Två instrument varav ett nytt för att söka efter liv därute i universum

Antalet grupper som aktivt bedriver sökandet efter tecken på intelligent liv utanför jorden har ökat betydligt under senare år. En organisation som bedriver bland annat detta för NASA:s räkning är SETI. Där bland annat en programvara finns för allmänheten att ladda ner för att hjälpa forskare att söka signaler av skilda slag från okända källor med hjälp av sin egen dator. Men mycket annat ingår i detta projekt bland annat Keplerteleskopet.

Man söker radiosignaler och optiska signaler i första hand.

Idag finns även ett nytt verktyg kallat Rio.

Rio är ett verktyg för att tolka betydelsen av en signal. För detta ändamål används en skala där betydelsen klassificeras efter vilken konsekvens eller betydelse en signal kan ha och om denna eventuellt kan komma från en intelligens därute. Skalan är tiogradig. 

Sökningar efter ljus och ljudsignaler har pågått i ca 50 år utan resultat. Men troligen kommer vi aldrig att ge upp sökandet det finns oräkneliga platser att avsöka och nya metoder kommer säkert som resulterar i att  allt måste göras om igen.

Men hoppfullt är det inte anser jag. Men hoppet är det sista som lämnar nyfikna astronomer och säkert mänskligheten också

En av de intressantaste månarna är Europa men vi kan missa ev livsformer där även när vi söker efter det på plats.

Det kommer under 2020-talet att sändas en sond till en av de intressantaste platserna i vårt solsystem i sökandet efter liv. Jupiters istäckta måne Europa.

Is under vilket vatten uppvärmt av vulkanism finns och vilket kan ha en temperatur vilket gör att liv kan finnas där.

Knappast i högre form men enklare livsformer.

Prover i detta vatten är målet för den sond som kommer dit under nästa decennium om planerna håller. Det gäller då att ta prover på isen men även komma under isens täcke för provtagning.

Livsformer kan finnas bara några cm ner i vattnet men risken finns att man måste gå djupt ner för att finna det. Ner till botten då det kan finnas enbart där (om det finns) och kanske enbart på några platser. Det blir då ett lotteri eller slumpartat om vi finner det eller inte (om det finns).

Detta kan göra att det är slumpen som avgör om vi borrar och tar prover på rätt plats. Om inte missar vi det liv som kan finnas.

Det är därför möjligt att det liv som kan finnas inte hittas vid en undersökning på plats. Slump, tur och beräkningar av trolig plats är därför viktigt vid att bestämma var prover ska tas. Men likväl kan allt få det att bli fel plats på fel tidpunkt och vi därmed inte hittar det som söks och finns om det existerar.

Bilden är på månen Europa och dess istäckta ytan med alla dess issprickor.

Månen kan under en tid ha varit beboelig och liv kunnat existera.

Mycket talar för att månen

både haft flytande vatten och en tät atmosfär under miljoner år. Det antas även att månens yta då var under en tid  beboelig för liv och  innehöll de byggstenar som krävs för liv. Men om livet någonsin uppstod på månen eller kom dit någon annanstans från är ytterst spekulativt.

För att få reda på mer om detta måste stora grundliga undersökningar en gång göras på plats. Men laboratorieundersökningar där månmiljön kopierats visar att det var möjligt för liv där under den tid det handlar om. Obs den tiden är inte nutid utan  ca 3 miljarder bakåt i tiden och under denna tidsrymd några miljoner år av denna.

En tid vilken även fanns på Mars

enligt de beräkningar man gjort. Så även där kan livsmiljöer ha kunnat funnits under en begränsad tid för miljarder år sedan.

Studier hittills av vulkaniskt material från månen visar även att det kan finnas mycket vatten kvar under ytan vid polerna.

Den atmosfär vilken en gång fanns kan ha haft sitt ursprung från vulkangaser. En atmosfär av en tjocklek lika stor som vatten vilket fått den att bli kvar på ytan i miljoner år fastän tyngdkraften är så svag på månen. Samma sak anses kunna ha skett på Mars. Oceaner av djup upp till 1 km kan ha funnits på Mars o månen.

Erosion och minskad vulkanism har dock efterhand minskat påfyllning av atmosfären och vattnet och den låga tyngdkraften har då inte kunnat hålla kvar atmosfär och vatten utan detta har försvunnit ut i rymden efterhand. Men något av vattnet har troligen även sipprat ner i berggrunden. Det är detta vi letar efter idag vid månens poler och under Mars där händelseförloppet troligen varit detsamma.

Nog blir det spännande den dag vi får möjlighet att grundligt undersöka båda objekten i jakten på spår av livsformer som kan ha funnits troligen i form av mycket enkelt sådant för miljarder år sedan. Den dagen får vi bekräftelse på om vi haft rätt eller fel i våra antaganden.

Sedna dvärgplaneten vilken verkar komma från samma nebulosa som vår sol

Sedna är en dvärgplanet vilken finns  Kuiperbältet, 13 miljarder kilometer från jorden. Det innebär ca 3 gånger så långt bort som Neptunus finns från oss.  Där ute finns även kända kometer som befinner sig längre bort än Sedna, men de är för svaga för att kunna observeras. Det tar ungefär 10 800 år för Sedna att kretsa ett varv kring solen.

Sedna har en mycket avlång omloppsbana runt solen. Den troligaste förklaringen till detta är att Sedna en gång blivit störd av en stjärna som passerade i dess närområde. En av de stjärnor vilka bildades av samma kollapsande nebulosa som vår sol.

Denna förklaring är troligast av ett antal andra som teoretiserats fram.

Sedna är det mest avlägsna objektet i solsystemet som kunnat observeras.

Den är det fjärde största objekt man funnit ute i Kuiperbältet efter Eris, Pluto samt Makemake. Dess temperatur överstiger aldrig -250C.

Observationer vilka gjorts från ESO i Chile  visar även att Sedna är ett av de rödaste objekten i solsystemet nästan lika röd som Mars. Det gör att det troligen har samma slag av ytmaterial som Mars.

Teorin om en passerande stjärna vilken stört Sedna har i ett nytt arbete än mer visat sig sann. Se medföljande länk om detta arbete. Därför kan vi nog lämna tidigare teorier om Sednas mystiska bana som förklarad.

Mycket finns ännu att upptäcka och gränsen mellan dvärgplanet och planet diskuteras åter. Tidigare var Pluto kvalificerad som en planet men har nu blivit klassificerad som dvärgplanet. Men  gränsen ska dras diskuteras vidare så kanske Pluto snart blir en planet igen. Vi har ju även månar som är större än planeten Merkurius ex Ganymedes runt Jupiter. Men de blir säkert fortsatt kvalificerade som månar då de kretsar runt en redan kvalificerad planet.

Sista ordet är knappast sagt. En dag får kanske Pluto åter planetstatus. Likt Eris även borde få vilken även denna är en dvärgplanet snäppet större än Pluto.

Bilden är en konstnärs bild av Sedna.

Tips på var man bör söka liv på månen Titan

Titan Saturnus största måne har en isig yta men även flytande sjöar av metan ev metan. Atmosfären är av tjockt dimmigt slag av kväve och metan.

Temperaturen ligger på – 179 grader Celsius vilket troligen stoppat biologiska reaktioner för livsskapelser där.

Men det kan finnas platser på Titan där det kan ha skapats molekyler, såsom aminosyror där temperatur och kanske flytande vatten kan finnas.

Det finns troligen kratrar på månen och det är i dessa detta kan finnas. Med andra ord det är här forskare önskar söka liv på Titan.

I kratrarna bör temperaturen vara högre än den livsfientliga som finns på ytan. Sedan kan det troligen även vara möjligt att det i metansjöarna kan finnas någon form av biologiskt liv.

Som vi vet bör vatten finnas för komplext liv men enklare former kan finnas i metan alt etan.

 Då det eventuellt gäller varmare vatten kan det existera i miljöer i tusentals år eller ännu längre säger forskare idag och värme bör finns i Titans inre.

Kratrar är en mycket vanlig geologisk process. I Dess inre delar kan vatten finnas sedan länge.

Bild Titan

Kan månens dammpartiklar förgifta människor vilket en del tyder på.

Undersökningar har gjorts huruvida månens damm kan vara hälsovådligt för människor. Men det finns inte mycket att gå efter då de enda gånger människorna har besökt månen var under snabba besök under Apolloprogrammets dagar.  Långvarig mänsklig exponering för månmiljön har aldrig kunnat studeras ordentligt. Men möjligheten att dess pulverliknande damm kan vara giftigt för människor finns efter besöken där.

En internationell forskargrupp har nyligen försökt kvantifiera månens hälsorisker angående dammet där. En rapport med namnet " Lunar Dust Toxicity " (D. Linnarsson et al.)  har publicerats.

Undersökningens utgångspunkt är hälsoriskerna hos månens fina pulverformiga damm vilket vi vet Apollos astronauter vilka var därnere reagerade på. De fick med sig en del av detta på astronautdräkten in i Apolloskeppet efter besöket på månens yta.

"Apollo-astronauterna rapporterade biverkningar som påverkan av hud, ögon och luftvägar som kan relateras till exponering för det damm som hade klibbat fast vid deras dräkt och sedan följde med in i rymdfarkosten vid återfärden av rymddraget säger Dag Linnarsson, huvudförfattare till Lunar Dust Toxicitet.

Forskarna bakom rapporten om detta  använde data om luftburna föroreningar som är kända på jorden utifrån vad som togs tillbaka som prover från månen och simulerade månstoftpartiklarna  då månstoft är omöjliga att testa på plats.

Detta då proverna som returneras av Apollobesättningar inte hållits i en sann månliknande miljö och avlägsnas från exponering för strålning och inte heller förvarats i vakuum kan man inte dra helt säkra resultat av dessa.

Men vad vi vet är att Apollobesättningar vilka varit nere på månen och fått damm därifrån med sig in i rymdskeppet och reagerat på detta. Fortsatt forskning behövs.

Säkert är månstoff inget vi kan vara säkra på är ofarligt för människan i sin naturliga miljö likt säkert inte heller Mars dammpartiklar är.

Bild på Apollo 17 besöket på månen i december 1972. Det senaste mänskliga besöket på månen. Oklart vilken av astronauterna som avbildats.

Ny teori om ursprunget till det skiftande ljusstyrkeförändringar i stjärnsystemet RW Aur A (B)

RW Aur A är en ung stjärna och en del av ett binärt system innebärande att den cirklar runt en annan ung stjärna, RW Aur B. Dubbelstjärnsystemet finns 450 ljusår bort i Kuskens stjärnbild från oss räknat.  Båda stjärnorna är ungefär av samma massa som solen.

Under de senaste åren har astronomer observerat RW Aur A:s  ljusreglering (skiftande ljusstyrka över tid) under perioder och undrat över varför denna sker.

 Astronomer har sedan länge trott att det berott på kaosartade  processer i en ny stjärnas födelse. Detta då stjärnan (stjärnorna ) döljs till stor del i gas o stoff.

Men nu har fysiker från MIT (Massachusetts Institute of Technology ) mfl observerat stjärnan RW Aur A;s  existens med känsligare instrument (det är denna stjärna som ändrar sin ljusstyrka)  med hjälp av NASAS Chandra X-Ray Observatory.

De anser sig nu ha hittat bevis för vad som orsakar ljusskiftningarna.

En kollision mellan två nybildade planeter som krockat och vars rester faller in i RW Aur A och resulterat i det gas- och stoffmoln vilket finns i området.

”Datorsimuleringar har länge förutspått att planeter kan falla in i en ung stjärna, men vi har aldrig tidigare konstaterat det”, säger Hans Moritz Guenther, forskare i MIT: s Kavli Institutet för astrofysik och rymdforskning, som lett studien.

 ”Om vår tolkning av data är korrekt, skulle detta vara första gången vi direkt observerat en ung stjärna som slukar rester av en planet eller planeter” säger Guenther.

Den teori för ljusreglering vid denna händelse som ses som mest trolig är enligt Guenther att det skapas överskott av järn när två knappt färdiga  planeter, kolliderar och då skapar detta  tjocka  moln av partiklar.

 Om då en eller båda planeter delvis består av järn vilket träffar stjärnan kan detta material tillfälligt dölja en del av stjärnans ljus.

Nog sker mycket däruppe över våra huvuden långt därute som vi nu börjar förstå. Men ofta ger ett svar nya frågor att besvara och mycket, oräkneligt mycket, finns kvar att försöka förstå, om vi kan ställa de rätta frågorna att arbeta utefter dessa utan att hamna i motsägelser.

Bild på platsen där dessa objekt finns.