Google

Translate blog

torsdag 9 september 2021

Skräp saknas från planetbildningen i solsystemet

 


solsystemet bildades för ca 4 miljarder år sedan skedde det genom att från början heta små planeter och sten kolliderade vilket ökade omfånget på en av kropparna . I kaoset konstruerades ex Mars, Jorden och Venus.

Men materialet som frigjordes från dessa våldsamma kollisioner (det som studsade bort) tros allmänt ha försvunnit i form av små asteroider och samlats i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. En del försvann in i solen och annat i utplånades i ytterligare nedslag.  

Men asteroidbältet verkar inte innehålla tillräckligt av detta nedslagsskräp enligt forskare. Från Arizona State University's School of Earth and Space Exploration, tidigare NewSpace har två forskare Postdoctoral Fellow Travis Gabriel och doktorand Harrison Allen-Sutter undersökte denna diskrepans och skapade avancerade datorsimuleringar av kollisionerna med överraskande resultat.

"De flesta forskare fokuserar på de direkta effekterna av påverkan, men skräpets natur har inte teoretiserats", säger Allen-Sutter.

Istället för att skapa stenigt skräp vid ut studsandet visade datasimuleringar av händelseförloppet att kollisioner mellan planeter och sten förångar en del sten till gas. Till skillnad från fast och smält skräp försvinner denna gas ut från solsystemet vilket förklarar att det finns få spår av dessa planetbildningshändelser enligt ovan resonemang.

Gas kan lätt försvinna i tomheten däruppe (min anm.) men säkert försvann mycket av bitarna från kollisionerna även in i asteroidbältet eller in i solen. Allt beroende av hur stora bitar som slogs itu vid kollisionerna dess hastighet, riktning och vad de bestod av.

Bild vikipedia.

onsdag 8 september 2021

Ett nytt slag av supernova upptäckt.

 


Astronomer har hittat bevis på ett nytt slag av supernova orsakad av att en slocknad stjärna kolliderat med en stjärna.

Supernovor är enorma explosioner som kan inträffa när en stjärna gjort slut på sitt bränsle. En supernova är en exploderande eller resterna efter en exploderad stjärna. Citerar från vikipedia: Supernovorna hör till de våldsammaste händelserna i universum. I en supernova utvecklas oerhörda mängder energi som lämnar reststjärnan i form av enorma neutrinoflöden, gasmassor och strålning, vilket gör att de under en viss tid kan lysa upp till hundra miljarder gånger starkare än vår sol. (slut citat).

I årtionden har forskare känt till två slags supernovatyper. Större stjärnor, mer än 10 gånger solens massa som kollapsar när kärnan bränt ut allt bränsle vilket gör att det yttre lagret exploderar och lämnar efter sig stjärnskräp alternativt blir  neutronstjärnor även kallade svarta hål.

 Däremot brinner stjärnor med mindre än åtta gånger solens massa ut med tiden och lämnar efter sig en tät kärna som kallas vit dvärg (något som blir solens framtid). De flesta stjärnor med åtta eller fler solmassor i banor nära en annan stjärna antas  sluta som supernova om ena stjärnan bränner ut sitt bränsle och i en framtid kraschar in i den stjärna som är kvar (vilken då bör vara en mycket stor stjärna som själv slutat som en supernova). Då utlöses åter en supernova i form av ett starkt röntgenutsläpp.

De större stjärnorna i dessa par kan även först försvinna som en supernova och dess rester som spiralformat skräp komma in mot sin stjärnföljeslagare  i form av en neutronstjärna eller ett svart hål. Detta kan utlösa supernovor.

Astronomer kan nu ha upptäckt tecken på en kärnkollapsad supernova orsakad av en sådan sammanslagning.  Data från Very Large Array (VLASS),  ett projekt för att skanna natthimlen med syfte att upptäcka radioexplosioner, använde forskare data från en mycket ljus radioflare som kallad VT J121001 +4959647  som inträffade 2017. "Platsen är förknippat med den starkaste supernova som någonsin upptäckts", säger astronom Don som arbetar vid ovanstående observatorium.

 Genom radio- och optisk analys och uppföljning har forskare upptäckt att radioutstrålning  kommer från stjärnor omgivna av tjocka, täta gasskikt.

Bild pxhere.com

tisdag 7 september 2021

Hur uppstod formationerna på asteroiden Vesta?


Vesta är den näst största asteroiden i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Endast Pallas är större och Ceres men denna är klassificerad som en dvärgplanet.

Dawn var en rymdsond som sköts upp av NASA i september 2007 med uppdraget att studera Vesta och Ceres.

Vesta har liksom jorden en skorpa av sten och en mantel av järn. "Vesta var en gång troligen på väg att bli en jordliknande planet, men planetbildningsprocessen stannade av  tidigt i vårt solsystems historia", säger Klimczak. "Därför är studier av Vesta intressanta för att förstå den första tiden då planeter skapades i vårt solsystem då även Jorden bildades."

Klimczak är forskare och medförfattare till en ny studie vid univesity of Georgia där man undersökt de två storskaliga tråg (nedslagsbassängerna) på Vesta. Vesta träffades av två stora asteroider under en tidsperiod som lämnade stora nedslagskratrar på ytan. Kratrar så stora att de täcker större delen av Vestas södra halvklot. Vid nedslagen tros stenigt material ha kastats långt ut i rymden. Några av dessa stenar nådde jorden som meteoriter.

 "Stenars egenskaper påverkas av miljöförhållanden som omgivande påfrestningar och närvaron av vatten", säger Jupiter Cheng, doktorand vid institutionen för geografi och medförfattare till studien. "Eftersom Vesta är mycket mindre än jorden och månen finns  här en svagare gravitation som resulterar i att sten deformeras annorlunda vid en asteroidträff på Vesta  än på jorden."

Genom att studera sten som deformerats vid nedslaget och formationerna hoppas man förstå mer av hur vårt planetsystem en gång bildades.

Studien presenterades vid Europeiska geovetenskapliga unionens generalförsamling 2021.

Bild från vikipedia på Vesta. 

måndag 6 september 2021

Galax Centaurus A en intressant galax

 


En ovanlig bild av galaxen Centaurus A vilken finns 12 miljoner ljusår bort har tagits av astronomer med hjälp av Dark Energy Camera monterad på Víctor M. Blanco 4-meters teleskop vid Cerro Tololo Inter-American Observatory i Chile.

Galaxens märkliga utseende – insvept i ett mörkt stoftsken – härrör från en tidigare interaktion med en annan galax i det förflutna. Storleken och dess närhet till jorden gör att den är en av de bäst studerade jättegalaxerna på natthimlen. För den som önskar riktningen till galaxen är det mot stjärnbilden Centaurus (Kentauren).

 Se medföljande länk här där det finns en kort you tube film på galaxen.

Bild ovan på galaxen är från vikipedia.

söndag 5 september 2021

Planet 9, eller är det slumpen som berör däruppe.

 


Det finns åtta kända planeter i vårt solsystem detta sedan Pluto degraderades till en dvärgplanet. Bevis för att planet 9 troligen finns kommer från en gravitationseffekt på andra kroppar därute. Något stör troligen däruppe en hop asteroider och kometer i Kuiperbältet. Kuiperbältet består av en stor mängd små himlakroppar i banor runt solen och är beläget bortom Neptunus bana. Här finns minst 100000 objekt större än 100 km och än fler mindre enligt nuvarande beräkningar. 

Då något verkar störa en planet (okänd källas gravitation) används matematik för att hitta källan. Så upptäcktes Neptunus när John Couch Adams och Urbain Le Verrier la märke till att Uranus verkade utsättas för störningar av något okänt. När det gäller planet 9 har vi ingen gravitationseffekt på en planet.

Vad vi däremot ser därute är ett kluster av små isiga kroppar i det yttre av Kuiperbältet som störs av något. Om det inte fanns någon planet bortom Kuiperbältet, skulle man förvänta dig att dessa objekts banor var slumpmässigt orienterade inom solsystemets omloppsplan. Men istället ser vi att många objekt där är grupperade, orienterade i samma plan. Det är möjligt att detta beror på slumpen. Men det är långsökt. (Kanske en gravitationseffekt beroende på att dessa objekt finns i ytterkanten av Kuiperbältet är förklaringen (min anm.).

I en  ny studie  från Cornell university omprövas däremot det ursprungliga arbetet för sökandet efter planet 9 mot bakgrund av en del av den kritik  som riktats mot planet 9 antagandet. En stor del av kritiken är att yttre solsystemkroppar är svåra att finna och därmed har det hittills letats efter planet 9 där det är bekvämast att leta.

Klustereffekten vi ser kan bara bero på partiska data (att vi bestämt oss för att det ska finnas en planet 9 och den ska hittas). Författarna till studien anser att klustret är statistiskt ovanligt. Men det är bara 0,4 % chans att det blir en effekt av detta slag som visar på en okänd större kropps plats (en planet). När de räknade om planet 9:s troliga bana kunde de bättre lokalisera var man borde leta.

En intressant aspekt av studien är att planet 9 bör finnas i bana närmare solen än vad man ursprungligen antaget. Detta är märkligt för om den finns och är närmare solen borde vi redan ha hittat det. Författarna hävdar att observationer hittills har uteslutit de närmaste alternativen för Planet 9 vilket begränsat sökandet. Om planeten existerar bör den dock kunna upptäckas av Vera Rubin-observatoriet inom en snar framtid. 

Vera Rubin-observatorietär ett spegelteleskop som under detta år ska tas i drift fullt ut.

Många astronomer hävdar dock att planet 9 inte existerar. 

Bild från vikipedia där en illustratör visar hur denne tänker sin planet 9.

lördag 4 september 2021

Var går gränsen mellan stjärna och brun dvärg?

 


Bruna dvärgar kallas objekt som har en massa mindre än de lättaste stjärnorna men större än de tyngsta gasjättarna. Bruna dvärgars massa är för låg för att kärnreaktioner av väte skall komma igång och därför kallas de misslyckade stjärnbildningar eller bruna dvärgar. Däremot antas där kunna fusionera deuterium och förbränning av litium kunna ske vilket avger ett svagt synligt ljus. Bruna dvärgar antas ha en övre massgräns på ungefär 75–80 jupitermassor.

I dem smälts det samman (relativt) små förråd av Deuterium. Denna process är mindre effektiv och ljuset från bruna dvärgar blir därför mycket svagare än det från stjärnor. Det är därför forskare kallar dem "misslyckade stjärnor.

" Vi vet dock inte exakt vad massgränsen är för bruna dvärgar som gör att de kan särskiljas från stjärnor med låg massa där väte förbränns i många miljarder år. En brun dvärg har en kort brinntid och övergår därefter till en kyligare existens," påpekar Nolan Grieves, forskare vid Department of Astronomy at the UNIGE's Faculty of Science i Geneve och  studiens huvudförfattare han tillägger " Hittills har vi bara exakt karakteriserat cirka 30 bruna dvärgar",

Bland dessa bruna dvärgar har det internationella teamet koncentrerats på fem stycken som identifierats med hjälp av Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS). Dessa fem är TOI) - TOI-148, TOI-587, TOI-681, TOI-746 och TOI-1213. De kallas "följeslagare" eftersom de kretsar runt en stjärna. De har en rotationsbana med perioder på 5 till 27 dagar runt sin sol och radie mellan 0,81 och 1,66 gånger Jupiters och är mellan 77 och 98 gånger mer massiva än Jupiter. Detta placerar dem på gränsen mellan bruna dvärgar och stjärnor enligt vår nuvarande klassificering. Något som gör dem än mer intressanta. Ännu vet vi inte om de ska klassificeras som små stjärnor eller bruna dvärgar.

Bild på hur en brun dvärg ser ut. Bild vikimedia.

fredag 3 september 2021

Det söks efter en ny klass av exoplaneter "Hycean"-planeter.

 


I sökandet efter liv därute har astronomer till största del letat efter planeter av liknande storlek, massa, temperatur och atmosfärisk sammansättning som jorden har.

Nu har däremot astronomer från University of Cambridge börjat se lovande möjligheter att det där ute finns ett annat slag av planeter som kan hysa livsformer av enklare slag.

 

Av forskarna kallade "Hycean"-planeter. Det är havstäckta planeter (vanligt vatten) med väterika atmosfärer. Detta slag av planeter  kan vara fler än jordliknande planeter.

Forskarna beskriver sina teorier i The Astrophysical Journal varför vi bör leta efter dessa  planeter  då där troligen kan finnas biosignaturer av liv.

 

"Hycean planeter öppnar en helt ny väg i vårt sökande efter liv", säger Dr Nikku Madhusudhan vid Cambridge's Institute of Astronomy vilken är den som leder forskning om detta. 

 

Enligt forskare kan hyceanplaneter, inklusive steniga superjordar samt mini-Neptunes (som K2-18b och TOI-1231 b) förväntas vara många i exoplanetmängden därute.  Många av de främsta Hycean-kandidaterna som identifierats av forskarna är större och varmare än jorden men har fortfarande egenskaperna att kunna ha stora hav där mikrobiellt liv liknande det som finns i några av jordens mest extrema vattenmiljöer kan finnas.


Dessa planeter möjliggör också en mycket bredare beboelig zon runt en stjärna, eller "Goldlocks zone", jämfört med jordliknande planeter. Det innebär att de fortfarande kan stödja liv trots att de ligger utanför det område där en planet som jorden skulle behöva finnas runt sin sol för att vara beboelig.

 "En upptäckt av biosignatur på en Hycean planet skulle förändra vår förståelse av livet i universum", säger Madhusudhan. "Vi måste vara öppna för allt om var vi ska förvänta oss att hitta liv och i vilken form livsformer kan ta  och finnas. Men vi bör vara öppna för att det finns där vi minst anar det då naturen fortsätter att överraska oss."

Bild vikipedia. Hypotetisk hyceanplanet med två naturliga satelliter.