Google

Translate blog

torsdag 20 augusti 2020

Dvärgplaneten Ceres en annorlunda oceanvärld.




Rymdsonden Dawn gick in i omloppsbana runt Ceres (en dvärgplanet i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars)  den 6 mars 2015 och tog då många högupplösta bilder på planeten. På bilder från Hubbletelekopet hade tidigare setts lysande punkter på asteroiden och på ett av fotona taget av Dawn den 19 februari sågs två distinkta fläckar med hög reflektionsförmåga inuti en krater. Detta ledde till spekulationer om en möjlig isvulkan. Men vid bedömning av NASA den 3 mars 2015 meddelades att observationen är förenlig med högreflekterande material som innehåller is eller salter, och att en isvulkan var en osannolik förklaring.

Dvärgplaneten Ceres  antogs länge vara en karg rymdsten. Men har nu visat sig vara en oceanvärld med reservoar av havsvatten under sin yta. Ceres är det största objektet i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

NASA Dawns bilder tagna ca 35 kilometer från asteroiden har en grupp forskare från USA och Europa mu åter analyserat. De fokuserade på den 20 miljoner år gamla Occatorkratern och kom fram till att det finns en "omfattande reservoar" av saltvatten under  ytan. Vi kan nu säga att Ceres är ett slags oceanvärld, liksom några av Saturnus och Jupiters månar, säger Maria Cristina De Sanctis, från Roms Istituto Nazionale di Astrofisica till AFP.

Teamet bakom analysen säger att saltfyndigheter även såg ut att ha byggts upp under de senaste två miljoner åren. Detta tyder på att saltavlagringar fortfarande kan stiga upp från planetens inre enligt, De Sanctis.

"Det material som finns på Ceres är oerhört viktigt när det gäller astrobiologi," sade hon och tillägger.

"Vi vet att dessa mineraler är nödvändiga för uppkomsten av liv.". Det betyder inte att det finns vatten på ytan av Ceres. Men det verkar finnas flytande vatten under ytan.
Månar som Europa och Enceladus, som kretsar kring Jupiter respektive Saturnus, är också misstänkta havsvärldar där tidvattenenergi som genereras av deras banor runt gasjättarna ger isfritt vatten under ytan”, säger Dr O'Neill.

"Under ytan finns där  hav där liv potentiellt skulle kunna existera." Ceres däremot är i en helt annan situation, ute i asteroidbältet och miljontals km från  planeter eller solen, säger Dr O'Neill. Den energi de kan få är något av energi från radioaktivitet i sitt inre, men inte tillräckligt för att hålla ytan varm under långa tidsperioder.

Hur det blev en oceanvärld är en gåta, säger Dr O'Neill, men det ser ut som det inre av Ceres innehåller vätska: starkt salt vätska (kan vara salthalten som gör att den inte fryser min anm.).

En av anledningarna till att all vätska under Ceres yta inte har frusit kan vara kemin i dess skorpa, som innehåller föreningar som kallas klatrat

Klatrat är gasmolekyler fångade inuti vatten "burar" och klatrat är en bra isolering.
" Det intressanta med klatrat är att det avger värme riktigt dåligt; de är som att ha en värmesköld runt en planet," Dr O'Neill säger.

På så sätt kan de bromsa värmeförlusten från Ceres. Av vad vi förstår om Ceres historia, tror Dr Raymond att det skulle ha kunnat varit något skede i dess utveckling då Ceres kunnat vara livsvänligt.

Det var varmare då i havet  och det fanns gott om energi  på grund av alla kemiska förändringar som då hände på planeten.
Men det är osannolikt att detta skede  kvarstod över tillräckligt lång tid för att möjliggöra uppkomsten av liv, säger hon.

Så om livet någonsin existerade på Ceres skulle det ha behövts ett interplanetärt livsinnehåll som en typ av extremofila bakterier som kommit dit för att möjliggöra detta.

Men då något haft en tillräckligt stor inverkan på Ceres att mobilisera vatten och salter på planeten kan detta ske igen.

Mycket spännande asteroid är denna (min anm.) och ännu förstår vi inte allt om den.
Bild av Ceres tagen av Dawn den 19 februari 2015 från vikipedia

onsdag 19 augusti 2020

En stor ring ses på ytan av månen Ganymedes


Forskare från Kobe University och National Institute of Technology, Oshima College har nyligen genomfört en analys av bilddata som togs av Voyager 1, 2 (1979) och Galileo (1995) för att undersöka orienteringen och fördelningen av de tektoniska dalar som finns på Jupiters måne Ganymedes.

De upptäckte då att dalarna är fördelade koncentriskt över stora delar av ytan på månen. Fördelningen indikerar att dalarna kan vara en del av en gigantisk krater som täcker ett stort område på Ganymedes och ses som en ringformation från ovan. I Observatory of Japan (NAOJ), spekuleras det om denna cirkel kan vara en jättekrater om det är så skulle den vara solsystemets största och bör då vara spåret efter en krock med en asteroid med en radie på ca 150 km.

Då är detta det största kraternedslaget som hittills identifierats i solsystemet. Denna upptäckt (om den tolkas enligt ovan) kommer då att ha stor betydelse för Ganymedes prospekteringsprogram som planeras genomföras under de kommande decennierna.
Bilddata från både Voyager 1-2  och Galileo ger bara vyer över Ganymedes yta.


Förhoppningen är att framtida utforskningar ska bekräfta eller förfalska studies resultat genom att genomföra detaljerade undersökningar av multiringformationerna och visa huruvida det finns några rester av storskaliga effekter eller inte av ett nedslag. Detta kommer att ge en djupare förståelse av ursprunget och utvecklingen av Ganymedes.

Kan (min anm.) detta verkligen stämma att denna måne har träffats av den största asteroiden i solsystemets historia? Jag tvekar då Ganymedes inte är så stor och då borde blivit sönderslagen eller fått en mer sönderslagen form. Men det är mina tankar. Dock är Ganymedes solsystemets största måne med en diameter av 520 mil. Så kanske ovan teori likväl är möjlig beroende på nedslagshastighet, riktningen på asteroiden, månens beskaffenhet och densiteten i asteroiden.

Bild från vikipedia där man kan se en del av ringen på Ganymedes.

tisdag 18 augusti 2020

Fragment av asteroider kan en gång ha hittat vägar från det inre till det yttre av solsystemet


Ett team av forskare har funnit bevis på att små bitar av asteroider från det inre av solsystemet verkar har passerat genom en passage från det inre ut i det yttre av solsystemet något som tidigare ansetts nästintill omöjligt.

Detta verkar ha skett ca 1 miljon år efter det att solsystemet bildades under den tid Jupiters kärna bildades. Under denna period har det funnits en lucka i den protoplanetära disken (skivan av tät gas och damm som omger solen) enligt beräkningar gjorda för att förklara ovan händelse. Detta skede kallas "Jupiter Gap ".

Denna nya forskning ger en ny teori om dynamiken i skeenden i det tidiga solsystemets historia," säger huvudförfattare Schrader i en rapport och tillägger. "Vår forskning visar att dessa två områden det yttre och inre av solsystemet inte var helt isolerade från varandra då."

Forskargruppen, som omfattar forskare från Smithsonian Institution's National Museum of Natural History, University of Hawai'i vid Mānoa, Washington University i St Louis, och Harvard University, inspirerades att genomföra denna studie på grund av prover som förts tillbaka från NASA: s Stardust. Rymdsonden som tagit kometprover däruppe.

Fynden antyder att material migrerat från det inre solsystemet till de yttre delarna där kometer bildats (Orts moln) och forskarna föreslog att migration av material kan ha varit mer utbredd i det tidiga solsystemet än man tidigare antaget vara möjligt. ”Stardust uppdrag innebar att kika som genom persienner på det tidigaste solsystemet”, säger medförfattare Timothy McCoy, ordförande och intendent för meteoritforskning vid National Museum of Natural History, Smithsonian Institution. "Vi visste att meteoriterna i våra samlingar kunde ge ny kunskap"

Med detta i åtanke bestämde de sig för att testa denna hypotes med hjälp av prover av meteoriter, särskilt chondriter, som fanns redan i det tidiga solsystemet.
Tack vare den stora samlingen av meteoriter från Center for Meteorite Studies, Smithsonian Institution och NASA, hade de tillgång till provbitar av kondriter som tros ha bildats i det inre solsystemet samt de som tros ha bildats i det yttre av solsystemet och jämfört. Med hjälp av elektronsondmikroanalys (för att få högupplösta bilder av proverna och större och mindre elementdata från enskilda mineraler) och en sekundär jonmasspektrometer (används för att analysera isotopiska sammansättning) kunde laget ge direkta bevis för en blandning av komplex material från det inre och yttre solsystemet.

"Genom att titta på vilka typer av prover vi har i Center for Meteorite Studies samling, kunde vi undersöka hur material flyttats runt i den protoplanetära disken (området runt solen då den var ung) för fyra och en halv miljard år sedan," sa medförfattare Davidson. 

Ytterligare en pusselbit (min anm.) till kunskapen om vad vi lever i och hur det kom till och fungerar är lagd till kunskapen med denna upptäckt.

Bild från vikipedia på En vanlig kondrit, som visar kondruler och metallflingor som den består av.

måndag 17 augusti 2020

Likformigheten i universum är större än man trott.


    Nya resultat från Kilo-Degree Survey (KiDS) visar att universum är nästan 10 procent mer homogent än standardmodellen inom kosmologi (Lambda-CDM-modellen) förutspår. Den senaste KiDS-kartan gjordes med OmegaCAM på ESO:s VLT Survey Telescope vid Cerro Paranal i norra Chile. En grupp astronomer som leds från institut i Nederländerna, Skottland, England och Tyskland har beskrivit KiDS-1000 resultatet i fem artiklar varav de tre sista nu släppts. De har lämnats in för publicering i tidskriften Astronomy and Astrophysics. Resultaten visar en diskrepans av att universum är nästan 10 procent mer homogen än standardmodellen förutspår.

Dr Marika Asgari från University of Edinburgh som var med och ledde analysen, kallar resultatet för spännande. "Standardmodellen i kosmologin bygger på en mystisk substans som vi kallar mörk materia och mörk energi. Forskarna testar denna märkliga modell på så många sätt som möjligt för att bekräfta eller förfalska denna modell av kosmos men ännu vet ingen vad som är riktigt så testning fortsätter i skilda sammanhang. (betyder att ingen vet om mörk energi eller materia existerar).

KiDS-resultaten kan tyda på små sprickor i standardmodellen, precis som en annan diskrepans i universums expansionshastighet den så kallade Hubblekonstanten se min blogg av den 6 augusti. Dr Tilman Troster (University of Edinburgh) säger: "Frågan är om dessa sprickor i standardmodellen kan lösas med en liten justering av teorin till exempel med ett tillägg av något mer komplext beteende av mörk materia än den vi idag arbetar utefter.""

Professor Leiden och KiDS ledare Koen Kuijken kan inte säga om detta resultat så småningom kommer att leda till en fundamentalt annorlunda teori som ex att ersätta Einsteins allmänna relativitetsteori med en ny. "För nu försöker jag medvetet hålla mig borta från eventuella teoretiska tolkningar, och fokusera på mätningarna och hur man gör dem så exakta som möjligt" säger Leiden.

Teamet kommer att behöva mer data för att vara helt säkra på resultaten. "Det finns en 1 chans av 1000 att våra resultat kan orsakats av att vi tittat på en särskilt ovanlig del av universum," säger Dr Benjamin Joachimi (University College London)."
Två andra projekt ska igång en amerikan och en japan, arbetar med liknande analyser från andra observatorier. Från och med 2022 kommer stafettpinnen att föras vidare till ännu mer kraftfulla teleskop: Rubinteleskopet som kommer att vara mer än 60 gånger så kraftfullt som VST, och Euklidessatelliten och som kommer att ta mycket skarpare bilder av atmosfären än vad som är möjligt från marken.

 Edinburgh professor Catherine Heymans, säger: "De två nya anläggningarna vi då har kommer att kunna kartlägga den mörka materian över hela rymden och konfrontera ett brett spektrum av olika teoretiska modeller för att verkligen förstå den mystiska mörka sidan av vårt universum."

Kanske vi ska omtolka först och främst det vi kallar mörk materia och mörk energi till andra tillstånd av vanlig materia och energi. Men i tillstånd vi ännu inte förstått (min anm.). Att vi ännu inte förstår detta kan även vara anledningen till skilda mätresultat av universums expansion fast de båda metoder för mätning som används matematiskt ska fungera. Se min blogg av den 6 augusti. 


söndag 16 augusti 2020

Två meteoriter hittade under en tvåveckorsperiod i Australien


Forskare från Curtin University i Australien har hittat två meteoriter under en två veckors period. En på Nullarbor Plain från ett nedfall under november 2019 och ett från ett nyligen inträffat nedfall i Madura. Båda händelserna fångades av The Desert Fireball Network (DFN) teamet   som använder kameror över hela Australien för att observera stjärnfall och förutsäga var meteoriter landar.

Astronomen Dr Hadrien Devillepoix och planetgeologen Dr Anthony Lagain gick ursprungligen på ett spaningsuppdrag för att bedöma den senaste fallplatsen nära Madura med drönarbilder av området. "Jag trodde Anthony spelade ett spratt för mig och hade planterat en meteorit för övning med  drönaren för att göra ett  träningspass. Men efter en närmare inspektion var det uppenbart att en knytnävestorlek, 1,1 kilo sten just hittats och var meteoriten vi var ute efter," säger Dr Devillepoix.

Dr Devillepoix förklarade att även om berget var mycket nära den förväntade positionen hade man inte förväntar sig att hitta den så snabbt i denna yviga terräng.

"De flesta meteoriter innehåller mycket  järn, mycket mer än normala jordstenar. Det är därför meteoriter vanligtvis är mycket magnetiska och ger stora utslag på en kompass", enligt dr Devillepoix.

"Men meteoriten som vi hittade var inte magnetisk i den grad att den påverkade kompassen mer än vanlig jordisk sten med järninnehåll. Nästa steg för oss är att nu ta reda på varför denna meteorit är annorlunda än andra vi känner till."

Två veckor senare ledde Dr Martin Towner, operativ chef för teamet, sex personer i för att söka på platsen efter en meteorit som föll i november 2019. Detta skedde i nordvästra Forrest flygplats i mitten av Nullarbor.

Efter bara fyra timmars sökande, fann de en 300 gram stor meteorit vilket var   den som setts falla på natten den 18 november 2019.

Detta gör att man nu har två meteoriter att undersöka en mystiskt ickemagnetisk och en ordinarie magnetisk.
Det intressanta eller oförmodade är att hittandet gick så snabbt. Tur eller skicklighet det kan man diskutera.

Bild från vikipedia med en vy över Madura i Australien där en av meteoriterna hittades.

lördag 15 augusti 2020

Astronomer har upptäckt en planet i storlek som Saturnus 35 ljusår från jorden.


Med hjälp av en teknik kallad supersharp radio "vision" har National Science Foundation kontinent Very Long Baseline Array (VLBA  astronomer upptäckt en planet i Saturnus storlek  kretsande omkring en liten kall stjärna 35 ljusår från jorden. Med kall menas att det är en röd dvärgstjärna på gränsen till en brun dvärg (en brun dvärg är en misslyckad stjärnbildning men likväl inte en gasplanet).

Detta är den första upptäckten av en exoplanet med ett radioteleskop med hjälp av en teknik som kräver extremt exakta mätningar av en stjärnas position på himlen och endast den andra planeten som upptäckts genom den teknik som används av radioteleskop. Tekniken har länge varit känd, men har visat sig vara svår att använda för att hitta planeter. Det handlar om att spåra stjärnans faktiska rörelse i rymden för att sedan upptäcka en minimal "vinglighet" av rörelse som orsakas av gravitationseffekten från planeten. Stjärnan och planeten kretsar kring en punkt som representerar tyngdpunkten för bådas kombinerade i gravitation. Planeten avslöjas indirekt om den platsen, som kallas barycenter, är tillräckligt långt från stjärnans centrum för att orsaka en vinglighet detekterbar av ett teleskop.

Denna teknik, som kallas den astrometriska tekniken förväntas vara särskilt bra för att upptäcka Jupiter-liknande planeter i banor långt från stjärnan. Från och med juni 2018 och i ett och ett halvt år framåt hade astronomerna en stjärna som heter TVLM 513-46546 under kontroll vilket är den kalla dvärgstjärna som upptäckten gjordes vid och som är mindre än en tiondel av solens massa. Dessutom använde de uppgifter från nio tidigare VLBA-observationer av stjärnan mellan mars 2010 och augusti 2011. Analys av data från dessa tidsperioder visade en vinglighet i stjärnans rörelse i dess omloppshastighet av 221 dagar runt sin sol. Planeten finns enligt data närmare sin sol än Merkurius är till solen.

Små, så kallade kalla stjärnor (röda dvärgar) som TVLM 513-46546 är den mest talrika stjärntypen i vår Vintergatan och många av dem har visat sig ha mindre planeter jämförbara med jorden och Mars i  storlek.

Bild vikipedia på ett av de tio teleskop som ingår i VLBA här den östra ändstationen för VLBA, på Saint Croix på Amerikanska Jungfruöarna.

fredag 14 augusti 2020

Uppdraget att besöka de trojanska asteroiderna närmar sig.


Trojanska asteroider är asteroider som befinner sig före eller efter en planet i dess bana även jorden har en trojan 2010 TK7 

Den första observationen av en trojan gjordes av E. E. Barnard 1904.  Trojan (då nämndes de som trojanska första gången) gick i samma bana som Jupiter. Den 7 december 2010 hade man upptäckt 4 trojaner till Mars och 7 trojaner till Neptunus. Jupiters trojaner däremot är uppdelade i två grupper. Grupp L4 som ligger 60 grader före i Jupiters bana och L5 som ligger 60 grader efter Jupiter i dess bana. Bara i L4 beräknas att det finns 160 000 objekt som är större än 1 km i diameter. De namngivna större asteroiderna är uppkallade efter personer i Iliaden.

Uppdraget som nu närmar sig handlar  om insamling av data från sju av Jupiters trojaner. Uppdraget pågår under en 12-års period med hjälp av rymdsonden Lucy vilken beräknas sändas upp under hösten 2021. 

Rymdfarkosten Lucy ska under sitt 12-åriga uppdrag flyga förbi och samla in data från sju trojaner. Då de trojanska asteroiderna är rester av det ursprungliga material som bildade de yttre planeterna är de viktiga ledtrådar av solsystemets historia. Det är förhoppningen att Lucy kan revolutionera förståelsen av vårt solsystems ursprung. Under de senaste månaderna har Lucy-teamet fokuserat på att bygga och testa alla komponenter till rymdfarkosten inklusive dess vetenskapliga instrument, elektronik, kommunikationsinstrument och navigationssystem.

Vid översyn av ovanstående visade Lucy-teamet för en oberoende högre granskningsnämnd, innefattande NASA och externa experter att systemen och delsystemen håller schemat och är klara för montering, testning och integration.
Denna monteringsfas kommer snarast att ske på Lockheed Martin Space Systems anläggningar i Littleton, Colorado. På grund av avbrott av en del komponenter orsakat av pandemin reviderade teamet schemat. Genom dessa insatser har uppdraget kunnat hålla sig på rätt spår för att lanseras som planerat i oktober 2021.  SwRI är ansvarigt för forskarinstitutionen och leder uppdraget.

En spännande tid väntar när uppdraget väl kommer igång (min anm.) Säkert som alltid vid uppdrag i rymden  kommer det säkert överraskande data denna gång också.
Bild från vikimedia på Lucys uppdrag.