En av de mycket ovanliga ringgalaxerna.

Hoag`s object är en unik ringformad galax 100 000 ljusår tvärsöver och något större än Vintergatan. Avståndet från oss är 600000000 ljusår. I en nyligen tagn bild av Hoag`s object  av Hubble rymdteleskop har en geofysiker Benoit Blanco observerat en ljus ring av miljarder blå stjärnor vilka bildar en perfekt cirkel runt en mycket mindre och tätare sfär av rödaktiga stjärnor  i den mörka klyftan mellan stjärnornas cirklar. Om detta är två cirklar av stjärnor vet inte forskarna.


 Ringgalaxer står för mindre än 0,1% av alla kända galaxer så de är inte de enklaste objekten att studera och jämföra med varandra. Hoag vilken namngivit Hoag`s object föreslog själv att galaxens märkliga ringformation var en optisk illusion som orsakats av gravitationseffekt (en effekt som uppstår när extremt hög massa av objekt böja och förstora ljus). Senare studier med bättre teleskop motbevisade denna idé.


En annan populär hypotes påstår att Hoag`s object  en gång var en diskformad galax men en kollision med en granngalax slet ett hål genom diskens centrum. Om en sådan kollision inträffade under de senaste 300 00 000 åren borde astronomer genom radioteleskop ha kunnat se några av de nedfall som var rester från detta. Inga sådana bevis har hittats.


Om det skett en kosmisk krasch i kärnan av Hoag objekt har det hänt för så länge sedan att alla bevis har sopats bort. Med bara en handfull andra kända ringgalaxer finns att studera (ingen av dem visar så  perfekt symmetriska ringar som i denna). Hoag`s object är ett mysterium. 


För min del ser jag Hoag`s object som ett vackert objekt (min anm) men lutar starkt åt den senare teorin om dess bakgrund att en kollision för mycket länge sedan skett emellan två galaxer och det för så länge sedan att inga spår av denna kan ses i vår tid.

Bild från vikipedia på ringgalaxen Hoag`s object

Varde ljus och det varde ljus i mörkret efter skapelsen, (BigBang) men hur lång var tiden till detta?

Under hundratals miljoner år efter BigBang var rymden tom inget fanns mer än mörker och en dimma av väteatomer vilka kom till ca 400 000 år efter att BigBang skett. 


Teleskop runt om i världen försöker fånga en glimt av det Primalväte (känt som neutralt väte) som då fanns för att lokalisera det ögonblick då den mörka tiden slutligen var över och de första galaxerna bildas. 


Ett team av forskare i Australien har med hjälp av the Murchison Widefield Array (MWA) radio telescope kommit närmare att hitta dem än någonsin tidigare.  En energi som från det tidiga universum som var så stark att varje atom med sina elektroner slets bort vilket gav en positiv laddning. De första av dessa atomer var positivt laddade vätejoner. Under hundratusentals år svalande universum och expanderade tillräckligt för att dessa vätejoner skulle få sina elektroner och bli neutrala. Dessa neutrala väteatomer tros vara det dominerande inslaget i den kosmiska mörka (tiden efter de första 400 000 åren). 


Så småningom, när tillräckligt många av dem klumpat ihop sig till granulat bildades de första stjärnorna. 


Men då universum har expanderat under de senaste 12000000 00 åren har dessa våglängder sträckts ut och gör att det är svårt att se så långt tillbaks i tiden.

 Författarna till den nya studien uppskattade att neutral vätgas våglängd har sträckt till ca 2 meter och det är den signalen de sökte på himlen när de använde MWA. Tecken tyder på att de kan vara detta på spåren enligt dem själva.


Själv anser jag (min anm) det tveksamt att det går att säkert se så långt tillbaks i tiden och dra säkra slutsatser. Tecken på att de hittat något, men vad, kan man dock tänka sig.


Bild från vikipedia på en bit av universum med stjärnor och galaxer.

Stjärnor kastar kometer in i vårt solsystem.

Stjärnorna därute kan ibland vara kometers banändrare. Det kan och har enligt en del forskare resulterat i att kometers banor ändrats. De har fått fart ut från sitt solsystem när de rundat sin sol och vissa har fått en riktning mot oss.


Interstellära kometer har dykt upp den senaste och första vi upptäckt är Comet 2i/Borisov (vilket även är den första vi lyckats upptäcka). Gravitationen då kometer dansar rumt sin stjärn därute kan spåras och ses som färdändring för en viss komet. Många av de kometer vi har i Oorts kometmoln vilka är kometer som tar hundratals år på sig att runda solen i sina banor kan ha kastats hit från främmande solar och fastnat i banor i Oorts kometmoln. Detta moln omger vårt solsystem och är ett kometmoln.

För första gången har en polsk grupp identifierat två närliggande stjärnor som verkar ha plockat upp kometer ändrat dess banor och fått de kometerna att ta kurs mot oss där de kanske kommer att fastna i Oorts moln. 


Astronomer fann stjärnorna efter att ha studerat rörelserna från över 600 stjärnor inom 13 ljusår från solen. Det är inga vanliga händelser. Vi ska veta att merparten av objekt i Oorts kometmoln är rester från när vårt solsystem bildades.


Oorts moln sträcker sig från 66 gånger avståndet från Neptunus till 14 900 000 000 000 kilometer bort från solen. Astronomer tror att Oorts moln är en reservoar för kometer som tar mer än 200 år på sig att kretsa runt solen. Comet Hale-Bopp, som har en 2 500-årig omloppsbana, är en av de mest kända kometerna.


 "Jag tror att det i allmänhet är svårt att associera en viss komets ursprung  med en viss stjärna", säger Coryn Bailer-Jones, en astronom vid Max Planck Institute for astronomy i Tyskland som inte var inblandad i den nya studien.


Det behövs säkert mer fördjupande data (min anm) för att någorlunda spåra en viss komets ursprung. Det bör även spåras om händelser av kometutkastning från stjärnor kan ses och att de instrument som används för detta sökande är tillförlitliga och inte ser eller misstolkar andra sken däruppe.


Men likt Comet2i/Borisov som i dagarna besöker oss från interstellära rymden kan den första asteroid från den interstellära rymden (rymden utanför vårt solsystem)  Oumuamua  ha fått sin kurs med hjälp av en sol i universum. Detta objekts form är inte en komets utan en stor stenskärvas troligen efter en krasch mellan två större objekt.

Bild fritt foto från 

Röda dvärgstjärnors stenplaneters atmosfär högintressant men svårfångad.

När NASA: s James webbteleskop lanseras 2021 kommer en av dess uppdrag vara att bli studiet av exoplaneter.


Bland de mest intressanta undersökningarna blir om en mindre stenig exoplanet som kretsar kring en röd dvärgstjärna kan hålla kvar en atmosfär. I  en serie av fyra uppsatser i Astrophysical journal ger en grupp astronomer idén till en ny metod att använda teleskopet till för detta slag av undersökning. Idén att mäta planetens temperatur då den passerar bakom sin stjärna och sedan temperaturen då den kommer tillbaka framför stjärnan.


Astronomer är särskilt intresserade av exoplaneter som kretsar kring röda dvärgstjärnor. . Dessa stjärnor är mindre och svalare än vår sol och är de vanligaste typerna av stjärnor i vår galax. Dessutom är en röda dvärgstjärnor små och en planet som passerar framför den blockerar en större del av stjärnans ljus än om stjärnan var större som ex vår sol. Detta gör att planeter som kretsar kring en röd dvärg är lättare att upptäcka.


 Röda dvärgar producerar också mycket mindre värme än vår sol så för att ha beboeliga temperaturer måste en planet  behöva omloppsbanan ganska nära en röd dvärgstjärna. I själva verket måste den för att kunna ha flytande vatten befinna sig närmre sin sol än vår Merkurius gör vår sol för att finnas i den  beboeliga zonen av en röd dvärgstjärna.


Detta gör att planeten oftare rundar sin sol och även att alltid samma sida vänds mot denna. De förväntas vara tidsmässigt låsta vilket innebär att de har en permanent dagsida och likaså permanent nattsida. Det gör att vi alltid ser nattsidan förutom när den rundar sim sol då får vi under en stund se dagsidan.


"När det finns en atmosfär kommer det att sänka temperaturen på dagsidan mot om atmosfär saknas på den steniga och klippiga ytan. Genom mätningar kan vi då göra slutledningar av om atmosfär finns eller inte. Vi kan räkna ut vad en klippig yta ska ha för temperatur matematiskt.


Det är bara att hoppas att denna idé för undersökning kan fungera så det inte blir fel slutledningar efter mätningarna (min anm). Det finns alltid osäkerhet med alla slag av forskningsuppgifter något man kanske förbigår ibland.



Bild från vikipedia på Proxima Centauri solsystemets närmaste grannstjärna i rymden (4,2 ljusår bort) är en röd dvärg.

En stor planet har hittas i bana runt en vit dvärgstjärna

En vit dvärg kallas en stjärna som varit normalstor men kollapsat till en dvärgstjärna efter att den gjort slut på sitt kärnbränsle. En typisk vit dvärg har en radie som är 1 procent av solens men grovt räknat samma massa. Detta motsvarar en täthet på cirka 1 ton per kubikcentimeter.


 Om cirka fem miljarder år kommer solen ha förbrukat det mesta av sitt väte. I nästa stadium har förbränningen sker en  heliumfusion då solen blir en  röd jätte genom att svälla upp i storlek och sluka Merkurius, Venus och Jorden. När kärnbränslet är förbrukat kollapsar solen slutligen till en vit dvärg, med en radie som är 1 procent av solens ursprungliga storlek enligt ovan beskrivning.


Nu har för första gången astronomer upptäckt bevis på existensen av en planet som kretsar kring en vit dvärgstjärna. En planet av Neptunus storlek. Dvärgstjärnan är WDJ0914 + 1914 och befinner sig ca 1 500 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden kräftan.


"Denna stjärna har en planet som vi inte kan se direkt”, sägs i en rapport av Boris Gänsicke från University of Warwick i ett pressmeddelande. "Men eftersom stjärnan är het ser vi hur det avdunstar atmosfär från planeten." 


Den vita dvärgens hetta sänder en ström av förångat material bort från planeten med en hastighet av cirka 260000000 ton per dag. Även om den vita dvärgen inte längre genomgår nukleär fusion som ex. solen  betyder dess kvardröjande värme att det fortfarande blåser ut en hetta från denna av 25000 Celsius. Det är ungefär fem gånger varmare än vad vår sol sänder ut från sin yta.


Dvärgstjärnan svalnar dock efterhand till en nivå som stoppar att planetens atmosfär mm avdunstar. Tiden till dess beräknas till 350000000 år och då har planetens massa mot nu minskat med endast 0,04 Neptunus massa. Vi beräknar enligt Neptunus massa då planeten är av ungefär samma storlek som denna. 


Eftersom jätten planet ligger så nära den vita dvärgen säger forskarna att den borde ha förstörts under stjärnens röda jättefas. "Denna upptäckt är bevis på något vi de senaste två decennierna hade växande bevis för att planetsystem överlever in i sin sols vita dvärgskede", säger Gänsicke.


Jag  ( min anm.) misstänker att det är en gasplanet som överlevt inte en stenplanet men som sagt det är en misstanke. Jag kan även tänka mig att någon eller några stenplaneter har slukats vid processen av röd jättestadiet likt Venus, Merkurius Jorden och Mars en gång kommer att göra när vår sol försvinner i en röd jättefas. Kanske om det nu finns liv däruppe en civilisation eller amöbavärld försvann däruppe en gång vid ovanstående katastrof.


Men även våra gasplaneter och planerna bortaför dessa kommer att finnas kvar när solen blivit en vit dvärg.

Bild från vikipedia på stjärnan Sirius A (mitten) och den vita dvärgen Sirius B (nedanför till vänster). Bilden tagen av Hubbleteleskopet.

Kan även svarta hål ha planetsystem? En del tyder på detta.

Forskarna har länge trott att planeter endast bildas från bitar av damm som från skivor runt en ung stjärna och att dessa så kallade protoplanetära skivor sedan blir till planeter som exempelvis jorden eller Jupiter mm. Resterna efter detta skeende förblir damm, asteroider eller kometer.


 Men ny forskning visar att även tusentals planeter kan ha bildats och ha sina banor runt svarta hål. Inte i närområdet då skulle de hamna i hålet och förintas. Säkert har så skett många gånger för planeter, stjärnor och övrigt.


Nej för att ha en bana runt ett svart hål bör avståndet till detta vara ca 10 ljusår, enligt matematiska beräkningar, i annat fall dras planeten obönhörligt över tid in i det svarta hålet.



Beräkningar visar att tiotusentals planeter med 10 gånger Jordens massa skulle kunna finnas runt 10 ljusår från ett svart hål, säger Eiichiro Kokubo, professor vid National Astronomical Observatory of Japan som studerar hur planeter bildas.


Jag (min anm) anser att detta säkert kan vara möjligt och troligen är det. Men att det kan vara svårt att bevisa med nuvarande teleskop.



Bild: av det svarta hålet i galaxen M87, från Event Horizon Telescope.

Solvindens kamp mot kosmisk strålning eller tvärtom.

I utkanten av vårt solsystem rasar en våldsam strid mellan solvinden och kosmisk strålning från yttre rymden. NASA: s Voyager 2 har nu passerat genom denna frontlinje och befinner sig tillsammans med Voyager 1 (vilken befinner sig än längre ut i en annan riktning) i den interstellära rymden mellan solsystemen i vår Vintergata.

 Solvinden sprider sig från vår sol i alla riktningar genom vårt solsystem och det skapar en bubbla av energi som omger hela vårt solsystem. Vid kanten av denna bubbla kolliderar solvinden slutligen med kraftfulla kosmiska strålar från den interstellära rymden. Där finns i kollisionszonen en tjock vägg av plasma kallad heliopause. Denna kosmiska gräns av vårt solsystem finns ca 120 gånger längre bort från solen än jorden gör.



Den strålning solen här möter och späder ut med sin strålning kommer  från avlägsna stjärnor och himmelska explosioner (supernovor). Voyager 2 kunde oberört ta sig igenom heliopausen vilket tog ungefär en dag. Men forskarna upptäckte  att plasmabarriären var betydligt varmare och tjockare än tidigare studier uppskattat. Men barriären upptäcktes även vara en effektiv fysisk sköld mellan vårt solsystem och den interstellära rymden.


Tänk (min anm.) vad allt verkar tillrättalagt för att vi och vår planet ska vara beboelig. Vi har ju balans för liv på planeten. Skyddande höljen i form av bälten runt den och nu ser det ut som om även ett första skydd mot den farliga strålningen från rymden redan finns där vårt solsystem börjar. 


 Enligt studiens medförfattare Edward Stone, en astronom vid California Institute of Technology som har arbetat med Voyager programmet sedan det lanserades i 1977 stoppar  denna sköld cirka 70% av kosmisk strålning från att bryta sig in i vårt solsystem.


"Heliopausen är kontaktytan där två vindar kolliderar, vinden från solen och vinden från rymden, som kommer från Supernovor som exploderade för länge sedan." "Bara ca 30 % av vad som finns utanför bubblan kan komma in." Den varma, laddade vinden som skyddar vårt solsystem kanske inte är ett perfekt skydd men som Voyager 2 bekräftade, är det en del av vad som skiljer vårt kosmiska hem från vildsint vildmark i rymden. För detta (kanske) borde vi vara tacksamma.

Bild på den guldskiva som fanns i två ex och vilka ett sändes med Voyager 1 och en med Voyager 2 och vars farkoster sedan mitten av 1970 talet nu båda är utanför vårt solsystem med sin hälsningsskiva till ev upphittare därute.


Bild från vikimedia ovan.