Google

Translate blog

onsdag 6 oktober 2021

En planet som svävar mellan tre solar.

 


I ett stjärnsystem ca 1300 ljusår från jorden har forskare från UNLV (university of  Nevada) identifierat den första kända planet som ses kretsa kring tre stjärnor.

Till skillnad från vårt solsystem som består av en ensam stjärna (sol) tror man att hälften av alla solsystem likt GW Orions i riktning mot stjärnbilden Orion där upptäckten gjorts består av två eller flera stjärnor som är gravitationellt bundna till varandra. Med hjälp av observationer från det kraftfulla teleskopet Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) analyserade UNLV-astronomer de tre upptäckta  dammringarna runt de tre stjärnor som ingår i systemet GW Orions. Dammringar är bevis på materia där   nya planeter bildas

Men de hittade en förbryllande lucka i dessa tredubbla skivor (se bild).

 

Forskargruppen undersökte olika ursprung till fenomenet bland annat möjligheten att gapet skapades genom gravitationsmoment från de tre stjärnorna. Men efter att ha konstruerat en omfattande modell av GW Orion fann de att den mer sannolika och fascinerande förklaringen till utrymmet i skivan är närvaron av en eller flera massiva jupiterliknande gasplaneter. Detta enligt Jeremy Smallwood, huvudförfattare till rapporten om upptäckten doktorand vid universitetet. Jupiterliknande planeter är vanligtvis de första planeter som bildas inom ett solsystems dammskiva därefter bildas enligt nuvarande teorier planeter som Jorden och Mars.

I systemet här kretsar dessa första (eller en) juperstora gasplaneter varav man dock enbart ser tecken på en ännu i bana runt tre solar.

Nog skulle det vara konstigt med tre solar undrar om det då kan vara natt någon gång. Misstänker även att det på planeter i ett sådant system bör vara hett klimat på planeten (min anm,) Troligen kan det vara så att alla tre solarna samtidigt är i skyn över planeten. Men då bör det även kunna finnas en natt ibland.

Unikt och första upptäckten där detta ses ske.


Bild från vikipedia på hur det ser ut.

tisdag 5 oktober 2021

Att söka efter liv därute i rymden innebär gränslöshet.

 


Avi Loeb är bland annat tidigare ordförande (2011-2020) för astronomiavdelningen vid Harvard University och grundare av Harvard's Black Hole Initiative och utöver det chef för Institute for Theory and Computation vid Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics.

Med hans egna ord nämner han denna händelse.  ”I mitt förstaårsseminarium på Harvard förra terminen nämnde jag att den närmaste stjärnan till solen, Proxima Centauri, avger mestadels infraröd strålning och har en planet, Proxima b, i den beboeliga zonen. Som en utmaning för eleverna frågade jag: "Anta att det finns varelser som kryper på ytan av Proxima b, hur skulle deras ögon då se ut för att kunna se i infrarött sken?"

Den snabbast svarande eleven i klassen svarade inom några sekunder mantisräkorna då dessa har infraröd syn. Dessa räkors ögon ser ut som två pingisbollar kopplade med sladdar mot huvudet. "De ser ut som en utomjording", viskade hon.

Ett bra svar och möjligt som ögon för utomjordingar med en hemplanet där solen sänder infraröd strålning som ljuskälla.

Även om ytorna på planeter och asteroider kan utforskas på distans efter biologiska signaturer kan utomjordiskt liv dock vara mest rikligt under ytan. Beboeliga förhållanden kan finnas i haven om de finns eller under isiga ytor där hav kan finnas på djupet. Det är inte bara under isen på månar som Saturnus Enceladus eller Jupiters Europa detta kan finnas utan även under tjocka islager, på fritt flytande objekt i den interstellära rymden (mellan stjärnsystemen eller mellan galaxerna).

Bild från vikipedia på den ovan nämnda räksorten.

måndag 4 oktober 2021

Vindhastigheten i det yttre av Jupiters röda fläck ökar

 


Den röda fläcken på Jupiter är en gigantisk storm som vi människor upptäckte existens av för ca 150 år sedan men som troligen funnits redan då mycket längre. Kanske sedan Jupiter bildades.

Den massiva stormens moln snurrar moturs med hastigheter som överstiger 650 km/h per timme. Själva stormvirveln är större än jorden själv.  Forskare som analyserar Hubbles regelbundna "stormrapporter" av fläcken fann att den genomsnittliga vindhastigheten precis vid stormens yttre gräns känt som en höghastighetsring har ökat med upp till 8 procent från 2009 till 2020. (Däremot rör sig vindarna nära röda fläckens innersta region betydligt långsammare).

 "När jag först såg resultaten frågade jag "Är det här vettigt?" Ingen har någonsin sett det här förut, säger Michael Wong vid University of California. Berkeley, som ledde analysen vilkens rapport nyligen publicerats i Geofysiska forskningsbrev. 

"Det är bara Hubble som haft möjligheten att göra upptäckten. Förändringen i vindhastigheter uppgår till mindre än 4 km/h per jordår. "Vi pratar om en så liten förändring att om du inte haft elva års Hubble-data skulle vi inte upptäckt att det skett", säger Simon. "Med Hubble har vi den precision vi behöver för att upptäcka en trend."

De minsta funktionerna Hubble kan avslöja av stormens yta är ca 265 km i diameter. Vad innebär då hastighetsökningen? " Det är svårt att analysera eftersom Hubble inte kan se bottnen av stormen. Allt under molntopparna är osynligt i datan" förklarade Wong. "Men det är intressant data som kan hjälpa oss att förstå vad som driver den stora röda fläcken och hur den behåller energin."

Det finns fortfarande mycket arbete att göra för att fullt ut förstå det. Ingen har idag svaret. Men som jag ser det tyder det på att stormen får sin energi utifrån den så kallade röda fläcken vilket kan innebära att den har ökat i många år och ingen vet hur det kan sluta. Någonstans måste den kritiska gränsen finnas (min anm.).

Bild vikipedia som visar en närbild på Stora röda fläcken från 8 000 kilometers avstånd den 11 juli 2017.

söndag 3 oktober 2021

En eldboll sågs över North Carolina i USA den 24 september 2021

 


80 personer har rapporterat att de såg ett eldklot i skyn (meteor) över North Carolina på fredagskvällen den 24 september i år rapporterade American Meteor Society (AMS). Den starkt brinnande meteoren följde enligt rapporterna en nordostlig bana 42 kilometer genom jordens övre atmosfär innan den sönderdelades 45 kilometer ovanför Morehead City, i North Carolina.

Eldbollar är meteorer som kommer in i atmosfären med hastigheter som överstiger ljudbarriären och brinner i de flesta fall upp  helt i atmosfären genom friktion. De har en hastighet av mellan 40000 till knappt 260000 km/h.  Om eldklot exploderar ovanför en stad kan det orsaka allvarliga skador.

Den mest explosiva meteorhändelsen senast i historien, inträffade över staden Chelyabinsk i centrala Ryssland 2013. Denna explosion motsvarade 400-500 kiloton TNT eller 26 till 33 gånger den energi som frigjordes av Hiroshimabomben . Eldklotets rester regnade över Chelyabinsk och dess omgivningar i form av meteoriter utöver det   resulterade tryckvågor  skador på byggnader i form av mängder av krossade fönster och skadade även cirka 1200 personer merparten av glassplitter. 

Chelyabinsk-explosionen är långt ifrån den mest apokalyptiska händelsen av detta slag. Nya arkeologiska bevis tyder på att en eldboll kan ha detonerat över staden Tall el-Hamman  i Mellanöstern för cirka 3600 år sedan. Det är möjligt att denna explosion motsvaras som ca 1000 gånger kraftfullare än Hiroshimabomben. Händelsen satte Tall el-Hamman i brand innan den jämnades med marken av en kraftig tryckvåg som resulterade i att troligen alla  invånare i staden dödades.

Vi får hoppas att något liknande inte händer i vår tid, (min  anm.) hoppas är det enda vi kan göra. Att hålla koll på alla meteorer däruppe som kan bli farliga för oss är inte möjligt i dag och blir kanske aldrig det.

Bild stockvault.net på hur en eldboll kan gestalta sig.

lördag 2 oktober 2021

Ny teori om hur Jorden och Venus blev de planeter som vi känner dem som.

 


Med hjälp av maskininlärning och datorsimuleringar av troliga gigantiska effekter i vårt solsystems barndom fann forskare vid Lunar and Planetary Laboratory University of Arizona  att planeterna i det inre av solsystemet sannolikt kom till ur upprepade kollisioner och effekter av gravitation.

Detta utmanar de konventionella modellerna av planetbildning som innefattar preplanetära kroppar som tillbringade en stor del av sin resa genom det inre solsystemet med kraschar och rikoschetter mot varandra innan de kraschade in i varandra en sista gång och blev de planeter och månar de nu är.

Efter att ha saktats ner av sin första kollision (genom gravitationen) skulle de vara mer benägna att hålla ihop nästa gång.

Forskningens resultat  publicerades i två rapporter den 23 september i The Planetary Science Journal där den ena rapporten fokuserade på Venus och jorden och den andra på jorden och månen. Centralt för båda publikationerna, enligt författarteamet som leddes av LPL-professorn Erik Asphaug är att gigantiska effekter av sammanslagningar som forskare trodde tidigare inte är hela förklaringen till planeternas existens.

" Vi ser att de flesta större effekter är "långsamma". Det innebär att för att två preplaneter ska slås samman till en måste de först sakta ner i hastighet för att effekten ska bli en planet och inte en hög asteroider säger Asphaug. – Vid stora nedslag till exempel månens bildande som antas skett ur en krasch av två kroppar Theia och Jorden ses denna händelse i dag som en ovanlig händelse som troligast feltolkats. Mer troligt var att det krävdes två smällar av mindre krafsigt slag för månens bildande.

Vid högre fart skulle till exempel protoplaneter från det yttre solsystemet företrädesvis ha anslutit sig till Venus istället för jorden. Kort sagt, Venus kunde bestå av mer material och vara större än Jorden då om Venus skulle ha fått merparten av materian som då  snabbt svept förbi Jorden.

" Man skulle kunna tro att jorden består mer av material från det yttre systemet eftersom den ligger närmare det yttre solsystemet än Venus. Men med jorden i den här förtruppsrollen gör det faktiskt mer troligt att Venus ansluter sig till yttre solsystemmaterial," sa Asphaug.

 

Solsystemet är vad forskare kallar en gravitationsbrunn konceptet bakom en populär attraktion på vetenskapliga utställningar. Besökare där sänker ett mynt i en trattformad gravitationsbrunn och tittar sedan på när deras pengar slutför flera banor innan de faller ner i mitthålet. Ju närmare en planet är solen, desto starkare är gravitationen som planeterna upplever. Det är därför de inre planeterna i solsystemet vilket dessa studier var fokuserade på – Merkurius, Venus, Jorden och Mars – kretsar kring solen snabbare än till exempel Jupiter, Saturnus och Neptunus. Det visar att ju  närmre ett objekt kommer till solen desto mer sannolikare är det att stannar där.

Detta kan förklara asteroidbältena som är en del av materialet som bildade planeterna när de var heta kroppar (preplaneter). Solen bildades av gas. Först bildades planeterna (min anm.) till i solsystemets inre (kanske i tur och ordning) sedan gasplaneterna därefter de yttre planeterna och mycket av materian som aldrig kom vidare  finns i dag som bälten av sten därute. Händelserna var mycket beroende av gravitation och mindre av kollision.

Bild från vikimedia som visar Venus och Jorden i naturliga färger sedda från rymden.

fredag 1 oktober 2021

Magnetfält byggs upp i vita dvärgar

 


Mer än 90 % av stjärnorna i vintergatan avslutar sin tillvaro som vita dvärgar (om något mer sker sedan vet vi inte men möjligen är nästa steg att de blir en svart dvärg enligt en teori efter mycket lång tid). En av dessa vita dvärgar blir även slutet för vår sol medan större stjärnor kan sluta i en supernova.

Många vita dvärgar har upptäckts innehålla ett magnetfält. Men tills nu har det fortfarande varit okänt när magnetfält bildas och i vilka vita dvärgar detta sker. Misstanken är och har varit att fältet utvecklas över tid när den vita dvärgen avkyls över tid. Men tills nu har mekanismerna för detta inte utarbetats till en teori som verkar hålla. Minst en av fyra vita dvärgar kommer att avsluta sitt liv som magnetisk så magnetfälts uppbyggnad är  viktigt att förstå men även komplext (troligen blir alla vita dvärgar magnetiska efter hand som tiden går men inte likvärdigt i tid (min anm).

Nya rön om magnetismen hos dessa stjärnor från teamets undersökning ger de bästa bevisen hittills för hur magnetism i vita dvärgar korrelerar med ålder. Denna kunskap kan hjälpa till att förklara ursprunget och utvecklingen av magnetfält i vita dvärgar.

"Vita dvärgar är rester av stjärnor som har slut på bränsle och därmed kollapsar. Av naturen blir de svalare och svagare i ljusstyrka över tid, säger Dr. Stefano Bagnulo, Armagh Observatory och medförfattare till rapporten publicerad i The Monthy Notices of the Royal Astronomical Society. 

Vi ska även ha i åtanke att innan de krymper samman till en vit dvärg har de svällt upp som röd jätte. I en sådan process kommer jorden att slukas i röd hetta när solens tid är ute (min anm.).

"Observationer visar att de ljusaste mest massiva och därmed hetaste vita dvärgarna är de yngsta. I vår undersökning valde vi att inkludera äldre svagare vita dvärgarna med förhoppningen att vi skulle kunna lära oss mer om den fortsatta utvecklingen av dessa. De flesta vita dvärgobservationer görs med spektroskopisk teknik som är känslig för endast de starkaste magnetfälten, vilkens teknik misslyckas med att identifiera en stor del av magnetiska vita dvärgar", säger Dr. John Landstreet vid University of Western Ontario och en medförfattare. Två tredjedelar av stjärnorna i vår undersökning observerades för första gången i spektropolarimetriskt läge vilket gjorde det möjligt för vårt team att spela in tidigare oupptäckta magnetfält."

Teamet fann att magnetfält är sällsynta i början av en stjärnas nya tillvaro som vit dvärg.  Teamet fann också att magnetfälten hos vita dvärgar inte visar uppenbara bevis på förfall av magnetism med tiden tvärtom denna ökar över tid. Resultaten indikerar att magnetfälten genereras under kylfasen vid stjärnytan när den vita dvärgen åldras. Magnetfält i vita dvärgar dyker upp oftare (troligen alltid min anm.) efter att stjärnans kolsyrekärna börjar kristalliseras. En förklaring till orsaken till dessa magnetfält är en dynamomekanism som förklarar de svagaste fälten som upptäckts av teamet (de i yngre vita dvärgar där kärnprocessen inte helt kommit i gång).

En dynamomekanism uppstår när ett roterande föremål som en vit dvärg eller jorden innehåller en smält, elektriskt ledande vätska. I en vit dvärg kan den kristalliserande kolsyrekärnan generera magnetfältet på samma sätt som jordens smälta järnkärna genererar sitt magnetfält.

Min slutledning är att över tid ökar magnetfältets styrka i en vit dvärg. Hur denna styrka sedan är när denna slocknar och blir en svart dvärg vet vi dock inte. Vi vet inte heller om detta är slutet då inga helt säkra bevis på svarta dvärgar finns mer än teoretiskt (min anm,)

Bilden ovan: Stjärnan Sirius A (mitten) och den vita dvärgen Sirius B (nedanför till vänster). Bilden tagen av Hubbleteleskopet och publicerad på vikipedia.

torsdag 30 september 2021

Mysteriet med Släckta galaxer vid universums första tid.

 


Tidigt bildade galaxer under de tre första miljarder åren efter Big Bang  borde ha innehållit stora mängder kall vätgas. Bränslet som krävs för att skapa nya stjärnor. Men forskare som observerar det tidiga universum med Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) och Rymdteleskopet Hubble har upptäckt något svårförståeligt.  Ett antal tidiga och massiva galaxer fick slut på den kalla vätgasen redan i början av universums existens. Resultaten av forskningen om detta publicerades nyligen i Nature.

I undersökningen har sex galaxer valts ut de kallas "släckta" galaxer och det innebär galaxer där stjärnbildningen stängts ner på grund av bränslebrist (gasbrist).

Resultatet är oförenligt med vad astronomer förväntat sig i det tidiga universum. "De mest massiva galaxerna i universum levde snabbt och rasande och skapade sina stjärnor på anmärkningsvärt kort tid. Gas, bränslet för stjärnbildning, borde vara rikligt i i universums tidiga skede, säger Kate Whitaker, huvudförfattare till studien och biträdande professor i astronomi vid University of Massachusetts, Amherst. "Vi trodde ursprungligen att dessa släckta galaxer slog i bromsen tillfälligt några miljarder år efter Big Bang. Men att här fortfarande fanns mer gas för fortsatta möjligheter till hög stjärnbildning.

I den nya forskningen har det dock visat sig att tidiga galaxer faktiskt inte bromsade stjärnbildningen utan snarare fick brist på gas. De nya observationerna visade att upphörandet av stjärnbildningen i de sex galaxerna inte orsakades av en plötslig ineffektivitet i omvandlingen av kall gas till stjärnor. Istället var det resultatet av utarmningen eller avlägsnandet av gasreservoarerna i galaxerna.

" Vi förstår ännu inte hur sådant händer. Men möjliga förklaringar kan vara att antingen den primära gasförsörjningen som driver galaxen är avskuren eller att ett supermassivt svart hål släpper ut energi som håller gasen i galaxen varm," sa Christina Williams, astronom vid University of Arizona och medförfattare till forskningen. "I grund och botten innebär detta att galaxerna inte kan fylla på bränsletanken och därmed inte kan starta om motorn på stjärnproduktion."

Det innebär att stjärnbildning är beroende av kall gas inte varm gas (min anm.). Men en annan förklaring till brist på gas kan vara att gas inte var lika vanligt eller fanns i lika stora koncentrationer överallt. Jag anser det skulle vara en helt naturlig förklaring till dessa galaxers stopp på stjärnbildning.

Citerar från https://phys.org/ varifrån även bilden kommer.  ”Denna sammansatta bild av galaxklustret MACSJ 0138 visar data från Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) och NASA:s Rymdteleskop Hubble, som observerats av REsolving QUIEscent Förstorade galaxer vid hög redshift, eller REQUIEM-undersökningen. De tidiga massiva galaxerna som studerades av REQUIEM visade sig sakna kall vätgas, det bränsle som krävs för att bilda stjärnor. Kredit: ALMA (ESO/NAOJ/NRAO)/S. Dagnello (NRAO), STScI, K. Whitaker m.fl”.