Google

Translate blog

tisdag 9 maj 2023

Första bilden på hur ett svart hål kastar ut en jetstråle.

 


Astronomer har  för första gången tagit en a bild av ett svart hål då  det kastar ut en kraftfull jetstråle.

Bilden visar händelsen som skedde från det svarta hålet i centrum av galaxen Messier 87 (M87). Det  svarta hål som var det som blev först avbildat av människan. Bilden av det svarta hålet (första fotot av ett svart hål) togs av Event Horizon Telescope (EHT) i ett  samarbete under 2017 och presenterades 2019 för allmänheten och gav nobelpriset i Fysik 2020. /

Bilden ovan visar för första gången hur basen av en jetstråle rör sig med en hastighet som närmar sig ljusets från materia som virvlar runt ett svart hål ögonblicken innan materian dras ner i hålet.  En process som kallas ackretion. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ackretionsskiva

Vid tidigare bildtagningar  av M87:s centrala svarta hål hade det lyckats få bild på jetstrålen det sänder ut och även på det svarta hålet självt. Men aldrig  de två funktionerna tillsammans. Därför är det en historisk bild  som nu tagits. M87 har en massa som är 6,5 miljarder gånger större än  solens och det finns 55 miljoner ljusår från jorden. 

Ovan nytagna  bild av M87 och utflödet av jetstrålen  togs med hjälp av data från 2018 från radioteleskopen Global Millimetre VLBI Array (GMVA), Greenland Telescope och Atacama Large Millimeter / submillimeter Array (ALMA), som arbetade tillsammans för i att bilda ett virtuellt instrument av jordens storlek (ungefär som EHT-nätverket gör). 

De flesta eller alla stora galaxer antas numera ha massiva svarta hål i sitt centrum. En del av dessa svarta hål  likt det i mitten av M87 drar till sig stora mängder materia av gas och damm  och även stjärnor om de får möjlighet till detta.

Det resulterar i att de kastar ut kraftfulla strålar av materia som rör sig med nära ljushastigheten och kan sträcka sig många tusen ljusår ut från den galax där de finns. Hur dessa utkast går till och varför de sker är okänt, beskriver studiemedlem Ru-Sen Lu, från Shanghai Astronomical Observatory, det i teamets forskning som publicerades online den 26 april i tidskriften Nature.

Förutom att visa strålen då den spränger ut ur det svarta hålet visar bilden även vad forskare kallar skuggan av det svarta hålet. När materia rör sig runt det svarta hålet med nära ljusets hastighet genom ett enormt gravitationellt skeende värms materialet upp och lyser.

Det ger den ljusa gyllene ring som ses i EHT: s bilder av M87 och det supermassiva svarta hålet i centrum av Vintergatan, (Sagittarius A* (Sgr A*)). I mitten av denna glödande gyllene ring finns totalt mörker det är vad som kallas skuggan av det svarta hålet.

Med hjälp av nätverk av teleskop kommer astronomer nu att arbeta vidare för att bättre förstå hur inmatning av materia i svarta hål ger kraftfulla jetstrålar bestående av materia.

Vi planerar att observera området av det svarta hålet i centrum av M87 i olika radiovåglängder för att ytterligare studera jetstrålens emission. De kommande åren blir spännande eftersom vi då kommer att lära oss mer om vad som händer nära en av de mest mystiska regionerna i universum. beskriver Eduardo Ros, från Max Planck-institutet för radioastronomi det.

Bilden är från https://www.space.com/ och visar den kraftfulla jetstrålen som kommer från det supermassiva svarta hålet i hjärtat av galaxen Messier 87. (Bildkredit: R.-S. Lu (SHAO), E. Ros (MPIfR), S. Dagnello (NRAO/AUI/NSF))

måndag 8 maj 2023

Solen blev till långt från den plats där den finns i dag

 


Solen bildades för 4,6 miljarder år sedan men inte på den plats där vi i dag ser den. Den kom till i ett gasmoln långt från oss tillsammans med många andra stjärnor. Stjärnor (solar) som sedan skingrades över tid.

Men vilket gasmoln och var det fanns vet vi inte säkert. Vi har några ledtrådar i form av meteoriter av vilka några fortfarande bär ledtrådar om gravitationsmiljön varifrån de bildades vid solsystemets födelse. Till exempel har isotoper av element som kalium inuti meteoriter visat var i en nebulosa de bildades och variationer mellan meteoriter kan användas för att bestämma nebulosans förhållanden långt innan uppkomsten av planeter.

Med data från meteoriter och med hjälp av datorsimuleringar undersökte ett internationellt team av astronomer solens troliga bildningsplatser och publicerade resultatet i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. De föreslår utifrån resultatet att solen  hade många stjärnsyskon och att bildandet skedde i en gasrik nebulosa.

En misstänkt nebulosa är den närliggande nebulosan Barnard 68 en mörk klump (från oss sett. se bild ovan) av kall gas och damm med små korn av silikater (stenigt material) komplexa kolmolekyler som liknar sot och som finns några hundra ljusår bort. En kuslig, kolsvart spöklik massa som  blockerar allt ljus från stjärnorna bakom den likt ett ogenomskinligt hål på himlen. 

Barnard 68 har en diameter av ett halvt ljusår och finns 407 ljusår bort från oss. Men gasen där skulle idag knappast räcka för att bilda en enda stjärna av solens storlek i dag. Men här kanske fanns tillräckligt med gas för länge sedan innan denna använts vid solfödelser?

I andra änden av skalan har vi det molekylära molnkomplexet Orion B. En enorm plats med  aktiv stjärnbildning i dag  över tusen ljusår bort och är många hundra ljusår tvärsöver. Här finns material för att bilda minst 100000 nya stjärnor i storlek som solen. Orionnebulosan är synlig för blotta ögat och är platsen för hundratals stjärnors bildning ännu i vår tid. Det är en plats som kan ses som en enorm stjärnfabrik. Men vad säger att det fanns lika mycket gas för stjärnbildning här för 4,6 miljarder år sedan?

Stjärnor bildas i kosmiska moln så kallade nebulosor och bildas då det inre av molnen kollapsar och då startar en stjärnas bildning. Nebulosor finns i många former och storlekar från små mörka kulor till enorma gigantiska molekylmoln.

Men var bildades då solen och dess stjärnsyskon? Liksom solen låg de en gång inbäddade tillsammans och vandrade troligen ut på egen hand för eoner sedan och spreds över galaxen. Astronomer söker efter dem - stjärnorna med samma ålder och sammansättning som solen. Men ännu är inte någon funnen.

Orionnebulosan är misstänkt som vår sols bildningsplats då här sker mycket stjärnbildning än i dag. Men Barnard 68 nebulosan ser jag som lika trolig plats. Inget säger att inte här en gång fanns mycket material för stjärnbildning. En intressant fråga är även den varför stjärnor spreds över galaxen efter sin bildningsfas. Hur och varför och i vilka riktningar? Kan det inte tänkas att solen kom till i ett litet gasmoln som nu inte längre finns eller som gått upp i Orion B eller Barnard 68?

Bild vikipedia på nebulosan Barnard 68. Vilket inte är den mest misstänkta platsen där vår sol bildats men en vacker bild på nebulosan är det. Det svarta fältet är gasnebulosan som döljer bakom liggande stjärnor.

söndag 7 maj 2023

Planeter bildas på fler platser än man tidigare antaget.

 


Material som behövs vid  planetbildning har upptäckts på en plats i den närliggande galaxen Lilla Magellanska molnet där man trodde att planeter inte kunde bli till. Upptäckten, beskrevs den 24 april i Nature Astronomy och gjordes med hjälp av James Webb Space Telescope (JWST). Nu föreslår forskare att planetbildning kan vara vanligare och ske på fler platser i universum än det tidigare ansett.

Jag har väntat länge för att kunna göra dessa observationer, beskriver i artikeln Olivia Jones, astrofysiker vid UK Astronomy Technology Center i Edinburgh och den som var huvudförfattare till studien.

Resultaten följer på en mängd av upptäckter som möjliggjorts av JWST.

Forskare såg på NGC 346, ett högaktivt stjärnbildande område i en galax nära Vintergatan som har namnet Lilla Magellanska molnet (SMC). Platsen valdes eftersom här finns en mycket låg koncentration av metaller. Något astronomer definierar metaller som element tyngre än väte och helium. 

Galaxen miljö liknar förhållandena under en period för ungefär tio miljarder år sedan när stjärnor bildades i ett virrvarr i nästan alla universums galaxer. Dessutom är NGC 346 ett mycket större område än andra stjärnbildande områden i galaxen vilket gör det möjligt för astronomer att tydligare se hur stjärnor interagerar med varandra och tar form här.

Forskarna var främst intresserade av att studera stjärnor med låg massa eftersom de är mycket vanligare i universum än stjärnor med stor massa. Solen är en stjärna med låg massa, så att förstå stjärnbildningen i NGC 346 kan även hjälpa till att förklara vårt solsystems början.

Men det är utmanande att studera då stjärnor med låg massa blir till eftersom dessa avger mycket damm när de bildas vilket döljer deras ljus. Det bästa sättet är att se genom detta damm är genom infrarött ljus, något JWST: s föregångare, rymdteleskopet Hubble, inte byggdes för att kunna. "Med Webb kan du däremot se dessa stjärnor precis i det ögonblicket de bildas, beskriver Jones.

Damm är avgörande för att upptäcka planetbildning. Stoftet som frigörs av en stjärna när den bildas kan samlas i en protoplanetär skiva runt denna där så småningom planeter sedan bildas. 

 Det var inte känt om tillräckligt med stoft kunde bestå för att planeter skulle bildas i NGC 346 eftersom de låga metallförhållandena gör att skivorna  snabbt avdunstar i ljussken.

Forskarna använde filter på JWST:s kamera för att hitta kombinationer av infraröda våglängder som gjorde det möjligt att identifiera stjärnor i olika stadier av utveckling. De hittade tillräckligt med damm som samlats för att indikera att planetbildning var möjlig.

Att upptäcka protoplanetära skivor där planeter kan bildas i NGC 346 breddar förståelsen för var planeter kan finnas och bildas enligt uttalande av  Stefanie Milam, biträdande projektforskare vid JWST planetvetenskap vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland.

Forskare förstår nu  hur och när steniga planeter börjar ta form i lågmetallgalaxer, beskriver Jones. Men hur tillräckligt med damm består för att främja planetbildning är fortfarande ett mysterium, beskriver hon.

Det är för tidigt att säga om förekomsten av fler planetbildningsplatser ökar sannolikheten för att det finns liv någon annanstans i universum, skriver Jones. Hon önskar undersöka närmare NGC 346 efter tecken på vissa ämnen bland annat vatten och koldioxid.

Jones planerar att använda JWST för att genomföra uppföljningsobservationer om cirka sex månader med inriktning i de potentiella planetsystemen som rapporterats i studien. Att i framtiden undersöka om andra galaxer kan ge materia för planetbildning kommer att bidra till att bygga upp en bättre bild av hur processen fungerar, beskriver Milam det i rapporten.

Bild https://creazilla.com/

lördag 6 maj 2023

Risken av en kvasarhändelse

 


Kvasarer upptäcktes för första gången för 60 år sedan. De kan lysa lika starkt som en biljon stjärnor packade i en volym  stor som vårt solsystem. Efter årtiondena sedan de först observerades har det förblivit ett mysterium. Ännu förstår man inte vad som utlöser en sådan kraftfull aktivitet.

I en ny studie under ledning av forskare vid universiteten i Sheffield och Hertfordshire har man avslöjat att de uppkommer då galaxer kraschar samman. Man undrar då hur det bli med jorden eller vår galax den gången i en mycket avlägsen framtid då Vintergatan och Andromedagalaxen sammanslås?

Kollisioner av detta slag upptäcktes när forskare med hjälp av djupbildsobservationer från Isaac Newton-teleskopet på La Palma observerade förekomsten av förvrängda strukturer i de yttre delarna av de galaxer där kvasarer finns.

Troligen alla galaxer har supermassiva svarta hål i centrum. I galaxer finns även mängder av gas för det mesta finns denna på stora avstånd från galaxers centrum utom räckhåll för de svarta hålens dragningskraft (den gas som funnits eller kommit för nära ett svart hål har dragits ner i dessa).

Vid kollisioner mellan galaxer driver gasen i galaxerna mot det svarta hålet i galaxernas centrum; Strax innan gasen kommit ner i det svarta hålet frigörs  mängder av energi i form av strålning vilket resulterar i det karakteristiska kvasarskenet.

Antändningen av en kvasar kan få dramatiska konsekvenser för hela galaxen – den kan kasta ut all återstående gas ur galaxen vilket förhindrar nya stjärnor att bildas  under miljarder år in i framtiden.

Studien gav ett betydande steg framåt i förståelsen av hur kvasarer utlöses och drivs.

Professor Clive Tadhunter, från University of Sheffields institution för fysik och astronomi, beskrev det som att kvasarer är ett av de mest extrema fenomenen i universum och det vi sett kommer sannolikt att representera framtiden för vår egen galax Vintergatan när den kolliderar med Andromedagalaxen om cirka fem miljarder år.

Det är spännande att observera dessa händelser och äntligen förstå varför de inträffar - men tack och lov kommer jorden inte att vara någonstans nära en av dessa apokalyptiska episoder under lång tid. beskriver Tadhunter det i studien.

Dr Jonny Pierce, postdoktoral forskare vid University of Hertfordshire, förklarar:

Kvasarer är ett område som forskare runt om i världen är angelägna om att lära mer om - en av de viktigaste vetenskapliga motivationerna för NASAs James Webb Space Telescope är att studera de tidigaste galaxerna i universum och Webb kan upptäcka ljus från även de mest avlägsna kvasarerna de som emitterades för nästan 13 miljarder år sedan. Kvasarer spelar en nyckelroll i vår förståelse av universums historia och möjligen också för Vintergatans framtid.

Deras arbete anser jag vara en viktig bit till vår förståelse av hur kvasarer kommer till.

Bild vikipedia Kvasaren 3C 273 på ett foto taget av rymdteleskopet Hubbleteleskopet.

fredag 5 maj 2023

Asteroiden 3200 Phaethon liknar en komet med svans, men svansens innehåll förvånar

 


3200 Phaeton är en Apolloasteroid,(jordnära asteroid) vars bana tar den närmare Solen än de flesta andra asteroider. Den korsar på sin bana Mars, Jordens, Venus och Merkurius banor.

Under en tid har man vetat att  3200 Phaethon verkar som en komet. Den lyser och bildar en svans då dess bana kommer nära solen och den är källan till det årliga meteorregnet Geminiderna

Forskare har tills nu ansett att Phaethons kometliknande svans består av damm som utsöndras från asteroiden då den värms upp av solen. Men i en ny studie utifrån två NASA-solobservatorier visas att Phaethons svans inte består av damm utan av natriumgas.

Vår analys visade att Phaethons kometliknande svans inte kan förklaras av damm, beskrivs det från  California Institute of Technology av doktorand Qicheng Zhang, som var huvudförfattare till en artikel om analysen publicerad i Planetary Science Journal.

Asteroider består till största delen av stenigt material till skillnad mot kometer som består av till största delen is och sten. Asteroider bildar vanligtvis inte  en svans när de närmar sig solen. Kometer som består av  en blandning av is och sten bildar vanligtvis en svans när solen förångar dess is och spränger ut material från kometen vilket då lämnar ett spår längs dess bana i form av en kometsvans. När jorden passerar genom ett sådant skräpspår från en komet brinner dessa kometbitar upp i vår atmosfär och producerar en svärm av stjärnfall - ett meteorregn.

Efter att astronomer första gången upptäckte Phaethon 1983 insåg de att asteroidens bana matchade Geminidimeteorregnet. Detta pekade på att Phaethon är källan till det årliga meteorregnet fastän Phaethon är en asteroid och inte en komet. År 2009 upptäcktes av NASA: s Solar Terrestrial Relations Observatory (STEREO) en kort svans som sträckte sig ut från Phaethon när asteroiden nådde sin närmaste punkt till solen ("perihelium") längs sin 524-dagars omloppsbana. Vanliga teleskop hade inte upptäckt svansen tidigare eftersom den bara bildas när Phaethon finns nära solen och i det skenet kan detta bara ses från  solobservatorier. STEREO såg  Phaethons svans utvecklas vid solinflygningar 2012 och 2016. 

Svansens utseende stödde då teorin att den bestod av damm som utsöndrades från asteroidens yta när denna värmdes upp av solen.

Men 2018 avbildades en del av Geminidernas skräpspår. Observationer kom från NASA: s Parker Solar Probe och visade att spåret innehöll mycket mer material än Phaethon skulle kunna kasta från sig vid dess nära inflygningar till solen. 

Zhangs team undrade då om något annat än damm var förklaringen till Phaethons kometliknande svans. Kometer lyser ofta briljant av natriumutsläpp när de är mycket nära solen så man misstänkte att natrium hade en nyckelroll i Phaethons svans-sken.

En tidigare studie, baserad på modeller och laboratorietester, föreslog att solens intensiva värme vid Phaethons  solinflygningar kunde förånga natrium (om detta fanns) i asteroiden och bilda dess svans.

I hopp om att ta reda på vad svansen var gjord av letade Zhang efter den igen under Phaethons senaste perihelium 2022. Han använde rymdfarkosten Solar and Heliospheric Observatory (SOHO

Som är ett gemensamt observatoriprojekt mellan NASA och Europeiska rymdorganisationen (ESA) som har färgfilter som kan upptäcka natrium och damm och Zhangs team söktes även från arkivbilder från STEREO och SOHO och man hittade svansen under 18 av Phaethons nära solinflygningar mellan 1997 och 2022.

I SOHO: s observationer verkade asteroidens svans ljus i filtret något som visar på natrium men  inga tecken på damm. Dessutom matchade svansens form hur den ljusnade när Phaethon passerade solen något forskare förväntat sig om den bestod av natrium men inte av damm.

Detta tyder på att Phaethons svans är gjord av natriumgas.

Många av de andra klassificerade kometerna därute kanske inte heller är kometer utan istället steniga asteroider som Phaethon uppvärmda av solen ger en svans diskuterar Zhang i artikeln.

En viktig fråga är olöst. Om Phaethon inte kastar ut damm varifrån kommer då materialet till Geminidernas meteorregn som kan ses under december varje år?

Zhangs team misstänker att någon form av störande händelse för några tusen år sedan - kanske en bit av Phaethon själv då gick itu  under påfrestningarna av Phaethons rotation och då  gjorde att Phaethon splittrades i de miljarder ton material som beräknas utgöra Geminidernas meteorregn.

Fler svar kan komma från ett kommande Japan Aerospace Exploration Agency (JAXA) uppdrag som heter DESTINY + ( Demonstration and Experiment of Space Technology for Interplanetary voyage Phaethon fLyby och dUst Science). Då denna farkost under senare hälften under detta årtionde förväntas flyga förbi Phaethon och avbilda dess steniga yta och studera eventuellt damm som kan finnas runt asteroiden. 

Bild vikipedia Radarbild av 3200 Phaethon tagen av Arecibo, 17 december 2017

torsdag 4 maj 2023

Ett Svart hål slukar bit för bit av närliggande stjärnor o kastar ut resterna i rymden

 


Det antas nu att svarta hål av medelstor storlek och medelmassa kan dra åt sig stjärnor och ta några bitar av dessa för att sedan kasta ut resterna ut i galaxen. Det låter konstigt men i en ny Northwestern University-ledd studie fann man detta.

Det var i nya 3D-datorsimuleringar astrofysiker modellerade svarta hål med varierande massa och placerade sedan stjärnor (ungefär av storleken av vår sol) i dess väg för att se vad som hände.

Forskarna upptäckte då att när en stjärna med medelstor massa närmar sig ett svart hål fastnar den initialt i en bana runt det svarta hålet. Därefter drar det svarta hålet materia från stjärnan. Varje gång stjärnan gör ett varv runt hålet drar det svarta hålet ytterligare mer från stjärnan så småningom finns inget kvar förutom stjärnans missformade och täta kärna.

Då kastar det svarta hålet ut denna rest tillbaks ut i galaxen.

Datasimuleringarna visar inte bara detta okända beteende hos svarta hål med av denna medelstorlek och massa, de ger också astronomer nya ledtrådar till att hitta dessa medelstora svarta hål.

Vi kan inte observera svarta hål direkt eftersom de inte avger något ljus, påtalar Northwesterns Fulya Kıroğlu som ledde studien och tillägger. Istället måste vi för att hitta dem söka efter tecken på samspelet mellan svarta hål och miljön omkring detta. Vi fann att stjärnor genomgår flera passager runt hålet innan stjärnkärnan kastas iväg. Efter varje passage förlorar de massa vilket orsakar ljus då de slits isär. Varje utbrott är ljusare än föregående vilket skapar en signatur som kan hjälpa astronomer att hitta dem.

Medan astrofysiker har bevisat förekomsten av svarta hål med låg och hög massa har svarta hål med mellanliggande massa förblivit svårfångade. De små svarta hålen blev till då supernovor kollapsade och är stjärnresterna efter en sådan händelse. De har ungefär 3 till 10 gånger större  massa än vår sol. I andra änden av spektrumet är supermassiva svarta hål. De som finns i galaxernas centrum med miljoner till miljarder gånger högre i massa än vår sol.

Om svarta hål med medelhög massa existerar (inget har ännu hittats) skulle de passa någonstans i mitten - 10 till 10 000 gånger mer massiva än små svarta hål men inte alls lika massiva som supermassiva svarta hål. Även om dessa svarta hål med medelmassa teoretiskt bör existera, har astrofysiker ännu inte hittat bevis på det.

Deras existens diskuteras fortfarande beskriver Kıroğlu det. Astrofysiker har upptäckt troliga bevis på att de existerar men fynden kan förklaras utifrån  andra mekanismer. Till exempel kan det som verkar vara ett svart hål med medelstor massa vara ackumuleringen från svarta hål av stjärnmassa (små svarta hål).

För att utforska beteendet hos dessa undvikande objekt utvecklade Kıroğlu och hennes team nya hydrodynamiska simuleringar. Först skapade de en modell av en stjärna. Sedan skickade de stjärnan mot det svarta hålet och beräknade gravitationskraften som verkar på partiklarna i stjärnan.

"Vi kan beräkna specifikt vilken partikel som är bunden till stjärnan och vilken partikel som störs (eller inte längre är bunden till stjärnan)", säger Kıroğlu.

Genom dessa simuleringar upptäckte Kıroğlu och hennes team att stjärnor kunde kretsa kring ett svart hål med medelhög massa så många som fem gånger innan de slutligen kastades därifrån. För varje gång stjärnan passerar det svarta hålet förlorar stjärnan mer och mer av sin massa då den slits isär. Sedan föser det svarta hålet resterna bort från hålet i otrolig hastighet - ut i galaxen (kan det vara en effekt av gravitationskollaps som gör detta?).

Det är fantastiskt att stjärnan inte blir helt sönderriven, påtalar Kıroğlu. Vissa stjärnor kan ha tur och överleva närkontakten. Utkastningshastigheten är så hög att dessa stjärnor kan identifieras som hyperhastighetsstjärnor något som har observerats i galaxers centrum.

Men förklaringen på vad som gör att inte hela stjärnan slukas finns ännu inte heller varför stjärnkärnan kastas iväg. Kanske min antydan är en möjlig forskningsidé? Se kursiv stil ovan.

Bild https://creazilla.com/

onsdag 3 maj 2023

Nya bilder av Mars måne Deimos

 


Deimos är den yttre av Mars månar och en av de minsta månarna man känner till i vårt solsystem.  Den visas nu i en aldrig tidigare skådad närbild.

Bilden ovan togs under Hope Mars-uppdraget från 100 km höjd. Ingen annan bild på denna måne har tagits på närmre avstånd.  De nya bilderna släpptes måndagen den 24 april 2023. 

Dessa bilder och observationer representerar ett betydande steg framåt i vår kunskap om Deimos, dess atmosfär, sammansättning, ursprung och vår förståelse av Mars mer allmänt, beskrivs det i ett uttalande från Förenade Arabemiratens rymdorganisation.

Hur Deimos och den andra marsmånen Phobos (även denna en liten måne) kom till har varit obesvarat sedan deras upptäckt 1877. Många rymdfarkoster har avbildat Deimos sedan NASA: s Mariner 9-satellit 1971 första gången tog bilder på den men då på betydligt större avstånd än ovan avbildning (se bild ovan). Phobos har dock avbildats från närmare håll än Deimos dock ej på det avstånd som Deimos nu avbildats på

Under tidigare studier föreslogs att månarnas kompositioner kan likna asteroider (rymdstenar) eller dvärgplaneter. De består av kolhaltiga kondriter likt primitiva meteoriter gör och antas vara rester av en planets ursprungliga byggstenar. Månarna är små och potatisformade ungefär av asteroidstorlek vilket tyder på att Mars kan ha dragit dem till sig under historiens gång när de kommit för nära. I detta fall skulle asteroidteorin stämma.

Men teorin är inte helt trolig. De nya uppgifterna från det emiratiska uppdraget erhölls från Emirates Mars infraröda spektrometer. Ett resultat som tyder på att både Phobos och Mars är "mer besläktade med Mars än en Asteroid av D-typ som Taggish Lake-meteoriten som ofta används som en analog för spektralegenskaperna hos Phobos och Deimos", påtalar instrumentforskaren Christopher Edwards i ett uttalande. 

Rymdfarkosten Emirates Mars Mission, började flyga över Deimos i slutet av januari. Högupplösta bilder togs från och med mars. Rymdfarkosten förväntas fortsätta flyga över  Deimos regelbundet under 2023.

Elizabeth Howell medförfattare till "Why Am I Taller(öppnas i ny flik)?" (ECW Press, 2022; tillsammans med den kanadensiska astronauten Dave Williams), en bok om rymdmedicin. Det är hon som skrivit artikeln i https://www.space.com/ om närbilden av Deimos vilken är ingångspunkten till detta inlägg och varifrån ovan bild kommer som visar Mars i bakgrunden och Deimos i förgrunden.