På jakt efter universums centrum

Universum har inte existerat i evighet (såvida det inte är cykliskt och föds och dör och har gjort så i evighet min anm.).  Energin i universum kom till som ett varmt och tätt tillstånd och sedan utvidgades den och kyldes ner och expansionen började och sedan dess fortätter denna i accelererande takt (detta enligt BigBangteorin).

En explosion börjar alltid på en viss plats i tid och rum och BigBang ses som en explosion av majoriteten av mänskligheten.


En explosion upptar även initialt en liten men ändlig volym och en explosion expanderar snabbt utåt i alla riktningar begränsad endast av de yttre krafter och barriärer den stöter på. Men en explosion matchar inte vårt universums början enligt ovan explosionstanke.


Universum ser nämligen likadant ut här som det gör några miljoner eller till och med några miljarder ljusår bort. Det har samma densitet, samma energier samma antal galaxer i en given volym av rymden, etc. De objekt som är mycket långt borta rör sig bort från oss i högre hastigheter än de närliggande objekten. Men de verkar inte heller vara i samma ålder som de långsammare närmare objekten. I stället är objekt som finns långt från oss yngre utvecklade i större i antal, och mindre i storlek och massa.

Trots att vi kan se galaxer från oss till avstånd över 30 000 000 000 ljusår bort om vi spårar hur allt rör sig och rekonstruera dessa banor tillbaka i tid till ett gemensamt ursprung ser vi det mest osannolika av utfall. Centrum landar rätt på oss. Det gör det även var vi än skulle befinna os i universum.


Materia och energi exploderade inte i BigBang det expanderade. Ett universum som är fullt av lika mängder grejer överallt med samma genomsnittliga densitet och temperatur måste ha börjat som en  expandering. Det finns en missuppfattning att en expanderande universum kan spåras tillbaka till en enda punkt; Detta är inte sant! Istället kan det extrapoleras tillbaka till en  storlek med vissa egenskaper. Men inte en bestämd storlek eller till en bestämd plats.


Big Bang (min anm.) var en expansion av mycket litet i form av något som inte kunde ses eller fanns i ett ickeexisterande av ingenting. Så kan man se det och så var det men allt är ett ofattbart mysterium likt livet är för oss människor. Vi kan säkert aldrig förstå sanningen i och av tid och rum om nu detta finns.
Det finns inget centrum av universum.


Bild från wikimedia på universum (okänd riktning) med dess stjärnor.

Tio händelser i rymden som överraskande uppenbarade sig under 2019

Se medföljande länk här där tio oväntade händelser finns beskrivna och i flertalet fall även foto på händelsen. Det handlar om besök av asteroider av skilda storlekar. Men även en komet och en asteroid som inte  hörde hemma i vårt solsystem utan bara var på snabbt besök här innan dess interstellära resa fortsatte ut i tomheten igen.


För min del blev jag mest fascinerad av besökaren Oumuamua. Asteroiden med sin cigarrliknande form vi inte upptäckte förrän den passerat oss och var på väg förbi solen i bana ut från solsystemet. Många misstänkte att det var en interstellär farkost som besökte oss med liv ombord eller robotmaskineri. Men ingen vet sanningshalten i detta allt gick bort förbi.


Men formen var unik och spännande. Troligen (min anm.) var den bara en rest från en krock mellan två objekt som exploderat långt därute i tid och rum en gång.


Men se bilder och förundras över besöken och säkert sker en del oväntade besök även under stundande år 2020.


Bild på Oumuamua från wikimedia på hur en konstnär anser den ser ut.

Supernova SN 1987A visade upp sig igen efter 32 år

SN 1987A är en supernova i utkanterna av Tarantelnebulosan i det Stora magellanska molnet vilket är en närbelägen dvärggalax. Supernovan inträffade för drygt 168000 ljusår sedan från jorden sett. Ett avstånd som gör att en supernova på det avståndet kan ses med blotta ögat. Den kan ses från hela södra halvklotet och från norra halvklotet söder om den tjugonde breddgraden. Det är den från oss närmsta supernovan om vi undantar SN1604 (Keplers supernova) vilken finns 20000 ljusår bort.


Ljuset från SN 1987A nådde jorden den 23 februari 1987. Som den första upptäckta supernovan 1987 fick den namnet "1987A". I centrum av supernovan finns även en vit neutronstjärna. Men denna försvann snart ut blickfånget. 


Ett team av astronomer vid University of Cardiff Wales tror dock att de nu återupptäckt den "saknade" neutronstjärnan i centrum av Supernova 1987A, vars sken först sågs i februari 1987 men redan i maj samma år försvann. 


Neutronstjärnan som var försvunnen under 32 år återupptäcktes under hösten 2019  med hjälp av ALMA- teleskopet i Chile. 


Upptäckten rapporterades i Astrophysical Journal den 19 november. Teamet ledda av astronomen Phil Cigan från Cardiff University fann ett ljust dammigt sken på samma plats neutronstjärnan en gång setts och försvunnit. 


Supernova 1987A är den ljusaste och närmaste supernova sedan Keplers supernova som Kepler fann 1604. 


Det troligaste är att neutronstjärnan under sin bortvaro i 32 år var på samma plats men dolts av ett tätt dammoln som passerat den eller legat över den sett från Jorden men nu farit vidare eller tillfälligt lättat runt stjärnan.


Troligheten att neutronstjärnan åter ska döljas i damm är stor frågan är bara när (det kan bli idag eller om många tusen år) och då det sker dröjer det troligen åter 32 år igen innan den dyker upp igen.


Bild från vikipedia som visar Ringarna runt SN 1987A, med de utslungade massorna från supernovautbrottet i mitten av den inre ringen. Objektet finns i Stora Magellanska molnet i stjärnbilden Svärdfisken.

Farliga elektroner finns i ett parti av van Allenbältena runt Jorden.

van Allen-bältena är områden i Jordens magnetosfär där elektroner och joner (främst protoner) med hög energi fångas in av Jordens magnetfält. Genom att dessa fångas in blir effekten skydd för Jordens liv men stor risk för elektroniken ombord på rymdfarkoster som färdas genom bältena. Se bild ovan på hur de ser ut. Detta är illa nog vid raketuppskjutningar där man försöker få satelliter borta från dessa områden i möjligaste mån. Man vet var i bältena denna farliga strålning är som störst. Men ännu mycket värre med strålning är det vid Jupiter och risken var stor för de farkoster som var där vilket var 9 st mellan 1973-2016.
  

Vid ett samarbete mellan forskare i Japan, USA och Ryssland har nu hittats en än farligare plats i van Allenbältena. En het fläck i jordens strålnings bälte där mördarelektroner (ett passande namn på dessa) uppstår vilka kan orsaka allvarliga anomalier i satelliter i dess väg. Konstaterandet, publicerades i tidskriften The journal Geophysical Research Letters och arbetets resultat ska hjälpa forskarna att mer exakt ge en  prognos när dessa mördarelektroner kan bildas (relativistiska) och var. De uppstår på vissa platser (och existerar under en pesriod) men varför vet vi inte säkert.


Forskarna har känt till att elektroner i Van Allenbältena interagerar med ultralåga frekvenser av plasmavågor med en effekt som är lika med ljusets hastighet. Men det har inte varit klart när eller var dessa elektroner börjar accelerera.


För att få mer insikt om elektronerna analyserade professor Miyoshi och hans kollegor data från den 30 mars 2017, av ARASE Satellite och Van Allen PROBE. Van Allensonden identifierade karakteristiska tecken på en interaktion mellan ultralåga frekvensvågor och energirika elektroner. På motsatt sida vid samma tidpunkt identifierade ARASE Satellite högenergielektron-signaturer men inga ultralåga frekvensvågor.


Mätningarna indikerar att interaktionen mellan elektroner och vågor är begränsad men att mördarelektroner sedan fortsätter att färdas på en östlig väg runt jordens magnetosfär. 


Van allenbältena skyddar oss från farlig strålning men (min anm.) skyddar ironiskt även rymden från jordiska farkoster. Men människan klarar att kringgå det skyddet och det visas av att vi är igenom och däruppe med farkoster.

Bilden från vikipedia visar hur van Allenbältena ser ut runt Jorden illustrativt.

Efter ca 1 år stillastående. Nu grävs det på Mars igen.

Nu är det igång igen efter ett års problem. Grävningen i Mars sand.

Det var för ca ett år sedan Mars insighy lander vägrade gräva i sanden på Mars. Tiden sedan dess har gått åt för att från jorden lösa problemet.


Något som ingen visste om det var möjligt.


Men nu är det löst. Senast visade det att grävverktyget lyckats få ner en sond på större djup än 32 mm (3,2 cm) vilket var så långt ner den kom  den 21 nov 2018  innan den vägrade fortsätta. Men den 16 dec i år 2019 löste det sig och verktyget kom ner till 400mm (40 cm). 


Sondens mätverktyg är avsedd för att mäta rörelser i Mars skorpa då det gäller jordbävningar.


Vi får hoppas instrumenten fungerar nu och inte plötsligt vägrar samarbeta med jordens vetenskapsmän och kvinnor igen.

 Bild: Från Nasa där det grävs på Mars.

ISS (rymdstation) är större till ytan än vad man tror.

ISS rymdstation har vuxit till storleken av en fotbollsplan. Nu har förslaget kommit från de rymdorganisationer som samarbetar här att förlänga dess livstid fram till 2030.

Europeiska datorer har tyst hållit denna station på plats sedan 1998 samtidigt som den efterhand har byggts ut med allt fler sektioner genom åren.


För att läsa lite om allt detta arbete och teknisk information i korthet följ denna länk

Det (enligt mig) intressantaste i dagens inlägg som jag vill visa är hur stor stationen är. Jag visste inte själv detta utan överraskades av uppgiften.


Men jag anser även att den ska fortsätta existera att bygga nytt är kapitalförstörelse. Här finns erfarenhet och kan man bygga till och ta bort likt ett Lego i jätteformat kan stationen säkert existera än längre än till 2030.


Fri  bild från Nasa  på Internationella rymdstationen.

Rörelserna i den övre atmosfären på Mars kartlagda men är olika de på Jorden.

120 till 300 kilometer I atmosfären på Mars har nu rörelserna i denna mäts upp. Det gjordes med insamlad data från ett instrument i en rymdfarkost som ursprungligen inte är avsedd att samla vindmätningar.


Under 2016 föreslog forskaren Mehdi Benna med kollegor att Mars Atmosphere och volatile EvolutioN (MAVEN). En projektgrupp inom detta på distans skulle medverka i ett nytt projekt med MAVEN för att använda dess naturgas- och jon-masspektrometer (NGIMS) instrument i ett unikt experiment. De ville se om delar av instrumentet som normalt var stillastående kunde "svänga fram och tillbaka som en vindrutetorkare tillräckligt snabbt" för att göra det möjligt för verktyget att samla in en ny typ av data.



MAVEN projektgrupp var dock ovilliga att genomföra de ändringar Benna och hans kollegor begärt. Trots allt hade MAVEN och NGIMS kretsat kring Mars sedan 2013 och fungerade ganska bra för att samla in information om sammansättningen av mars atmosfären. Att söka vindriktningar med instrumenten visste man inte om det gick och skulle man förändra något kanske instrumenten inte längre fungerade  för fortsatt användning till vad instrumenten var avsedda för.

Benna och hans kollegor hävdade dock att detta projekt skulle samla in nya typer av viktig data som skulle ge ny förståelse av den övre atmosfären på Mars och hjälpa oss att bättre förstå planetariska klimat.

Benna som arbetar vid NASA Goddard Space Flight Center med UMBC Center for Space Sciences Technology (CSST) hade tidigare kommit med en idé som kan ses som vindrutetorkaridé för att samla in information om globala cirkulationsmönster i Jordens övre atmosfär. Under detta arbete slog  det honom att MAVEN och NGIMS skulle kunna göra samma sak på Mars då dessa instrument var likartade till de han använt på Jorden.


De fick till slut tillåtelse och arbetet på Mars satte fart och resulterade nyligen i en rapport i samarbete med Yuni Lee även denne från UMBC: s CSST, och kollegor från University of Michigan, George Mason University och NASA.


Rapporten är baserad på data som samlats in två dagar per månad i två år från 2016 till 2018. Vissa resultat bekräftade vad man redan antaget de skulle visa medan andra blev stora överraskningar. "Det uppfriskande är att de mönster som vi observerade i den övre atmosfären matchar globalt vad man skulle förutsäga från modeller", säger Benna. "Fysiken fungerar."


Sammantaget var de genomsnittliga cirkulationsmönstren från säsong till säsong mycket stabila på mars. Detta är som att säga att på den östra kusten av Förenta staterna under hela året har vädersystem som flyter från väst till öst på ett förutsägbart sätt. Men så förutsägbart är vindar och väder inte på Jorden.


En överraskning kom när laget analyserade kortare variationer av vindar i den övre atmosfären. "På mars är den genomsnittliga cirkulationen stadig men om du tar en ögonblicksbild vid en given tidpunkt, märks likväl att vindarna är mycket varierande,"säger Benna. För att förstå varför det är så behövs mer mätningar. Stadiga förutsägbara vindar vilka likväl inom detta är varierande. 


En andra överraskning var att vinden hundratals kilometer över planetens yta fortfarande innehöll information om landformar nedan som berg, raviner och dalar. Då luftmassan flyter över dessa funktioner, " skapas vågmönster i atmosfären som flyter upp till den övre atmosfären" och kan upptäckas av MAVEN och NGIMS, säger Benna. "På jorden ser vi samma sorts vågor, men inte på så höga höjder. Det var den stora överraskningen, att dessa kan gå upp till 280 kilometer hög. "


Benna och kollegor har två hypoteser för varför vågorna, som kallas "ortografiska vågor,"finns så högt upp i Mars atmosfär. Det kan bero på att atmosfären på Mars är mycket tunnare än den är på jorden vilket får till resultat, att vågorna färdas längre obehindrat likt ringar som färdas längre i vatten än i dy.


Dessutom är den genomsnittliga skillnaden mellan geografiska toppar och dalar mycket större på Mars än på jorden. Det är inte ovanligt att bergen är 20 kilometer höga på Mars medan Mount Everest är knappt nio kilometer högt och övriga berg på Jorden betydligt lägre.


Säkert (min anm.) ger högre berg effekter längre upp i atmosfären än lägre som på Jorden. Säkert är den bromsande effekten även lägre på rörelser i en tunnare atmosfär. Att sedan Mars har högre berg än Jorden beror på lägre erosion av vind och regn.


Bild från vikimedia på ytan på Mars  då  NASA: s Curiosity Mars Rover kör över en sanddyn på Mars den 9 februari, 2014.