteende", säger författaren till rapporten om ämnet Lior Burko fysiker vid Theiss Research i Kalifornien.  Teoretiker är på jakt efter något som kan skilja svarta hål från varandra och hoppas detta är lösningen. Även om alla dessa beräkningar är för teoretiska, finns det hopp om verkliga observationer som skulle matcha eller motsäga resultaten.


Låt se vad det kan ge (min anm) men för min del anser jag att de svarta hål som finns i centrum av som det verkar alla galaxer är av vikt och har funnits sedan BigBang övriga på andra platser anser jag är neutronstjärnor (kollapsade stjärnor). Vad sedan de så kallade hårliknande strukturerna innebär som kommer och går vid vissa svarta hål kan mycket möjligt enligt mig helt enkelt vara starka elektriska urladdningar vilket kan uppstå av någon anledning vid vissa svarta hål kanske just på grund av snabbare rotation vid dessa hål än vid de som detta fenomen inte sker vid.


Bild  kanske det ser ut så här vid händelsen som omtalas ovan. Alternativt som bilden som medföljer artikeln inlägget grundas på se länk ovan i text.

söndag 1 december 2019

En virtuell simulering av kosmos start och fortsättning har utarbetats


Ett internationellt team av forskare har skapat den mest detaljerade och storskaliga modellen av universum hittills genom en datasimulering de kallar TNG50.

 Detta virtuella universum är på hela 230000000 ljusårs bredd och innehåller tiotusentals föränderliga galaxer på detaljnivå som tidigare endast setts i  Single-Galaxy modeller. Simuleringen spårade här mer än 20000000000 partiklar som representerar mörk materia, gaser, stjärnor och supermassiva svarta hål, under en 13 800 000 000-års period.



Upplösningen och skalan tillät forskarna att samla in viktiga insikter i universums förflutna och avslöja hur galaxer förändrats och hur stjärnors explosioner och svarta hål utlöste den galaktiska evolutionen. Deras resultat publiceras i två artiklar som ska finnas med i december 2019 i tidskriften The journal Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 


Simuleringarna består av enorma mängder data där vi kan lära oss mer genom att dissekera och förstå bildandet och utvecklingen av galaxer, säger Paul Torrey, docent i fysik vid University of Florida och medförfattare till studien. "Helt nytt i TNG50, är att du får en stor mängd information och virtuell upplösning av galaxer som ger en tydlig bild av hur den interna strukturen av systemen ser ut då de bildas och utvecklas."


Till simuleringen krävdes 16 000 processorkärnor av Hazel hen, superdatorn i Stuttgart, Tyskland vilken kördes kontinuerligt i mer än ett år. Samma beräkning skulle från ett enda processorsystem behöva  15 000 år för att göra samma beräkningar.


Resultatet kan vara avgörande för att förstå varför vårt universum ses som det är idag 13,8 miljarder  år efter Big Bang. TNG50 tillät forskarna att se på första parkett  hur galaxer kan ha uppstått ur de turbulenta moln av gas strax efter universums födelse. De upptäckte att de diskformade galaxer som är gemensamma för vårt kosmiska grannskap uppstod i denna simulering och producerade interna strukturer, inklusive spiralarmar, utbuktningar och stänger som sträckte sig ut från det centrala supermassiva svarta hål i en galax. 


Det finns en enorm väg framför oss nu när vi har genomfört dessa simuleringar", säger Torrey. "En hel grupp forskare arbetar för att bättre förstå de detaljerade egenskaperna hos de galaxer som bildas och vilka framväxande trender som dyker upp i dessa data."

Vi får (min anm) bara hoppas att de data som matats in för denna simulering är data som har med den verklighet som fanns och finns däruppe och inte bara är önsketänkande på vad vi anser med nuvarande kunskap bör eller borde finnas för simuleringen. Utöver det tolkar jag det som att det svarta hålet i en galax centrum är en utgångspunkt för många händelser i universums uppbyggnad och existens.



Bilden ovan är  från vikimedia

lördag 30 november 2019

Nasa har upptäckt att Meteoriter innehåller socker


Meteoriter som kraschade ned på jorden för miljoner år sedan innehåller socker säger forskare vilket enligt dessa ökar sanningshalten i teorin om att asteroider kan ha tagit med sig livet till jorden.


Ett internationellt team av forskare hittade dessa  "bio-essentiella" sockerarter i meteoriter, biologiskt viktiga föreningar enligt pressmeddelandet från NASA.


 Asteroider kretsar runt solen i stora mängder och när de slår ner på jorden i form av mindre format kallas de meteoriter. Teoretiskt anses att kemiska reaktioner inom asteroider kan skapa några av de livsviktiga elementen för liv.


 Forskarna fann sockerarter som arabinos och xylos i meteoriterna - men det viktigaste fyndet var dock ribos.  Ribos spelar en  viktig roll i vår mänskliga biologi. Det finns i våra RNA-molekyler (ribonukleinsyra) och levererar meddelanden från vårt DNA för att hjälpa till att bygga proteiner i våra kroppar.


"Det är anmärkningsvärt att en så bräcklig molekyl som ribos kunde detekteras i sådant gammalt material," sade Jason Dworkin från NASA, en medförfattare till studien, i pressmeddelandet.


Upptäckten av ribos antyder även att RNA utvecklades före DNA vilket ger forskarna en tydligare bild av hur livet kan ha bildats. DNA har länge betraktats som "mallen för livet" - men RNA-molekyler har fler förmågor, som att replikera utan hjälp av andra molekyler. Denna  förmåga i kombination med det faktum att forskare ännu inte hittat socker i DNA i meteoriter stöder teorin att "RNA samordnade livets maskineri före DNA."Forskningen ger det första direkta beviset på ribos i rymden och leveransen av socker till jorden”, sade Yoshihiro Furukawa från Japans Tohoku universitet, huvudförfattare till rapporten. "Det utomjordiska sockret kan ha bidragit till bildandet av RNA på jorden som sedan ledde till livets ursprung."


Naturligtvis finns  möjligheten att meteoriterna hade förorenats av livet på jorden - men tester visade bevis på att detta är osannolikt och att sockret förmodligen kom från rymden sägs i rapporten.


För min del (min anm) anser jag att sockret förorenat meteoriten under tidens gång och ursprungligen kommer från jorden där detta då redan fanns eller kom att finnas. Den dag man undersöker en meteorit i dess rätta miljö i rymden och finner socker då blir det en annan sak och en betydligt intressantare upptäckt.


I detta fall ovan ser jag forskningen som en vilja att bekräfta den teori som säger att livet kom från asteroider.

fredag 29 november 2019

Den första geologiska kartan av månen Titan.


Den första kartan som visar geologin på Saturnus största måne Titan är nu klar. Här avslöjas en dynamisk värld av sanddyner, sjöar, slätter, kratrar och övrig terräng. 


Titan är det enda objektet i vårt solsystem förutom jorden som man vet har en vätska på ytan. Men till skillnad mot jorden där sjöar och hav i form av vatten regnar ner från moln och fyller sjöar och hav består regnen på Titan inte av vatten utan av etan och metan. Något som enbart kan regna ner som vätskor eller vara flytande där kyla råder av större slag än på jorden. I Titans fall ca -180C.


"Titan har en aktiv metan-baserad hydrologisk cykel (ett kretslopp likt vi har på jorden med vattnets kretslopp min anm) som har format ett komplext geologiskt landskap vilket gör ytan till en av de mest geologiskt skiftande i solsystemet”, säger Rosaly Lopes, geolog vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien och ledande till den forskning som användes för att utveckla kartan.


Lopes team använde data från NASA: s uppdrag med Cassini, som fungerade mellan 2004 och 2017 och gjorde mer än 120 överflygningar över Titan. "Cassini-uppdraget avslöjade att Titan är en geologiskt aktiv värld där kolvätena metan och etan har den roll som vatten har på jorden", säger Williams, en av de andra forskarna. "Dessa kolväten regnar ner på ytan, rinner i vattendrag och floder, ansamlas i sjöar och hav och avdunstar till atmosfären. Det är en ganska häpnadsväckande värld! "


Ja det är en spännande värld (min anm) dit vi en gång bör sände en farkost för att på plats lära mer om dess yta och hav.


Bild från vikipedia på Titan.

torsdag 28 november 2019

Nu är det ingen tvekan längre vatten sprutar upp från isen på Jupiters måne Europa.


Jupiters måne Europa verkar likt konstaterade Saturnus måne Enceladus ha gejsrar där vattenånga sprutar upp.
  

Men det är först nu bevis kommit på detta. Till skillnad mot Enceladus regelbundet aktiva gejsrar som kan jämföras med Islands är Europas spontant aktiva på platser som ej kan förutses.


NASA: s rymdteleskop Hubble har upptäckt indirekta bevis på sådana plymer som utgår från Europa vilken under sin yta tros hysa en stor saltvattenocean. Forskarna upptäckte nyligen en plym vattenånga direkt för första gången genom Hubbleteleskopet vilket de beskriver i en ny rapport.


 "Väsentliga kemiska element (kol, väte, syre, kväve, fosfor och svavel) och energikällor är två av tre krav för livet och finns över hela solsystemet. Men den tredje, flytande vatten är något svårare att hitta bortom jorden, "säger  rapportförfattare Lucas Paganini, vetenskapsman vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, och American University i Washington, D.C., i ett uttalande."Vi har ännu inte upptäckt flytande vatten direkt men vi har hittat det näst bästa vatten i gejserform," säger Paganinil.


Paganini och hans kollegor använde W.M. Keck Observatory på Hawaii. Forskarna observerade månen Europa under17 nätter, från februari 2016 till maj 2017. Under en av dessa nätter den 26 april fick de en stark signal som visade på vattenånga i form av en karakteristisk våglängd som detta ger. Forskarna tror att källan till detta vatten var ett gejserutbrott som har sin källa i havet under månens yta (som antas finnas) eller från en reservoar av smält is inom Europas isiga yta. 

 Det blir allt tydligare att Europas vattenkaskader är sporadiska och ej förutsägbara. I detta avseende är de mycket olika de ständiga gejserutbrotten  från sydpolen på Saturnus isiga måne Enceladus där alltid någon av dess mer än 100 kraftfulla gejsrar sprutar upp vatten liksom ex gejsrarna på Island här på jorden.


Nog(min anm) är det spännande om vi kan komma ner i vattnet på dessa månar och söka efter liv om nu detta finns där eller det är enbart vatten  framtidens forskning få visa sanningen om haven.


Bild från vikimedia  där en illustratör visar hur det kan se ut på Europas ytan med Jupiter ovan och vattenkaskad.

onsdag 27 november 2019

Neptunus dansande månar, Naiad and Thalassa.


Astrofysiker har nu upptäckt en annan aspekt av rörelsemönster i vårt solsystem. Det handlar om två av Neptunus inre månar. Naiad och Thalassa vilka rusar runt Neptunus i vad NASA-forskare kallar en "undvikande dans".



Jämfört med Thalassa lutas Naiads bana cirka fem grader och den tillbringar hälften av sin tid ovanför Thalassa och hälften nedan Naids bana (se hur här). 



"Vi ser detta upprepande mönster som en resonans", säger fysiker Marina Brozovic , NASA Jet Propulsion Laboratory. De två små månarnas banor ligger bara cirka 1 850 kilometer från varandra men de är perfekt tidsinställda och koreograferade för att undvika kollision. 


Naiad tar sju timmar på sig att kretsa runt Neptunus medan Thalassa tar sju och en halv.



Om du var stationerad på Thalassa, skulle du se Naiad passera över och under i ett mönster som skulle upprepas sig var fjärde slinga då Naiad under denna sveper över sin granne. Forskarna säger att dessa manövrar håller banorna stabila. 


Teamet använde för denna slutsats data som samlats in mellan 1981 och 2016 från teleskop på jorden och från Voyager 2 som  under sept 1989  passerade Neptunus och även Hubbleteleskopet har varit inblandat i undersökningen av att avgöra hur Naiad och Thalassa tar sig runt Neptunus.


Dessa månar är två av Neptunus 14 månar och ingår i de sju så kallade inre månarna.

Alla banor oberoende av hur underliga de kan synas däruppe runt en planet eller sol (min anm) är stabila och balanserade enligt min uppfattning. De balanseras automatiskt utefter gravitationen där de finns om detta inte är möjligt sker genom samma gravitation kollisioner mellan kropparna eller nedstörtning mot en annan kropp.


Bilden är från vikipedia på en av de nämnda månarna här Thalassa bilden tagen av Voyager vid dess besök vid Neptunus 1989.