En exoplanet har försvunnit i vårt närområde

Den saknade planeten sågs senast kretsande kring stjärnan Fomalhaut, 25 ljusår bort. Fomalhaut är en av de ljusaste stjärnorna på himlen och finns i stjärnbilden Fiskarna Austrinus, södra fisken. Utifrån observationer under 2004 och 2006 publicerades upptäckten av en eventuell exoplanet Fomalhaut b och bekräftades 2008. Men nu hittar inte Hubbleteleskopet denna planet.


Ett team av forskare från University of Arizona tror nu att planeten aldrig existerat. Istället drar de slutsatsen att rymdteleskopet Hubble såg på ett expanderande moln av mycket fina dammpartiklar vars ursprung kom från två isiga kroppar som slagit in i varandra. Hubbles teleskop var dock inte riktat dit tiden för då den misstänkta kollisionen inträffade men kan ha fångat dess efterdyningar. 


Detta hände 2008 året då astronomer ivrigt meddelade att Hubble tagit sin första bild av en planet som kretsar kring en annan stjärna. Objektet dök upp som en prick bredvid en stor ring av isigt skräp som omger stjärnan Fomalhaut. De följande åren spårades den förmodade planeten längs dess bana. Men med tiden blev pricken (det som sågs som en planet) baserat på deras analys av Hubble data allt svagare tills den helt föll utom synhåll, säger forskarna.


En tolkning är att det inte var en planet som sågs 2004 eller senare utan istället ett stort växande moln av damm som produceras efter en kollision mellan två stora kroppar som kretsat kring stjärnan Fomalhaut. Eventuella uppföljningsobservationer kan bekräfta denna extraordinära slutsats. Två mindre dvärgplaneters kollision kan vara en förklaring.


Bild från vikipedia. Fragmentskiva runt Fomalhaut. Till höger positionen för planeten Fomalhaut b år 2004 och 2006. Planeten försvann.

Nya Mystiska rön! Universum expanderar inte likartat I alla riktningar.

Universum  expanderar inte likartat i alla riktningar samtidigt i allt snabbare takt sedan BigBang vilket tidigare mätresultat visat och som Einsteins allmänna relativitetsteori bekräftar som riktigt.


Expansionshastigheten i universum verkar variera från plats till plats enligt mätningar som publicerats i en ny rapport. Om det bekräftas vid vidare undersökningar skulle det tvinga astronomer att omvärdera hur kosmos är.



"En av pelarna i kosmologin är att universum är "isotropiskt", vilket betyder expanderar likt i alla riktningar," sägs i en ny rapport av huvudförfattaren till denna  Konstantinos Migkas vid universitetet i Bonn i Tyskland i ett uttalande. En (minanm.) liknelse för detta är att det expanderar som en ballong som blåses upp. 

Migkas tillägger "Vårt arbete visar att det kan finnas sprickor i den dogmen."Universum har expanderat kontinuerligt i mer än 13,8 miljarder år, ända sedan Big Bang - och i en accelererande takt tack vare en mystisk kraft som kallas mörk energi. Ekvationer baserade på Einsteins allmänna relativitetsteori tyder på att denna expansion är likartad överallt, säger Migkas. 


Observationer av den kosmiska mikrovågsbakgrunden (CMB), universums bakgrundsstrålning som finns kvar från Big Bang stödjer även denna uppfattning, tillade han: "CMB verkar vara isotropisk och kosmologer extrapolerar (gissar mätvärdet på platser som inte det går att mäta på) denna egenskap av det mycket tidiga universum till vår nuvarande epok är nästan 14 miljarder år senare.


Men det är oklart hur giltig denna extrapolering är, betonade Migkas och konstaterar att mörk energi har varit den dominerande faktorn i universums utveckling under de senaste 4 miljarder åren eller så. Mörk energis "förbryllande natur har ännu inte astrofysiker förstått" säger Migkas. 


 "Detta belyser behovet av att undersöka om dagens universum är isotropiskt eller inte." Vi lyckades lokalisera en region som verkar expandera långsammare än resten av universum och en som verkar expandera snabbare!" säger Migkas.


 Om de observerade expansionsskillnaderna är verkliga kan de avslöja spännande nya detaljer om hur universum fungerar. Till exempel, kanske mörk energi i sig varierar från plats till plats och därmed expansionen av universum.



"Det skulle vara anmärkningsvärt om mörk energi befanns ha olika styrkor i olika delar av universum," säger  medförfattare Thomas Reiprich, vid universitetet i Bonn i samma rapport.


Jag är (min anm.) tveksam till de resultat man fått i undersökningen. Jag kan tänka mig att något mätfel smugit sig in och anser att nya mätningar oberoende av de som gjorts bör göras på skilda håll och med skilda instrument och isotropiska värden. Själv anser jag att expansionen bör vara likartad åt alla håll och av samma ökande hastighet vilket Einstens allmänna relativitetsteori också säger. 

 Om mörk energi ligger bakom effekten kan diskuteras. Jag har däremot åsikten att mörk energi är en form av vanlig energi som vi känner den men i en form vi ännu har svårt att mäta med våra instrument. Samma anser jag det förhåller sig med mörk materia.

Bild från på del av universum.

En mycket energirik kvasar

En kvasar är en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxkärna. Kvasarer avger enorma mängder elektromagnetisk strålning inom hela spektrumet från radiovågor till gammastrålning. En enda enskild kvasar utstrålar energi motsvarande flera hundra vanliga galaxer eller mer. För ett sådant energiflöde krävs en mycket kraftfull energikälla. Förklaringen till denna närmast outtröttliga energikälla är att kvasarer är aktiva galaxkärnor. Som sådan är en kvasar ett supermassivt svart hål omgivet av en ackretionsskiva i centrum av en galax. 


Kvasarens strålning är ett resultat av att gas som närmar sig det svarta hålet, hettas upp i denna ackretionsskiva som då ses och avger energi.  Den nu studerade kvasar, som forskare gett namnet SDSS J135246.37+423923.5, produceras vid ett supermassivt svart hål som innehåller mer än 8 miljarder gånger massan av vår sol eller ca 2000 gånger massan av det svarta hålet i mitten av vår egen galax enligt de beräkningar som gjorts. 


Kvasaren upptäcktes genom ett projekt som kallas Sloan Digital Sky Survey där man producerar massiva kartor över universum, Gemini North teleskopet som ligger i den slocknade vulkanen Maunakea på Hawaii tog sedan ytterligare en titt på objektet.

"Vi blev chockade - detta är inte en ny kvasar, men ingen visste hur fantastisk denna var förrän laget fick se den genom Geminis spektra"  säger Karen Leighly medförfattare och astronom vid University of Oklahoma, i ett uttalande.


 Beräkningarna baserade på denna analys tyder på att detta objekt producerar de mest kraftfulla kvasarvindar forskarna någonsin har upptäckt. Fenomenet är särskilt spännande eftersom forskare tror att sådana vindar spelar en nyckelroll i att konstruera de galaxer som omger strukturen. Forskarna hoppas att denna kvasar inte är den enda i sitt slag utan att de ska upptäcka fler lika kraftfulla att undersöka och jämföra med varandra.


Otroliga (min anm) kraftkällor finns därute frågan är varför de finns och hur de uppkommit.


Bild från vikipedia. Konstnärs rendering av accretion disk i kvasaren ULAS J1120 + 0641, en mycket avlägsen kvasar vilken drivs av ett supermassiv svart hål med en massa två miljarder gånger solen.

Cheops uppdrag

Den 8 december 2019 sändes Cheops upp till en bana 700 km över jorden från Kourou, Franska Guyana.  Cheops är ett  ESA:s CH-aracterising ExOPlanet Satellite projekt.

 Dess första uppdrag är att studera närliggande stjärnor har konstaterade exoplaneter. Målet är högprecisionsobservationer av dessa planeters storlek när den passerar framför sin sol.  


Fokuseringen i första hand är på de planeter som storleksmässigt liknar jorden och upp till Neptunus storlek. 


Ett av målen var HD 93396, en stor gul stjärna som finns 320 ljusår bort från oss och är något svalare men är tre gånger större än vår sol. Fokus för observationerna där var KELT-11b, en stor gasformig planet ca 30 % större i storlek än Jupiter som ligger i en bana närmare sin sol än Merkurius är till vår sol.


Ljuskurvan för denna stjärna visar en tydlig dopp som orsakas av åtta timmars lång transitering av KELT-11b. Utifrån dessa data har forskarna bestämt mycket exakt planetens diameter till 181600 km med en osäkerhetsmarginal strax under 4300 km.


De mätningar som gjorts av Cheops är fem gånger mer exakta än de som tas från teleskop från jorden förklarar Willy Benz ansvarig forskare vid Cheops mission consortium, professor i astrofysik vid universitetet i Bern. " Det ger oss en försmak för vad vi kan uppnå med Cheops under de kommande månaderna och åren," säger han.

En spännande möjlighet (min anm) till mer exakt kunskap om exoplaneter därute och enklare  kunskapsinhämtning om dessa.

Fri Bild på Cheops som inlägget handlar om från. 

Kepler-1649c är en jordliknande exoplanet.

Exoplaneten Kepler-1649c har sin bana  runt en röd dvärgstjärna som ligger 300 ljusår från jorden. Kepler-1649c fullbordar sin bana på 19,5 jorddagar och den finns i den beboeliga eller livsmöjliga zonen runt sin sol Kepler-1649.  Ett avstånd som gör att flytande vatten kan existera på ytan på denna planet som är nästintill av samma storlek som jorden (dock något större 1,06 gånger större vilket är försumbart).


Då röda dvärgar är små finns den beboeliga zonen nära dessa. Det gör  en planet mer utsatt för starka solutbrott än vi är på jorden


"Det finns andra exoplaneter som uppskattas vara likartade jorden i storlek, såsom TRAPPIST-1f och, enligt vissa beräkningar, Teegarden c", skriver  NASA-tjänstemän i samma uttalande. "Andra kan temperatur likartat på jorden, såsom TRAPPIST-1d och TOI 700d. Men det finns ingen annan exoplanet som anses vara jämförbar jorden i båda dessa värden. Värden som båda är viktiga för att stödja livet som vi känner det.

Kepler-1649c verkliga beboelighets utsikter är svåra att mäta. Astronomer vet ingenting om dess atmosfär och dess sammansättning eller tätheten av denna vilket har betydelse för dess  möjlighet att hysa liv..


Dessutom ger röda dvärgar ofta ifrån sig kraftfulla soleruptioner oftast sker detta under deras första tid så planeter i sina beboeliga zoner kan ha fått sin atmosfär avskalad relativt snabbt om de har sin plats i denna farozon vid en röd dvärgstjärna.


"Ju mer data vi får och desto mer  pekar på uppfattningen att potentiellt beboeliga planeter av jordens storlek så kallade exoplaneter är vanliga kring denna typ av stjärnor," säger rapportens huvudförfattare Andrew Vanderburg, forskare vid University of Texas i Austin i samma uttalande. 


"Med röda dvärgar nästan överallt i vår galax och potentiellt beboeliga och steniga planeter runt dem innebär det att chansen att en av dem inte är alltför annorlunda jorden." säger han även.


Jag anser (min anm) att det säkert finns många planeter därute som vi skulle kunna kolonisera utan större problem om vi kom dit. Men att det redan finns liv på någon av dem är en helt annan fråga.


Bild illustration från vikipedia på förhållandet mellan Jorden och Kepler-1649c.

100:e nedslaget på månen av en asteroid registrerat sedan 2017.

Jorden bombarderas ständigt av naturligt rymdskrot i form av fragment av kometer och asteroider kallade meteoroider. Det mesta brinner upp i vår atmosfär men vissa objekt, särskilt de större än några meter är potentiellt farliga då de kan ge skador om de faller ner på olämpliga platser på jorden. 


Sedan mars 2017 har ESA:s NELIOTA-projekt regelbundet letat efter "månblixtar" på månen för att ge bättre förstå mängden små asteroideffekter. Projektet upptäcker blixten av ljus som produceras när en asteroid kolliderar med månens yta och nyligen upptäcktes det 100: e nedslaget.  Månens atmosfär är försumbar, med en total massa på mindre än 10 ton därför ger små asteroider som färdas i snabba hastigheter en effekt vilket illustreras av dess kraterrika yta och även små stenar ger en blixteffekt då det smäller ner på ytan. 


När meteoroider eller små asteroider träffar månens yta i hög hastighet, genererar de en ljusblixt som om den är tillräckligt ljus är synlig från jordens teleskop. Forskare kan då registrera ljusstyrkan på en blixt för att uppskatta storleken och massan av objektet som orsakade den och förbättra vår förståelse för hur ofta liknande objekt kolliderar med jorden. Vanligtvis skapar asteroider som väger mindre än 100 g och mäter mindre än 5 cm även dessa observerbara månblixtar. Sten av detta mindre format som kommer in i jordens atmosfär brinner upp i atmosfären och kallas stjärnfall.


Sedan projektet inleddes har det genomförts totalt cirka 149 timmars månövervakning och upptäckts 102 månblixtar. Detta tills 15 april då artikeln skrevs. Skulle man statistiskt räkna in alla timmar sedan 2017 och påstå att lika mycket nedslag sker hela tiden blir summan av nedslag mycket stora.


Man kan (min anm.) undra över hur många nedslag som upptäckts om detta projekt varit igång dygnet runt.


Bild från på en som jag anser vacker bild på månen från ett landskap på jorden.

Chockvågor från en Novaexplosion

En klassisk nova kallas en stjärna oftast en vit dvärg som kommer i nära kontakt med en röd jättestjärna och som då under en period ökar sin ljusstyrka kraftigt. En nova är därmed en plötsligt kortlivad ljushöjning av en annars diskret stjärna. 


Denna ljushöjning uppstår när en ström av väte från en följeslagare, oftast en röd jättestjärna kommer för nära en vit dvärgstjärna. "Tack vare en särskilt ljus nova och en lycklig omständighet, kunde vi samla de bästa chockvågor från en sådan händelse någonsin av synliga gamma-ray observationer av en nova," säger Elias Aydi, en astronom vid Michigan State University i East Lansing som ledde ett internationellt team från 40 institutioner i arbetet med att tolka resultaten. "Den exceptionella kvaliteten på vår data tillät oss att skilja samtidig strålning i både optiskt och gamma-ray ljus vilket gav bevis för att chockvågor spelar en viktig roll  för händelseutvecklingen vid novaexplosioner. 


En explosion av detta slag släpper totalt 10000 till 100000 gånger den årliga energiproduktionen av vår sol. Astronomer upptäcker cirka 10 tidigare ej sedda novor varje år i vår galax. V906 Carinae  är namnet på den som här beskrivits.


Under utbrottets första dagar syntes ett tjockt moln av gas i  munkform sett från jorden.  Molnet expanderade utåt med en hastighet av ca 12,2 miljoner km / h) vilket är jämförbart med den genomsnittliga hastigheten på solvinden.


Därefter skedde ett utflöde ungefär dubbelt så snabbt som smällde in i det munkformade gasmolnet vilket skapade chockvågor som avgav gammastrålar och synligt ljus.   20 dagar efter explosionen skedde ett ännu snabbare utflöde av skräp med en hastighet av 9 miljoner km / h). Denna kollision skapade nya chockvågor och en ny omgång av gammastrålning och optiskt ljussken. Utflödena uppstod troligen från kvarvarande kärnfusionsreaktioner på den vita dvärgens yta.


Bild från vikipedia Teckning av en blivande nova där den vita dvärgen i samlar massa från den röda jätten. Så bildas en novaexplosion.