Om 30 miljoner år kraschar ett gigantiskt gasmoln in i Vintergatan. Frågan är om detta är vanliga rutten för detta eller är ett unikt fenomen.

Gasmolnet kallas Smiths Cloud och har sitt ursprung i Vintergatan där det utgick ungefär samtidigt som T-Rex hade sin glansperiod på Jorden.

Molnet av gas med stort innehåll av ex svavel upptäcktes av en Mr Smith på 1960-talet. Gasmolnet  är ca 11000 ljusår långt och 2500 ljusår brett.

Nu har dess bana inte längre riktningen  ut från Vintergatan utan in mot den och om 30 miljoner år är det inne i Vintergatan varifrån det en gång kom.

I molnet finns material räckande till ca en miljon nya solar. Men inget säger att det kommer att ske  någon skapelseprocess när molnet når Vintergatan igen eller sker just nu.

Frågan är om molnet har en omloppsbana av slaget ut och in i Vintergatan sedan tidens början?

Kanske något av molnet används varje gång det kommer in i Vintergatan för bildning av nya solar eller planeter. Grundmaterialet finns där. Molnet hamnar inte heller när de nu kommer tillbaks på samma plats varifrån det utgick.

Galaxens rörelser förhindrar detta. Det ställer frågan om molnet alltid gått ut och in i vintergatan och varje gång  hamnar då stjärnstoff för stjärnbildning?

Det förs även diskussioner om ifall mörk materia tryckt ut det för ca 70 miljoner år sedan vilket då ger teorin att det innan dess alltid funnits inom galaxen.

Jag tror inte detta utan tror på ovanstående mer spännande och enligt mig troliga teori.  Kanske moln av samma slag finns och gör sina banor i alla galaxer och är förutsättningen för ny stjärnbildning? Där så inte sker skulle då ingen stjärnbildning ske. Molnet kanske hämtar något därute varje gång vilket sedan släpps ut i galaxer och detta som då släpps ut är förutsättningen för nya stjärnor?

Röda rektangelnebulosan är en fascinerande nebulosa bildmässigt. Se bilder på medföljande länk.

Röda rektangelnebulosan  är en nebulosa som ligger i stjärnbilden Enhörningen vilken finns  cirka 2 300 ljusår från vår sol. Den har magnitud 9,0 och har katalognummer 

HD 44179.

Det intressanta med denna är dess form när den ses från Jorden.

Vi är vana vid runda eller ellipsform på objekt från rymden. Rundade former ses som normaltillstånd.

Men här ser vi en fyrkantig form. Hur är det möjligt? Slump eller förvrängning av ljus på väg hit?

Vi vet inte men det kan fantiseras över detta vilket säkert har en naturlig men ovanlig förklaring.

Ljus kan spela spratt. Men tills vi vet och ännu senare kan vi se och njuta av detta objekt långt där ute.

Även de gamla babylonierna kunde mycket om geometri.

Geometri verkar ha fötts i det gamla Egypten för ca 5000 år sedan och nog behövdes kunskapen när pyramiderna byggdes.

Men många tror att geometrin kom till under 500-600 talet före Kristus med personer som  Thales och Pythagoras i forna Grekland och områdena däromkring.

NU visar det sig att det även  i Babylon liksom i Egypten  fanns geometrisk kunskap långt för Phytagoras och Thales.

Babylons kunskaper hade stora likheter med Egyptiska och kan ses ha påverkats av varandra. Kärnan och den första kunskapen bör därför komma från någon av dessa platser. Dock pekar det mesta på att egypterna var först.

Idag vet man att Babylonierna bland annat räknade ut Jupiters bana med hjälp av geometri ungefär vid samma tidpunkt som Grekland stod på höjden av sin vetenskapliga karriär i antiken.

Men Babylons kunskaper om vinklar etc fanns redan  relativt kort efter Egyptens storhetstid om Grekernas fanns då vet vi inte.

Enligt mig uppkom geometrins grunder i Egypten och då under pyramidbyggandets första tid. Kunskapen tvingades fram kanske under hot om livet  från egypterns Faraoner när de bestämde sig för att egyptiska byggnadsmästare skulle bygga deras mausoleum (pyramider).

Härifrån spred sig kunskapenom geometri till Babylon och senare till Grekland. 

Nya stjärnor föds i stjärnkluster där detta inte borde ske. En gammal utskrattad teori från 1950-talet ses nu som dagens sanning.

Magellanska molnet innehåller två satelitgalaxer till Vintergatan (Stora och lilla Magellanska   molnet) ochen vätgasström kallat Magellanska strömmen. Denna stjärnbild kan enbart ses på södra halvklotet.

I lilla Magellanska molnet finns stjärnhopen NGC411 och i stora Magellanska molnet stjärnhopen NGC1783 och NGC1696.

I dessa hopar är stjärnorna  inte av samma ålder vilket man alltid ansett att stjärnor i en viss stjärnhop bör vara.

När stjärnor sedan dör bildas gas vilket sedan är stoff till nya stjärnor i närområdet.

Men här har upptäckter gjorts av att det mitt inne i hopen finns stjärnor av olikartad ålder. Åldrar av mycket stor skillnad.

Någon säker förklaring på varför finns inte. Men teorin om att så kan ske är en gammal ickebevisad idé från 1952 (lika gammal som jag är) vilken först nu ser ut att få sin bevisning och sina anhängare.

Då som nu i denna teori ser man samma förklaring som trolig. Att stjärnhopen samlat på sig stjärnstoff från passerande moln och att det i dessa har varit bildningar av stjärnor.

En idé vilken ingen trodde på i början av 1950-talet  mer än forskaren vilken kläckt denna som man då ansåg science fictionidé då inga tecken på detta hittats i universum då. Men som nu verkar ha hittats och då bekräftar denna gamla teori som nu dammas av i hyllorna.

Planet funnen vilken har en omloppsbana runt sin sol av ca en miljon år. Det ställer frågor om vad som finns därute.

Efter mycket sökande av  en planets omloppsbana fann man att den var ca 1 miljon år. Men det tog tid att finna dess sol. Nu är det gjort.

Eventuella individer på en sådan planet skulle kanske aldrig förstått att de färdades runt en stjärna eller vilken denna var.

Planeten har fått namnet 2MASS J2126 ca 12-15 gånger större än Jupiter och finns ca 100 ljusår från oss. Åldern är några 10-tals miljoner år och bör ha hunnit runt sin sol ca 50 gånger.

Man kan fundera på om planeten egentligen är en stjärna vilken aldrig föddes eller kan födas i framtiden.

En annan fundering är om det finns en gräns för var planeter finns därute och kretsar runt sin sol. Kanske det finns 100-tals planeter av skilda storlekar vilka är osynliga för oss men vilka kretsar eller har sin bana runt vår sol.

Kanske det finns banor runt varje sol vilka långt därute avlöses av andra solars planetbanor. Kanske de finns oräkneliga och osynliga för oss,  med de teleskop vi har idag av planeter,  i skilda storlekar därute i mörkret mellan solbanorna och mellan galaxerna.

Ännu förstår vi inte hur en röd jätte agerar.

En gång om ca 5 miljarder år kommer solen att expandera till en röd jätte innan den sjunker samman till en vit dvärg.  När detta sker slukar den allt innanför Jorden och inklusive denna.

Det är normalt stjärnliv. Allt förgås och föds igen ser det ut som efter omvandling av materia.

Men varför vätefusionen vilken övergår till heliumfusion innebär att en röd jätte vilket då är tillståndet detta blir resultatet av spyr ut materia är inte förstått i forskningen.

Plasma utkast är en teori men det förklarar inte varför dessa utkast finns.

Röda jättar är vanliga stjärnor. En av dessa vilken behandlas i medföljande artikel är Betelgeuse i Orions konstellation av stjärnor  vilken är den 10 störst lysande stjärnan på stjärnhimlen.

Människoliknande robotar eller inte, på färder i kosmos, kan ge signaler om vilka vi är, negativt eller positivt om det finns andra civilisationer.

Att skapa människoliknande robotar eller ickeliknande robotar för interstellära rymdfärder är inte fel. Människans påfrestningar under långa rymdfärder kan göra det svårt att sända ut oss. Psykiskt som fysiskt är vi inte gjorda för rymdfärder.

Av den anledningen är det helt rätt att sända robotar. Med all säkerhet skapar det inga problem. Men om vilket jag inte tror främmande intelligenser finns där ute och möter dessa farkoster med robotar kan det bli stora problem.

De kan få uppfattningen att vi är en robotvärld. Har de då erfarenhet av att robotar kanske försökt ta över deras värld en gång kan de se våra som fiender på koloniseringuppdrag. Detta kan då få dem att söka varifrån de kom och sedan sända utrustning hit för att spränga Jorden.

Detta är bara ett scenario om det finns någon därute vilken möter våra robotbesättningar i framtiden och tror oss vara en robotcivilisation. Vi måste ta alla beräkningar med om vi ska tro på utomjordiskt liv.

Motsatsen mot ovan är även möjlig. En robotcivilisation som tagit över sina forna herrar möter vår robotbesättning och gör att de inte spränger skeppet vilket de annars skulle gjort. Men de kan då istället undersöka våra robotar och kanske sända dem tillbaks omprogrammerade för att ta över eller utplåna oss.

Vi måste därför med robotbesättningar sända med kunskap om vilka vi är vad vi vill och denna kunskap får inte missuppfattas. Detta är nästintill omöjligt då vi aldrig kan veta vilka som eventuellt får denna är och hur deras förförståelse fungerar.