Google

Translate blog

måndag 23 augusti 2021

HR 5183 b: en stor planet med en stor, mycket stor, äggformad bana

 


Planeten HR 5183 b  finns ca 102,7 ljusår bort från. Den kallas en "Super-Jupiter". Detta då den är tre gånger större än Jupiter den största planeten i vårt solsystem. Medan de flesta planeter vi känner till har en något så när cirkulär bana har HR 5183 b en äggformad bana runt sin moderstjärna HR 5183. Detta enligt astronomer vid Caltech institute i USA som gjorde denna upptäckt.

 

Astronomer där uppmärksammade  exoplaneten genom dennas udda banas påverkan på gravitationen av sin sol vilket orsakar ett ljusförändringsskeende av solens sken. Solen HR5183.

Upptäckten gjordes först efter 20 år av observationer med tre teleskop där exempelvis Hawaiis W.M. Keck Observatory ingick. Trots denna långa observationsperiod vet vi ännu inte planetens omloppstid runt sin sol. Men tiden  uppskattas  till mellan 45 och 100 jordår - förmodligast enligt nyare rön74 år.

 

Om HR 5183 b skulle funnits i vårt solsystem och med samma udda bana skulle den passera närmare solen än Jupiter gör vår sol och sedan flytta till ytterkanterna av vårt planetsystem svängande förbi Neptunus. Excentriska banor som denna har observerats tidigare därute men inte någon som tar så lång tid.

Det ovanliga är dess äggformade bana och den tid denna bana tar runt solen utan att planeten släpper taget av sin bana och försvinner ut i tomheten. Det finns många ensamma planeter därute som dragit bort från sin sol eller aldrig hamnat i bana runt en sols dragningskraft. Tiden HR 5183 b tar runt sin sol är inte unik vi har ex här Pluto med en rundare bana runt vår sol vilken tar 248 år på sig att runda solen (min anm.).

 

HR 5183 b omloppsbana och jämförelse med Jupiter. Illustration från vikipedia OBS den mindre planeten är Jupiter.

söndag 22 augusti 2021

NU ska även Mars månar ingå när det söks efter spår av livsformer.

 


Forskare vid Japan Aerospace Exploration Agency (JAXA) har nyligen publicerat en artikel i tidskriften Science där de beskriver arbetet med att ta reda på om Mars en gång hyst liv . I artikeln beskriver Ryuki Hyodo och Tomohiro Usui de tre huvudsakliga ansträngningarna för att leta efter bevis på liv nu eller tidigare på Mars. Projektet ska fortgå  under de kommande tio åren och i artikeln förklaras varför de och andra på JAXA  anser att den bästa chansen för att finna bevis på tidigare liv på Mars finns på dess månar.

Månarna Phobos och Deimos . Båda är mindre än jordens måne. De ligger mycket närmare Mars än vår måne gör Jorden. Forskarna noterar att sonder som skickas för att studera Mars yta bara kommer att kunna testa en mycket liten del av dess yta - föreställ dig, föreslår de, en sond som landar mitt i Saharaöknen; där skulle finna tecken på liv, utan tvekan, men skulle bara hitta en mycket liten del av det som finns på Jorden.

Dessa forskare föreslår istället att en sond på en av Mars månar kan ha mer tur i sökandet än sökandet på Mars själv. De beskriver att tidigare forskning har visat att Mars med största säkerhet en gång hade vatten i flytande form på ytan. Forskning har också visat att Mars har träffats av många asteroider under miljontals år.

Några av de större nedslagen har resulterat i att bitar av ytan sprängts ut i rymden och en sådan bit har till och med hittats här på jorden. Detta antyder att många delar av planeten har sprängts ut i rymden, och flera troligen då har hamnat på någon av Mars månar.

Då båda månarna har nästan sterila miljöer där kan material som innehåller livsbevis från Mars tidiga historia fortfarande  finnas kvar.

Frågan är hur många bitar från Mars som finns på månarna och om det inte är lika svårt att finna just dessa bitar som att finna bevis på ev liv på Mars själv (min anm).? Jag tycker att det är som att gå över ån efter vatten att söka på månarna istället för att som jag logiskt anser koncentrera sökandet till Mars självt. Båda miljöerna är sterila vad jag vet och nog finns möjligheten att lättare finna eventuella spår av liv på Mars självt än att söka utanför Mars efter detta som ursprungligen kommer  från Mars.

Mars  2 månar: Phobos (till vänster) och Deimos (till höger)

lördag 21 augusti 2021

I en galax långt, långt bort finns Kepler-10b

 


Kepler-10b kretsar kring stjärnan Kepler-10. Planeten upptäcktes av det amerikanska rymdteleskopet Kepler (2011) därav namnet. Planetens diameter är den hittills minsta uppmätta av exoplaneterna som hittats endast 1,4 gånger större än jordens.

 

Kepler-10b kretsar ett varv runt stjärnan (sin sol) på ungefär 0,84 dagar, vilket gör planeten till en mycket varm planet. Medeltemperaturen beräknas till ca 1 300 grader C.

Solsystemet Kepler-10 finns 560 ljusår från oss i riktning mot Drakens stjärnbild. Solsystemet är ungefär lika stort som vårt  med en uppskattad ålder på 12 miljarder år (vårt solsystem är ca 4 miljarder år).

Kepler-10b som har en sol lik vår sol  var den första planeten som upptäcktes i  omloppsbana runt Kepler-10  sedan dess har ytterligare en planet upptäckts. Kepler-10b:s avstånd från sin sol som är en tjugondedel från sin sol än Merkurius jämförelsevis är vår sol eller bättre uttryckt 80 % närmre.

Eftersom Kepler-10 b  ät tidvis låst i sin bana till sin sol (samma sida en tid mot solen) vilket skapar smälta droppar av järn och silikater. Planetens yta är troligen täckt av lava. En lava mycket varmare än den som finns på jorden. Eftersom den hårda strålningen från solen på dess yta har tagit bort atmosfären kommer dessa droppar av järn och silikater på Kepler-10b inte att falla ner på planeten istället blåses dessa bort  vilket ger planeten en eldlik svans.

Kepler-10 b är inte den enda lavavärlden som upptäckts av Kepler-teleskopet. År 2013 hittade Keplerteleskopet också exoplaneten Kepler-78b. Denna ligger hela  40 gånger närmare sin värdstjärna än Merkurius vår sol-  Kepler-78b slutför en full omloppsbana på några timmar. Resultatet är en jordliknande värld dominerad av lava som av astronomen Dimitar Sasselov har beskrivits som "en styggelse".

Med tanke på lavaytorna på dessa världar är det inte konstigt att dessa exoplaneter har jämförts med Mustafar, planeten i Star Wars-serien som är värd för en ljussabelduell mellan Obi-Wan Kenobi och Anakin Skywalker. Lavan i den fiktiva världen resulterar i fruktansvärda skador på den unga Jedi som tvingar honom att bära Darth Vaders ikoniska svarta rustnings- och andningsapparat.

Bild vikipedia med storleksjämförelse mellan Jorden och Kepler-10 b.

fredag 20 augusti 2021

Gliese 1132b: Planeten som kontinuerligt mister och får ny atmosfär

 


Gliese 1132 b (även känd som GJ 1132 b) är en exoplanet som kretsar kring den röda dvärgstjärnan Gliese 1132, 40 ljusår bort från oss i riktning mot stjärnbilden Seglet.  I april 2017 påstods en vätedominerad atmosfär ha upptäckts runt Gliese. Något senare uteslöts påståendet. I stället hävdades 2021 upptäckten av en dimmig väteatmosfär utan helium men med en blandning av metan och vätecyanid (vilket innebär betydande underliggande fritt kväve i atmosfären.

Gliese 1132 b radie är något större än Jorden liksom dess massa. Åldern är likartad Jordens ca 4,5 miljarder år. Men den här världen har en slående skillnad, den kretsar mycket närmare sin röda dvärgstjärna (sol) än Jorden gör sin gula sol. Jorden tar ca 365 dagar på sig att kretsa runt sin sol medan Gliese 1132 b slutför en bana på bara 1,6 jorddagar. Denna närhet till sin sol resulterar i att Gliese 1132 b har en mycket högre yttemperatur än jorden har. På Gliese 1132 b är medeltemperaturen 137 grader C. En värme som bör koka bort dess atmosfär.

 

Likväl verkar inte detta skett astronomer har nyligen upptäckt att något ovanligt händer på Gliese 1132 b. Dess sols gravitationspåverkan som är 20 procent större på Gliese 1132 b än solens på Jorden skapar intensiva tidvattenkrafter som pressar och sträcker ut planeten. Denna effekt ger upphov till våldsam vulkanisk aktivitet och får gaser att rusa fram på ytan.

Dessa gaser bygger upp en andra atmosfär enligt NASA. Även  detta är spännande i sig. Det är första gången astronomer någonsin har sett något liknande. En planet som kontinuerligt förlorar sin atmosfär  men vilken även hela tiden återbildas. Den oavbrutet "återbildande" atmosfären ger astrogeologer en unik möjlighet att studera den inre kemiska sammansättningen av exoplaneten.

Bild vikipedia som visar hur en konstnär tolkar exoplaneten GJ 1132 b. Obs planeten är den större kroppen på bilden dess sol bortre kroppen.

torsdag 19 augusti 2021

Nu anses kunskapen finnas om varifrån asteroiden som utrotade dinosaurierna kom.

 


Chicxulubkratern är spåret efter ett mycket kraftigt meteornedslag för ca 65 miljoner år sedan (under den så kallade kritaperioden) påYucatánhalvön i Mexiko. Dess mittpunkt ligger ungefär under orten Chicxulub.

Nedslaget orsakade den gången gigantiska tsunamier åt alla håll vilka drabbade den karibiska ön Kuba hårt. Utsläppet av enorma mängder stoft och partiklar orsakade miljöförändringar över hela jorden och resulterade i att solen skymdes under lång tid. Vi fick en så kallad atomvinter; Jordens yta skymdes av ett stoftmoln i flera år av stoftmoln av kalciumsulfat och stora mängder svavel vilket hindrade solstrålarna att nå Jorden.

Det globala halvmörkret ledde till att fotosyntesen under en tid upphörde vilket  resulterade till massdöd bland växter och plankton och utan växtsäsong svalt djuren som levde på detta och dog. Något som då även drabbade köttätarna genom växtätarnas död. Svält rådde och värst drabbades dinosaurierna av djurriket. De dog ut.

 

 Enligt beräkningar dog ca 75 % av alla arter på jorden ut, som nämnts bland dem dinosaurierna men även havens predatorer, svanhalsödlorna och mosasaurierna. Resultat från ett arbete utfört i krita-paleogengränslagret på Nya Zeeland visar att även stora delar av  växtligheten försvann globalt under några år och teorin om att dinosaurierna dog av svält bekräftas.

Enligt ny forskning orsakades nedslaget av en gigantisk mörk  asteroid (bitar av denna har hittats i kratern) som tog sin tur hit från centrum av asteroidbältet vilket ligger mellan Mars och Jupiter. Denna region är hem för många mörka asteroider - rymdstenar med en kemisk sammansättning som gör att de ser mörka ut (de reflekterar mycket lite ljus) jämfört med andra typer av asteroider.

Säkert en mycket trolig slutsats(min anm.). Om detta skeende inte stämmer skulle gåtan om dinosauriernas utplåning vara en olöst gåta enligt mig. Det enda då vore att det var två  asteroider eller fler mindre som under kort tid träffade jorden på skilda platser.

 Varför ovan denna meteor plötsligt tog kurs mot jorden är dock inte löst. Men kanske är lösningen att meteoren i några miljarder år haft sin bana genom de inre av solsystemet men efterhand närmat sig jorden vid varje varv och till slut träffat jorden.

En animering från  vikpedia som visar nedslaget och efterföljande kraterbildning (University of Arizona, Space Imagery Center)

onsdag 18 augusti 2021

På planeten HD 189733 b regnar det smält glas.

 


Exoplaneten HD 189733 b finns i solsystemet HD 189733  ett dubbelsolsystem i riktning mot stjärnbilden Räven 64,5 ljusår bort från oss. Planeten är något större än Jupiter och sveper runt sin sol på endast 2,2 dagar. Den upptäcktes 2005 av både NASA:sChandra X-ray Observatory och ESA:s XMM Newtons röntgenteleskop

 Som synes på bilden kan den tolkas som en vacker och lugn värld vars sken liknar glasblå marmor. Exoplaneters sken kan dock ge bedrägliga förnimmelser. Något som är fallet då det gäller denna gasplanet.

Faktum är att dess vackra blå nyans härrör från extrema vädersystem och då från regn av smält glas som plågar planetens yta. Här sveper även vindar som innehållande silikatpartiklar i vindhastigheter upp till 8700 km/h.

Dessa överljudsvindar får exoplanetens glasregn att båga i sidled ner mot marken snarare än att bara falla rätt ner. Skeendet med dessa otroliga vindar plockar även upp silikatpartiklar från marken och förvandlar dem till mikroskopiska projektiler i vinden. Något som gör miljön omöjlig att besöka.

 

HD 189733 b är dock inte bara intressant för astronomer på grund av dess ovanliga och farliga vädersystem. Den gigantiska exoplaneten har även observerats ha en atmosfär i ett  mycket större omfång än NASA förväntar sig av en sådan värld. Den täta och kraftiga atmosfären fångar in mycket av strålningen från sina solar i HD 189733 vilket innebär att gasjätten upplever temperaturer så höga som 930 grader C).


Stjärnorna i solsystemet HD 189733  består av en orange dvärgstjärna och en röd dvärgstjärna.

Ingen värld man kan eller vill besöka. Men en vacker planet att beskåda (min anm.).

Vad man kan lära sig om detta är att aldrig döma något eller någon efter dess  skönhet. Istället ska man bedöma efter vad en människa gör eller säger. Detsamma om ting efter dess användbarhet och dess ofarlighet vilken ofta för samman. Faran lockar tyvärr många.

Bild från vikipedia som visar hur en illustratör föreställer sig HD 189733b.

tisdag 17 augusti 2021

Mysteriet med de två dansande spökfigurerna långt därute i universum

 


Det var i arbetet med projektet Evolutionary Map of the Universe (EMU) med hjälp av CSIRO:s nya Australian Square Kilometre Array Pathfinder(ASKAP) radioteleskop vilket sonderar djupt ut i universum astronomer upptäckte fenomenet.

Genom att skanna igenom data från teleskopet såg de två grönskimrande spöken dansa djupt därute i kosmos. De hade aldrig sett något liknande förut och hade ingen aning om vad de var.

Flera veckor senare hade de listat ut att det vi såg var två radiogalaxer  (Den första radiogalax man hittat historiskt var Cygnus A. Denna utsänder omkring 1 miljon gånger mer radiovågor än Vintergatan gör och finns ungefär en miljard ljusår bort).

I mitten av var och en av ovanstående finns ett supermassivt svart hål vilka sprutar ut elektroner som böjs i groteska former genom en intergalaktisk vind. Det är detta som ger de spöklika fenomen man ser på bilden ovan.

Det upptäcks alltid förunderliga saker därute. Läs gärna om just detta fenomen utförligare här. 

Astronomerna undrar fortfarande var den intergalaktiska vinden kommer från som ger spökeffekten? Effekten som ger dessa grönskimrande dansande spöklika gestalter. Utöver det undras det över vad som orsakar strömmarna av radioemissioner. Vi förstår fortfarande inte detaljerna om vad som händer här och det kommer förmodligen att krävas många fler observationer och modellering innan vi gör det säger forskarna.

Nog är det en udda bild vi ser ovan och hur händelsen uppstår eller uppstått är en gåta än så länge (min anm.).

Bild från https://theconversation.com/ på de två galaxer som antas vara källan  för strömmarna av elektroner (visas som böjda pilar) som bildar de dansande spökena. Men ännu förstås inte heller vad som orsakar glödtråden märkt som 3. Bild av Jayanne English och Ray Norris med data från EMU och Dark Energy Survey.