Var finns de säkraste platserna i Vintergatan?

 

Astronomer har sökt igenom  Vintergatan med syftet att identifiera de säkraste platserna för liv. Jorden finns inte överraskande på en bra plats för detta.

"Kraftfulla kosmiska explosioner är inte försumbara för existensen av liv i vår galax under hela dess kosmiska historia", säger huvudförfattaren till den nya studien i ämnet Riccardo Spinelli, astronom vid universitetet i Insubria i Italien. "Dessa händelser har spelat en roll för att äventyra livet över större delen av Vintergatan." Explosioner är vanligare i mer täta stjärnregioner och var som vanligast i universums barndom".

Slutsatsen blev att där kraftiga kosmiska explosioner genom historien kan  ha utplånat möjligt liv eller omöjliggjort bildandet av liv. I centrala vintergatan har dessa varit vanligast.

 Dessa explosioner som ex supernovor och gammastrålutbrott skickar ut högenergipartiklar och strålning  förstör DNA. Med denna logik kommer regioner som är mer gästvänliga för livet att vara de där frekventa explosioner är ovanligast  resonerade astronomerna.

Förutom att hitta de dödligaste platserna för liv identifierade astronomerna också de säkraste platserna i galaxens historia och gick tillbaka 11 miljarder år i tiden genom dataanalys. Resultatet visar att vi finns i utkanten av ett brett band av lugna stjärnor. I Vintergatans ungdom var galaxens kanter den säkraste platsen och är så än i dag.

Utöver det måste planeter finnas i en zon runt sin sol där värme och aktivitet från deras sol är helt rätt för livets start och bevarande (för liv som på Jorden). Men förutom dessa lokala förhållanden måste livet skyddas för skadlig strålning  från interstellära rymden. Här är jorden unik med sina skyddande bälten där ozonskiktet ingår ex.

Att finna ett solsystem liknande vårt där tillrättaläggande för livet gjorts (eller slumpmässigt skett?) som på jorden och förhållandet till solen är optimalt kanske är omöjligt att finna på någon annan plats (min anm.).

Bilden är en illustration av Vintergatan som visar dess spiraler och solens placering (originalbild från NASA). Publicerad på vikipedia.

Ny typ av kratersjö upptäckt på Mars. Plus en länk till livesändning vid Mars

 

I en studie nyligen publicerad i Planetary Science Journal beskriver ett forskarlag lett av Brown Ph.D.student Ben Boatwright en ännu inte namngiven krater på Mars med några förbryllande egenskaper. Kraterns golv har omisskännliga geologiska bevis på gamla bäckfåror och dammar.

Men det finns inga bevis för inloppskanaler där vatten kan ha kommit in i kratern utifrån och inga bevis på grundvattenaktivitet där det kunnat bubbla upp underifrån. Forskarna drar därför slutsatsen att kratern troligen fått sitt vatten från en glaciär. Teorin är att vatten strömmade in i kratern från en glaciär (om spår av denna hittats förtäljer ej artikeln min anm.) vilket innebar att den inte lämnade efter sig en dal eftersom det kom direkt från ovan. Vattnet försvann så småningom (troligen ner i marken alternativt avdunstade min anm.) från kratern där det lämnat sitt geologiska märke på marken.

 

Den typ av rest av sjö som beskrivs i studien skiljer sig starkt från andra marsiska kratersjöar som de i exempelvis Gale och Jezerokratrarna där NASA-rovers för närvarande utforskar.

 Boatwright tillägger att kratern ger viktiga ledtrådar om Mars tidiga klimat. Det råder ingen tvekan om att marsklimatet en gång var varmare och blötare än den frusna öken som bereder ut sig på planeten idag. Vad som dock är mindre säkert är om Mars hade ett jordliknande klimat med ständigt strömmande vatten under årtusenden eller om det mestadels var kallt och isigt med korta perioder av värme som tillfälligt  smälte isen.

Klimatsimuleringar för tidiga Marstider tyder på att temperaturerna sällan nådde en topp över fryspunkten, Boatwright kunde kartlägga detaljerna i kraterns spår av sjösystemet med hjälp av högupplösta bilder tagna av NASA:s Mars Reconnaissance Orbiter. Bilderna avslöjade spår av troligen en gång strömmande vatten så kallade inverterade fluviala kanaler.

När vatten rinner över en stenig yta kan det lämna efter sig kornigt sediment. När dessa sediment interagerar med vatten kan de bilda mineraler som är hårdare än den omgivande stenen. När ytterligare erosion under miljontals år täljer bort den omgivande stenen lämnas de mineraliserade kanalerna kvar som upphöjda åsar som spindlar över landskapet. Dessa funktioner, tillsammans med sedimentavlagringar och strandlinjefunktioner visar tydligt var vatten en gång flödat i kratern.

En noggrann undersökning av kraterväggen visade också en distinkt uppsättning åsar som vetter uppåt kraterväggen. Funktionerna överensstämmer med åsar som bildas där en glaciär har gått och ger då avlagringar i form av stenflisor . Sammantaget pekar bevisen på ett glaciärmatat system, konstaterade forskarna.

Nog har vatten flödat ibland på Mars historiskt (min anm.) Frågan är om det kan ske igen? Svaret kanske en gång kommer.

Bild från vikipedia en nytagen bild från Mars. Länken här nedan är en livesändning online vid Mars som sänt dygnet runt sedan den 6 mars  https://www.youtube.com/watch?v=w9zFaCNXTCY

2022 sänds Psyche upp för att undersöka Psyche

 

Psyche är en asteroid i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Det var den 16:e asteroiden som upptäcktes i asteroidbältet och denna upptäcktes av Annibale de Gasparis den 17 mars 1852 i Neapel.

Under nästa år 2022 kommer en rymdfarkost med samma (Psyche) att skjutas upp för utforska den metallrika asteroiden.

En viktig del av NASA:s rymdfarkost Psyche har nu levererats till NASA;s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien där delar till farkosten nu ska testas. 2022 kommer farkosten sedan att slutmonteras och genomgå rigorösa test innan den skickas till Cape Canaveral i Florida för en uppskjutning i augusti 2022.

Psyches mål är som sagt den metallrika asteroid med samma namn som  farkosten.

 Psyche  finns i en bana runt solen i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Forskare tror att Psyche till stor del består av järn och nickel och kan vara kärnan till en tidig planet som aldrig blev mer än en metallkärna. Att utforska asteroiden Psyche vilkens diameter är 226 kilometer kan ge värdefull inblick i hur jorden och andra planeter bildades och dessas järnrika kärna ser ut.

Under de kommande 12 månaderna kommer projektgruppen att arbeta mot klockan för att uppfylla planen på uppskjutning i augusti nästa år. Farkosten kommer att flyga förbi Mars för  gravitationshjälp av denna planet i maj 2023 och i början av 2026 kommer den att gå i omloppsbana runt asteroiden där den kommer att spendera 21 månader med att samla in data.

En spännande tid och mycket ny kunskap kommer säkert att komma från uppdraget. Säkert av överraskande slag.Likt alla rymdfärder hittills (min anm.).

Bild 1 asteroiden. Psyche . Bild från NASA.  Bild 2 farkosten Psyche en illustration av hur det kan se ut när den når dit, från Vikipedia.

En resa till Uranus och Neptunus planeras nu.

 

De enda närbilder vi har av Uranus och Neptunus kommer från Voyager 2  som for förbi dessa planeter  i slutet av 1980-talet. Sedan dess har vi bland annat skickat sonder till bland annat Jupiter, Saturnus, Pluto (inklusive landning på Saturnus måne Titan) samlat in prover på asteroider och kometer och avfyrat farkoster till Mars. Men inte till Uranus och Neptunus. Nu har en hel generation planetforskare enbart kunnat studera dem med markbaserade teleskop och enstaka glimtar från Rymdteleskopet Hubble. En del av förseningen har varit utom vår kontroll. Till och med Neptunus när den är som närmast oss ligger över 4,3 miljarder kilometer från jorden. Det extrema avståndet till Neptunus och Uranus gör det oerhört svårt att avfyra farkoster dit i rätt tid för att spara bränsle och komma rätt.

En bra möjlighet kommer under 2030-talet då Jupiter finns på rätt plats för att erbjuda en välbehövlig hastighetshöjande gravitationshjälp och minska restiden . Om vi skulle starta ett uppdrag i början av 2030-talet med en tillräckligt kraftfull raket skulle en farkost kunna nå Jupiter om lite mindre än två år med hjälp av Jupiters hastighetsökande effekt på farkosten.

Därifrån (vid Jupiter) kunde då farkosten separeras i två komponenter en på väg mot Uranus (nå den 2042) och en annan till Neptunus (som skulle vara framme ett par år efter Uranusfarkosten). Väl på plats skulle dessa farkoster som då lagt sig i omloppsbana runt var sin planet finnas där ett decennium och sända data till jorden.

Något Cassini-Huygens  gjorde vid Saturnus 2004 innan denna landade på Titan året efter. 

Under den långa kryssningen till dessa destinationer ges även kunskap till en helt annan typ av vetenskap. Den om gravitationsvågor. Under flygningens gång ska forskare och tekniker på marken ständigt kommunicera med rymdfarkosten, uppdatera dess bana och kontrollera dess status. Och omvänt ska farkosten ständigt radiosända tillbaka information till jorden.

Det största tekniska hindret är förmågan att mäta frekvensen av rymdfarkostens radiokommunikation med  hög precision. Enligt den senaste forskningen måste vår förmåga att mäta detta vara minst 100 gånger bättre än den vi kunde uppnå vid Cassini-uppdraget till Saturnus.

Det låter mycket, men det har gått årtionden sedan Cassini designades och vi har förbättrat vår kommunikationsteknik sedan dess. I dag designar fysiker för närvarande   gravitationsvågdetektorer som Laser Interferometer Space Antenna (LISA).  Innan uppdraget eventuellt blir av om ett decennium har säkert kommunikationstekniken förfinats ytterligare.

Paul M. Sutter är astrofysiker vid SUNY university i New York Stony Brook och Flatiron Institute, värd för Ask a Spaceman and Space Radio och författare till How to Die in Space. Han är den som beskrivit det jag i förkortad version försöker redogöra för i detta inlägg (min anm.). Själv hoppas jag få uppleva resultaten från den framtida forskningsresa vid ovanstående planeter om några  decennium. Tid är en faktor i alla projekt som sker däruppe.

Bild från vikmedia Neptunus till vänster Uranus till höger.

Det finns planeter därute som är hetare än stjärnor

 

Fram 1995 var de enda kända planeterna de i vårt solsystem. Små steniga planeter i det inre solsystemet (som Jorden och Mars ) och gasplaneterna som ligger i den yttre delen (som Saturnus, Uranus).

Med upptäckten av exoplaneter, planeter som kretsar runt andra stjärnor än solen upptäcktes ytterligare planeter (så kallade exoplaneter).  Data från Kepler teleskopet ett av de teleskop som sökte efter exoplaneter (sökte i detta fall det slutade sitt uppdrag 2018) var ett av de teleskop  har visat att det i en del solsystem finns stora gasplaneter som kretsar mycket nära sin stjärna. Detta i motsats till i vårt solsystem där stenplaneter ligger närmast och gasplaneter längre bort från sol (stjärna). Gasplaneter som finns nära sin sol som i andra solsystem når temperaturer på över 700 °C. Dessa kallas "heta" eller "ultraheta" Jupiters.

De flesta exoplaneter som hittats och kan ses som gasplaneter är dock mellan Neptunus storlek och Jorden. Men vad de består av vet vi nästan inget om.

Den hetaste exoplaneten som hittills hittats är Kelt-9 b, som upptäcktes 2016. Kelt-9 b kretsar runt en stjärna som är dubbelt så varm som vår sol och ligger på ett avstånd tio gånger närmaresin sol än Merkurius kretsar runt vår sol. Det är en stor gasformig exoplanet, med en radie på 1,8 gånger Jupiters och en temperatur som når 5 000C.  Som jämförelse är detta varmare än 80 % av vad stjärnor i universum normalt är.

Kelt-9 b vänder som ”vi anser oss upptäckt” samma sida alltid mot sin sol Kelt-9. Detta resulterar i en stark temperaturskillnad mellan planetens dag- och nattsida.

Men, (min anm.) Behöver det vara så stor skillnad mellan fram och baksidan från dess sol. Gasplaneters gas bör innehålla stormar som kan jämna ut temperaturen över hela ytan. Jag tvivlar på som de säger en iskall baksida den som är bortvänd från sin sol (hade det varit en stenplanet hade jag accepterat påståendet) om nu inte till och med mätresultaten är fel och planeten cirklar runt sin axel. Vi trodde ju länge att Merkurius ända fram till senare år alltid vände samma sida till solen. Om det kan bli mätfel på så litet avstånd från oss i jämförelse med ovan vad kan då avstånd upp till 670 ljusårs bort ge för fel? Jag påstår inte att astronomerna har fel utan bara att jag inte delar deras slutledning.

 Det är astronomer från UCL som dragit slutsatserna utefter observationer från bland annat Hubbleteleskopet. 

Nästa generations rymdteleskop, som James Webb SpaceTelescope och Ariel kommer att ha mycket bättre kapacitet och instrument de blir särskilt skräddarsydda för rigorös observation av exoplaneters atmosfärer. Det kommer att göra det möjligt för oss att svara på många av de grundläggande frågor som inte besvarats om de extremt heta Jupiter-planetklassens planeter.

  Denna nya generation teleskop kommer också att kunna undersöka atmosfären på små världar. En kategori som nuvarande instrument inte klarar. I synnerhet kommer Ariel, som förväntas lanseras under 2029 att observera cirka 1 000 exoplaneter för att ta itu med några av de mest grundläggande frågorna inom exoplanetvetenskap.

 Ariel blir också det första rymduppdraget att se närmare på atmosfären på dessa världar. Den bör äntligen tala om för oss vad dessa exoplaneter är gjorda av och hur de bildades och utvecklades. Detta kommer att bli en sann revolution.

Jag anser (min anm). Dock att heta planeter som denna kan ha blivit det över tid genom sin närhet till en mycket het sol och även genom den slags värmealstrande gas de innehåller. Jag anser även att vårt solsystem med stenplaneter närmst solen och gasplaneter längre ut bara er en möjlighet säkert finns lika många kanske fler solsystem där gasplaneter finns närmast sin sol. Det kan vara slumpen som avgör vad olika planetslag finns troligen finns solsystem där varannan planet är en stenplanet och varannan en gasplanet möjligheterna för placeringar är matematiskt stora liksom antalet planeter.

Bild på Kelt 9b finns 670 ljusår från oss. OBS Kelt 0b är den ljusa dess sol den lilla rödaktiga stjärnan.  Bilden är en illustration från vikipedia.

Troligen sterila planeter kan vara lika intressanta som jordliknande.

 

Sökandet efter liv i universum är koncentrat på sökandet efter planeter som har samma förutsättningar som jorden. Planeter med ungefär samma avstånd till sin sol, är lika stora och är stenplaneter.  Men för att svara på frågor om hur livet uppstod och spreds liksom gränserna för liv kanske forskare skulle överväga att titta på till synes livlösa världar och då med ett framtida syfte att experimentera på dessa för att se om man kan plantera liv här enligt vissa astrofysiker (jag min anm. Är dock tveksam till om det fungerar då vi troligen bör ha en planet som jag beskrev ovan om vi ska plantera jordiskt liv).

"Den biologiska studien av livlöshet verkar kontraintuitiv eftersom biologi är livets studie", säger astrobiologen Charles Cockell vid University of Edinburgh i Storbritannien. Man kan tolka uttalandet som att vi ska vara öppna för andra sorter av liv än jordiskt (min anm.).

 

I en artikel som publiceras under april i tidskriften Astrobiology hävdar Cockell att fokus som idag helt och hållet koncentreras på sökande efter liv på jordliknande världar utelämnar en enorm procentandel av kosmos. Vi utesluter de stora utrymmena mellan planeterna liksom platser som solen och månen vilka alla förmodligen är livlösa. Istället koncentrerar vi oss på platser som Jupiters måne Europa eller Saturnus måne Enceladus.

Skulle dock dessa två månar som verkar lovande för liv under sin is i havet därunder visa sig vara livlösa, kanske det kunde vara informativt att släppa loss bakterier i dem och övervaka dem under en enorm tid som till exempel 10000 år för att se vad som skulle ske. "Det skulle vara som Star Trek Genesis-experimentet", sa han och syftade på en fiktiv apparat som kan generera en hel biosfär på en död kropp. (tveksam till tidsrymden (min anm.) tveksam till att vår civilisation består så länge eller mänskligheten. Men om en ny intelligens då finns på jorden och denna då börjar utforska rymden kan de få tron att dessa månar alltid haft liv om livet där utvecklas. Vi sprider falsk kunskap till framtiden vid inplantering om vi inte där lämnar förklaring till projektet och vilka vi var eller är). 

 

Cockell erkänneratt sådana idéer har betydande etiska problem, inklusive huruvida vi har rätt att förändra platser bortom jorden. Andra platser i solsystemet är lagligt skyddade från förorening enligt 1967 års yttre rymdfördrag - skrivet till stor del av USA och Ryssland och undertecknat av alla rymdfarande nationer i världen - Cockell tror att det skulle vara viktigt att se till att en värld eller miljö faktiskt är livlös innan den potentiellt förändras av oss.

En sista anledning att studera livlösa miljöer kan vara att oavsiktligt snubbla över liv där säger Cockell. Få trodde att vulkaniska hydrotermiska ventiler på havets botten kunde vara beboeliga tills ubåtsutforskning visade att de var fyllda med organismer. Sådana platser hjälpte till att omdefiniera vår förståelse av var livsformer kan överleva och visa liv där vi inte  ansåg det fanns.

(Jag är helt motståndare till inplantering av liv på främmande platser i universum då vi förändrar det vi inte kan kontrollera i framtiden (min anm,). Undantag  på platser som Mars men bara om vi då samtidigt har en konstant mänsklig kolonisation och beboende där.

Bild vikipedia på Mars. Ett som jag anser lämpligt och näraliggande objekt att studera i första hand innan man ger sig ut och ser på Exoplaneter i dess svaga sken.

Kan det okända materialet i jordens inre vara rester efter Theia?

 

Den 19 mars beskrev jag en upptäckt gjord av forskare vid Australian National University i Canberra. Upptäckten  att något finns i jordens innandöme i det inre av järnkärnan  som vi inte förstår.

Nu har andra forskare denna gång vid ASU (Arizona state university) utarbetat en  teori om vad det kan vara. Teorin utgår frånTheia.

Theia anses ha kolliderat med  jorden för cirka 4,533 miljarder år sedan. Detta var innan jorden fullbordats. Theia var av Mars storlek (enligt teorin) och att jorden inte förstördes vid kollisionen kan vi vara glada för. Resterna från Theia samlades runt jorden och bildade vad som blev den tidiga månen. Efter att rester från kollisionen flög ut i rymden, tror vissa forskare att detta resulterade i bildandet av två månar vilka över tid slogs samman till den måne vi har i dag.

 Denna teori om två månar var enligt flera forskare nödvändigt för att förklara  skillnaden mellan ytan på månens framsida och baksida (men alla forskare anser inte denna förklaringsmodell med två månar är nödvändig). Teorin visar också anledningen till att jordens kärna är större än vad den borde vara för en planet av jordens storlek (och detta kanske var utgångsteorin för den nu framställda forskningen)

 Den nya teorin att en hel del av Theias mantel hamnade i jordens mantel och detta skulle vara det okända jag beskrev den 19 mars i ett inlägg om forskning av forskare i Australien. Spåren efter Theia l ska enligt forskarna i Arizona finnas under den afrikanska kontinenten och under Stilla havet. 

Svårt att veta om detta kan vara en teori som håller (min anm.) omöjlig är den inte. Så kanske den stämmer.

Bild från vikipedia på en illustration av den hypotetiska planeten Theia.