Ett unikt himlafenomen

Steve (Strong Thermal Emission Velocity Enhancement) kallas ett atmosfäriskt optiskt fenomen som framträder som ett ljuslila lysande band som kan sträcka sig 100 mil upp i atmosfären. Ett fenomen vilket tidigare beskrivits som en speciell form av polarsken men numera anses ha andra fysikaliska orsaker.


Forskarna har studerat partiklarna i samband med STEVE i årtionden men först nyligen har de bevittnat fenomenet direkt i skyn. I somras har en forskargrupp ledd från University of Calgary där en forskare med namnet D.M. Gillies bekräftade att STEVE trots sitt färgstarka utseende inte är en typ av Aurora utan ett helt unikt fenomen.
  

Teamet fastställde att det gröna skenet som visas som STEVE orsakas av partikel nederbörd som uppstår när energirika partiklar som elektroner, protoner, neutroner och joner accelereras genom atmosfären. Detta ger dessa färgade ränder av en typ av sken som är mycket likt ett typisk norrsken.


Men eftersom STEVE har ett helt annat spektrum är STEVE i en kategori av fenomen som inte hör samman med norrsken. 


Laget fann att STEVE inte orsakas av partikelkollisioner i atmosfären utan snarare någon form av varma atmosfäriska utsläpp. 


Forskarna kommer att fortsätta att studera STEVE. Vad det är exakt och vad som orsakar det vet man inte. Men att förstå STEVE är mer än bara en viktig vetenskaplig strävan. Fenomen i atmosfären kan störa radiokommunikation mellan rymdskepp och jorden så att förstå detta märkliga fenomen kan ha omedelbara, praktiska tillämpningar.


Själv kan tänka mig att fenomenet har med utsläpp av växthusgaser alternativt något annat utsläpp av något slag i industrialismens tidevarv att göra (min anm).


Bilden ovan är en fri bild från vikipedia på STEVE Foto av Steve tagen den 17 augusti 2015 i Little Bow Resort, i Kanada.

De mystiska Fermi-bubbles.

Efter att med hjälp av observationer från Fermit-teleskopetav gammastrålning avslöjades 2010 tidigare okända funktioner i vår galax som sträcker sig halvvägs över skyn. Namnet på detta fenomen blev Fermi bubblorefter teleskopet från vilket de upptäcktes. Bubblorna spänner över en räckvidd av 50000 ljusår enligt ovan bild.

  

Det har antagits eller teoretiskt ansetts att det kan vara gammastrålar av högenergislag som interagerar med gas och damm som ger denna bubbelform. Bubblorna kan vara relaterade till frisläppandet av stora mängder energi som släpps ut från det supermassiva svarta hålet i centrum av Vintergatan. 

Vi vet att det från andra galaxers svarta hål där stora mängder materia matas in kan resultera i höga energistrålningseffekter.  Men inga bubblor har kunnat detekteras i andra galaxer utifrån sådana händelser. Men det kan bero på att vi har svårt att se dessa på grund av avståndet.


Senast har IceCube array i Antarktis rapporterat 10 fynd av höga energiutkast av  neutriner från bubblorna, vilket leder några astrofysiker att spekulera om att något slags av subatomära interaktioner är på gång.


Detta gör att vi idag ser på Fermi bubblorna som än mer mystiska än tidigare. Teorier finns nu om att det kanske inte har med det svarta hålet i galaxens centrum (enligt ovan) att göra utan kan exempelvis ha sitt ursprung från en stjärna som vandrade för nära det svarta hålet och strimlats, kastats ut och genom gravitation bildat bubblornas form.

Men det är även det enbart en teori. Det enda som är säkert är att bubblorna existerar, är stora och att vi inte förstår varför eller vad de visar.


Fri Bild på Fermi bubbles från NASA 

Det finns en anledning till att åter besöka planeten Venus.

En astronom på en planet långt därute skulle se Jorden och Venus som tvillinglika planeter där liv skulle kunna finnas.


Men detta tolkande skulle vara helt galet då Venus yta har en temperatur av ca 470C.

Venus har en atmosfär mättad med koldioxid med svavelsyramoln i skyn vilket gör Venus mycket olik Jorden och nästintill omöjlig att besöka då den är som en ugn.

Något i det förflutna förändrade förhållandena på Venus vilken kunde varit en lika livsvänlig planet som Jorden och kanske en gång även var det. 

Ett troligt scenario är att den en gång hade oceaner likt på Jorden men då solen åldrades och växte fick det till följd att Venus låg i en zon där dennas värme skapade en växthuseffekt. Ytan av i dag på Venus är enligt beräkningar 700 000 000 år. Hur ytan var de miljarder år innan som planeten existerade vet vi inte men omöjligt är det inte att hav fanns och landytor dä liv kunde finnas.


 När solen växte sig varmare och ljusare (en naturlig följd av åldrande) steg temperaturen på Venus och så småningom förgasades alla eventuella hav. Med allt mer vattenånga i atmosfären kom planeten in i ett skenande växthusstadie som det inte kunde återhämta sig från. Planetens inre hjälpte till med att producera magma som vällde ut som voluminösa lavaflöden (likt det även gjorde på jorden) och växhuseffekten gjorde att Venus än snabbare blev ungstempererad. Faktum är att den genomsnittliga ytans ålder på Venus av idag  är mycket yngre än de flera miljarder år gamla ytorna på Mars, Jorden och Merkurius.


 Men i övrigt kan Venus kan knappast skilja sig så mycket i ålder mot sina övriga närliggande grannplaneter. Den tidigaste ytan innan kaoset vet vi inget om.  Vi vet mindre om Venus än vi gör om de andra planeterna i det inre solsystemet vilket gör att besök här skulle vara spännande. Men att sända mätutrustning ner i ugnsvärme är svårt då den ska fungera ett tag och även kunna komma tillbaks hel eller sända ut genom en orolig atmosfär.


Till exempel behövs radar för att genomborra de ogenomskinliga svavelsyramolnen för att kunna se ytan och även tåla svavaelsyrahalten. Det är mycket knepigare än de enkelt synliga ytorna och tillgängliga ytorna på månen eller Merkurius. Den höga yttemperaturen 470 grader Celsius innebär att konventionell elektronik inte klarar mer än ett par timmar. Det är långt ifrån hur länge elektronik kan vara igång på Mars där Roversbilarna kan verka i mer än ett decennium.


Jag tror dock att ny teknik kommer att lösa problemet snart. Men vad vi kan finna nere på Venus av intresse tvivlar jag på. Allt är hetta av ett slag som med säkerhet utplånat alla rester av en tidigare era på Venus (min anm).

Bilden föreställer hur ytan troligast ser ut under molnen.

Kratern där nedslaget skedde som räddade jorden från fibulavintern.

I Barlangibergen i OutBack i västra Australien finns en plats  som visar spåren efter en krater, Yarrabubba crater. I denna krater tog och mejslade en gång ursprungsbefolkningen under många sekel (troligen tusentals år) stenar till skarpa verktyg.



 Nu har geologer lagt till en ny historia till dessa stenars ursprung genom att visa att de uppstod för 2 229 000 000 år sedan, när en asteroid kraschade in i vår planet. Fyndet gör Yarrabubba Crater ett 70 kilometer brett ärr i bergsområdet till Jordens äldsta spår av en kollision med en asteroid.


Forskarna har tidigare antagit att vulkanutbrott avslutade istiden som fanns den gången och vilken täckte hela planeten. Men Erickson geokronolog vid NASA: s Johnson Space Center i Houston, Texas och hans kollegor spekulerar i att Yarrabubba kan ha hjälpt till att tina denna istid snabbbare än vad som annars skulle skett.


De modellerade effekten av en 7 kilometer bred asteroid som slog ner i ett istäcke med tjockleken 2-5 km. De fann att effekten  då kunde  ha blivit att damm spridits tusentals kilometer. Effekten av detta damm skulle då blivit ett mörkt dammlager på isen. Mörk is vilken smälte fortare genom att värme absorberas lättare i mörkt färgade områden än vanlig is.


 Det skulle också enligt beräkningar ha skickat en halv biljon ton värmd ånga ut i stratosfären och resulterat i mer vattenånga där än vad som numera finns där.


 Andrey Bekker, en geolog vid UC Riverside tvivlar dock på att vattenångan skulle ha bestått under de århundraden som behövdes för att tina jorden. "Jag är inte övertygad om att det skulle kunna göra det här jobbet", säger han. Christian Koeberl, en Impact expert och generaldirektör för Natural History Museum i Wien anser därför att effekterna av kratern nedslag måste undersökas ytterligare av  paleoclimate forskare.


Jag (min anm) tolkar det som att utöver denna asteroids nedslag behövdes något mer. Det finns ju redan. Nedslaget och många vulkanutbrott jorden runt är mitt svar. Det ena utesluter inte det andra båda behövdes för att det skulle ske under den tidsrymd det tinades upp en världsis. I annat fall hade det tagit längre tid. 


Fri Bild på Barlangi Rock området  i Australien där kratern finns.

Vissa bergliknande formationer av Vintergatan förbryllar.

Sedan 2013 har det europeiska rymdorganet Gaia haft uppdraget att göra en inventering av Vintergatan med målet att katalogisera mer än 1 000 000 000 stjärnor.



Med hjälp av nya data som släpptes under april 2018 på exakta mätningar av stjärnor katalogiserade ytterligare 550000000 stjärnor. På grund av detta kan astronomer nu visa mer korrekt hur vintergatans form är.
  

För oss amatörer kan natthimlen se ut som ett slumpmässigt stänk av stjärnor. Men astronomers mätningar (vi kan ej se vintergatan utifrån utan enbart konstruera en karta utifrån mätningar av stjärnformationers läge och form utan att se helheten) visar nu att i vissa regioner av vår galax har stjärnorna klumpats ihop i liknande formationer som markformationer på jorden i form av bäckar, vågor, valv och bergåsar.  Tektonisk aktivitet skapar (skapade) jordens former. Men forskarna är inte säkra på vad som skapat liknande stjärnformationer i Vintergatan. 

För min del (min anm.) funderar jag på om vi inte tolkar det vi ser däruppe utifrån vad vi se på jorden. Tänk på att vi ser alla slag av figurer i molnformationer etc. Hjärnan tolkar utefter kända ting vi känner igen.


Teorier finns om att dessa formationer ovan där har skett under påverkan utanför Vintergatan. Men även av effekter inne i Vintergatan. Forskarna fokuserade sig på en serie av åtta åsar i Vintergatan som vikts upp tillsammans med varandra likt en bergskedja.


En teori om vad som skett här är att gas förflyttat en del av Vintergatans stjärnor då en utifrån kommande galax krockade med Vintergatan. Men det är en teori. En teori som skulle kunna besvara en del formationer i Vintergatan.


Men med många stjärnor kvar att katalogisera kan nya frågor och teorier dyka upp.

Något säkert svar finns inte på hur Vintergatans form bildats.


Bild från jorden och vikipedia på berg i Colorado i USA.

Så bygger man steg för steg ett maskhål.

Enligt teoretiska fysiker går det att bygga ett maskhål. Maskhål som ska förkorta restiden mellan två platser i universum till nära omedelbart.

 Enligt Einsteins allmänna relativteori ska en viss konfiguration av materia och energi tillåta bildandet av en tunnel en genväg mellan två annars avlägsna delar av universum.

Men teoretiskt blir dessa maskhål mycket instabila. En enda foton som passerar genom maskhålet sliter isär maskhålet. Men en del av negativ massa (antimateria) skulle teoretiskt motverka de destabiliserande effekterna av när materia försöker passera genom maskhålet.


Men för att två olika slags av maskhål (ett av antimateria och ett av materia ska få en hållbar passage i det med materia (vi är ju av materia) måste de två maskhålen finnas och bli kvar på rätt avstånd från varandra. Annars sker en katastrof i form av utplåning av båda. För hållbarheten måste eller skulle det kunna hållas på plats av en kosmisk sträng (inte att förväxla med strängteorin vilket är något helt annat).


Kosmiska strängar är teoretiska defekter liknande de sprickor som bildas när is fryser men i detta fall i väven av rymd och tid. Dessa kosmiska strängar antas ha bildats i under de första bråkdelarna av en sekund efter Big Bang.


De är exotiska objekt då de inte är bredare än en proton, En kosmisk sträng löser ett av problemen (håller ändarna öppna) men det hindrar inte maskhålet själv från att kollapsa när du faktiskt använder det. Det behövs ytterligare en kosmisk sträng. En som kan gänga maskhålen och  även ge en looping  för normalt utrymme mellan de två svarta hålen.


Det verkar lite komplicerat ett team av teoretiska fysiker gav steg-för-steg-instruktioner för att konstruera just ett sådant maskhål. Men först måste det hittas kosmiska strängar (om de finns min anm).


Läs mer om projektet här. 

En minst sagt ogästvänlig exomåne finns vid WASP 49b

Forskarna tror att de har upptäckt vad de beskriver som "den första exomånen (måne runt en planet i ett främmande solsystem) där vulkaner är aktiva. En himmelsk kropp som kusligt påminner om den lilla eldiga "Star Wars" planeten Mustafar, där Anakin Skywalker förvandlas till Darth Vader.


 WASP-49b är exoplanet (gasjätte) vid dvärgstjärnan WASP-49, 550 ljusår bort från jorden i riktning mot stjärnbilden Haren. Den måne som medföljer denna gasjätte vilken är större än Jupiter har jämförts med 55 Cancri-e. 


Den har också jämförts med Jupiters måne Io. Den mest vulkaniskt aktiva himlakroppen i vårt solsystem. 


Studien om WASP-49b med sin måne kommer att publiceras i Astrophysical journal Forskarna. Forskarna tillägger i rapporten att WASP-49b: s atmosfär innehåller natrium på en exceptionellt hög höjd vilket får forskarna att tro att det kommer från någon annanstans än exoplaneten. Om det har ett samband med exomånens vulkanism och utsläpp får framtida forskning utvisa.


Men troligen är det så då Io en måne med vulkanisk aktivitet runt Jupiter sprutar ut natrium och kalium. 


Just fyndet av spår av natrium vid WASP-49b ger misstanken om en exomåne av Io:s slag eller större där. OBS månen är ej observerad ännu utan enbart spår av vad man anser kan vara en månes effekter och då en vulkanaktiv sådan har spårats.


Bild från vikimedia på Jupiter med sin måne Io men inte i rätt skala.