Några få dagar om året finns saltvatten på Mars yta.

Flytande vatten är svårt att finna på Mars då is snabbt avdunstar till atmosfären långt innan det når sin smältpunkt under sommartiden. Det beror på det atmosfäriska trycket på Mars.


  Mars har däremot gott om kalla isiga regioner och isfria regioner men isiga regioner där temperaturen stiger över smältpunkten är nästan omöjligt att hitta. säger Schorghofer Senior Scientist planetary Science Institute (PSI).


På Mars fungerar det på följande sätt: ett stenblock som ligger på ytan vid ekvatorn ger en skugga på vintern. Det ständigt skuggade området bakom stenblocket är mycket kallt så kallt att is av vatten bildas här på vintern.


När solen går upp igen på våren värms isen plötsligt upp. I detaljerade modellberäkningar stiger temperaturen från -128 grader Celsius på morgonen till -10 grader Celsius vid lunchtid, en enorm förändring under en fjärdedel av dagen.


Salt gör (det handlar om saltvatten) att smältpunkten i vatten på saltrik mark smälter vid -10 grader Celsius. Detta innebär vatten försvinner snabbt upp i atmosfären genom avdunstning.  Detta skeende är regelbundet år för år.


Nästa Mars-år upprepas samma process. De skuggade områdena bakom stenblocken är så kalla på vintern att inte bara vattenfrost utan även koldioxidis byggs upp. Men allt avdunstar relativt snabbt upp i atmosfären. Vi kan se det som frostlager som försvinner. Det är inte sjöar eller andra vätskefyllda gropar det handlar om.


Bild från  hur en helikoptertur på Mars kan se ut snart.

Upptäckt, asteroider som i en framtid blir ett hot.

Tre astronomer från Leiden University (Nederländerna) har visat att det finns asteroider som anses vara ofarliga för tillfället men om vi räknar ut deras bana långt in i framtiden utgör de en fara för Jorden.


 Detta forskningsresultat fick de med hjälp av datorkörningar utifrån kända fakta om ett antal asteroiders banor de valt ut. Genom dessa datorsimuleringar i en så kallad superdator kunde man även räkna ut när de historiskt tidigare varit på kollisionskurs med Jorden.


Resultaten de fick fram har godkänts för publicering i tidskriften Astronomy & Astrophysics. 


De identifierade finns asteroider som inte tidigare klassificerats som hotfulla. Till exempel upptäcktes att elva av asteroiderna däruppe som ses som ofarliga  2131 och 2923 närmar sig oss och passerar oss tio gånger jordens och månens avstånd och de klassificeras som  högriskasteroider då. Dessa stembumlingar är större än hundra meter i diameter. En storlek som skulle ge fruktansvärda skador och troligen massdöd om de störtade ner på jorden.


Forskarna hoppas att i framtiden upptäcka potentiellt farliga objekt i tid för att på något vis avvärja hoten.


Jag (min anm.) anser dock att de uträkningar som gjorts kan förändras om dessa objekt råkar krocka med andra objekt däruppe. Objekt vi inte räknat med  ändrar då  kurs eller okända objekt som interstellära som dyker upp överraskande inom vårt solsystem. Vi ska veta att bara i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter finns 60000 objekt och i Kuiperbältet med Oorts moln där Pluto ingår finns ca 70000 objekt. Att hålla koll på händelser här kan knappast göras. Vi ska även komma ihåg att det är ett begränsat mycket litet antal objekt forskarna räknat fram banor på i förhållande till hur många objekt som finns däruppe. 


Bild från vikipedia av en konstnärs version av Kuiperbältet och Oorts kometmoln

2MASS 1155-7919 b är en ung intressant jätteplanet 330 ljusår bort.

2MASS 1155-7919 b finns i ett solsystem i riktning mot stjärnbilden Kameleonten.

Forskare vid Rochester Institute of Technology har upptäckt denna nybildade massiva planet kallad 2MASS 1155-7919 b i Epsilon Chamaeleontis Association (stjärnbilden kameleonten) endast 330 ljusår från oss.


Planeten är storleksmässigt  av endast 10 gånger massan som Jupiter vilket innebär att vi sannolikt ser en planet som troligen är mitt i sitt bildande," säger Annie Dickson-Vandervelde, Ph.D. student from West Columbia, S.C.  huvudförfattare av upptäckten. "Även om massor av andra planeter har upptäckts genom ex. rymdteleskopet Kepler är de nästan alla "gamla" planeter.


”Detta är också bara det fjärde eller femte exemplet på en jätteplanet så långt från sin "sol”, att det är svårt att förklara hur den bildades eller hamnade där." Säger hon vidare.


Forskarna använde data från rymdobservatoriet Gaia för att göra upptäckten. Den stora planeten kretsar kring en stjärna som bara är cirka 5 miljoner år gammal ungefär tusen gånger yngre än vår sol. Planeten kretsar kring sin sol på 600 gånger avståndet jorden och solen. Hur denna unga planet kan ha hamnat så långt bort från sin unga "sol" stjärna är ett mysterium. Författarna hoppas att uppföljande bildbehandling och spektroskopi kommer att hjälpa astronomer att förstå hur massiva stora planeter kan hamna där de är.


Jag funderar på om inte just sådana stora som det troligen är i flertalet fall gasplaneter kan ha kommit till i samband med stjärnan själv bildades. Att det finns ett samband vi inte  förstår. Om så är avståndet mellan denna sol och planetens plats inget mysterium utan något som kan förstås (min anm.) Men förklaringen kan även vara ett infångande av en planet som ensam farit runt därute. Dock ej i detta fall för då bör de skilts åt åldersmässigt solen och planeten. I detta fall har de ett samband då de båda är unga.


Bilden är en stjärnkarta där stjärnbilden Kameleonten ses.

Var 16;de dag får vi en mystisk skur radiosignaler från en bestämd plats i universum.

DSS J015800.28+654253.0 är namnet på en  galax 500 miljoner ljusår bort från vilken radiovågorna regelbundet kommer mot oss i intervall av var 16:e dag.


Något i denna galax förvirrar forskare med sina regelbundna signaler. Signalerna sänds i ett upprepande 16-dagars mönster men forskarna har ingen aning om varför.

Enligt en ny studie finns ett mönster i signalerna från dessa snabba radiosignalskurar, Signalerna har fått namnet FRB 180916.J0158 +65 och sker under fyra dagar innan de avstannar i 12 dagar för att sedan upprepas.


 De första 28 cyklerna observerades mellan september 2018 och oktober 2019 med hjälp av CHIME-radioteleskopet i British Columbia. "Vi drar slutsatsen att detta är den första upptäckta periodicitet av något slag i en FRB källa," säger rapportens författare och tillägger. "Upptäckten av en 16,35-dagars periodicitet i av upprepande FRB källa är en viktig ledtråd till vilken typ av detta objekt är."


Det kan röra sig om ett svart hålliknande objekt (ett svart hål menas troligen min anm.) vilket sänder ut signaler vid en viss punkt i sin omloppsperiod. Men det kan även vara ett dubbelstjärnesystem som innehåller en massiv stjärna och en tät neutron stjärna. Neutronstjärnan kan då avge skurarna på sin tur runt den andra stjärnan. Men under sin regelbundna färd döljs då skurarna av rörelser av gravitation från dess större granne regelbundet och sänder strålningen åt andra håll.


Den senare teorin (min anm.) tror jag är mest trolig. Men den förklarar inte helt hur radarsignalerna störs. Möjligheten att det är någon helt annan förklaring i skeendet är stor. Något annat som sker eller stör regelbundet i galaxen eller på vägen från galaxen mot oss. Mycket kan ske på en väg mot oss som är en halv miljard ljusår lång.


Bild ovan från på en plats som kan finnas däruppe på en exoplanet.

Asteroiden Pallas har en våldsam historisk bakgrund.

Man anser att denna asteroid, Pallas, innehåller 7 % av all massa i asteroidbältet som finns mellan Mars och Jupiter. Med en diameter på cirka 530–565 km, ungefär samma eller något större än Vesta men är 20 % mindre massiv hamnar den på tredje plats bland asteroiderna därute.


Pallas anses ha haft en våldsam bakgrund vilket resulterat i dess ovanliga omloppsbana enligt slutsatserna i en ny studie. Mycket förblir okänt om denna aldrig besökta asteroid. För att försöka bättre förstå hur Pallas yta ser ut använde forskare sig av Spectro-Polarimetric High-jämförelse Exoplanet Research (SPHERE) på Very Large Telescope i Atacama Öknen i norra Chile för att försöka undersöka asteroidens form och yta. 


Baserat på 11 bilder av Pallas yta fann forskarna att asteroiden har många kratrar som varierar i storlek från 30 till 120 kilometer i diameter. Genom datorsimuleringar blev resultatet vid jämförelser med den största asteroiden Ceres och den andra i storlek i asteroidbältet Vesta att Pallas har tre gånger fler kratrar än Vesta och två gånger fler än Ceres.


Det finns två stora kratrar på Pallas en som är 60 km i diameter på södra halvan. En på 90 km i diameter nära Pallas ekvator. Pallas (min anm.) kan därmed anses ha haft en våldsam historia med mycket krockar med andra stenbumlingar.


Asteroidbältet har inte brist på stenbumlingar av skilda storlekar. Här finns minst 60000 asteroider att krascha med för den som har otur att vara i vägen för någon av dessa.


Bild från vikipedia på Pallas. Skarpa bilder finns inte på denna asteroid vilken aldrig haft något besök. Bilden tagen med Hubbletelekopet 2007.

Betelgeuse är en 1000 gånger större sol än vår sol och den beter sig besynnerligt.

Betelgeuse är en stjärna (sol) ungefär 1000 gånger större än solen i vårt solsystem enligt NASA;s beräkningar  och den kan ses på axeln av stjärnbilden Orion. Stjärnan vars avstånd från oss är 642,5 ljusår. Betelgeuse är en variabel. 


Variabel innebär att dess sken lyser upp och dämpas regelbundet. På senare tid har det varit ett dämpat sken. Något som leder forskare att spekulera om att Betelgeuse kan vara på väg att explodera i ensupernovaexplosion.


Betelgeuse är så spännande att iaktta att rymdteleskopet Hubble regelbundet vänder sitt kraftfulla teleskop mot Betelgeuse för att hålla koll på stjärnans beteende.

 För att spåra denna stjärna och se den med blotta ögat eller en vanlig kikare följ denna länk med instruktion på hur du går till väga.


Bild ovan från vikimedia  där en illustratör förställer sig hur närområdet vid stjärnan kan se ut.

Uranus och Neptunus är inte så lika som man kan tro.

Uranus

är den sjunde planeten räknat från solen. 

Neptunus

den åttonde.

De är av nästan samma storlek. Större än jorden men mindre än Jupiter och Saturnus och båda har samma blåaktiga eller blågröna färg. De har djupa atmosfärer och isig miljö. Men utöver det skiljer sig Uranus och Neptunus åt radikalt genom olikheter som kan komma utifrån kollisioner med andra himlakroppar i solsystemets begynnelse.



Forskare vid National Centre of Competence in Research PlanetS (PlanetS) vid universitetet i Zürich i Schweiz körde datorsimuleringar för att undersöka eventuella kollisioners roll när det gäller skillnaderna mellan Uranus och Neptunus. Resultaten tillkännagavs av PlanetS den 4 februari 2020 i form av en forskningsrapport.


Uranus och Neptunus är de två mest avlägsna kända stora planeterna i vårt solsystem. Båda anses numera vara isjättar (tidigare antogs de likt Jupiter och Saturnus vara gasjättar). Båda skiljer sig därmed fundamentalt från de större gasjättarna Jupiter och Saturnus, och från de mindre stenplaneterna som ex. Jorden.

Uranus och Neptunus har liknande massor och inre kompositioner. Deras atmosfär består av väte, helium och metan, medan deras mantel (troligen äv yta min anm.) är en kombination av vatten, ammoniak och metanis och deras kärnor är en blandning av sten och is (likt kometers min anm.)


 Uranus är till skillnad mot Neptunus mestadels molnfri. I Neptunus atmosfär ses mörkare band i form av ränder och stråk av vita moln, samt en stor "mörk fläck (likt Jupiters eviga storm men om detta tyder på en storm även här är osäkert men troligt min anm.).


Likt Neptunus och Jorden och de flesta andra stora planeter i vårt solsystem roterar Uranus inte runt en axel som ligger nästan vinkelrätt mot solen. Istället roterar denna likt de  större månarna runt Uranus i stabila banor som är i linje med lutningen på planeten.


Neptunus största måne, Triton cirklar runt planeten i en mycket lutande bana. Neptunus månar är oregelbundna. Dessutom verkar Neptunus ha en inre värmekälla medan Uranus är i jämvikt temperaturmässigt med vad man kan vänta sig i förhållande till avståndet till solen.


Strukturmodeller baserade på gravitationsdata tyder på att Uranus är mer kondenserad i centrum än Neptunus. Resultaten av denna studie kan därmed tolkas som hur slumpmässiga händelser som planetariska kollisioner med andra stora kroppar i det tidiga solsystemet kan påverka den framtida utvecklingen av en planet. Uranus och Neptunus sker sken av sådana händelser, säger studien. Tänk om ingen av dessa hade drabbats av kollisioner? Hur skulle dessa isjättar sett ut i dag då? Det vet vi inte. Men ju mer vi kan förstå desto bättre kan vi förstå hur å bildandet av dessa typer av planeter, liksom gasjättar som Jupiter och Saturnus, och steniga världar som jorden, Mars, Venus och Merkurius ka ha skett.


Med en bättre förståelse för hur planeterna i vårt eget solsystem bildades och utvecklats kan vi sedan också tillämpa denna kunskap på studier av världar i avlägsna solsystem.


Bild 1 från ovan Uranus tagen av Voyager 2. Bild 2 Neptunus även den tagen av Voyager 2.