Google

Translate blog

onsdag 17 oktober 2018

Extremt konstiga miljöer där liv inte borde finnas på Jorden har likväl liv. Kan det vara samma sak på Mars?


Cyanobakterier är fotosyntetiserande bakterier vilka forskare antar  haft stor betydelse för syresättningen av Jordens atmosfär. Deras agerande fick  jordens i övrigt livsfientliga yta att efterhand omvandlas till en grön växtrik värld där alla slags djur  uppstod. 


Cyanobakterier har därmed varit viktiga genom historien för livets utveckling på jorden säger Lynn Rothschild astrobiologist vid NASA Ames Research Center i Kalifornien i en ny studie. De har förvandlat Jorden till en plats som är beboelig för de djur som utvecklats här”, sade Rothschild.


Denna händelse tog plats för ca 2,7 miljarder år sedan


Vissa cyanobakterier kunde (kan) förändra det kväve som finns (fanns) i vår atmosfär till biologiskt användbar ammoniak. Det stora bytet från fotosyntesen till kemiska livsvänliga möjligheter (syre) är spännande. Då vi vet att det skett här på Jorden funderar många nu på om samma sak skett (eller sker just nu) på Mars eller på någon annan plats. 


Om cyanobakterier på jorden fanns under ytan på Jorden kanske samma sak finns eller fanns på Mars. 


En mycket intressant och läsvärd artikel om en gömd sjö under Antarktis is publicerades nyligen. I denna artikel kan man lättfattligt läsa mer om livets uppkomst, syrets uppkomst och cyanobakteriers betydelse. Följ denna länk



Varje gång som vi undersöker extrema miljöer på jorden överraskar de med att där finns liv. Vi hittar alltid någon form av liv där vi inte tänker eller trodde det kunde finnas. Liv verkar kunna existera i vilka miljöer som helst (här på Jorden).


Men kan det vara så att om någon form av liv uppkommer på en planet exploderar livet i alla former av liv överallt? Kan vi se det som att om det funnits liv på Mars skulle det funnits överallt? Då vi inget kan se genom de underökningar av ytan vi redan gjort där innebär det att inget liv finns utan Mars är sterilt ren från liv. Kanske.


Men frågan om hur cyanobakterien uppstod på Jorden har jag inte hittat svaret på om det nu finns. Men kunde de uppstå utan syre här kanske de kan uppstå på andra planeter.


Bild på en cyanobakterie.

tisdag 16 oktober 2018

2015 TG387 (The Goblin) en dvärgplanet vilken verkar störas av den mystiska planet 9 vilken bör finnas gömd i vårt eget solsystem.


Planet Nio är en planet mindre än Neptunus men större än Jorden. Den antas finnas i vårt solsystem  men den har aldrig observerats mer än att mycket tyder på att den finns därute. Enligt datorsimulationer är den som närmast ca12 miljarder kilometer från solen i riktning mot Valfiskens stjärnbild i den inre delen av Oorts kometmoln.


Oorts kometmoln är ett vidsträckt bälte av ca 50000 kometer, asteroider och dvärgplaneter som omger solsystemet utanför Neptunus bana och utgörs av rester från dess bildande. Pluto är ett objekt som ingår i detta.


En dvärgplanet, kallad The Goblin eller 2015 TG387 långt bortom Pluto  har nu  undersökts angående den underliga bana denna har. 


Denna lilla himlakropp har en bana som stärker misstankarna om att det finns en nionde planet. En planet som stör The Goblin. 


The Goblin är en dvärgplanet vilken ligger på ett avstånd mer än dubbelt så långt bort som Pluto från solen. Det tar ca 40000 år för denna dvärgplanet att göra ett varv runt solen.


Men det är när The Globin är som närmast solen den har en extremt elliptisk bana som mest avlägsen är avståndet till solen över 300 miljarder kilometer.  Det är dess störda bana som får astronomer att än mer misstänka att det finns ett större objekt därute som stör en del mindre objekts banor runt solen.


Men vi ska inte vara helt säkra på det. Det kan vara andra effekter som stör vilka vi ännu inte förstår. Kanske av slaget gravitation från alla objekt i Oorts moln.

 Elektromagnetiska effekter eller kanske mörk energi om vi ska gå långt in i idéernas tankevärld. 


Bild som en konstnär föreställer sig planet 9.

måndag 15 oktober 2018

Sydafrikanska MeerKat ansluts till det världsvida sökandet efter liv på andra planeter. Ett sökande vilket aldrig kommer att ta slut.


I Sydafrika finns Radio Astronomy Observatory (SARAO).

SARAO är en nationell anläggning förvaltad av National Research Foundation. Här finns radioastronominstrument och program såsom MeerKAT och KAT-7 teleskopen. Anläggningen ligger i Karoo ( är ett stäpp och halvökenområde i södra och västra Sydafrika.).


 MeerKAT består av 64 radioteleskopsantenner på bilden ovan ses en av dessa. Dessa kopplas nu upp i ett redan existerande globalt nätverk i sökandet efter planeter runt andra solsystem där liv kan finnas. Detta globala nätverk av radioteleskop har som mål avsökning av ca en miljon stjärnors omgivning.


 Vad man söker efter är i första hand tecken på något slag av teknik som används vid ett solsystem därute. Såsom radiosändningar eller andra strålkällor av icke naturligt slag som vi känner det. Det söks tecken efter intelligent liv därute.


Kommer detta att ge resultat? Om det finns något att hitta därute kommer människan en dag att hitta det. Finns inget kommer människan säkert ändå aldrig att ge upp sitt sökande. Människan skräms av tanken på ensamhet i ett gränslöst universum av livlösa solsystem.


Bilden är på ett radioteleskopen ingående i  Meerkat vilket omtalas ovan.

söndag 14 oktober 2018

Två, kanske tre, nya tidigare okända partiklar upptäckta i uppbyggnaden av den verklighet vi alla lever i.


Den stora Hadron Collider (LHC) är världens största och kraftigaste partikelacceleratoranläggning. Dess arbete består i att kollidera motsatt riktade protonstrålar med energi på upp till 7 biljoner elektronvolt per stråle innebärande totalt 14 biljoner elektronvolt. 


Detta kraftfulla instrument med en storlek av en 27 km ring  finns på Cern vid Geneve har nyligen upptäckt två nya partiklar.


Två Baryoner (grundläggande subatomära partiklar) som var och en består av tre kvarkar. Kvarkar är ännu mindre partiklar än baryoner som finns av olika slag: upp, ner, topp, botten, konstiga och charm. Dessa i sin tur bygger upp Hadronerna vilka i sig delas in i två undergrupper:  Baryoner som är uppbyggda av tre kvarkar och mesoner och de som består av en kvark och en anti-kvark.


Varje typ av baryon har en mix av kvarkar. Protoner är exempelvis baryoner och består av två upp kvarkar och en ner kvark per styck. 


De två nyupptäckt partiklarna klassificeras som botten baryoner. En kallas Σb(6097) + och består av en botten kvark och två upp kvarkar medan den andra har fått namnet Σb(6097)- och består av en botten kvark och två ned kvarkar.


En tredje partikeln kan även finnas upptäckte forskarna. Namnet på denna ej ännu bekräftade existens är  Z sub c-(4100). Det är en ännu mystik meson (som kan finnas, tecken på detta finns). Denna  partikel är i så fall en typ av instabil partikel som fladdrar förbi under en kort tid och existerar enbart vid högenergirika kollisioner. Den bör bestå av två kvarkar och två antikvarkar.



Nog upptäcks mer och fler små partiklar ännu. Frågan är om det finns en gräns för hur många som finns i uppbygganden av vårt universum? Kanske det är så att vi snart kan bekräfta att det minsta som kan finnas är enbart strängar (strängteorin)
Skulle teorin vara sann då är det även sant att det finns betydligt fler dimensioner än de tre (höjd, bredd och djup) plus tid vi anser oss orientera oss inom idag.


En sak anser jag vi kan vara överens om. Att vad vi finner eller hur många partiklar eller vågor av okänt slag vi hittar är inget av detta något som är onödigt i uppbyggnaden av vårt universum. Inget kom till vid BigBang som inte har betydelse. Det fanns en anledning till allt som kom till då och allt behövs för att hålla ihop vår verklighet.
Bild; Acceleratorkedjan i Large Hadron Collider (LHC). Bild från Wikipedia.

lördag 13 oktober 2018

Stora vätemoln kan ses lysa vackert långt därute i universum


Lyman alfa-skogen kallas en summa av absorptionslinjer kallade Lyman alfa-våglängder, i neutralt väte. Dessa våglängder uppkommer då ljuset från avlägsna kvasarer passerar genom moln av väte innan ljuset når jorden. Det blir en så kallad "skog" av linjer beroende på rödförskjutningen utifrån universums expansion.


Rödförskjutning uppkommer när en ljuskälla rör sig bort från observatören. Läs mer här om detta.   


Lyman alfa-skogar observeras i våglängder för både synligt ljus och ultraviolett strålning och ger flera intressanta egenskaper inom kosmologin. De visar bland annat om mängden och spridningen av materia i universum och även om bildandet av galaxer och andra större strukturer.


Observationer gjorda med spektrografen MUSE på ESO: s Very Large Telescope har upptäckt stora kosmiska reservoarer av väteatomer (moln av detta)  kring avlägsna galaxer vilka är vackert (för ögat osynligt) glödande som Lyman-alpha utsläpp från universums barndom. 


Undersökningen har koncentrerats på tiden av födelsen av universum, tiden efter Big Bang.


Ett oväntat överflöd av Lyman-alpha utsläpp i regionen upptäcktes av Hubble Ultra Deep Field (HUDF)  av ett internationellt team av astronomer finnas långt därute av instrumentet MUSE på ESO: s Very Large Telescope (VLT). 

Hubble Ultra Deep Field (HUDF) är ett projekt där man med hjälp av långa slutartider och rymdteleskopet Hubble lyckats ta bilder av galaxer från det som kallas  den mörka tidsåldern. Tidsåldern vilken inträffade för cirka 13 miljarder år sedan mellan 400 och 800 miljoner år efter Big Bang. Det är den djupaste ( längst från oss i tid och rum)  bilden av universum som någonsin tagits av människan i det synliga ljusspektret. 



De  utsläpp av Lyman alfa-skogar vågor från vätgasmoln som upptäckts täcker nästan hela synfältet. Nästan hela himlen lyser därmed osynligt (för ögat) med Lyman-alpha utsläpp från det tidiga universum. Jag undrar dock varför de få områden som inte lyser just gör detta, inte lyser?


Det är en spännande tanke att se upp mot den mörka natthimlen med sina stjärnor att tänka sig att det är lysande och glänsande men att vi inte med våra ögon kan se detta. Kanske det är tur då sållning av information behövs för att hålla koll på den verklighet vi behöver kunna förstå för att kunna orientera oss och leva utan att allt blir kaos. 


Bild: Hubbleteleskopet ett av teleskopet varifrån man kan göra mätningar på Lyman alfa-våglängder med låg rödförskjutning.

fredag 12 oktober 2018

Mystiska förändringszoner i Jordens mantel


Mystiska zoner djupt ner i jordens mantel ger sken av att vara mineral vilken fällts ut från en forntida magmaocean bildad vid den kollision som  skapade månen.

Dessa upptäckta zoner finns mycket djupt ner i manteln, nära jordens kärna. 


Manteln i sig är cirka 2 900 kilometer tjock och zonerna vilka rör sig i denna är ca 100 km stora. Hur många som finns vet man inte bara att de finns.

De är kända endast genom seismiska vågor   vid jordbävningar.


Det indikerar då sin existens genom sitt sätt att skilja sig från mantelrörelser i övrigt. Dess sammansättning antas bestå av järnoxid-rika mineral bildade redan för 4,5 miljarder år sedan.


Det var då en stor asteroid krockade med Jorden och den blandning som då uppstod formade en måne med samma sammansättning som Jorden då också fick. Den måne vi idag ser på vår natthimmel. 


Med ovan upptäckt har vi förstått något mer (i teorin) av mantelns rörelsemönster och ovan annorlunda zoners uppkomst .

torsdag 11 oktober 2018

Blinka, blinka lilla stjärna hur jag undrar var du är, Välkommen till dubbelstjärnan Algol


Under oktober kan intresserade åskådare av stjärnhimlen utan hjälpmedel som kikare eller teleskop se dubbelstjärnan Algol blinka  på natthimlen.


 Detta genom att stjärnan faller till en ljusstyrka på 30 procent var 69:e timme varefter den tio timmar senare är uppe i sin ordinarie ljusstyrka. Ingen snabb blinkning men likväl ovanligt snabb för en stjärna. 


Visst alla stjärnor ses blinka men det är effekter från Jordens atmosfär och en icke sann ljusblinkning. En synvilla enbart.


Algol finns i stjärnbilden Perseus nedanför Cassiopeia och är den näst ljusstarkaste där. Den kan ses i öster redan under september. Variationen i ljusstyrka är så pass stor att det kan ses med blotta ögat.


Bäst är att se den i jämförelse med grannstjärnorna. När ljusstyrkan är normal motsvarar den nästan den hos Alfa Persei vilken befinner sig snett ovanför Algol medan dess lägsta ljusstyrka är något lägre än stjärnan Epsilon Persei vilken kan sökas till vänster om Algol.  

Runt midnatt under mitten av oktober hittar du Perseus halvvägs upp på himlen i östlig riktning.


Effekten vilket ger blinkningen kommer från den svagaste av dubbelstjärnan Algol när den passerar framför den starkare med 69 timmars mellanrum. 


Fallet från maximal till minimal styrka tar cirka fem timmar. Ljuset från Algols vita stjärna är 20 gånger så kraftfullt som den röda stjärnans ljus. Det är den röda stjärnans cirklande runt den vita som ger effekten av ljusminskning sett från Jorden.


Titta och njut på denna blinkande stjärna visserligen är det långsam blinkning men den existerar och kan upptäckas lätt.