Dagens arbetsgivarna förstår inte vilka negativa krafter de släpper lösa om de får igenom sitt förslag.

Utmärkning av sig själv är något som inte tillhör den svenska kulturen. Mycket av de tysta normer som skolat svenskar och norrmän innefattas i den så kallade jantelagen.

Jantelagen

1.     Du skall inte tro att du är något.

2.     Du skall inte tro att du är lika god som vi.

3.     Du skall inte tro att du är klokare än vi.

4.     Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.

5.     Du skall inte tro att du vet mer än vi.

6.     Du skall inte tro att du är förmer än vi.

7.     Du skall inte tro att du duger till något.

8.     Du skall inte skratta åt oss.

9.     Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.

10.   Du skall inte tro att du kan lära oss något

Detta att människor tiger och lider har tvingat fram rättviseskapande kollektivavtal där alla får något.

Nu önskar arbetsgivareorganisationer att ex löner ska ställas lokalt på företagen. Detta innebär då att företag med hög lönsamhet kan ge sina medarbetare högre lön än mindre lönsamma företag kan göra. I detta ingår även att löner då kan fördelas godtyckligt på ett företag, en del får mycket andra ingenting.

”Tarifflöner, generella löneökningar och individgarantier – att alla alltid ska få en löneökning – dominerar avtalen” 

Ovanstående önskas inte längre utan istället vill arbetsgivarna stoppa löneökningar för viss del av personal och öka för andra, de väljer ut vilka.

Resultatet av sådant resonemang blir konkurrens och schismer mellan arbetstagarna. Det blir samma anda som mellan säljare som konkurrerar med varandra för att få hög provision.

Är det en sådan arbetsmarknad människor önskar? Där människor värderas som ting och produktionsmedel. Accord har alltid funnits inom industrin men även här fick (och får?) alla en lönehöjning varje år.

Nu ska, som jag tolkar det om arbetsgivarna får som de vill, vissa få mer och andra ingen höjning alls. Har de då tänkt på vilka bråk mellan arbetstagare detta kommer att gestalta och otrivsel?

Idéerna i artikeln, se länk ovan, kommer att skapa mycket hårda och kalla arbetsplaster där arbetstagarna provocerar varandra, saboterar och vägrar samarbeta.

Jag har erfarenhet av industrin och vet vad jag talar om, när någon eller några känner sig orättvist behandlade, då blir det problem.

Därav kollektivavtals stora betydelse för arbetsfred.

Allt fler arbetsgivare utnyttjar arbetstagare och det med alliansens tillåtelse.

Människor lockas till Sverige med goda löner som när personen väl är här förvandlas till slavliknande löner.

Svenskar sätts i åtgärden fas 3 om arbetsförmedlingen misslyckats med att hitta ett arbete till personen och personen själv inte har kontakter för att hitta en arbetsgivare.

Sverige av idag. Arbetsgivare skäms inte för att utnyttja sina medmänniskor för egen vinnings skull. För inte så länge sedan var detta ovanligt. Då önskade många arbetsgivare att visa sin framgång genom att betala bättre löner än sina konkurrenter. Att betala låga löner visade på dålig lönsamhet och var konkurrenshämmande.

Fackföreningarna hade kollektivavtal, ingen lämnades ensam som var med i facket. De som inte var fackanslutna fick klara sina löneförhandlingar själv. Vissa fick då bra lön andra usel eller ingen lönehöjning alls.

Idag är även fackanslutna i många förbund anmodade att själva förhandla om sin lön. Man får en låg höjning, resten får man förhandla själv om. Samma resultat som ovan blir följden, vissa klarar då att få bra höjning lokalt andra som inte har självförtroende nog får inte ett öre mer än den pott alla ska ha.

Fackets berättigande har därmed värdesänkts för många. Och medlemmarna går ur facket då de märker att de ingen hjälp får.

När man uppmärksammar utnyttjandet av människor på arbetsmarknaden i dag kommer den röda faran fram.

Citat; "I restauranger, på byggen och i lantbruket pågår detta."

”Farlig vänsterretorik” kallar en borgerlig ledarskribent beskrivningen av hur migrerad arbetskraft utnyttjas i vårt lands restauranger.

Varför har vårt lands nya generationer av arbetsgivare blivit så hårda och kalla?

Det är arbetsgivarna som bör utbildas, inte fas 3 deltagarna.

Utbildas till att förstå att den som är långtidsarbetslös är en vanlig människa som haft otur i sitt arbetssökande. Som i de flesta fall inte har ett funktionshinder utan istället haft arbete sedan sin skoltid men blivit arbetslös som äldre genom rationaliseringar eller 

nedläggningar av fabriker.

Arbetsförmedlarna som haft hand om densamme har inte lagt sig vinning om att på allvar kämpa för att personen skulle få ett arbete eller praktik. Personen själv har inga kontakter som kan öppna möjligheten till ett nytt arbete.

Den långtidsarbetslöse har enbart en önskan: Att få en normal inkomst och kunna handla och konsumera igen som ”alla andra” med riktiga, avlönade jobb. Därför är denne mycket seriös i att få ett arbete och sköta det till 100 procent.

Men debatten i dag är i många fall att den arbetslöse ska utbildas.

Visst, många får en utbildning, men hur många får ett arbete efter detta?

Få, mycket få. Misstänksamheten mot den arbetslöse finns hos arbetsgivaren oberoende av om den arbetslöse har en ny utbildning och kan anställas med all slags bidrag.

Nej, utbildning och stora informationskampanjer bör göras.

Riktade till arbetsgivare gärna både gratis och där de lockas att anmäla sig genom en penningsumma som är skattefri kanske 5000-10000 kr vilket skulle löna sig mer samhällsekonomiskt än de pengar som nu utbetalas per månad för förvaring av fas 3 are.  Allt med syftet att få ut sanningen om  långtidsarbetslösa, då först kan vi få bort diskrimineringen på arbetsmarknaden och fler av de långtidsarbetslösa kan få ett riktigt arbete.

Och självfallet få bort fas 3. 

Bort med alliansens bidragslinje!

 

Nystartsjobb, anställningsstöd och nu senast lägre arbetsgivareavgifter vid anställning av ungdomar.

Resultat på den senaste bidragsgalenskapen, effekt noll. Ungdomsarbetslösheten har stigit. Inget säger att fler ungdomar skulle varit arbetslösa idag utan bidragen till arbetsgivare.

Bort med alliansens bidragslinje!

Lägg istället pengar på de som behöver det för att överleva och orka kämpa i en kall värld. Arbetslösa och sjuka. Mer stöd och bättre försäkring istället för kollektiv bestraffning och hånfulla reformer där skatten inte är efter bärkraft utan efter om en person har arbete eller inte.

Inte har lönehöjningar minskat eller arbetskraften ökat med jobbskatteavdragen. Tvärtom.

Alliansens bidragslinje riktar sig till arbetsgivare. De rödgrönas linje till arbetslösa och sjuka. De senare behöver det som kallas bidrag mer än arbetsgivaren.

Arbetsgivare tar gärna emot bidrag men merparten av de som tar emot dessa bidrag är oseriösa och kortsiktiga klippare.

Seriösa arbetsgivare tar självfallet också tacksamt emot bidrag men de anställer vid behov inte för att få ett bidrag eller ännu hellre gratis arbetskraft under en begränsad tid.

Alliansen bör tänka om med sin bidragslinje.

Lägg pengar där de behövs, inte efter en ideologi av egosim och ironi. 

Kan du mer än du tror? Arbetsgivare misstror alltid de som kan anställas med bidrag från arbetsförmedlingen.

Med det menas att du kan göra mer än du tror eller redan har gjort?

Kanske sant ibland men inte alltid. Kan du, som coacher påstår, eggas att få det du önskar genom att agera än mer koncentrerat och konkret?

I vissa fall kan du det. Men säkert hade du kunnat det med enbart viljan också. Det man vill riktigt mycket, kan man många gånger realisera.

Ja, det mesta går att realisera. Men en sak är svårare att realisera, det som även har betydelse för någon annan. Att få ett arbete.

Det är en tvåvägs uppfyllelse. Du önskar att bli beroende av en arbetsplats och en arbetsgivare. En arbetsgivare ser fördelen med att betala dig för en utförd uppgift. Dig och ingen annan.

Här uppstår problem om du länge varit arbetslös. Varför, undrar arbetsgivaren, ska jag anställa en person som ratats så länge av mina kolleger när jag kan få någon som redan är oumbärlig hos en kollega?

Då kommer arbetsförmedlingens program in. Du kan få personen på bidragsanställning. Nystartsjobb eller särskilt anställningsstöd.

Arbetsgivaren tänker då åter, jag behöver någon som kan arbeta, om personen ses som så udda att man får bidrag för honom, då måste något vara fel. Varför har inte mina kollegor då redan anställt honom? Det är ju en billig arbetskraft.

Tvekan resulterar i ett nej, om arbetsgivaren inte ser anställningen som ett sätt att få bidrag av staten och sätta personen på en enklare arbetsuppgift där tidspress inte finns utan där enklare göromål kan ge plus även om det blir en flopp. Att sedan bli av med en person som har anställningsstöd är bara att säga hej då. Här gäller inga anställningsregler.

Undantag, fas 3, här behövs inga arbetsuppgifter alls, bara pyssel och en stol sedan rullar pengarna in varje månad. Men många använder fas 3 deltagare som arbetskraft slavarbetskraft. Visserligen är det förbjudet men det ses det mellan fingrarna på. Svenska folket protesterar inte mot slaveri i våra dagar. 

Skammens arbetsgivare. Fas 3 anordnarna.

Den som tjänar pengar på någon annan utan att bry sig om att denne är en människa med samma behov av att kunna konsumera och leva ett bra liv är en skamlig person.

När denne även utan samvetsbetänkligheter tar emot bidrag för att ta emot en nedvärderad och utstött människa för att sätta denne i arbete är skammen total.

Sveriges arbetsmarknad i dag, där skammens människor är arbetsgivare som är hemliga för alla utom de som placerar fas 3are hos dem och naturligtvis för fas 3: arna själva som placerats där arbetsgivare sedan kan göra som de vill mot de fas 3:are som skrämda av att få indraget stöd inte annat vågar än att lyda och tiga.

Det är en ny arbetsmarknad  av skammens arbetsgivare och de som skäms för sin placering, Fas3arna.

Hur kunde Sverige bli ett skammens land där människor på statens anmodan ska placeras som slavar utan lön och bestraffas den vägen för att ingen arbetsgivare velat anställa dem?

Varför denna bestraffning av människor istället för bestraffning av de arbetsgivare som rutinmässigt säger nej till människor av en viss ålder?

Jag vet inte. Men jag förstår att vi har fått ett mycket människofientligt samhälle. Är det detta som kallas de fria marknadskrafternas samhälle?

Vad gör då vår regering åt detta dilemma? Ser de inte hur människor lider, mår dåligt och blir permanent placerade i åtgärder utan meningsfullhet?

Varför inför de inte riktigt betalda Fas 3arbeten på statens bekostnad?

Det skulle inte bli dyrare att låta deltagarna få behålla sin ersättning plus de 5000 kr anordnare idag får. Och varför höjs inte ersättningen till 80 % av a-kassan igen när de hamnar i fas3?

Frågor utan svar. Men vad gör då regeringen?

Jo, föreslår ytterligare ett jobbskatteavdrag för de som har riktigt betalda arbeten och så ökar klyftan ytterligare ekonomiskt mellan de som arbetar med anställningsavtal och de som arbetar gratis hos en Fas 3 anordnare.