Google

Translate blog

onsdag 28 juli 2021

Dammet runt stjärnan Beta Pictoris undersöks

 


Snart ska forskare använda NASA:s kommande James Webb Space Telescope (uppskjuning i slutet av året) för att studera stjärnan Beta Pictoris vilken finns 63 ljusår bort och  vars solsystem innehåller minst  två planeter, ett virrvarr av mindre, steniga kroppar och en intressant skiva bestående av damm.

Målet med undersökningen är att få en bättre förståelse av dammets struktur och egenskap för att förstå vad som sker i detta solsystem. Solsystemet finns cirka 63 ljusår från oss och dess mängd av damm  ger ett ljust sken i det  infraröda fältet. Det visar  att det finns mycket information för det kraftfulla James Webbtelekopet att samla in om dammets karaktär.

Beta Pictoris har regelbundet studerats i radiovågsfältet, infrarött och synligt ljus sedan 1980-talet. Stjärnan i sig är dubbelt så massiv som vår sol och mycket hetare men också betydligt yngre. (Solen är 4,6 miljarder år gammal, medan Beta Pictoris är cirka 20 miljoner år gammal.)

Stjärnan är värd för minst två planeter som båda är massivare än Jupiter. Planetsystemet är anmärkningsvärt eftersom det är här de första exokometerna (kometer i andra system) upptäcktes. Det finns en hel del kroppar som glider runt i detta system. Likt i vårt eget solsystem har Beta Pictoris en skräpskiva, som innehåller kometer, asteroider, stenar av olika storlekar och mycket damm som kretsar runt stjärnan. (En skräpskiva som är mycket yngre och kan vara mer massiv än den i vårt solsystems Kuiperbälte som börjar nära Neptunus omloppsbana och varifrån många kometer härstammar.)

 

Denna yttre ring av damm och skräp är också där mycket aktivitet händer. Småsten och stenblock kolliderar och bryts ner till  mindre bitar – och damm bildas.

Spännande tider väntar tillsammans med James Webbteleskopet (min anm,).

Bild vikipeda med följande text "Olika planetformationsprocesser, inklusive exokometer och andra kroppar runt omkring Beta Pictoris (NASAs konstnärliga framställning)".

tisdag 27 juli 2021

Brankosmologi eller så kallade Braneworldteorin

 


Något vi tar för givet, kan observera med våra sinnen och en gång lärt oss är att  universum är tredimensionellt – det finns tre riktningar du kan flytta saker i. På längden, bredden och djupet. En kub är den ideala bilden av detta .

Men det finns teorier vilka antyder ytterligare en rumslig dimension (obs vi talar då inte om tiden som även diskuteras som en fjärde dimension av verkligheten) som vi inte kan uppfatta direkt.

Detta högre dimensionella utrymme kallas "huvuddelen", medan vårt universum ses som ett tredimensionellt membran – eller "brane" – som flyter inuti  denna huvuddel.

Brankosmologi eller så kallade Braneworldteorin är ett samlingsnamn för flera kosmologiska teorier som bygger på att vårt fyrdimensionella (tre rumsdimensioner och en tidsdimension) universum egentligen endast är ett membran bland många som ligger i en högre dimensionell rymd. Ofta är dessa bran de så kallade "klibbiga" D-bran en del av strängteorierna och M-teorin. Brankosmologin är alltså en teori som ibland  härleds till strängteorierna och M-teorin. 

 

Hur komplicerat det än låter, löser Brankosmologin flera problem inom fysiken. Till exempel föreslog de teoretiska fysikerna Lisa Randall, från Harvard University, och Raman Sundrum, vid University of Maryland, en version av Brankosmologi som förklaring till  asymmetri i subatomära krafter genom att föreslå förekomsten av andra branes (membran) parallellt med vårt eget.

 Men det räcker inte med en teori för att förklara fakta vi redan vet – det måste göras nya förutsägelser som kan testas experimentellt. När det gäller ex Randall-Sundrum-modellen kan sådana tester innebära att man mäter gravitationsvågor som avges av svarta hål för att söka förbindelse med andra svarta hål likt en vinstock med en annan.

Vi ska ta upp lite olika tankeväckande verklighetsmodeller den närmsta tiden med början i dag. Tänkte mig en varannan dag under 20 dagar framåt. I övrigt kommer varannan dag att innebära färska nyheter från rymden.

Bild maxpixel.net

måndag 26 juli 2021

En amatörastronom har upptäckt en ny måne runt Jupiter

 


"Jag är stolt över att kunna säga att detta är den första planet eller måne som upptäckts av en amatörastronom!" säger Ly som upptäckte denna minimåne. Månen ingår i en grupp av 22 andra små månar som kretsar runt Jupiter i motsatt riktning mot övriga månar runt Jupiter. En grupp som tar cirka två år på sig att runda Jupiter. Månen är ännu namnlös. Troligen finns fler oupptäckta månar som enbart har en storlek av några 100 meter i diameter.

Förra året upptäckte Edward Ashton, Matthew Beaudoin och Brett J. Gladman (University of British Columbia, Kanada) cirka fyra dussin objekt så små som 800 meter i diameter. Dock följde de inte dem tillräckligt länge för att bevisa att föremålen var månar. Men från deras preliminära observationer föreslog de att Jupiter kan ha cirka 600 satelliter (månar) med minst 800 meters diameter. Utvecklingen av större och känsligare teleskop kommer att skapa möjlighet till nya upptäckter, säger Tholen.

Bild från https://skyandtelescope.org/ . Varför inte ge den mu upptäckta månen namnet Ly då upptäckarens namn är detta.

Från bildtexten beskriver jag följande utöver vad där står ” Jupiter har 79 erkända månar av International Astronomical Union's Minor Planet Center, men en amatörastronom har just upptäckt en till (visas inte här på bilden). De flesta av planetens  månar (lila, blå) kretsar relativt nära Jupiter, medan de  månar (röda) som kretsar i motsatt riktning än Jupiter kretsar längre ut. Ett undantag är Valetudo (grön), en måne som upptäcktes 2018 som  finns långt utom Jupiter.

Carnegie Inst. för vetenskap / Roberto Molar Candanosa”

söndag 25 juli 2021

Nu är Hubbleteleskopet i gång igen och har sänt de första bilderna efter driftproblemen.

 


Efter ett längre uppehåll har nu Hubbleteleskopet /hemsidan) blivit igångsatt igen med full kapacitet och arbetar under sin sista tid (troligen) innan James Webbteleskopet tar över i slutet av året.

Nytagna bilder från Hubbles började komma in igen den 17 juli, klockan 13:18 EDT.

Bland de målen nu finns klotformiga stjärnhop i andra galaxer och norrsken på Jupiter förutom att titta på bisarra galaxer.

Dessa bilder av två märkliga galaxer (följ länken för bild på desammaär en del av ett program med ledning av Julianne Dalcanton vid University of Washington i Seattle med syftet att undersöka udda galaxer därute bilderna är några av de första bilderna efter driftproblemen.

 

Till vänster (följ länken ovan för att följa resonemanget Omöjlig att spara ner) ses ARP-MADORE2115-273 ett sällsynt exempel av ett interagerande galaxpar sett från södra halvklotet. Ett spännande system, som ligger 297 miljoner ljusår bort. Astronomer hade tidigare trott att detta var ett "kollisionsringssystem" en sammanslagning av två galaxer. De nya Hubble-observationerna visar dock att den pågående interaktionen mellan dessa galaxer är mycket mer komplex och lämnar efter sig ett rikt nätverk av stjärnor och dammig gas.

 

Högra bilden (följ länken ovan för bild) ARP-MADORE0002-503 visar en stor spiralgalax med ovanligt långa  spiralarmar 490 miljoner ljusår bort. Dess armar sträcker sig ut till en radie av 163000 ljusår vilket gör dessa tre gånger större än Vintergatans. Medan de flesta diskgalaxer har ett jämnt antal spiralarmar, har den här tre.

Intressanta iakttagelser (min anm) Hubbleteleskopet har verkligen genom åren gett oss mycket kunskap och överraskningar. Jag hoppas teleskopet kan få vara kvar länge än även om James Webb ska överta och än mer förbättra synen ut i rymden från november i år. Men målet är pension för Hubbleteleskopet efter mer än 30 år däruppe.

 

Bild Hubble, fotograferad i februari 1997 av besättningen ombord på rymdfärjan Discovery. Bild vikipedia. Läs mer om Hubbleteleskopets historia här. 

lördag 24 juli 2021

Venus är vulkanrik

 


Spår av gasen fosfin  har bekräftats i atmosfären på Venus vilket pekar på vulkanisk aktivitet på Venus enligt ny forskning från Cornell University.

Det var i höstas forskare upptäckte att spår av fosfin fanns i Venus övre atmosfärsskikt. Upptäckten visade att detta fosfin troligast fungerar som en biologisk signatur för vulkanism.

Nu säger Cornell-forskare att det kemiska avtrycket stöder ett annat och viktigt vetenskapligt fynd: en geologisk signatur som visar bevis på flertal av explosiva vulkaner på planeten. Om Venus har  fosfor i mantelns djup och den kommer upp till ytan och vidare upp i atmosfären genom vulkanism  reagerar dessa fosfider med atmosfärens svavelsyra (som vi redan vet finns där) och  bildar fosfin, säger Truong.

Lunine sa att deras fosfinmodell "antyder att explosiv vulkanism förekommer", och "radarbilder från Magellan-rymdfarkosten på 1990-talet visar att vissa geologiska funktioner som då upptäcktes stödjer detta."

Även år 1978, vid NASA: s Pioneer Venus orbiter uppdrag över Venus upptäcktes halter av svaveldioxid i Venus övre atmosfär vilket antydde att explosiv vulkanism förekom säger Truong och tillägger "att bekräfta explosiv vulkanism på Venus genom gasen fosfin var däremot helt oväntat."

Venus är en spännande värld (min anm.) men inte huvudmål då det gäller att söka liv. Dock högintressant då det gäller frågan om varför Venus som i storlek är som jorden blev ett hett inferno med en kraftig atmosfär och inte jorden blev detsamma.

Bild Venus i naturlig färg i sin täta atmosfär sedd från oss, bild från vikipedia.

fredag 23 juli 2021

Lyssna på månen Ios radiovågutsläpp

 


Genom att lyssna på ljudet från elektroner som strömmar in mot Jupiter från dess vulkaniska måne Io har forskare som genom NASA:s rymdfarkost Juno hittat vad som utlöser de kraftfulla radioutsläppen i Jupiters gigantiska magnetfält. Resultatet vsiar beteendet hos de enorma magnetfält som genereras av gasjätteplaneter som Jupiter. Jupiter har det största och kraftfullaste magnetfältet av planeterna i vårt solsystem med en styrka cirka 20000 gånger starkare än jordens magnetfält.

 Io:s vulkaner släpper tillsammans ut ett ton av gaser och partiklar per sekund ut i rymden nära Jupiter vilket av solvinden dras in mot Jupiter. En del av detta material delas upp i elektriskt laddade joner och elektroner och fångas snabbt av Jupiters magnetfält. När Jupiters magnetfält då sveper förbi Io accelererar elektronerna från månen längs magnetfältet in mot Jupiters poler. Längs vägen genererar dessa elektroner "dekameter" radiovågor (så kallade dekametriska radioutsläpp, eller DAM). Juno Waves-instrumentet kan då "lyssna" på denna radioemission som elektronerna genererar.


Forskarna använde för sitt syfte Juno Waves-data för att identifiera de exakta platserna inom Jupiters stora magnetfält där dessa radioinsläpp skedde mot Jupiter. Platser där förhållandena är precis rätt för att generera radiovågorna; här finns rätt magnetisk fältstyrka och rätt densitet av elektroner (inte för mycket och inte för lite), enligt teamet för att lyssna på ljudet av skeendet.

 Radiovågorna kommer ut från källan längs väggarna av en ihålig kon i linje med och styrs av, styrkan och formen på Jupiters magnetfält. Signalen från Juno hörs först när Jupiters  kon av magnetfältet är på rätt plats i förhållande till Io  likt en fyr lyser korta signaler mot ett skepp till sjöss. Martos heter huvudförfattaren till  artikeln om denna forskning publicerad i juni 2020 i Journal of Geophysical Research: Planets.

 Lyssna på signalerna här. https://phys.org/news/2021-07-juno-tunes-radio-noise-triggered.html

Bild från vikipedia på Jupiters tredje största måne Io

torsdag 22 juli 2021

Nytagna bilder från ESO (Europeiska sydobservatoriet) avslöjar oväntade detaljer i närbelägna galaxer

 


Ett forskarlag har nyligen publicerat bilder på nya observationer av en hop närbelägna galaxer. Galaxerna kan tolkas som fulla av fyrverkerier.

Bilderna är tagna med Europeiska Sydobservatoriets Very Large Telescope (ESO:s VLT) i Chile och visar olika komponenter i galaxerna egna i distinkta färgskalor vilket gör det möjligt för astronomerna att exakt analysera var unga stjärnor och upphettade gaser finns.

Genom att kombinera observationerna från VLT med data från Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) även detta i Chile där ESO är en partner bidrar forskningen till ny information om de processer som får gasen att bilda nya stjärnor.

Astronomerna vet sedan tidigare att stjärnor bildas i gasmoln men inte vad som sätter igång stjärnbildning. För att undersöka processen närmare observerade en grupp astronomer därför ett antal närbelägna galaxer med kraftfulla teleskop rymden för att undersöka olika regioner i galaxer där stjärnbildning sker. Snart kan vi kanske få nya rön om vad som startar stjärnbildning.

Bild på galaxerna som omtalas ESO-bild.